Ett sista pass

Nu var det sista passet inför morgondagens tävlingspremiär avklarat. Och jag fick i stort sätt de svaren jag vill få ut av det passet. 12 km (55.50.15) tillsammans med bror blev det. Ett väldigt lugnt pass där vi kunde springa och prata hela vägen.
Började i skogen och med en ömmande vad. Men efter 4-5km blev smärtan mindre och mindre i vaden och efter ca 6km var den borta. Så andra halvan av passet kändes riktigt riktigt bra.

Visserligen kanske vaden mest domnade bort. Och det är inget långsiktig lösning på skadan. men med tanke på tävlingen i morgon kändes det ändå väldigt bra. Efter racet i morgon får jag ta en funderare och se hur jag ska gå vidare med det där. Nu har träningen gått så fruktansvärt bra de senaste två veckorna. Så det skulle vara riktigt bedrövligt att behöva hålla upp igen. Just nu lutar det åt fortsatt hård träning och en ordentlig knådning hos sjukgymnasten. Så ska det hela nog lösa sig utan vila.

Igår blev det också ett pass. 13km (58.38.40) som inte alls kändes lika bra som dagens. Jag hade visserligen vilat dagen innan och det gjorde att vaden kändes mycket bättre under dagen. Men samtidigt sämre än tidigare i veckan under träningen.

Så. Allt är klart inför imorgon. Nervositeten har inte direkt kommit ännu. Men slår säkerligen in i kväll. Om inte annat finns den där i morgon bitti när jag vaknar. Jag föröker intala mig själv. Det är bara ett räninglopp. Jag har inte tillräckligt med bra pass i benen för att det ska räknas som en riktig tävling. Men det är svårt. Tävling är alltid tävling.

Tävlingspremiär: 1 dag...