För mycket ström

Den här veckan var det strömbehandling både tisdag och torsdag. På tisdagen hade jag en strömstyrka på 2.0 på den övre och 2.2 på den nedre. Det var verkligen på gränsen till smärta. Morgonen efter var det lite stelt i senan igen. Och den där positiva känslan jag hade i början på veckan började långsamt förtvina.

På torsdagen var det dags igen. Ingrid höjde och höjde. Men ingen obehagskänsla kom. Ingen smärta. Och så plötsligt låg både övre och undre på 4.0. Mer vågade hon inte höja.
Och allting kändes sådär positivt och bra igen.

Men så kom fredagsmorgonen. Och stelheten infann sig igen. Kanske blev det för mycket ström. För nära inpå varandra. Nu är det lite mer än en vecka innan nästa behandling. Och sedan några dagar till den sista. Efter det är det dags att dra på sig skorna igen. Allt för många veckor sedan sist. Och sticka ut på vägarna. Livrädd.

The story goes on

Det finns egentligen inte så mycket att säga. Det fortsätter med behandling hos Ingrid. Accupunktur med ström. Och däremellan total vila. Trist som fan, men den här gången måste jag verkligen hålla mig från att sticka ut och köra.

Idag kunde det dock konstateras att jag tål bra mycket mer strömstyrka än jag gjorde förra veckan. Vilket tyder på att det går åt rätt håll. Samtidigt så har jag de tre senaste mornarna inte känt någon stelhet när jag stigit upp heller, vilket tyder på att vätskan kring senan också börja lägga sig.

I morgon ska jag prata med Dr. Gustafsson igen. Har inte så mycket att säga eftersom jag inte provsprungit ännu. Så det blir väl mest att boka om telefontiden och uppdatera honom om hur läget ser ut.

Mer och mer ström

Behandlingen fortsätter. Nu har jag varit hos Ingrid (sjukgymnasten) tre gånger och fått ström i senan. Idag höjde vi styrkan på strömmen en aning så effekten blir ännu större.
Jag vet inte riktigt om det hjälper, men det är svårt att säga det efter bara tre gånger. Dessutom får jag inte provspringa ännu så jag vet inte resultatet förren det blir dags att dra på sig löparskorna igen.

När jag ligger där på britsen så känns det ändå gaska bra. Strömpulseringarna tar ordentligt och jag får någon slags känsla av att det kommer att bli bra. Hoppas det inte förblir en känsla utan att det om några veckor när det blir dags att testa foten, verkligen känns bra.

Höstträning med härlig distans genom skogen. Löven börjar skifta färg och luften är kyligare och lätt att andas. Hösten är den bästa tiden att träna på tycker jag. Och sedan är det dags för vintern. Grunträningen. Förhoppningsvis tunga 1000:ingar. Men...jag kanske ska hålla huvudet kallt än så länge. Det är bara juni. Och jag ska upp på den där britsen ett par gånger till.

Behandlingen är igång

Nu har jag startat med bahandlingen på senan. Sjugymnasten valde att attakera skiten med accupunktur och med ström genom en del av nålarna. Lugn och pulsaktik. Efter två bahandlingar kan jag inte direkt påstå att det blivit bättre, men jag får nog ha lite tålamod. Det har inte blivit sämre och kanske är det det viktigaste.

Idag cyklade jag till och från dagens annorlunda arbetsplats. Totalt 39.9km blev det. På vägen hem susade jag igenom en del av Runby spåret. Ett spår jag ofta har tränat i. Och så kom det där. Det där enorma suget att bara få susa fram mellan träden på lätta steg. På steg som inte gör ont. På steg som är starka och spänstiga. Steg från förr.

I stället blir det nu helvila från all belastning. Ingen löpning. Ingen cykling. I minst två veckor till. Medan jag fortsätter att få lite behandling på senan. Tur att det finns fotboll på kvällarna nu ändå, så det finns något tidsfördriv.

I väntan på behandling

Senan reagerade ordentligt på det korta 2,5km passet. Så pass att jag inte sprungit alls sedan dess. Det tar ungefär 3-4 dagar för morgonstelheten att försvinna just nu. Och det blir lite meningslöst att bara springa ett kort pass var 4:e dag.

Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på just nu. All annan träning känns bara trist och meningslös nu när jag inte får springa. Den här identiteten jag alltid haft som löpare är verkligen som bortblåst. Och med den så blir resterande del av livet lite tyngre.

På tisdag är det sjukgymnastdags, kanske får jag några svar där. Även om jag inte vågar hoppas på för mycket. Andra alternativet är att hitta en ny operationstid med Dr. Gustafsson. Fast det kommer kanske också ta tid att få. Och jag behöver den så det passar med semestern, annars får jag vänta till jul. Och det känns lite lagom roligt.

I morgon ska jag prova springa igen, så senan inte känns helt bra när jag är hos sjukgymnasten

Två lite halvdana löppass

Senaste veckan har det varit lite mera positivt igen. Fick till ett bra joggpass med Janne i söndags. Lite längre än vanligt. Hela 2.5km totalt. Innan dess hade jag vilat i fem dagar då senan känts riktigt stel. Men där jag i stället kört lite allmänstyrka här hemma.

Dagen efter söndagspasset var senan knappt stel alls. Och under dagens pass kom ömheten lite till och från.

Jag har nog fegat lite med senan under rehabtiden. Inte vågat sträcka ut den ordentligt när jag springer eller går. Nu har jag börjat göra det. Försöka få bort det lite haltande steget, även om det gör lite ont i bland. Kanske hjälper det inget, men det kan heller inte vara bra att halta när man kanske inte behöver det.

Får se hur senan svarar på 2.5km i dag också.