Ett test av Honom

Började veckan med ett lättare 10 km (46.18.53) pass. Inte så mycket att orda kring det. Underlaget är vad det är. Och det är bara att acceptera.

Trodde det skulle vara samma sak idag. Men det blev värre. Mycket värre.
Dagens pass bestod av intervaller. Samma som förra veckan. Fast en intervall extra. Alltså blev det 6x4'. Med 1' joggvila mellan. Totalt blev det 14 km (1.04.09.45)

Det började bra. Jag hängde på bror större delen av första intervallen. Samtidigt som det började falla lite underkylt regn från himmlen. Men efter första intervallen börjar fegheten slå in hos mig. Jag tror inte på mig själv och vågar inte köra på för hårt. Jag tror inte att jag orkar.

Efter tredje intervallen börjar regnet slå över till snö. Snö som låg mera vågrätt än lodrätt. På fjärde intervallen kom en 180 graderssväng. Efter svängen började en km lång backe. När jag kom runt hörnet var det motvind. Uppför. Och snöstorm rakt i ansiktet. Jag kände att Han testade oss. Men så lätt ger vi inte upp. Kanske blir man mera förbannad än less. Så det var bara trycka upp för backen och köra den sista intervallen också.

Är lite orolig för foten. Senaste passen har den börjat kännas lite på de sista km. Men samtidigt känns det inte som om det skulle vara mängden på träningen som gör det. Det är snarare underlaget. Att fötterna och vaderna är spända. Halkar omkring och springer på ett ojämt underlag.

Första månaden är klar nu. Det blev en riktigt bra månad. 22 pass. Det är en bra start. Nu är det bara ligga i. Två Sjöar närmar sig. Snart går anmälningstiden ut. Hm...

Vecka 4 - 5 pass - 60 km

Det har fungerar riktigt bra med träningen nu i slutet på veckan. I fredags blev det en sen hemkomst efter arbetet. Men det blev ett pass ändå. Tanken var att det skulle gå lugnt. Med tanke på att det ändå var relativt kallt ute. Det blev inte så den här gången heller. 10 km (43.13.60). Och det med inte allt för pigga ben och piggt huvud.

I lördags fick jag sällskap av bror. På veckans långpass. Det blev 16 km (1.11.49.59) i vintersolen. Och plötsligt kändes benen riktigt riktigt lätta. Foten kändes utmärkt första 14 km. Sedan började en lätt ömhet komma.

Idag var det sista passet. Och det blev 10km (44.05.53). Återigen skulle det bli ett lugnt pass.

Jag verkar ha väldigt svårt att hålla ner farten på mina pass. Funderade på att börja köra några pass utan att ha med mig klockan. Men kom fram till att det antagligen inte skulle bli någon skillnad. Men om foten inte ska bli sämre så är det nog på tiden att skruva ner farten på några av nästa veckas pass.

Det blev i alla fall de uppsatta 60 km på veckans 5 pass. Nästa vecka är det nya mål. 65 km. Alltså inte speciellt stor mängdökning. Men 6 pass. Nu ska jag vänja mig lite vid fler pass, men med lite kortare distanser.

"Det är vart jag vill komma och förmågan att lägga ner det som krävs som är viktigt för att nå sina mål…. Inte talangen i sig…"

Det börjar ta sig

Nu börjar det likna något. Årets första intervallpass. Och förhoppningsvis är det många många fler i framtiden.
Kylan låg på lite idag också. Men gränsen går ändå vid -10. Då får inte andningen ansträngas för mycket. Idag var det bara -4 så det skulle gå bra.
Men underlaget gjorde att de planerade tusingarna fick göras om lite.

Vi, min bror och jag. För här är det viktigt med sällskapet. Körde i väg de första 4km som uppvärmning. Sedan höjde vi farten och tryckte på så gått det gick i 4'. Ungefär en km. Ibland lite mer. Ibland lite mindre. Det blev fem stycken 4' intervaller med 1' joggvila mellan.

Eftersom vi körde en runda i stället för den vanliga tusenmeters sträckan fram och tillbaka, blev intervallerna lite mer kuperade. Tog emot ordentligt i en del stigningar. Men det är väl det som avgör. I sommar när man kommer på upploppet. Ha!

Det var som sagt lite svårsprunget vissa bitar. Men det kändes ändå bra. Skönt att få igång lite hårdare träning. Än att bara mala distans varenda dag. Foten kändes perfekt fram till nerjoggen. De sista 4km. Då ömmade den till lite lätt. Så jag får hålla lite koll på den under kvällen och morgondagen.

Det blev totalt 14 km (1.04.59.03). Och nu är vi igång. På riktigt.

Slut på energi

Lite fisk. En potatis och några ärtor. Det är all mat jag fått i mig idag. Och tanken var att köra 16km på det. Jag kom ut i minusgraderna. Men det var inte så kallt som jag var rädd för.
Tänkte ta det lugnt. Riktigt lugnt. Både för att det var hyfsat långt. Och för att inte skada några luftrör.

Men efter en dryg km tog försvann all energi. Det kändes att något inte stod rätt till. Samtidigt var vägarna väldigt svårsprugna. Snömodd överallt och ett evigt halkande.
Men jag fortsatte. Och efter 3 km började kallsvettningarna. Vid 5 km började det bli lite ostadiga ben. Och efter 10 km (48.16.29) stannade jag och gick in och tryckte i mig några chokladbitar.

Det gick helt enkelt inte idag. Och kanske var det lika bra med tanke på det eventuella intervallpasset i morgon. Årets första. Men absolut inte sista. Tusingar står som vanligt på schemat. Tusingar med 1' vila. Om det inte blir allt för många miusgrader.

Vecka 3 - 53 km - 5 pass

Ännu en vecka är över. Och det blev ännu en bra träningsvecka. Det börjar ta sig nu. Faktiskt. Igår blev det 10 km (44.35.80). Och det var pigga ben som studsade runt längs gatorna. Efter passet var jag knappt anfådd och det fanns mycket energi kvar.
Gatorna var torra och luften kylig. Då känns det bra att springa.

Vaknade i morse och såg att världen blivit vit. Ingen rolig syn alls. Inte löpmässigt i alla fall. Passet blev mycket svårare idag. Halkade omkring. Men bara en hand i backen. Det räknas väl inte som en vurpa? Regeln går väl vid ett knä i backen?

Ojämnheten på vägarna gjorde att foten inte kändes så perfekt som den gjorde igår. Men med bror som sällskap blev passet ändå lite lättare. Vi stack i väg med målet att ta det väldigt lugnt. Det gjorde vi. Så kändes det i alla fall. Det kändes som att vi var ute och joggade bara. Med så tittade man på klockan vid en del tidskontroller och insåg att det kanske inte gick så fruktansvärt långsamt ändå.
Det blev 10km idag också (44.54.77).

Så veckan har gått bra. Träningen har flutit på riktigt bra. Och foten och vaden känns bättre och bättre. Även om jag drömmer om att slippa oronoch rädslan. Och bara få mala pass efter pass totalt skadefri.

Passen har kännts väldigt lätta. Trodde först att det skulle vara en förvarning för en kommande förkylning. Men jag har inte kännt av något sådant. Det viktigaste kanske ändå är att jag blivit psykiskt starkare och kommer ut på alla passen jag ska. Inte hittar på ursäkter för att slippa.
Dessutom fick jag in ett lite längre pass. På 14 km. Och en total ökning med 8km från förra veckan.

Till nästa veckan blir det en liten ökning till. Med några km. Ser ut att kunna bli en riktigt bra första månad på det nya året. En månad som för något riktigt gott med sig.

Tidskontrollerna

Temot var relativt högt från början. Första tidskontrollen har jag när jag springer in i spåret. Där brukar jag ha 2.56. Idag hade jag 2.55. Jag ökade inte utan försökte hålla ett jämt tempo. Det är fortfarande lite ovant, så de omedvetna temposkillanderna i löpningen finns fortfarande kvar.

Första halvan av varvet är den lättaste. Och när jag började klättringen upp för skidbacken så kändes benen fortfarande pigga. Andningen var okej.
Ner för backen igen. Upp för nästa. Och så lite plant. Och upp för en ny backe. Sedan kommer nästa kontroll. En bom. Därifrån brukar jag kunna räkna ut vad sluttiden hamnar på. Vid lite högre tempo tar det ca 5' tills jag kommer ut ur spåret igen. Annars tar det 6'.

Idag kändes det som att jag skulle klara det på 5'. Och skulle få en sluttid på de vanliga 33'-34'. Hoppades därför på att ha runt 25' när jag passerar bommen. Jag såg på klockan och noterade en tid precis över 23'.

Backarna avlöste sedan varandra hela vägen hem. Och jag väntade bara på att känna hur krafterna tog slut. Hur stumheten skulle ta över benen. Hur andningen skulle sänka farten. Men det skedde aldrig. Benen pinnade på i bra tempo. Upp för alla backar. Och ut ur skogen. Upp för de sista backarna och runt det legendariska skidhörnet. Tryckte lite extra i sista backen. Kändes bra. Blev 7 km totalt. Lite längre än det var tänkt. Sluttiden blev 30.03.30. Det är helt okej. Med tanke på senaste tidens träning. Underlaget. Kylan.

Det är en stor skillnad på löparkänslan den här veckan jämfört med bara två veckor sedan. Det går snabbt för mig att träna i fatt det jag tappat. Även om det är en otroligt lång bit kvar.

Snön föll igen

Skulle ta det lite lugnt idag. Med tanke på gårdagens lilla känningar i foten. Och det blev ett lungt pass. Men det blev också längre än det var tänkte. 14 km (1.06.34.05).
Och foten kändes väldigt bra. Visserligen hade jag sällskap i form av bror, men ändå.

Oftast brukar skador kännas mindre när man inte springer själv. Kanske fokucerar man inte tankarna lika mycket på det då. Man känner inte efter lika mycket.
Idag gick allting bra i alla fall. Foten. Vaden. Samt att de lätta stegen från igår fortfarande satt i. Piggt och bra.

Från himmlen föll snön. Blandat med regn. Och säkerligen lite is som piskade oskönt i ansiktet. Men som tur är. Ligger den snön inte längre kvar på marken. Den rinner bort.

Misstänkta besvär

Blev ett pass på 12 km (58.02.79) idag. Och det var ett riktigt bra pass. I stort sätt i alla fall. Benen och lungorna kändes hur bra som helst. Benen kändes pigga hela vägen och efter passet var jag knappt anfådd. Kanske bara dagsformen, men det lovar gott ändå.

Det som kanske inte är lika bra. Är känslan i foten. Första 3 km kändes det lite ömmade stick. Framför allt när jag böjde tårna ordentligt och tryckte i från. Men efter 3 km försvann det. Och allt kändes bra fram till 9 km. Då började det ömma lite kring vristen och upp till benhinnan på höger benet.
Någonstans har jag fått för mig att benhinneinflamation är förstadiet till stressfraktur. Kanske bara något jag fått för mig. men lite orolig är jag. Vill inte ha tillbaka den där stressfrakturen i foten igen. Inte nu när det börjar bli roligt igen.
Samtidigt kan det också vara så att de två vilodagarna gjort att foten är ovan vid löpningen. Så har det varit tidigare. Men passet i morgon blir väldigt viktigt. I skadesynpunkt.

Vecka 2 - 45 km - 5 pass

Summerar veckan redan idag. Det blev som planerat. Fem pass och 45 km. Jag tar en vilodag i morgon. Vill inte stressa på för mycket. Foten kändes lite lite igår så det är onödigt att ta några risker.
Fick äntligen lite sällskap på passet idag. Har varit lite tungt i veckan att komma ut själv och köra. Även om jag till slut har gjort det. Idag blev det sällskap av bror. 13 km (57.41.87) körde vi.

Tänkte att det skulle vara lite mindre folk i skogen. Nu när det är lördag förmiddag. Men så var det inte. Dessutom var det väldigt blött. Så efter 7 km kom vi ut ur skogen igen och körde de sista 6 km på asfaltsvägar. Blåste en del. Så på en del bitar tog det emot ordentligt.
Farten var inte den bästa idag. Men för mig kändes det som att det viktigaste är distansen just nu. Att få prova på ett lite längre pass, jämfört med tidigare veckor. Och det kändes positivt.

Nu blir det som sagt lite vila. Och det är väl lika bra det. I morgon. Och sedan på måndag, då jag ska närvara på idrottsgalan. Nästa vecka blir höjningen inte lika mycket. Men över 50 km ska jag. På fem pass.

Svårsprugna gator

Kom hem från arbetet och kände hur suget för att sticka ut och träna bara försvann mer och mer för varje minut som gick. När jag var innanför dörren var det helt borta. Men ändå så tog det inte lång tid förän jag var där ute på den mörka kalla gatan.

Gatorna var svårsprugna idag. Värre än igår. Slask och is blandades och det förstör löpningen helt. Det blir, precis som Mr T säger, helt orytmiskt.
När det kommer partier som är fria från snö och is så trycker jag på stegen lite extra. Det blir så automatiskt. Så farthållningen blir väldigt ojämn. Och det leder till att jag inte riktigt har koll på hur det ligger till med tröttheten.

Det är svåra pass. Men samtidigt väldigt viktiga. Inte minst psykologiskt. Att verkligen ta sig ut och köra. När det lockar att stanna inne och krypa ner under en filt.

10 km (44.43.49) blev det idag. Med en avslutning på 4.16.19 på sista km. Kändes ändå rätt bra i benen och lungorna. Det är bra. Under den näst sista km kändes det lite i högerfoten. Stressfraktursfoten. Men det försvann mot slutet igen. Det är mindre bra. Nu är det vila. I några timmar i alla fall. I morgon blir det veckans sista pass. Ett lugnt pass. Hoppas på fortsatt töväder.

Samvetespizza

Jag hade planerat att köra ett pass idag. Men fick en inbokad träff hos kung George med två vänner. För att inta en delikat pizza. Och eftersom allas tider inte riktigt gick ihop så blev det att träffas lite senare. Alltså fanns det ingen tid för ett träningpass.

Pizzan satt där den skulle. Men samtidigt växte det dåliga samvetet fram. Pizza? Kom igen! Hur nyttigt är det? Det kan man inte hålla på att trycka i sig hur som helst.
Så jag åkte hem efteråt. Drog på mig träningskläderna och stack ut. För att förbränna en del av pizzan i alla fall. Och för att behålla den där rytmen i träningsveckorna som är så helvetes viktig.

Det blev samma runda som igår. Den där korta 6 km rundan. Idag gick den på is och snö. Slasket hade frusit till lite på kvällen och vägarna var lite svårsprugna. Samtidigt föll snöblandat regn från himmlen. Men tidsmässigt gick det 50'' snabbare än igår. Det är bra.

Det viktigaste är att man kör

Idag fanns det ingen motivation. Jag hittade ingen glädje överhuvudtaget med att ta på mig skorna och sticka ut på ett pass. Men där bak i huvudet ekade några ord. Några ord som coachen så ofta har sagt.
"Det viktigaste är inte att ni kör långt, det viktigaste är att ni kör."

Det är bra ord. Från en vis man. Och ofta blir det roligare när man väl är ute. När man avverkat de där första 2km. När tävlingsinstinkten sätter igång. När fighten mot mellantiderna sätter fart.

Så det vara bara att snöra skorna och ta på de numera inte så doftande kläderna och sticka ut i mörkret. Det blev inte roligare efter 2 km idag. Och det blev bara ynkliga 6 km (27.57.10). Men det blev ett pass. Och det kan vara viktigt när det gäller rytmen i dagarna. Att ta två vilodagar i sträck, det kan vara ödestiget.
Som straff för det korta passet idag. Blir det ett extra insatt pass i morgon.

Regnet faller

Regent föll från himmlen idag. Men sånt stoppar inte mig. Jag brukar oftast tycka om att köra i regn. Framför allt på sommaren. Det är skönt. Samtidigt, får man en slags känsla som är positiv. Man känner sig lite bättre än alla de där motionärerna som håller sig inne så fort en regndroppe faller. Alltså kommer man ett steg närmare den där seriösheten, där man en gång var.

Ny vecka. Och det blev en höjning på en gång. 10 km (45.47.93). Avslutade sista km på 4.16.99. Pigga ben.
Fick i mig en liten potion med pasta och carbonarasås vid lunch tid i dag. Men är rätt van att träna med lite mat i magen. Så orken brukar kunan finans där ändå. Orken tog inte slut i dag heller. Förra veckan blev det tungt vid 25' ungefär. Idag blev det aldrig tugnt.

Nu vill jag bara sova. Och köra igång med nästa pass. Hoppas att foten blir riktigt bra. Funderar på att införskaffa nya skor. De jag har nu är relativt nya. Men någon känsla jag har är att de påverkar min fot negativt. Det var ändå när de skorna var nya, jag började få problem med foten.

Vecka 1 - 32 km - 5 pass

Fick lite ny miljö på passet igår. Var ute hos Bror i Jakobsberg och avverkade veckans femte pass. Det blev 7,5 km (33.28.66).
Det blir lite jobbigare när man inte har koll på rundan. Och inte bara för att jag behöver kontroll, utan för det alltid är skönt att veta hur långt det är kvar. Speciellt nu när formen inte direkt är där den bör.

Men passet kändes ändå okej. Det gick inte långsamt. Och det var skönt att få lite ny miljö. Samtidigt kändes fot och vad relativt bra.
Foten gör mest ont när jag går. Var ute på en timmes promenad igår förmiddag och kände då av foten i stort sätt jämt. Men under löpning känns det bättre. Nästan bra.

Första veckan är alltså avklarad nu. Det blev fem pass. Det är bra. Det blev 32 km. Det är okej, inte mer än så. Nästa vecka blir det en höjning. Kanske inte när det gäller antalet pass. Utan mera på distanerna. Ska försöka komma upp runt 45-50km i alla fall.
Taggen finns där.

Den med listan

Ny dag. Nytt pass. Det börjar kännas bättre nu. På alla sätt och vis. Benen. Lungorna. Psyket.
Fortsätter på 7 km rundorna. Ökar inte mer nu. Inte fören nästa vecka.
Idag blev det sköna 7 km (31.18.91). Jag hann med att köra skogsvarvet innan det sista ljuset försvann från himmlen.

Efter halva varvet, den lätta halvan. Kändes det riktigt bra. Nästintill oberörd. Två rådjur kom ut ur skogen. Stannade precis innan vägen. De såg avvaktande på mig och föjlde varje steg jag tog. Tills jag hade passerat. Då gick de lugnt vidare.

Vaden och foten kändes bra idag. Känns väldigt positivt. Funderar mest på om det ska bli ett pass på söndag också. Eller bara lördag. Fem eller sex dagars vecka. Jag vill inte stressa på för snabbt med träningen. Samtidigt har jag inte mycket tid kvar att spela på.

----------------------------------------------------------------------------------

Det har tagits fram en lista på 2006 års bästa löpare i Sverige. Allt mellan 800m och marathon. Att Mustafa ska ligga etta är det inget tal om. Men jag skulle vilja se Joel Bodén högre upp. Han har verkligen imponerat. Och håller han sig skadefri i vinter, blir han riktigt intressant att se nästa säsong.

1. Mustafa Mohamed

2. Henrik Skoog

3. Ida Nilsson

4. Rizak Dirshe

5. Mattias Claesson

6. Christin Johansson

7. Anna Rahm

8. Joel Bodén

9. Said Regragui

10. Erik Sjöqvist

Listan med motiveringar och dessa 10 löpares årssammanfattningar hittar ni här: Bannister

Tredje raka

Fick lite sällskap på passet idag. Brorsan hängde på och kommer igång nu efter lite segare träning och mycket arbete.
Det blev 7,5 km (33.26.24). Och det kändes lite segt mot slutet. Kanske var det för att det var tredje passet i rad, och jag är inte riktigt van vid det ännu. Eller så berodde det på att jag arbetat hela dagen. Det tar lite på krafterna det också.

Kyligt i luften. -1 stod det på termometern. Kändes som att det skulle vara kallare. Men underställ, t-shirt och vindjackan höll den värsta kylan borta. Utanför kroppen.

Vaden var fortfarande lite stel första minuterna. Och foten kändes väl lika som igår. Varken bättre eller sämre.
Än så länge inga vilodagar alltså det här året. År 2007. Det börjar bra. Det ska bli ett jävligt bra träningsår. Så fort jag kommer upp på de där vanliga distanserna. Där det korta passen ligger på 12-14km. Och där 22km känns lätt.

I morgon blir det däremot en vilodag. Den förtjänar jag. Kanske. Den måste jag ta med tanke på foten och vaden. Inte köra på för mycket förfort. Ni vet, de där vanliga orden man får höra.
I morgon blir det Hovet i stället. Djurgården - Skellefteå. Ett utsålt Hov.

Frostbeklädda skogsvägar

Det var lite kallare idag. Så för första gången på ett tag användes mössan. Föredrar annars att springa i keps. Det var frost ute och det gjorde skogsvägarna lite hårdare än tidigare. Lerpölar hade frusit till lite.

Höjde distanen lite idag och det blev 7 km. (31.30.65). Och det kändes mycket bättre än på länge. Visserligen fortfarande lite orytmiska lösteg och svårt att ha en normal farthållning. Men det är sånt som löser sig allt eftersom.

Vaden kändes lite stel på morgonen. Och även de första 3' av passet. Sedan släppte det och jag kände inte av det någonting resten av passet. Foten kändes mycket bättre än igår. Ömmade till lite något enstaka steg, men mer än så var det inte.

Det blev en lite snabbare avslutning. Lite tävling mot klockan. Jag har olika platser på alla rundor jag brukar köra, där jag vet vad jag ska ha för tid för att få en viss sluttid. Det är väl någon slags skada man får när man kör samma rundor hela tiden.

Årets första

Då var årets första pass gjort. Jag har laddat länge för det här nu. De senaste dagarna har det ryckt ordentligt i benen. Jag har sneglat på de numera rätt insprugna skorna.
Men idag. Då fick jag dra på dem och sticka ut.

Det blev ett kort pass. Bara 3km (13.52.98). Det var mest för att testa hur vader och fötter känns. Resultatet blev lite blandat. Jag höll mig på skogsvägar. För att få så mjukt underlag som möjligt. Det var en del människor ute. Några motionärer som joggade. Jag skrattade lite för mig själv. Antog att det var de som ger sig själva nyårslöftet att börja träna. Motionera. De brukar synas ute några veckor efter nyår. Sedan försvinner de igen. Och kommer inte fram förren i maj. När gatorna blir torra och solen kommer fram.

I alla fall. Vaden kändes väldigt bra. Den ska jag nog inte ha några större problem med numera. Foten däremot. Den där förbannade stressfraktursfoten. Kändes inte lika bra. Men samtidigt. Tidigare har foten blivit bättre och bättre, dessto mer jag kör.
Så i morgon blir det ett nytt pass. Så får vi se hur foten känns då.

Annars är det ovant att springa. Rytmen är borta. Och ett tydligt teckan är att det känns bra ena sekunden och väldigt tungt nästa. Och sedan bra igen. Men det är bara köra. Pass efter pass. Om några dagar. Någon vecka. Sitter rytmen där den ska.