Under kontroll

Kanske några ord om de senaste veckorna. Foten känns bara bättre och bättre och distanserna blir längre och längre. Så egentligen skulle man kunna säga att allt var som det skulle. Men ser man i träningsdagboken så är det dessvärre inte så. Under veckan som gick fick jag ihop de 91km som programmet sa åt mig att göra, men det var bara genom distanspass. Inga snabbare lopp, vare sig de 2x800-600-400-200 som jag skulle eller de 16km tempo jag hade tänkt.

Missen sitter dock inte i fotproblemen, vilket är bra. Utan mera i ett knä. Fick i måndags en lätt ömhet i utsidan av vänster knä och misstänkte direkt löparknä. Men jag har kunnat springa vidare. I tisdags och under passet med Janne i Avesta i onsdags högg det till i knät vid 5-6km med gick br asen.

I torsdags var det bara lite "tjockt" och efter en vilodag i fredags så har de sista två passen, varav knappa 21km i dag gått över förväntan. Tungt med relativt problemfritt.

Så jag hoppas jag med hjälp av speciell stretching och lite extra benstyrka i form av utfallssteg och enbensböj kunnat hantera knät. Dock har jag inte vågat köra på snabbare i form av långa eller korta intervaller. Vilket kanske så här i efterhand var klokt.

Nu packar jag mina väskor, drar förbi "Mamma Mia" och åker sedan upp till norrland och Robertsfors i morgon. För att leta efter formen. Någonstans måste det vara och jag har 18 dagar på mig hitta den.

Aldrig nöjd

Ibland undrar jag vad jag har för krav på mig själv egentligen. Jag blir aldrig riktigt nöjd med mina pass. För någon månad sedan sprang jag min första mara. 3.11.25 kom jag in på. Efter att ha ett första mål på 3.30. Riktigt bra enligt många. Inte alls godkänt enligt mig.

Idag drog jag av 5km snabbdistans efter att i flera veckor knappt kunnat springa på grund av en hälsporre. 5km i 3.43-fart. Men jag är inte alls nöjd med passet. Jag ska fan kunna springa betydligt snabbare.

Sådär är det jämt. Pass efter pass. Tävling efter tävling. Och visst är det bra att ha krav på sig själv. Att vilja höja sig och utvecklas. Men någon gång måste man kanske stanna upp och känna sig nöjd också.

Jag vet inte vad det beror på. Jag har alltid haft enorma krav på mig själv. Inte bara när det gäller löpning, utan även i förhållanden och arbete. Överallt. Men nu är det en träningsblogg och då pratar vi om det.

Jag får försöka hitta något pass som jag är riktigt nöjd med. Som efter Spring Cross i våras, då var jag faktiskt nöjd. Jag hade inte kunnat göra mer och det jag gjorde imponerade på andra och jag blev nöjd med min prestation. Så kanske är det där skon klämmer. Jag måste känna att jag gett allt. Att det inte finns ett förbannat skit kvar att krama ur benen och kroppen. Det är bara då jag är nöjd. Det är svårt det där.

Full fart igen

Efter att ha fått slita en hel del pass så känns det nu som att formen börjar komma tillbaka. För en vecka sedan fick jag slita varenda steg jag tog. Kroppen var tung. Andningen var tung. Löpningen var tung.

Efter tre veckor med uppstart och långsamt ökande distans och fart så var jag nu redo att köra som vanligt. Så jag började på måndagen. Långa intervaller. 2x2000-3000-2000 med 500m joggvila och 1000m seriejoggvila. Hade kanske inte så stora förhoppningar, men en serie i 4.10-fart skulle jag väl fixa.

Två timmar senare satt jag i omklädningsrummet. Relativt överraskad och nöjd. Jag fixade två serier och kunde få ner farten på de sista intervallerna till 4.02/km. Och jag behövde inte slita speciellt mycket.

Idag var det planerat 2x800/600/400/200 med 1' vila och 2' serievila. Men efter rådfrågande av Janne så beslutade vi att jag skulle ta det lite lugnt med intervallerna och köra lite snabbdistans i stället. Sagt och gjort. 5km i 3.50-fart tänkte jag.

Efter 4km uppvärmning drog jag iväg på bandet. 3.56 på första. Inga konstigheter. 3.51 på andra. Fortfarande lugnt. Höjde farten lite. 3.46 på tredje. Kändes bra. Chansade lite och drog på lite på fjärde. 3.41 på den och det var fortfarande inga problem. Så då var det egentligen bara att dra på ordentligt sista km. 3.23 på den och jag ska väl vara ärlig att jag pressade på rätt bra på slutet.

18.37.54 stannade klockan på och det är väl sådär. Jag blir visst aldrig nöjd.

Lite mara-filmer

18km in i loppet.

Ca. 9.25 in i klippet dyker jag upp i vit keps och kul/blått linne med vit tröja under. Det ser lätt ut, men det ser också långsamt ut. Det är vid 18km ungeför. Strax innan Janne står med första gelpåsen som jag får ta med mig ut på gärdet. Janne dock, han vile inte springa med.

Strax innan målgång.

Här kommer jag fram till Borgen. Stockholms stadion. Efter ca. 9.50 kommer jag in i bild. Lätt haltande. Fortfarande ser det långsamt ut. Och det känns inte bättre av att se den äldre halvdöda gubben några steg framför mig. Men jag vill tro att jag flög förbi honom på upploppet.

Igång igen.

Det har varit en tung tid. Nästan en månad sedan jag skrev något om träningen och det kan egentligen bara betyda två skaker. Antingen att det har avrit så mycket träning så ork och tid inte räckt till. Eller att det inte bedrivits speciellt mycket träning.

Dessvärre gäller det alternativ nummer två. Efter maran var det dags att ta tag ordentligt i den där hälsporren. Jag gick ut hårt med motionscykel, men det är svårt att motivera sig en längre tid med cykling. Efter drygt en vecka så föll det bort och jag skrt fullständigt i att träna.

Jag gjorde styrkeövningar för foten och jag har avlastat den. Till slut fick jag också nya ilägg i skorna. Direkt efter att jag kommit hem från Anatomic vid Råsunda så gav jag mig ut. Och det kändes fantastiskt. Känslan att få springa.

Det som gjorde det mindre fantastiskt var att jag var helt slut efter 3km jogg. Och jag insåg att den formen jag byggt upp inför maran var som bortblåst efter tre veckors löpvila. Men skam den som ger sig. Det borde ändå gå snabbt att komma tillbaka till den formen.

Så senaste veckan har jag ökat på distansen. 3km blev 5km. 5km blev till 8km och 8km blev till 10km och 11km. Och det är lite där jag är nu. Passen ligger runt 10-11km och ibland kan det till och med gå lite snabbare. Som idag. 9.53km på fina 40.11. Ett snitt på 4.13/km. Och ett "pers" på den klassiska "rälsen-svängen" med 1'37''. Skumt. Men bra.

Så jag fortsätter kämpa på. Formen kommer nog tillbaka om några dagar. Ska fortsätta med distanspass veckan ut innan jag i början på nästa vecka hoppas på lite längre intervaller. Foten är inte 100% ännu, men det går fortsatt framåt. Mycket bra. Eller som Svennis skulle sagt: "Möcke bra!"