En snabbare mil.

Var lite i valet och kvalet om jag skulle köra inne eller ute idag. Men eftersom det fortfarande var rätt kallt och då jag resten av veckan kommer att köra utomhus, så blev det gymmet och löppandet i dag också.

Hade som plan att hålla lite högre tempo och köra milen under 4.30/km i snitt. Men när kroppen är lite stel och behöver ett par minuter på sig att komma igång så gick inte första km snabbare än 5.02. Vilket i och för sig inte gjorde 45' målet omöjligt, bara lite roligare att ta igen tid på.

4.41 och 4.32 på de kommande två km. Och jag låg fortfarande en bra bit över 4.30/km snittet. På fjärde km började jag ta igen på snittet och låg nu bara 41 sekunder efter. Jag kände att jag var tvungen att höja temot ytterligare kommande km och jag skulle ha chans att komma i fatt.

4.21 och 4.22 på femte och sjätte gjorde att jag bara var 24 sekunder efter. Benen kändes pigga och det var bara att fortsätta pinna på i samma tempo så skulle jag nog komma i fatt tids nog.

4.14 och 4.15 på de kommande två och så plötsligt. Jag var i fatt och förbi. I mitt huvud var det givetvis ett lopp mot konkurenterna. Där jag efter en tung öppning segat mig i fatt och kommit förbi med endast två km kvar. Och var på väg i från dem.

Jag avslutade med 4.15 och 4.10 och passerade milen en bra bit under de utsatta 45'. 44.20.24 och det fanns betydligt mer att ta av. Undrar vad jag skulle kunna pressa milen på om det var tävling i dagens läge. Kanske ner mot 42'.

Efter de 10km fortsatte jag två km till i lugnt tempo. (5.13 och 5.00) och fick ihop 12km totalt. En bra öppning på veckan med gårdagens 16km och dagens 12km. I morgon blir det ett lugnare kortare pass med Mr. T. Jag tror kroppen blir nöjd med det.

Fortsatt riktigt bra

Det har fortsatt gå riktigt riktigt bra. Senaste veckorna har jag legat på en högre nivå än på hela året. Fortfarande en bra bit i från gamla goda dagar, men det tar sig.
Långsamt har jag högt km antalet och kroppen verkar anpassa sig bra till det. Samt att jag varierat löpband och utomhuslöpning på ett bra sätt. Jag tror det är skonsammare för vaderna och hälsenorna eftersom jag inte riktigt kommer upp på tårna på löpbandet och vaderna får vila lite.

Förra veckan hoppas jag upp på bandet och bestämde mig för att köra tusingar. För första gången på väldigt länge. Uppvärmning på 4km och så iväg.
3.44 - 3.49 - 3.45 - 3.43 - 3.33 - 3.29 (1' vila). Och det kändes riktigt bra! Jag var inte helt död efter det sjätte loppet, vilket tiderna också visar.

Idag är det ny vecka. Julvecka och det ska i helgen bilas upp för ett par dagar i norr. Ska bli riktigt skönt och roligt att komma upp dit igen. Och dessutom få ett par nya svängar att springa. Men idag var det gymmet och bandet. 16 km avverkades i hygglig fart.
5.23 - 4.59 - 4.56 - 4.50 - 4.46 - 4.42 - 4.41 - 4.40 - 4.34 - 4.36 - 4.33 - 4.31 - 4.21 - 4.22 - 4.21 - 4.21.

Sista milen gick lite snabbare alltså och benen kändes väldigt pigga och allerta. Likaså andningen. I morgon är planen att avverka 12km. Men jag har inte bestämt mig om det ska bli ute eller på löpband.

En bra period

Uppehållet på sidan har inget att göra med att jag inte sprungit. För det har jag. Kanske just det. Jag har höjt träningsnivån en del senaste veckorna så det inte finns så mycket tid att skriva.

Vaderna känns utmärkta. Knäna känns perfekta. Det enda problemet är egentligen den högra hälsenan. Den är stel och ömmar ordentligt. Men när jag kommit igång och sprungit någon km så släpper det och jag kan köra på för fullt. Så ärligt talat - jag skiter fullständigt i senan för tillfället.

Senaste veckorna har jag alltså kommit ordentligt. Det har kört en hel del distanspass. Både inne och ute. Och så lättare intervaller med handbollstjejerna. Men så förra onsdagen. Så kom den lite mer. Jag var uppe på löpbandet och skulle försöka köra på lite snabbare i någon km.

Det blev 4km uppvärmning (5.41-5.15-5.11-5.09)
Sen tryckte jag på lite. Målet var tre km i högre fart. Närmare 4.00/km. 4.05/km gick första på. Och benen kändes riktigt bra. Andra kom ner på 3.57 och sen 3.56. Nu började det kännas lite lite i benen, men ändå helt okej. Så jag bestämde mig för en till. Och det slutade på fina 3.50.

Idag var det dags igen. Hade som plan att köra 3x2000m med 500m jogg ( i 5.00/km fart). Blev lite nervös efter de tre uppvärmnings km. (5.42-5.20-4.58). Men så fort intervallerna var igång så kändes det bra igen. 4.00 och 3.59 gick första loppet på. Benen var relativt fräscha.

Efter 500m var det dags igen. Skruva upp bandet och två km i 3.57/km-fart. Men nu var benen inte alls lika fräscha. Fick slita ordentligt på den andra km. Men hoppades någonstans att efter 500m jogg att jag skulle orka en 2km runda till.

Tyvärr gjorde jag inte det. Utan efter att ha kört 1000m på 3.55 så sa benen stopp. Det blev för slitsamt och någonstans kändes det att jag inte behövde slite ner dem totalt idag. Nu när jag precis kommit igång ordentligt. Men samtidigt är jag lite besviken att jag inte körde alla.

Men det kommer en ny vecka och det finns en plan att köra samma pass. Alternativt 2x3000m med 500m jogg vila mellan. Vi får se.
Annars ser jag fram emot pass i morgon igen. En kort runda mellan jobb och en kollegas födelsedagsfirande. Jag har 90 minuter mellan att jag slutar tills jag ska hämta henne. Några km hinner jag pressa.

Bra avslutning

Börjar veckan med ännu ett löpbandspass. Fick ihop 50km förra veckan på fem löppass. Helt okej med tanke på omständigheterna. Får hoppas jag kan ligga på den nivån ett par veckor till nu innan jag höjer igen.

12km idag alltså. Började lugnt där de första km låg över 5.00-fart. Efter det började jag långsamt höja farten.
5.40 - 5.16 - 5.11 - 5.05 - 5.00 - 4.54 - 4.51 - 4.45 - 4.40 - 4.35 - 4.21 - 4.19

Benen var pigga och fräscha. Antagligen efter gårdagens vilodag. Den kändes välbehövlig efter fem raka löppass. I morgon sticker jag ut på gatorna och springer igen. Måste få fler utomhus pass. Känner att höger benhinna börjar ta lite stryk av allt löpbandslöpning. Men eftersom vaderna kännts helt perfekta senaste veckan så vågar jag nog ta mig ut lite mer nu.

Inte mycket tid till annat.

Finns inte så mycket tid i vardagen att sätta sig ner och skriva här. Antar att det syns. Tydligt. Men det kanske inte gör så mycket när träningen ändå löper på bra.

Under de senaste tio dagarna har jag kunnat höja träningen ytterligare. Nu ligger passen på 10-12km och jag har varvat både löpband med utomhuslöpning. Även om löpbandet fortfarande är en stor del av passen.
Det märks nämligen fortfarande en klar skillnad när jag springer på bandet jämfört med utomhus. Ute kommer jag upp på tårna automatiskt och känner av vaderna dagen efter.

Åt andra sidan så är jag rädd för att benhinnorna ska ta stryk av för mycket bandlöpning. Så jag ska försöka komma ut och köra mer ute. Och njuta av den härliga hösten som är på väg.

Passen de senaste dagarna har däremot varit tunga. Det känns inte alls sådär lätt som det gjorde för någon vecka sen. När jag studsade fram i 4.00-fart. Nu får jag nästan slita i 4.45-4.50- fart. Men jag antar att det kanske släpper om något pass.

Mera löpband.

Tänkte att det skulle bli två riktigt fina pass i helgen. Men ärligt talat så tog kräftskivan med damerna på jobbet död på alla de tankarna rätt fort. I stället blev det endast ett kort pass på 4.5km. Ett pass som var riktigt otrevligt och vidrigt. Det var tungt och det var stelt. Det var hemskt. Från första stund. Men någonstans insåg jag kanske att det enda var mitt eget fel. Mitt och alla de Beck's som slank ner under fredagskvällen.

På söndag skulle jag ta revanch. Men fan heller. Jag tog mig inte upp ur soffan riktigt. Och helt plötsligt började friidrotten och så var det kört. Och visst kan jag vara ärlig. Jag hade kass inställning. Jag har inte bättre psyke än så.

Idag däremot. Måndag. Och helgen börjar försvinna ur huvudet. Jag kanske har en sån helg en gång i halvåret. Så det kanse inte är en större fara. Men med måndagar kommer nya möjlighter.
Till sollentunas nya fina anläggning direkt efter jobbet. Och upp på löpbandet. Tänkte återigen att det kanske skulle gå lite lugnare idag. Men det blir så förbannat svårt när jag står där och har andra människor bredvid och bakm mig. Då pressar jag upp farten. Då trycker jag på steget så jag slår i låren i handtagen ovanför. I handtagen en del håller i när de springer. Jag förstår inte tanken bakom det.

5.33.62 och 5.11.19 på det första två km. Det kändes lugnt och skönt. Lutningen på 1%. 4.52.24, 4.45.07 och 4.44.12 på de följandet tre km. Tänkte ett tag att jag skulle stanna på den hastigheten och bara glida vidare. Jovisst.

4.34.23, 4.35.20 och 4.31.04. 8 km passerat och nu tog jag ner lutningen från 1% till 0%. Och plötsligt får jag bromsa i steget. Men i stället för att sänka farten och känslan av löpningen så höjer jag tempot ytterligare. 4.17.25 på 9:e km. Känns riktigt lätt och skönt i steget och andningen.
Sista km går på 4.00.02. Nu känns det att det går snabbt. Sista 3-400m får jag kämpa lite. Men jag är nöjd ändå. Det tar sig. Om någon vecka är jag nog nera på vanliga tider igen. Om vaden får fortsätta att kännas bra.

I morgon är det dags att träna handbollstjejerna igen. Funderingarna ligger på 10x30'' med 30'' vila. Fortsätta med lite snabbhet inför säsongen. Och efter deras träning. Då sticker jag iväg på mitt. Ett par km utomhusjogg. Förhoppningsvis med Mr T. Han vet bara inte om det ännu. Ha!

Två fina avslutande km

Samma pass idag. Tänkte att jag skulle ta det lite lugnare. Men det brukar vara svårt att hålla igen när man väl står där på bandet. Farten höjdes allt eftersom fram till sjätte km. Då tyckte jag att det kändes lite i vaden, så jag drog ner farten lite.

Allt eftersom skruvades den upp igen och de två avslutande kn gick på 4.30.22 och 4.12.26. Riktigt skönt att få köra på lite i högre tempo igen.

I morgon blir det hel vila. Ska inte chocka kroppen totalt nu och verkligen försöka hålla igen lite med löpningen. Även om det är svårt. 36km fick jag ihop den här veckan. Inte bra. Men bättre än på ett bra tag.

En hel tia!

Fortfarande riktigt peppad att få gå iväg till gymmet så fort det finns möjlighet. Och det där med att köra på löpband är nog bra för vaden. Men snart måste jag nog köra ett pass ute för att se hur pass bra vaden egentligen är.

Idag stack jag iväg tidigt. Till gymmet. Upp på löpbandet och iväg. Första km går alltid långsamare eftersom bandet måste startas upp. Och så tänkte jag att jag skulle hålla ner tempot lite för att inte pressa vaden för mycket.

Första km gick på långsamma 5.37.30. Följt av 5.14.20 och 4.56.33. Vaden kändes fortfarande riktigt bra så jag provade att skruva upp tempot lite till. 4.56.33. 4.50.98. 4.51.18 och 4.47.25
Kände att jag började hitta ett lagom tempo både för benen, lungorna och inte minst vaden. Kommande två km var läskigt jämna. 4.48.12 och 4.48.12. Jämnare kan det knappast bli.

Sen sänkte jag lutningen från 1% till 0% och flöt fram på 4.41.18. Stgete kändes lätt och jag kan rulla fram i hygglig fart. I slutet tryckte jag på lite extra och fick ner km tiden till 4.26.19. Skönt att få kämpa lite.

På löpbandet har jag ett mer rullande steg och jag slipper komma upp på tårna som jag gör ute. Tror det kan göra att vaden klarar sig bättre där. Dessutom kan jag lätt kontrollera farten och se när vaden och benen tycker det räcker. Så jag fortsätter nog där ett par veckor till, tills vaden är helt bra.

En massa maskiner

Efter de där lite snabbare km tiderna i lördags blev vaden lite sämre igen. På måndagen joggade jag korta 3km och började känns små stickningar i vaden efter bara 3'. Jag hoppades lite att det var dagsformen det var fel på, eller att det var för att jag sprungit en del på jobbet under dagen.

Så tisdagen kom och jag drog på mig skorna igen. Joggade iväg med Janne som sällskap. In i spåret vi växte upp i. 1.8km varv. Två stycken blev det. Och så dit och tillbaka från föräldrarnas hus. Fick ihop 5km och vaden kändes helt okej. Humöret blev lite bättre.

På onsdagen tog jag med Flickan från landet i norr och stack iväg till Sollentunas nyrenoverade anläggning. Och köpte kort där. "Prova på-kort" för en relativt billig peng. Jag är väl mest intresserad av löpbandet och kanske motionscykeln. Men varför inte slänga sig i bassängen och simma någon morgon?

På onsdagen hoppade jag upp på löpbandet och körde hyggliga 8km. Inte i något direkt mördartempo utan som snabbast höll jag mig till 4.45-tempo. Vaden kändes bra. Och någonstans vill jag tro att just löpband är bra för vaden. Jämn yta och kontrollerad hastighet.

Idag blev det 25km på motionscykeln där. Lite stegrande och fallande motstånd. Det blev en ordentlig genomkörare i alla fall. Tänkte låta vaden vila från löpning efter tre dagar i rad. I morgon blir det hel vila efter pass fem dagar i sträck nu. I stället blir det Grönen och Håkan Hellström. Inte fel det heller.

En bunt km-tider

Janne skulle köra ett pass nere på banan idag. Så jag tänkte att jag skulle passa på att få både sällskap och avverka dagens pass. Eller. Pass och pass, det är mest lite jogg för min del just nu, men det är bättre är för några dagar sedan.

Vi möttes upp där nere och började värma upp tillsammans. Kroppen fylldes av en massa känslor. Så många underbara dagar och kvällar jag tillbringat nera på de där barnorna. Fantastiska hårda pass jag malt ner. Spikskor som flyger fram längs den röda mattan. Nu var det visserligen ett antal år sedan, men viljan att få tillbaka dem är stor.

Men idag var det inga intervaller. Inte för mig i alla fall. Janne körde 12x200 med 30'' vila. Jag nöjde mig med tre km uppvärmning tillsammans med Janne. Sedan höjde jag tempot lite och fick ner en km på 4.01.70. Vaden kändes helt okej. Men jag ville inte pressa den för mycket. Så avslutningsvis joggade jag runt på gräset, barfota. Mjukt underlag och extra stärkande för fotmuskulaturen.

4.38/4.25/4.27/4.01/4.43/9.33. Ibland är det konstigt att det inte går att springa långsamare. 4.30-fart känns riktigt långsamt. Ändå är formen så gott som obefintlig. Hm. Kanske är bra, jag vet inte. Om inte annat så är det ett steg i rätt riktning. Ett steg mot lite bättre form.

Tre veckor rehab.

Den senaste tiden har smärtorna i högra vaden bara återkommit. Det går bra något pass innan det sen kommer tillbaka. Och så har jag fått vila en vecka. Så har det hållt på ett bra tag nu. Allt för länge. Så jag tyckte det skulle få vara nog nu.

Igår började jag skriva ihop ett rehabschema. Där jag kommer att arbeta med att köra excentrisk träning för vaderna. Hälgång för att stärka framsian också. Och köra tvåhäv. Och allt eftersom börja cykla lite. Ingen löpning alls på minst tre veckor. Även om det känns bra att gå.

Undertiden får jag få ut min vilja att springa på tjejerna i handbollen. Igår körde jag 8x70/20 med dem. Och några få av dem imponerade stort. Kanske inte med farten. Men med inställning och vilja. De uppmuntrade varandra under tiden. Och de vägrade stanna efter sex st. De skulle köra alla åtta. Skulle vara riktigt roligt om det blev någon skillnad när de i vinter kör igång med sin handbollsserie.

Löpskolning

Kom av mig lite i veckan med träningen. Sista semesterdagarna och det har inte känts så roligt med att träna. Men i helgen kanske det vände lite. Hoppade upp på motionscykeln och trampade igenom 20km lite lätt i fredags.
I lördags blev det samma sak. Förutom att jag höjde motståndet lite under 5km så hjärtat fick jobba lite extra.

I morse åkte jag ut till Kairo. Hade som mål att testa vaden lite med löpning. Bara några minuter. Men innan jag fick springa iväg så hade jag en annan uppgift. Att jobba lite med handbollstjejernas löpsteg. Så vi körde löpskolning och lite hopp i backe. Kanske inte det roligaste i träningsväg, men väldigt nödvändigt. De lyssnade noga och försökte så gott de kunde. Vi höll på knappt en timme innan tjejerna störtade ner till badet för att svalka sig och jobba på brännan som tydligen är bland det viktigaste i hela livet.

I vilket fall som helst så gick tränandet riktigt bra och det kändes ändå helt okej att stå där framför alla och prata och visa. Nästa vecka ska jag dit igen. Men då ska de få jobba lite hårdare. 8x70/20 står på planeringen.

Efter att de hoppas i badet stack jag iväg. Det kändes så bra att jag körde lite längre än planerat. Plötsligt var jag ute vid Runbyskolan. Och planen ändrades till att köra bilvägen tillbaka till Kairobadet. Totalt alltså 6km. Och vaden kändes helt okej. Orken försvann lite efter ca. 20' men det är bara att jobba vidare på den. Förhoppningsvis med en skadefri vad.

Löp-coach?

Jag har fått ett erbjudande. Eller mera en förfrågning. Som jag med blandade känslor har visat mitt intresse för.

Flickan från landet i norr spelar handboll. Klubben ligger i grannkomunen. Hon spelar i damlaget. Men som i de flesta andra klubbarna finns det yngre lag. I det här fallet handlar det om 15-16 åriga tjejer.

För nästan ett år sedan kom en ledare fram till mig när jag satt och kollade på en av Flickan från landet i norrs matcher. Han undrade om jag var han som sprang mycket. Jag antar att ryktet hade gått.

Tyvärr svarade jag ja. Han undrade om jag skulle kunna tänka mig att hjälpa honom. Att komma med tips gällande löpträning för hans lag. De 15-16 åriga tjejerna.

Nu. Nästan ett år senare. Ringde han. Frågade om jag hade lust att komma ner på måndag. Prata lite mer om löpning. Komma med tips. Han pratade om någon 3-års plan. Jag blev mest nervös.Visst kan jag saker om löpning. Hur man ska springa och olika sätt att bygga upp konditionen. Ibland känns det som om jag inte gjort annat senaste 15 åren. Jag började genast skissa upp säsongsträningsprogram och grunduppbyggnadsprogram. Och olika saker att tänka på under löpning och saker för att få till ett effektivare löpsteg.

Så återigen. Där satt jag med luren i handen. Och hade sagt ja. Nervositeten är enorm. Jag tycker inte om att så och prata inför främmande männsikor. Än mindre framför en bunt med 15-16 åriga tjejer. Det är jobbigt. Men nu har jag sagt ja. Och någonstans där inne känns det väl lite roligt. Lite smickrande. Även om jag undrar om jag verkligen kan bidra med något. Men jag kanske kan kalla mig löp-coach då. Eller inte.

Jörrviken tur och retur

Nu är semesterresandet över. I alla fall för den här gången. Efter löpbanden i Sundsvall fortsatte vi upp till Umeå och Robertsfors. Där det var dags för lite mera skogslöpning.
Första passet blev på asfalt. Utan backar vare sig uppåt eller nedåt. Och det kändes bra i vaden. Vaden är det enda som räknas nu. Formen. Som är vidrigt dålig. Kan man alltid fixa till sen.

Det blev 6km på asfaltsvägarna genom Robertsfors och Fredriksfors (som tar ca. 30'' att springa igenom). Och nervositeten kunde lägga sig lite.

Två dagar senare var det dags igen. Jag höll till på andra sidan E4:an nu. I Sikeå. Och där var det lite mjukare, fast även lite ojämnare, skogsvägar. Jag rullade iväg bort mot något ställe som hette Jörrviken. Klockade 14'45'' där och vände tillbaka. 6km blev det även den gången och vaden kändes bra.

Nästa pass. Styrde stegen mot Jörrviken igen. Men insåg när jag kom dit att klockan stod på 12'20''. Betydligt fortare än passet innan. Flickan från landet i norr cyklade med bredvid. Och jag antar att det hade något mer farten att göra.

Efter att ha fortsatt en bit och sedan vänt så började benen kännas tunga. Riktigt tunga. Samtidigt hade värmen hittat tilbaka och solen stekte på rätt ordentligt. Halvvägs på väg tillbaka började vaden kännas lite tjock. Jag stannade till och stretchade ordentligt och fortsatte sedan i lugnt tempo.

7km kom jag upp i. Och det med lite högre fart under skorna. Åtminstånde halva sträckan. Nu är jag hemma igen. Vilket känns riktigt skönt. Och det ska senare idag. När kroppen vaknat till liv. Bli ett lungt pass i de kända skogsmarkerna runt hörnet. Innan det sedan beges in till Borgen. Till Stadion. För att se lite högre farter på DN-Galan.

Sundsvalls löpband

Sitter nu på hotellrummet i Sundsvall. Vi kom hit igår och efter lite strul med rum som inte var färdiga och betalningsmetoder så kom vi ner till grymmet. Jag tänkte att jag skulle prova springa lite på deras löpband och se vad vaden klarar av. Fick igår ihop 7km utan minsta lilla känning. Efter passet däremot kändes vaden lite stel.

Idag på morgonen var jag lite orlig för att det skulle kännas sämre. Men i stället var den lilla stelheten helt borta. Så jag studsade ner till frukosten. Tryckte i mig ordentligt och vilade sedan en timme på rummet.

Sen var det bara på med de lagom härligt luktande träningskläderna. Som knappt hade torkat från igår. Ner till gymmet och upp på bandet igen. Nu ska vi se om vaden klarar av att springa två dagar i sträck. Det gjorde den inte för två veckor sedan.

Jag hoppades på någon km i alla fall. Men efter 7km kändes jag fortfarande ingenting. Och då gick det snabbare än igår och med 2% lutning på bandet.

Nu efter passet är det inte heller någon stelhet. Så jag är glad nu. Riktigt glad. Men kanske är det just löpbanden som fungerar. Kanske klarar vaden inte av ojämna skogsvägar eller hårda asfaltsvägar? I morgon bitti packar vi ihop våra saker här och kör vidare upp till Umeå. Då blir det till att testa vaden ute i skogen. Finns inte så mycket mer än att hoppas. Och fortsätta känns glädjen eefter de två bra passen här i Sundsvall.

Imponerande löpning

Såg det här för några dagar sedan. Och blev lite chockad. Det är fruktansvärt imponerande. Fantastiskt taktiskt löpt. För att vara så pass ung och oerfaren. Hoppas han kan fortsätta utvecklas kommande år och kan konkurrera med Claesson ute på banorna.

Vadstrul. Igen.

Det halsonda försvann till slut. Och kanske var det för att jag helt enkelt struntade i det och stack ut på en joggrunda ändå. Började lite lugnt med 4km. Kändes tungt. Men det brukar det göra efter en viloperiod.

Dagen efter stack jag ut igen. Tog biln upp till Runby. Tänkte köra genom skogen bort till Kairo. Solen gassade ordentligt. Luften var tung att andas. Men steget kändes bra. Lungorna var med. När jag kom fram till Runby fanns två alternativ. Vända och köra samma väg tillbaka. Eller köra den kortare, grusvägen, tillbaka till bilen.

Skogsvägen är ca 4.5km. Grusvägen är knappa 3km. Det hade alltså gett en runda på 7.5km. Och kanske skulle jag ha nöjt mig så. Men jag ville mer idag. Det hela kändes så bra så jag vände. Och började köra skogsvägen tillbaka igen. Och det fortsatte att känns bra, ända fram till 6.5km ungefär. Då började det komma lite krampkänningar i högra vaden. Och någon minut senare så högg det till.

Helvete! Jag gick några minuter, och provade jogga igen. Det gick okej. Kändes lite, men inte så farligt.
Dagen efter var vaden inte så stel. Det känns lite när jag går, men det gör inte direkt ont. Så den här veckan, har jag parkerat mig på motionscykeln. Igen. Trist. När man bara vill ut i skogen och mala km efter km. Men tyvärr är det inte så mycket att göra åt saken.

Långvarig halssmärta

För snart två veckor sedan började jag få lite ont i halsen. Och det är där jag fortfarande är just nu. Halsen vill inte ge med sig. Det gör ont att svälja. Den är röd och irriterad. Men that's it. Inga andra sjukdomssymptom.

Och det är förbannat irriterande. Snart sticker jag ut på ett långpass bara för att det ska hända något.

Jogg med en vän

Dagen efter 7km passet var det tänkt att jag skulle vila. Men jag blev uppringd av en vän. Som precis har börjat springa lite. Han frågade om jag ville hänga på en runda. En riktigt långsam runda, för mig alltså. Givetvis kunde jag inte tacka nej, utan jag slöt upp vid honom i solna.

Han dukade upp stor frukost med färsk frukt och mackor. Och vi åt. Jag med en viss skeptis. När han ätit färdigt klappade han sig nöjt på magen och undrade lite hur han skulle orka springa. Jag log bara och undrade lite varför vi åt frukosten innan vi sprang. Och var tvungen att skratta lite.

Ut kom vi till slut och körde längs fina vägar genom Pampas Marina och bort mot Karlberg. Det kändes skönt att bara ligga där bredvid och studsa fram i över 5.30-fart. Vader och knän kändes bra.
Så jag klarade att köra två löppass i rad. Även om det andra var ett väldigt långsamt pass. Men ändå 7km.

Dagen efter intog jag vattnet. Paddlade kanot i 2,5 timme. Gled fram, kors och tvärs, över spegelblankt vatten. Med en kortare bad och lunch paus på någon ödslig strand. Och så idag. Värmen ligger fortfarande på. Svetten rinner redan innan jag börjar springa iväg. Skrapade ihop 7km [31.48.47]. Men kände att jag tog det riktigt lugnt. Ändå gick det på närmare 4.30-fart.

Nu är juni över och jag känner att det är dags att höja nivån lite. Först och främst distanserna upp till 10km. Men att jag fortsätter att köra löpning varannan dag. Däremot måste jag bli bättre på att köra knästyrkan, som jag missat totalt senaste tiden. Tyvärr blir det så så fort jag känner att knät känns bra.

Andra löpare stessar

Visiten i norr är avklarad. Det var trevligt. Om än lite för mycket intag av dryck. Jag hann med ett pass på midsommaraftonens morgon. I ett spår som var halvt igenvuxet. Men 6.5 km blev det. Och det kändes vidrigt. Som det alltid gör när det är morgonpass.

Idag var det närmare 30 grader. Perfekt. I alla fall för träning. Jag stack i väg efter jobbet. Planerade en ganska behaglig 7km runda i spåret bakom knuten. När jag kommer in i spåret brukar jag ha 2'56''. Nu tittade jag på klockan: 2'47''. Och i samma ögonblick som jag tänkte att jag skulle dra ner lite på farten så såg jag något komma ner från backen bakom mig.

En löpare klädd i "löparshorts". Ni vet, såna där korta, heta shorts. Och solglasögon. Det gick snabbt. Visserligen var det nedförsbacke för honom. Men ändå.

I samma ögonblick som jag såg honom så höjde jag i stället tempot. Blev stressad. Och tryckte på lite extra. Det gjorde jag i 20' tills jag inte längre såg honom. Resten av passet var tungt. Men jag tycker ändå att jag höll uppe både steg och tempo bra.

I slutet kom tanken att köra på under 30'. Och eftersom jag behövde runt 2.56 från spåret och hem så hoppades jag på under 27'30'' när jag kommer ut på grusvägen. Nu visade klockan 27'22''. Trots riktigt tunga ben i sista backen så stannade klockan 29'47''.

7km i 4.15/km. Och med ett knä som kändes precis som det ska. Det lovar gott. Nästa pass ska jag försöka hålla nere tempot lite. I stället försöka höja distansen upp till 8-9km. Om det inte kommer någon löpare som stressar vill säga.

Far norrut

Varje morgon när jag åker till arbetet kör jag förbi löpargymnasiet. Oftast ligger det helt öde där så tidigt på morgonen. Men den senaste veckan har jag sett grupper med löpare som är ute och kör sin morgonjogg. Det ser härligt ut. Det rycker i mina ben och jag känner mig less på att få komma hem efter jobbet och bara sticka ut på 5-6km. Varannan dag!

Efter passet i lördags blev det inga mer sjukdomskänslor. På måndagskvällen stack jag ut för att testa knä och vader igen. Och det mesta kändes faktiskt helt okej. Vänstra vaden hade lite små känningar i sig, men inget som skapade löpsvårigheter.

Idag kom jag hem lite tidigare. Drog på mig skorna direkt och stack ut i skogen. Vaden hade ungefär samma känsla som senast, men det kommer inget mer. Så jag körde på. Fick ihop 7km till slut [33.33.89].
Började de första 7' inne i skogen, hoppandes över rötter och stenar. Och det gjorde kanske att knät ömmade till lite strax innan jag kom ut på vanliga skogsvägarna. Men efter det var det helt problemfritt i knät.

Nu väntar midsommar. Och tidigt i morgon bitti. Antagligen innan både sol och tuppar känner för att resa på sig. Så far vi iväg norröver. Men träningsväskan är packad. I alla fall snart. Och jag fortsätter med passen där uppe.

Någonting är fel

Tänkte att det här skulle bli en bra vecka träningsmässigt. Började fint med löpning både måndag och tisdag. Och knät kändes riktigt bra under tisdagspasset.

Men så var jag tvungen att dra iväg till Söderköping på kurs. Och fick inte dit någon träningsmöjlighet. Tyvärr. I stället satsade jag på lördag. Och stack iväg i regnet. Men jag kände redan efter några minuter att någonting var fel i kroppen. Den kändes inte pigg. Den var hängig och seg. Och efter 15' joggande i lugn fart vände magen sig ut och in. Mitt i Edsbergsparken.

Men jag joggade vidare. Kroppen blev allt segare och efter ytterligare några minuter började det ömma lite i knät. Då stannade jag och gick vidare.
Jag börjar misstänka att jag har något i kroppen. Början på någon förkylning eller liknande. Och att det var kallt och blött gjorde kanske inte susen för smidigheten i knät heller.

Men i morgon är det en ny dag. Jag tror jag behöver lite kontinuitet med löpningen för att knät ska bli bättre. Och köra styrkeövningarna i dagarna mellan passen. Så är kroppen piggare i morgon blir det ett kortare joggpass då också.

Äntligen ute

Jag hittade en löpartröja idag. Så jag köpte den. Helt enkelt. Och när jag kom hem med den insåg jag att jag helt enkelt var tvungen att prova springa i den. Och så blev det.

Förkylningen är väl kanske inte riktigt över. Men febern är borta och jag känner mig pigg. Det som är kvar är lite snuva och slem i halsen. Men sånt brukar väl kunna hänga kvar ett bra tag efter.

Jag tänkte bara sticka ut för att rasta benen några minuter. Kanske 1-2km. Det blev 4km [18.33.53]. Vaderna kändes helt perfekta. Knät ömade lite vid 4'30'' men var helt borta vid 7'. Jag hade kunnat köra en massa mer km. Men med tanke på sjukdomen så kanske jag ska lugna mig lite.

Riktigt skönt att ha varit ute igen i alla fall. Känns som det var flera månader sedan. Hoppas bara det sista av förkylningen kan sticka iväg nu också så är det bara att dra på.

Kvällen får avslutas med fotboll. Sverige-Danmark. Och Källström är med från start!

Det vill sig fortfarande inte

Tänkte att det skulle ta fart nu med träningen igen efter de positiva beskeden förra lördagen. Nu sitter jag här. Nästan en vecka har gått och jag har fortfarande inte löpt en endaste meter. Det har visserligen inte så mycket med vaderna att göra. Bara lite.

Efter löpningen förra veckan tyckte jag att de var en bra idé att åka in och titta på maran. Och eftersom jag var där två timmar innan start, så tänkte jag promenarea runt på stan i den stekande solen. Så efter två timmars gång och lite därtill under själva loppet, kom jag hem. Riktigt sugen på att köra en mara själv. Men att sticka iväg 42km kanske inte hade varit det bästa.

Morgonen efter. Kunde jag knappt gå. Mina vader gjorde så fantastiskt jävla ont. En sådan träningsvärk har jag nog sällan skådat. Två dagar senare kunde jag gå ordentligt och tänkte att det äntligen var dags att sticka ut i skogen igen och mala km.

Tydligen inte. I stället vaknar jag upp med halsont, huvudvärk och täppt näsa. Och det sitter jag fortfarande med. Blev idag hemskickad från arbetet för att vila upp mig. Så jag antar att det är det jag gör. Efter att ha fixat kattlådan, diskat och städat hela lägenheten alltså. Och så får jag sitta här och vänta på att få köra nästa pass. I alla fall några dagar till.

Positiva besked

Nu har jag vilat från löpning i en vecka till. Tänkte att jag skulle prova jogga några minuter i början på nästa vecka. Men så blev det kullek med barn och föräldrar ute på Skeppartorp igår. Samt en matematiklek där man skulle springa och leta lappar och göra matteuppgifter. Tävlingsmänniska som jag är var jag med i ett lag och tog hem vinsten. Springandes som en tog i skogsdungen. Likaså under kulleken.

När jag jagat omkring ett tag insåg jag att det kändes riktigt bra i kroppen. Vaderna kändes inte ett dugg och inte knät heller. Så jag drog på mig träningskläderna i dag redan och stack ut i skogen i solen.

Var nervös, men efter 14.17.66 kunde jag konstatera att det inte kändes något i vaderna. Kanske skulle jag kunnat köra ett par km till, men det kändes dumt att chansa att dra upp skadan igen.
Knät däremot, det ömmade till lite efter 9'30'', fram till 11'30''. Sen försvann det långsamt. Så det kanske bara är lite ovana. Får hoppas på det. Då kanske det börjar bli dags att långsamt skruva upp distanserna igen.
Undertiden, så bär det nu in till storstan för att se på maran. Drömma sig bort. Längta och önskas. Och minnas.

Negativa besked

Efter att ha vilat i stort sätt en vecka från löpning, var det idag dags att testa om vaden håller för lite lättare jogg. 13 minuter senare kan jag konstatera att den inte gjorde det.

Allt kändes perfekt när jag stack iväg. Första 10' längs norrviken. Vattnet precis bredvid. Lukten av vatten och sand. Och det kändes lite som att det här skulle kunna gå vägen. Men bara någon minut senare började det komma lite stickningar i vänstra vaden. Och det blev värre och värre.

Efter 15' började det sticka lite i knät också. Jag vet inte om det beror på ovanhet eller vad det är. Knät borde väl inte kunna bli sämre genom att vila?

Vad som väntar kommande vecka vet jag inte riktigt. Jag får känna efter hur vaderna känns närmsta dagarna. Men antagligen väntar en del pass på cykeln. Tyvärr. Jag börjar hata den där förbannade cykeln snart. Jag vill vara ute. Ute och mala mil i stället.

Skorna förstör vaderna

Senaste veckan har inte riktig gått lika bra som tidigare. Knät har visserligen känts riktigt bra. Och hälsenorna likaså. Men det var det där med vaderna.

Efter passet med Janne i måndags så var det först inga problem med vaderna. dagen efter kändes det ocksj. Och ett par km på onsdagen gick också fint. Men under fredagspasset så högg det till igen. När klockan passerat 29' så tog det stopp.

Nu har det gått ytterligare några dagar, men det vill sig inte riktigt. Jag har inte vågat springa med vaden ännu. Utan låter det gå några dagar till. Som vanligt har jag mina misstankar om vad det kan vara. Mina fritidsskor är aningen för små, så jag får dra in tårna hela dagarna. Jag tror det kan orsaka vadproblemen eftersom tåböjarmusklerna fäster i vaderna. Ännu något Fröken Bengtsson lärt mig.

Nu blir det en lugn långhelg. Där jag fortsätter med styrkan och kanske något cykelpass. Men vaderna får nog vila lite till. Bara för säkerhetsskull. Och snart blir det en tur till affären, för att införskaffa nya skor.

Lite vadstrul

Åkte ut till Janne efter jobbet igår. Fick plötslig blackout på vägen dit och kom inte på hur jag skulle åka. Det tog halva vägen innan jag kom på att jag var på väg till Naprapaten Fröken Bengtsson. Sen körde jag fel tre gånger till innan jag kom fram. Konstigt hur en väg man åkt massor med gånger blir så mycket mer avancerad när man kommer från en annan utgångspunkt.

I vilket fall som helst. Fram kom jag. Och vi planerade en lugn 8.8km runda. Rekord långt för sedan knäskadeuppehållet. Likaså lite vågat kanske. Men efter de vanliga 20' var det bara att korta ner svängen. Kapa bort drygt 2km. Inte för att knät gjorde ont. Utan för att orken inte finns där.

Vid 20-25' tar jag slut just nu. Det är där jag ligger. Men om någon enstaka vecka ska 8-10km inte vara några problem. Orkesmässigt i alla fall.
Knät kändes bra igår också. Wohoo! Enstaka stunder känner jag mig nästan som en löpare igen.

När det återstod några få minuter dock. Högg det till lite i vänster vad. Kändes som konstant krampkänning. Riktigt ont att stiga upp i morse, men under dagen har det blivit bättre. Kanske ska det gå att jogga ett pass i morgon igen.

6.5km blev det i vilket fall som helst. På 29.41.41. Helt okej. För att vara nu. Löpvila idag, allt efter Fröken Bengtssons order. I stället lite styrka. Vader, knän och mage/rygg. Och laddning till morgondagens möjliga pass. Om jag hittar tid mellan arbetet och personalmötet.

Virrigt på Järva

I torsdags blev det 7km. Det kändes bra i knät så när jag kom förbi de klassiska 30-skyltarna där sista km börjar. Så tryckte jag på lite. Dels för att jag har saknat att få köra i lite högre temo. Dels för att benen kändes relativt pigga. Men också för att testa om knät klarade av lite högre farter. 4.13.11. Och knät kändes lika bra som i början av passet.

Senaste veckan har jag dock känt lite i utkanten av höger bakisda lår. Senan som går där har varit öm och stel. Jag har stretchat extra mycket och sen passet i torsdags har det känts bra. Så det är bara köra vidare.

Idag stack jag iväg till Järvafältet. Regnet hängde i luften, men ändå var det fullt med folk som strosade omkring på diverse stigar.
Jag har egentligen aldrig sprungit ute på fältet, så jag har ingen direkt koll på rundor och stigar. Det finns ju ett par kan man lätt påstå. Men jag stack iväg. Utan att komma ihåg att låsa bilen. Och kom efter 10' till ett dead end. Vände och körde tillbaka. Och iväg åt andra hållet i stället. Plötsligt kom jag ut strax ovanför stinsen och hittade en bra länk mellan där jag håller till och järvafältet, utan att egentligen behöva springa över bilvägarna.

Efter 25' blev benen väldigt tunga. Men knät känns fortfarande riktigt bra. Inte perfekt än, men riktigt bra. Så det är bara fortsätta köra varannan dag löpning ett par veckor till. Totalt blev det 7.5km. Och det är där kring det får ligga ett par pass nu.

Nytt rehabrekord

Två sköna pass i rad nu. Efter det lite snabbare passet (4.33/km) i fredags så blev det ett lite lugnare pass i söndags. 6.5km i 4.58/km. Visserligen på smala stigar genom skogen, men det gick bra ändå.

Idag var det dags igen. Regnigt och blött. Men jag ska vara ärlig och säga att duggregn nästan är min favorit. Det är härligt att mala km genom regnet. Idag blev det visserligen inte så många, men ändå ett nytt rehabrekord. 8km kom jag upp i. (38.44.30).

I början kändes det riktigt riktigt bra. Men efter en stund på asfalt, efter ca 20' så började det komma lite i knät. Ingen ömhet, men det blev någon känsla där i som inte riktigt kändes bra. Så jag tog det säkra före det osäkra. Jag stannade. Gick någon minut. Och fortsatte.

Den negativa känslan var borta. Och det hela flöt på bra igen.
I morgon är det tänkt att det är vila från löpning. Men vi har tävling med barnen på arbetet. 800m ska de största springa. Och jag har äran att vara förlöpare. Får hoppas att det går bra med knät. Och att barnen inte rusar på allt för fort.

7 riktigt fina km

Steg upp tidigt idag. Och efter en kort stund drog jag på mig träningskläderna för att sticka ut i solen. Luften var kylig så det blev både långbyxor och långärmad tröja.

I när jag kommer in i spåret brukar jag ha 2.56. I dag hade jag 2.53. Och det kändes riktigt bra. I huvud. I ben. I knät. Jag körde på. Och det fortsatte att kännas riktigt fint. Tempot var lite högre än vanligt, men så länge det kändes bra tyckte jag inte det fanns anledning till att sänka farten.

Efter 25' började jag känna lite i knät. Ingen ömhet. Ingen smärta. Men att det har varit något där. Eller är något där. Så jag sänkte farten lite. Och det började kännas bra igen. Ut ur spåret och jag hade över 5' på mig för att klara under 5.00/km. Från spåret och hem går uppför. Och jag klockade den biten på fina 2.30

Totalt 7km på 31.52.57. Och ett fint snitt på 4.33/km. Och bäst av allt. Riktigt bra känsla i knät.

Snabb återkomst

Det fortsätter gå framåt med rehaben på knäsenan. Senaste tre passen har jag inte behövt gå någonting mellan löpningen, utan jag har kunnat köra på ett hela pass utan att känna någon ömhet i knät.

Långsamt så stegras distanserna och på de senaste tre passen har det gått från 4km till 6km. Var av ett av passet har gått lite snabbare. Kom ner på 4.53/km. Inget direkt att skryta med, men jämfört med de andra passen som legat närmare 5.15-5.20.

Idag blev det ett riktigt behagligt 6km pass. Kan inte påstå att det känns lätt. Men samtidigt är det inte speciellt ansträngande heller. Det hela flyter bara på. Sen när solen visar sig från sin underbara sida. Luften är varm och skön. Marken är torr. Och den gröna färgen börjar komma fram allt mer. Då är det lätt. Då är det roligt att springa. Riktigt roligt.

Kommande vecka fortsätter jag smyga upp distanserna lite. På onsdag ska jag på ett återbesök hos Fröken Bengtsson för att kolla till hur läkningen av senan går. Men som det känts senaste dagarna så är jag inte orolig.

Några veckor senare

Nu har det gått en tid sen det där passet som gjorde att jag defenitivt inte kunde springa mer. Jag har tillbringat en dag i veckan hos Fröken Bengtsson (naprapat). Hon har masserat och irriterat senan som fäster in i knäskålen från lårmuskeln. Samt fått lite accunpunktur och ström i en del av lårmuskeln.
På sidan om har jag arbetat med diverse övningar för att stärka den biten av lårmuskeln som är för svag.

Under den senaset veckan har jag börjat jogga lite också. Blandat lite gång och jogg. Första passet blev totalt 10' jogg. Andra blev 12' och tredje blev 2'. Varav 10' i sträck.

Idag stack jag iväg på morgonen och körde 2' gång - 8' jogg - 2' gång - 8' jogg - 1' gång - 5' jogg. Alltså 21' jogg och kortare gångvila än tidigare mellan joggbitarna. Det började ömma lite i knät i slutet på 8' joggen, men enligt Fröken Bengtsson så ska det vara normalt eftersom hon i onsdags satte en nål i själva senan.

Efter löppasset stannade jag till vid den nyrenoverade simhallen och drog av 1000m simning också. Bara för att. Och igår sällskapde jag Janne på hans långpass med cykeln bredvid. I alla fall fram till jag fick punktering. Nu är punkan lagad och fortsätter vädret som det varit, så blir det nog fler cykelpass ute mellan löppassen.

68 sekundjävlar senare

Efter två veckors vila stack jag idag ut för att testa om knät skulle hålla. Det gjorde det. I 68 sekunder. Sen började det göra ont igen. Och efter några minuter kom ömhet i det vänstra också. Inte lika intensivt som i det högra. Men det känns inte okej.

Ska höra lite med Fröken Bengtsson som är spcialicerad på idrottskador. Hon hjälpte mig senast när jag hade liknande knäproblem. Har för mig att det gick rätt snabbt efter hennes behandling.

Nu blir det några dagars soffsittande till. Hade nästan börjat vänja mig vid det. tycka det var skönt att komma hem och sätta sig i soffan. Inte göra ett skit. Men så idag. Under de 2km. Fick jag den där härliga känslan över att springa. Att fara fram över fälten. Genom skogarna. Längs vägarna. Och bara att få den känslan igen. Är en liten vinst.

Break

Det går inte. Efter att ha provat jogga några långsamma km med Janne så sa det stopp. Redan efter 2' började det ömma i knät och 20' senare när vi stannade så gjorde det förbannat ont. Dagen efter kunde jag knappt gå. Det går inte att böja på knät ordentligt. Och det är en lättare svullnad.

Någonstans började jag fundera på löparknä. Men det är väl på utsidan man ska ha ont då? Jag har ont mitt på och lite på insidan.
Nu har det gått tre dagar sedan passet och knät känns bättre. Jag kan böja på det och luta mig på det ordentligt. Men jag tror ändå det kommer att dröja några veckor innan jag testar att jogga igen.

Som tur var har jag ingen direkt säsong som jag missar. Även om det känns riktigt trist när jag väl var uppe på 20km pass och bra intervaller. Nu är det bara att vila och låta skiten bli bra igen. Och så börja om från början igen.

Har bytt både löparskor och fritidsskor. Om det nu skulle ha påverkar knät. Samt kör styrka för musklerna kring knäskålen. Så är det bara hoppas att det hela blir bra snabbt. Trist. men någon sa att träningslivet är långt. Så det är väl bara att vara nöjd att det inte är senan som gör ont.

Det vill sig inte riktigt

Efter en hel veckan löpvila kändes det som att knät var bättre. Redan efter tre dagar gjorde det inte ont att gå så tankarna var relativt positiva.
Idag stack jag ut bara för att jogga några minuter. Och efter 7 minuter började det ömma i knät. En ömhet som sitter mitt på eller i knät. Svårt att få grepp om exakt vart. Men ömheten påminner om den jag hade i vänster knä i början på året.

När jag hade ont i vänster knä så vilade jag inte. Jag körde på och började samtidigt köra knästyrka med viktband kring foten. Det gick över delvis. Ömheten finns fortfarande kvar när jag trycker på en punkt på knät, men känns aldrig när jag springer.

Så planen kommande vecka är att köra på. 15-25 minuters pass. Långsamt. Och så köra knästyrkan minst en gång per dag. Så får vi se om det går över. Eftersom vägarna numera ser helt okej ut. Och isen försvunnit. Så är det inga direkta ojämnheter som gör att knät får jobba oregelbundet.

En annan teori. Som gjorde att jag tidigare haft ont i knät. Är mitt arbete. Eftersom jag ofta får sitta ner på knä när jag hjälper barnen och klä på sig så får jag tryck på knäskålen hela tiden. Ska försöka tänka på att sitta på ett annat sätt eller sitta på en bänk. Och dessutom borde det bli vår snart. Tycker jag. Så det inte behövs så mycket påklädnad.

Ett ömt muskelfäste och en ny sko

Efter långpasset mådde benen lite lagom bra. Värre blev det dagen efter. Låren gjorde riktigt ont när jag gick. Men det kändes mest som träningsvärk så det var abara att köra på. 12 km dagen efter kändes förvånandsvärt bra. Benen pinnade på och efter en lugnare öppning så höjde jag farten ordentligt sista 4-5km. Och avslutade på fina 4.15.01.

Men de pigga benen skulle inte hålla speciellt länge. 10km på fredagen. Och det var en rejäl pina. Brutalt tungt från första steget. Benen gjorde ont och allt kändes bara skit. Men. En sak var mer oroande än tunga ben och trög form. Det var ömhet ovanför höger knäskål. När jag böjer upp benet ordentligt bakåt så ömmar det till. D.v.s i stort sätt varje löpsteg.

Ömheten satt i under kvällen när jag gick. Samt under större delen av lördagen. På söndagen däremot kändes benen bättre och jag började ladda för kommande mängdvecka med hård träning och långa pass.

Det höll i några km. Efter 6km började det ömma ovanför knät igen. Så jag stannade. Gick några minuter tills det onda släppte. Sen började jag jogga lite. Efter några minuter kom det tillbaka. Till slut gav jag upp och gick resten av rundan hem. Och kom fram till att avbryta mängdveckan på en gång.

Det finns ingen idé att chansa. Jag skulle kunna träna på med lättare ömhet. Kanske försvinner det. Kanske är det bara lite skit som satt sig där efter alla milen på det här vidriga underlaget. Men kanske är det början på något envisare. Och då känner jag att jag lika väl kan ta det lite lugnt några dagar och se till att det inte blir värre.

Så nu blir det ett par vilodagar. I slutet på veckan kanske jag kan prova rulla igång med lite lugnare 5-7km pass. Och jag väntar lite med fler 20km pass. Tyvärr. Träningslivet är långt var det någon som förklarade. Så jag får försöka tänka så. Det är åtminståne inte hälsean som spökar. Och bara det känns väldigt bra.

För övrigt. Så under det korta 8km passet idag. Så fick jag väldigt positiva känslor av de nya skorna. Mina Asics Gel 1140

Äntligen långpass igen

Första veckan efter tio dagars sjukdomsvila har börjat bra. Efter "komma igång passen" i lördags och söndags fick jag sällskap i måndags av Janne. 14.5km blev det och ärligt talat. Det var bland de vidrigaste passet någonsin. Sista 4-5km tog jag mig knappt framåt. Benen var enorma stockar som inte gick att lyfta. Men tack vara att Janne var med, så var det bara att bita ihop och fullfölja.

I tisdags var det vila. Hovet intogs och en skitmatch mellan Djurgården-Skellefteå. Nog sagt om den och pajasen till domare.

I går. Var det dags att ta sig an något större. 20km. För första gången på rätt länge. Första 13km flöt på fint. Inte speciellt kallt och benen kändes helt okej. Vid 13km kom det en backa. Som varade i 1500m. Efter den var det inte lika roligt.

Men jag tryckte i mig lite knäckebröd som jag hade med mig i fickan. Och fick lite extra energi. Fram till 16km. Då kom det en backe till. Som varade i ytterligare 1500m. Efter den varjag död. Eller benen i alla fall. Lungorna fungerade fint. Men benen blev stora stockar igen och det gick knappt att ta sig framåt. Samtidigt som kylan började sprida sig i kroppen.

Men återigen. Så är det bara att bita ihop. Jag måste hem och då är det lika bra att springa hem. Det går snabbare än att gå. Så jag klarade 20km [1.39.25.54]. Ingen supertid. Men det får duga.
Knän och senor känns okej. Om man inte räknar stumhet och trötthet. Och vägarna börjar bli bättre. Det lovar gott till kommande pass.

Idag känns vaderna lite stela. Får se hur de känns efter arbetsdagen. Om det blir 12km eller 10km.

Vilse

Helt plötsligt så var det vitt ute igen. Och med det kom lössnö och snömodd. Precis det jag senaste veckorna verkligen önskat få slippa.

Efter joggpasset på 4km igår skulle jag testa lite längre idag. Jag kände mig inte sämre än igår, rent förkylningsmässigt. Så det var bara sticka iväg och sattsa på 7-8km.

Jag körde skogsvägar bort mot Täby. Vägar jag inte kört speciellt mycket tidigare. Men känner igen hyfsat bra ändå. Trodde jag. Plötsligt så kom jag fram till samma ställe hela tiden. Gång på gång på gång. Stället kände jag igen. Men inte hur jag skulle ta mig därifrån hem.

Efter en del chansande. Skyltletande. Och halkande. Så kom jag ut där jag kom in. Och så var det bara att lunka hem igen. Blev 12km i stället för de 7-8km jag tänkte att det skulle bli. Benen var fruktansvärt tunga. Men det kommer de nog vara några dagar till. Tills fökylningen är helt borta och kroppen återhämtat sig från den. Undertiden fortsätter jag med lugnare distanspass. Kanske på säkrare marker.

Jag var bara tvungen

Senaste tiden har det inte blivit någån träning alls. Efter de dät två dagarna med säkerhetsvila så kom det. Det jag egentligen bara väntade på. Sjukdomen.

Först var det halsen. Sen kom snorandet och hostandet. Och jag har fortfarande träningsvärk i magen efter allt hostande. Efter att ha blivit hemskickad från jobbet i onsdags så hoppades jag på ett snabbt tillfrisknande. Men tydligen inte.

Nu har jag legat tre dagar i soffan. Inte jättesjuk. Men inte frisk heller. Och det verkar inte bli bättre. Fortfarande snorig och hostig. Men då halsen är okej så var jag bara tvungen idag.

Lördag morgon. Vilat en vecka. Fantastiskt väder ute. Så jag var tvungen att dra på mig träningskläderna och rasta benen lite. Joggade 4km [18.57.66]. Och det var riktigt jävla skönt.

Får se hur kroppen svarar på det här. Förhoppningsvis så är det ingen fara. Utan jag kan köra på nästa vecka som vanligt.

Säkerhetsvila

Jag är inte slut som förra gången jag behövde vila. Varken mentalt eller fysiskt. Utan det här blir några dagars säkerhetsvila. Efter passet i måndags kände jag mig lite stel i övre senfästet. Samma sak efter passet i tisdags.

Så jag tar några dagars vila bara för att inte riskera något. Jag har ingen pansik att komma i forn till något speciellt. Inte just nu. Så det känns dumt att chansa och springa på och därför åka dit på något skit i senan.

Nu är det torsdag kväll och jag har vilat två dagar. Planen var att springa hem efter jobbet i morgon eftermiddag. Men kanske blir det ytterligare en vilodag. Kanske blir det inte det. Jag får se hur det känns i senan i morgon bitti.

Själva senan känns annars fortfarande bra. Där jag hade ont tidigare känner jag ingenting. Och då har jag kört på rätt bra. Riktigt bra delvis.

Fy fan vilket pass

För ett antal år sedan. När satsningen var lite hårdare och kroppen lite vassare så körde vi en del 20/20 intervaller. D.v.s 20'' snabbt och 20'' jogg. Vi hade en del pass som såg ut så här: 2x20x20/20 + 1x50x20/20 Med 2-3' serievila. Det kanske inte låter speciellt hemskt. Men nu. Efter idag. Vet jag att det där var fan i mig brutala pass. Och jag kan inte komma på hur jag klarade av dem.

Idag var planen, att för första gången på en massa år köra just 20/20 intervallerna. Jag hade skissat upp 2x20x20/20 + 2x10x20/20. Med 2' serievila (jogg). Det gick sådär. Eller helt ärligt. Det gick inte alls.

Redan efter sex lopp i första serien var jag helt slut. Och efter första serien. Som jag kortade ner till tio lopp. Var jag död. Men jag joggade 2' och satte iväg på andra serien. När den var klar. Även den blev bara tio lopp. Så hukade jag mig fram och släppte ut allt maginnehåll. Gång efter gång.

Det var en del folk i spåret en sån här morgon. Och de tittade lite konstigt på mig. Jag försökte börja jogga ner lite. Men efter bara några steg kom nästa attack. Så jag lämnade lite fler fina märken i snön.

Jag tror inte riktigt jag är redo för pass i det här lite högre tempot. Och antagligen är inte senan det heller. Inte för att den gjorde ont, men det känns onödigt att chansa just nu. Så jag lägger om planen. I stället för de här snabbare 20/20 loppen och kommande intervallplaner på 70/20 så gör jag om dem till långa intervaller. 3km intervaller för att vara exakt. Med 5-6' joggvila mellan. I kanske 4.00 fart. För att få ordentlig uthållighet i stället för snabbhet.Känns viktigare så här pass tidigt in på grundträningen.

Snabbheten kan vi fixa till senare. I mitten/slutet på april kan snabbare intervaller läggas in och få igång lungorna och benen ännu mer. Och så påfrestas inte senan onödigt mycket heller. Vilket egentligen är det viktigaste.

Nu börjar jag känna mig lite bättre i kroppen. Värmen börjar komma tillbaka. Även om jag känne rmig helt matt. Körde på lite väl hårt kanske. Och är riktigt missnöjd med passet. Det var inte så här det skulle gå. Men lite snabba lopp fick jag i benen och det är väl alltid något. Samt en ordentlig genomkörare och hög puls under en längre tid.

Bra start på veckan

Efter arbetsdagens slut hade mina kollegor och jag bokat in ett avdelningsmöte. Och eftersom jag vet att det är svårt att komma ut och köra passet om jag först åker hem och sen ska ut. Så hade jag väskan packad och var inställd på att springa hem i stället.

När vi vid 18 tiden ansåg att vi var klara med mötet började jag dra på mig de lagom godluktande träningskläderna. Mina två kollegor skakade på huvudet och tyckte jag var knäpp som skulle springa hem. Själv förstod jag inte vad det konstiga var, det är bara 13km om jag springer längs gångvägarna.

Så 13km var alltså dagens plan. Men när jag kom fram till rondellerna i sollentuna kände jag mig het oberörd. Hade väl malt på i 10km ungefär. Så jag bestämde mig för att köra igenom vallen och därmed lägga till någon km. Där började jag frysa lite så jag höjde tempot för att få upp värmen igen.

När jag kom fram till sollentunavallen var jag fortfarande oberörd. Så jag rundade sjukhuset också. Och fick till några km till. När jag var klar, efter 1.23.40.78 kändes det fortfarande bra i kroppen. Andningen är oberörd. Benen lite stumma sista km men helt okej. Och senan hade lite känningar första 20' men var bra efter det.
Steget blir lite annorlunda med ryggsäcken packad på ryggen. Tycker jag springer lite mera sittande och får inte upp höften som vanligt, men eftersom det inte blir allt för ofta så är det ockej ändå.

Nu sitter jag framför datorn. Ser på Simon & Tomas med ena ögat. Har återhämtat mig med ett stort glas cola. Och tycker att veckan fick en riktigt bra start med fina 17km.

En utmaning

1. Vilken typ av löpare är du?
En rädd löpare. På senare år har jag blivit allt för rädd för att bli trött och för att inte klara av det jag tänkt. Antar att det hänger ihop med min lagom bra själkänsla.

2. Hur länge har du löpt?
Länge länge.

3. Hur mycket löper du per vecka?
Just nu har jag kommit en bit på vägen tillbaka efter hälseneoperationen. Så 60km/v. Men ska upp en bra bit till så fort senan känns säker.

4. Vilket är ditt “feelgood”-tempo?
Tempoökningar under ett distanspass. Farter ner mot 4.15-4.10.

5. Vid vilken ålder började du springa?
Oj, sen mamma släppte ut brorsan och mig i spåret bakom huset. Vid fem års ålder kanske.

6. Vilka andra sporter utövar du regebundet?
Inga. Det finns inte riktigt tid till det just nu.

7. Vad måste du ha med dig på ett pass?
Klockan runt armen. Jag är en riktig tidsfascist.

8. Varför springer du?
Ibland för att jag måste (numera enligt mig själv). Ibland för att kroppen vill. Ibland för att rensa huvudet eller tänka. Och ibland för att det helt enkelt är underbart att komma ut i skogen och fara fram längs vägarna. Och ibland för att pressa sig totalt.

9. Har du någon gång ljugit för att få springa? Hur löd lögnen?
Nja, kanske inte direkt. Men jag har väl använt träningen som ursäkt för att slippa saker och för att gå hem tidigare.

10. Hur ofta köper du skor?
Max en gång per år. Beror på hur de slits och hur de använts.

11. Hur ofta köper du annan löprelaterad utrustning?
Inte fota. Har nog det jag behöver. Det är ändå själva löpningen som är det viktigaste biten.

12. Var/hur handlar du utrustningen?
Skor köper jag på sportskokliniken. Kläder på löplabbet eller stadium.

13. När föredrar du att springa?
På hösten. När det flyger löv överallt och luften känns sådär ren och fräsch. Och givetvis i skogen.

14. Hur ofta tävlar du?
Snart är det två år sen sista tävlingen. Men det är inte omöjligt att det blir en "comeback" om allt vill sig väl.

15. Vilka distanser?
Tidigare var det mest 800/1500 och hinder. Samt terräng och gatulopp. I framtiden blir det nog bara terräng och asfaltslopp.

16. Vilken är favoritdistansen?
800m är väl härligt? Kanske den vidrigaste av dem alla, men ändå så tilldragande.

17. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet?
"Bit ihop-du är inte trött på riktigt." "Det är inte långt kvar nu". Och så klart alla mellantider och dyligt under distanspassen och låtsastävlingarna man sätter ihop i huvudet.

18. Vilken typ av vätska dricker du?
Vatten under intervallpassen.

19. Springer du helst i grupp eller ensam?
Distanspass springer jag helst ensam, så kan jag kontrollera passet själv. Men banintervaller är sällskap en stor fördel.

20. Hur återställer du dig efter ett långpass?
Kanske inte exemplariskt men...med ett glas cola.

21. Vilken snabbhetsträning föredrar du?
3x3x300m på bana. 3' vila och 6' serievila. Helt fantastiskt pass.

22. Vart blir du oftast skadad?
Ha! Den frågan var lätt! Hälsenorna. Totalt sex års problem och två operationer.

23. Vilket lopp drömmer du om att springa?
OS-finalen på 800m. Sen om det är möjligt eller inte, det är en annan sak.

24. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?
Någon känd fotspeciallist som kunde förklara hur min sena ska bli helt funktionsduglig igen.

25. Vilken idrottsstjärna skulle du vilja springa med?
Haile Gebreselassie. Så klart. Och vilka pass vi skulle köra!

26. I filmen om dig, vem spelar rollen som du?
Seriöst...varför skulle någon vilja spela in en film om mig? Ha!

27. Vilka löp-/träningsbloggare utmanar du?
Bra fråga. Har inte koll på så många löparbloggar och det är nog knappt nån som har koll på min, så det blir nog inga utmaningar.

Jakten på tiden

Det kändes att jag kört 16km igår. Låren var tunga. Riktigt jävla tunga första 500m. Sen började det släppa. Körde första 3km i skogen, där underlaget var vidrigt. Enbart is hela vägen. Började fundera på om jag skulle klara av 5.00-fart. Kom ut ur skogen och låg 1'57'' över 5' fart.

Så jag började jaga. Vid 4km var jag bara 1'20'' efter. Och vid 5km bara 51''. Nu började det kännas bättre. Så jag försökte hitta lite fästa någonstans på vägen och trycka på lite mer.

Vid passering 6km var jag endast 30'' över 5' fart. Nu kändes det rimligt att komma under den utsatta farten. Men km efter var tung. Den var lång och gick i stort sätt bara uppför. Så jag tappade. Och jag tappade ordentligt. Plötsligt låg jag 2'02'' över.

Men känner man till rundan så vet man också att det är rimligt att kapa tid på de sista km så det var bara att köra på. Vid 8km var jag i alla fall under 2' (1'55'') och vid 9km 1'36''.

Nu började jag undra om det verkligen skulle gå. Men sista km är lite kortare än övriga, då jag bara i huvudet satt upp km stolparna. Så när jag stack ut på sita km var jag 1'24'' över. Och då hittade jag en liten bit på sidan av vägen där jag fick lite bättre fäste. Och så kom jag upp till sista backen. halkade till men parerade snabbt.

Över bilvägen och in på mina föräldrars gata. Steget såg bra ut. Så kändes det i alla fall. Men så kunde jag kostatera tiden. 54.10.60. Alltså nästan 50'' under 5.00/km.

Ett lite längre pass

Det blev ingen träning i lördags. Och inte söndags heller. Det blev ett sex dags långt löpuppehåll. Och ärligt talat tror jag det var vad kroppen, men framförallt huvudet behövde.

Nu är det en ny vecka. Lusten är tillbaka. Kroppen känns piggare. Och jag känner att jag är på väg att ta ett beslut kring det här med tusingar. De skapar ångest. Jag har alltid ogillat tusingar. Jag hatar dem så mycket så jag spyr galla över dem. Men de är viktiga, så jag har oftas kört dem.

Men nu är det kanske inte lika viktigt. Nu är det viktigare att träningen är rolig. Och jag tror den blir roligare om jag tar bort det passet och kör minutintervaller i stället. Men vi får se.

Igår blev det 10km i hyggligt tempo. Bra start på veckan. Kroppen kändes pigg första halvan, sen tog det ojämna tempot som blir då det är halt, ut sin rätt. Och benen började bli tunga.

Idag. Då var siktet högre. 16km blev det. På 1.19.47.69. Tryckte på ordentligt sista km för att klara under 5.00/km. Och med en fin 4.29.98 avslutning så fixade jag det precis.

I knät kände jag ingenting. Och senan kändes riktigt bra den också. Så nu klarar den både intervaller och 16km. Ser ljust ut nu. Hoppas bara lusten stannar kvar länge nu också.

Ett break

Två veckor gick alldeles utmärkt. Sedan hände något. Men det har inget med knät eller senan att göra. Det sitter mera i huvudet. Och övriga kroppen.

Jag var helt matt. Helt kraftlös. Hade ingen ork alls på jobbet. Stirrade rakt fram. Så det blev några dagars vila. Behövde komma hem och bara vila. Träningen skulle inte vara någon tvång som tidigare. Passen ska vara roliga, i alla fall de flesta.

Nu har det gått ett par dagar utan träning alls och kroppen börjar kännas piggare. Lusten är lite större. Så i morgon kanske et blir ett pass igen. Eller så väntar jag en dag till. Vi får se. Behövde komma i från all träning och rensa huvudet lite.

Som sagt. Knät känns bra och senan likaså. Och nu börjar resten av kroppen komma igen också. Snart bär det av igen med 12km pass och intervaller. Och så ett långpass. Det ska bli spännande att se hur det fungerar med 15km för senan.

Fin fin fartlek

Hade en välbehövlig vilodag igår. Även om jag inte hade så lätt att gå. Övre fästena på senorna var riktigt stela efter tusingarna i torsdags och luftrören brände fortfarande. Men efter en insmörjning och lite massage på vaderna så kändes det i morse lite bättre.

Idag stod det ytterligare en sorts fartlek på programmet. Värmde först upp 20'. Senan kändes lite sådär. På utsidan av hälbenet är det som ömmar. Men så länge det inte är senan så känns det fortfarande okej.

När det gått 20' så var det dags för lite halvdanna intervaller. 1-2-3-3-2-1 med samma joggvila som intervall. Försökte att inte trycka på för mycket som det blev med backfartleken förra veckan. Och det kändes relativt lugnt idag. Fick upp pulsen rejält och det kändes lite i benen också. Men jag var inte död på något sätt efterår.

Efter intervallerna blev det nerjogg resten av runden. I ca. 15'. Totalt fick jag ihop 12km idag och fina 53km den här veckan. På fem löppass. Alltså ett snitt över 10km per pass.

Var inne på löplabbet idag och tittade lite på skor. Måste verkligen skrapa ihop lite pengar snart. Känner att stötdämpningen i de mjuka skorna jag har nu nästan är helt borta. Börjar få lite ont i trampdynan. Och de andra jag har ger ett allt för oskönt steg. Måste bara hitta ett sätt att få fram lite pengar...

Andra vändan

I veckan har det varit lite varmare ute. Men så klart när det idag skulle köras tusingar så var det igen en hel massa minusgrader. Förra veckan var det nip minus. Idag var det bara fem men kändes mycket mycket värre. Nu. Två timmar efter passet känner jag fortfarande brännande i luftrören och hostar en massa.

Men nu till intervallerna i sig. Hade ett snitt förra veckan på hyggliga 3.37.60. Men eftersom underlaget var bättre idag så kunde det kanske gå snabbare. En öppning på 3.27.37 bådade gott. Men samtidigt lite oro för att ha öppnat för snabbt.

Andra gick på 3.31.48. Och nu började det kännas ordentligt i låren. Men knät kändes bra. Och senan helt okej också. Tredje var tung. Fick slita ordentligt för att orka. Inte minst mentalt. Och så var jag tvungen att köra en fjärde också, kan inte vara sämre än förra veckan. Planen var egentligen fem, men det gick inte. Inte idag. Och inte med den öppningen. Fjärde fick jag ner tiden lite på igen, eftersom det bara var att pressa ut det sista ur benen.

En serie på :3.27.37/3.31.48/3.36.55/3.31.39 gav ett bra snitt i alla fall. 3.31.69. Och senan kändes bra. Inte perfekt, men under intervallerna och nerjoggen kändes den fint. Frågan är hur det blir i morgon. Känner mig väldigt obekväm i mina nuvarande skor. De som är lite hårdare kring hälkappan. Steget blir klumpigt och tungt. Skulle verkligen behöva investera i ett par nya.

Ett högre tempo

Fick sällskap av Janne både på gårdagens pass och på dagens pass. Igår drog jag på mig träningskläderna på förmiddagen. Försökte förbereda mig på de 12 km det stod på programmet. Sex timmar senare kom jag ut. Det var riktigt svårt att hitta någon som helst motivation. Men 12 km blev det, med lite lagom tunga ben efter lördagens fartlekspass.

Idag blev det 10km i lite högre tempo. Det kändes ganska bra första 4km. Pigga ben och lungor. Körde i de lite tyngre skorna eftersom jag kände lite i senan igår. Men efter 4km stannade vi för att tömma blåsan en snabbis. Och efter det var benen riktigt blytunga. Det tog nog en 2-3km innan det började släppa och flytet återfann sig. Och vi kunde avsluta i hyggligt tempo igen. 45.24.65 lovar ändå gott.

Sista 2 km började det bränna lite i senan. Känner mig lite orolig för den just nu. Det har gått tre pass i rad nu där det har ömmat lite mer än vanligt. Men det går ändå okej att träna. I morgon är det vila, känna att den kommer lägligt. Så får vi se hur det blir på onsdagspasset. 12 km eller 7 km, beroende på om jag har personalmöte eller inte.

Tung fartlek

Efter intervallerna i onsdags kändes senan fortsatt bra. Ingen stelhet på torsdagsmorgonen. Och 7km återhämtningspasset på torsdagskvällen kändes bra det också. Eller, bra och bra, inte direkt pigga ben, men det spelar ingen roll just nu.

Igår blev det vila. Måste få in en hel vilodag varje vecka i alla fall, även om suget efter att träna träna träna finns där just nu. Jag har inte bråttom till något. Ingen säsong. Inga tidsmål. Utan det får gå i den takt det gör.

Idag däremot var det dags för lite fartlek. Tänkte att jag skulle köra en 9km runda där jag trycker på i backarna. Det gick bra i början, men efter halva varvet ungefär så började de tunga backarna komma. Efter att jag passerat Väsjöbacken och alla skidåkarna.

Kanske blev det så att jag tryckte på för mycket i backarna så tempot blev lidande efter. Det blev inte riktigt det flytet jag hoppats på, utan mera fokus på backarna och tempot där. Men det är bara ta in det som lärdom och försöka göra annolunda nästa gång. Passet kändes i alla fall mycket tyngre än tusingarna i onsdags.

Senan kändes lite sådär idag. Den ömmade lite första 4-5km. Kanske ska jag försöka få in några pass med de andra skorna igen. Varva mellan dem. Kanske är det så illa att jag har ett knä som bli sämre av de hårdare skorna. Och en sena som blir sämre av de mjukare. Kan vara ett teckan på att investera i ett par hela nya. Hm.

Det var på tiden!

Igår var det fortfarande kallt. Men det har inte varit något hinder tidigare, och inte heller nu. Ut i kylan och avverka 10 km. Innan jag stack iväg kände jag mig kallsvettig och illamående. Under passet kom spykänslor och huvudvärk. Men annars var allt bra. Ha! Det blev ett fruktansvärt långsamt pass, men det gjorde inte så mycket med tanke på dagens plan.

Idag var det nämligen dags. För första gången sedan hälseneoperationen förra vintern. Intervaller! Jag börjar lugnt med 4x1000m. Vila 1'. Var lite orolig innan passet med tanke på mängden minusgrader, men jag ansåg att -9 var okej för lite hårdare träning.

Oron fortsatte sen under uppvärmningen. Hur skulle knät reagera? Hur skulle senan klara det här? Efter 4 km uppvärmning och lite stretching så var det dags att starta klockan och rulla iväg. Tänkte att jag bara skulle ha en liten fartökning jämfört med distanspassen, så en tid runt eller kanske strax under 4.00 hade varit okej.

3.33.34/3.39.01/3.38.50/3.39.58

Mer behöver jag inte säga. Knät kändes ingenting. Varken under uppvärmningen, intervallerna eller nerjoggen. Senan kändes lite första 10' på uppvärmningen. På själva hälbenet. Sen var det knappt något alls under passet. Och bäst av alls, inget på nerjoggen.

Så ett snitt på 3.37.60 får vara helt okej. Kanske lite bättre än så. Med tanke på första gången på över ett år. Nio minusgrader och ett underlag som kan starkt ifrågasättas.

För första gången på länge kände jag mig nästan som en löpare. Även om steget kändes kantigare än på länge. Då jag inte är van vid högre farter. Men det här var bra. Riktigt positiva känslor. Nu är jag på gång. Nu är jag på väg tillbaka. Till något. Om det bara känns bra i senan i morgon bitti.

Kompis det går bra nu

Igår var jag ute hos Janne i Viksjö för att kolla på JVM hockeyn. Innan dess passade vi på att sällskapa varandra ut i minusgraderna på ett pass. 9 km blev det i outforskade bostadsområdet. På programmet jag satte ihop för de kommande fyra veckorna stod det 10km, så kanske får jag försöka ta igen den förlorade km idag.

Första 7 km kändes riktigt bra. Kroppen var pigg. Benen och lungorna behövde knappt arbeta. Det här skulle bli ett bra pass. Men så efter en 30’ löpning kommenterade jag att min haka börjat domna bort. En kort stund senare blev låren iskalla och stumma. Och de sista 3-4’ var mest en pina. Trots det gick återhämtningen efter väldigt snabbt.

Både senan och knät kändes bättre än under fredagspasset. Jag har börjat köra övningar som stärker musklerna kring knät. Och ordentligt med stretching av låret och utsidan av knät. Samtidigt knaprar jag lite voltaren och har återgått till mina gamla skor. De jag kört med senaste tiden är lite hårdare. De tvingar upp mig mera på tårna och sitter hårdare kring hälbenet.

Jag vet inte om det har med skorna att göra, men jag tycker det kan vara värt att testa det. Idag blev det 10 km. Jag tog inte in den där tappade km från igår. Men det gör heller inte för mycket. Fick ändå ihop 36 km på fyra löppass. Och ett styrkepass. Skulle egentligen kört 12 km idag. Men -12 grader gjorde att större delen av kroppen valde att frysa till och bli stel och tung. Däremot kändes både senan och knär riktigt bra fram till sista 2.5km. Då började senan ömma lite.

Nästa vecka börjar lite hårdare och resultatinriktad träning. Men jag ska försöka lyssna ordentligt på kroppen. Fem löppass i veckan och ett styrkepass. Så ser planen ut. Mera detaljerat blir det senare.

Nytt år - nya skador

Nytt år. Nya möjligheter. Och antagligen ny skador. Det är visst så jag fungerar. Börjar något läka och kännas bra, så kommer någon annan skada. Senan har senaste månaderna bara blivit bättre och bättre. Passen blev längre och längre. Och tempot snabbare och snabbare.

Kring jul, började senan under knäskålen ömma. Bara 2-3' i början på passet, sen fungerade allt som det skulle. Senaste veckan har jag varit uppe i Norrland. Sprungit längs skoterspår i skogen utanför Umeå. Knät har fortsatt göra ont i början av passen.

Idag var det nästan -10 ute. Förbannat jävla kallt. Men så länge det bara är 10 minus så går det att springa ute. 7km blev det [32.04.22]. Känt och senan kändes inte alls bra. Nu tror jag det blev extra illa när det var så kallt ute och stelheten blir lite mer påtagande.

I morgon är det ett nytt pass. 10km ska avverkas. Hoppas det kan bli lite varmare snart. Känner att min kropp behöver det. Men ska man se rent formmässigt så kändes dagens pass bra. 4.28.90 på sista km. Och benen och lungorna kändes väldigt pigga.