Ett skönt morgonpass

Vaknade i morse och kände mig lite laogom pigg. Tanken om morgonpass som jag hade igår såg jag inte skymten av. Men så gick det några minuter. Och tanken började så långsamt komma tillbaka. När klockan var 10.00 stod jag utanför huset vid stolpen. Redo att trycka igång klockan.
Tog det riktigt lugn med tanke på halsen som fortfarande gör lite ont. Sprang på lite nya stigar. Riktigt fina vägar inne i skogen. Längs vattnet och över stockar och sten. Och så genom kärr så klart. Som på ytan ser ut att ha ett islager men som egentligen är en decimeter djup blöt lera.
Det hör till. Att komma tillbaka med leriga fötter och blöta strumpor. Annars kan man lika väl vara ute och gå på gångvägarna.

Senan ömmade lite första 5', men sen släpte det och kroppen kändes överraskande bra. Det blev 9km [43.13.66] så här innan frukost. Huvudvärken börjar komma tillbaka lite och halsen gör fortfarande ont. Även om kaffet förbättrar det hela lite så tror jag nog att jag i morgon fortfarande kommer att ha de här symptomen. Tyvärr. Att förkylningar ska hänga kvar så länge. Tacka vet jag magsjuka.

Två långsamma

Snuvan och huvudvärken som höll i sig hela helgen har släppt. I stället har jag under dagen haft lite smått ont i halsen. Inte så som jag brukar ha. Utan det sitter mera i struphuvudhöjd. Känns lite tjockt när jag sväljer.

Men att vila är tråkigt. Benen skakar här i soffan. De behöver rastas. Och efter att ha läst lite i Berglunds, Snusans och Herr Engströms bloggar så var det kört. Även om klockan passerat 21 så fanns det inga andra alternativ. Och i samband med meningarna och passen jag läste om så kom en sån där motivationslåt på winamp.

Snabbt på med kläderna och skorna och ner genom trappen ut till stolpen. Trycka igång klockan och långsamt ta sig framåt. Första km kändes foten riktigt bra. Tyngre var det med enorm motvind och kall blåst. Antar att halsen inte uppskattade det. [5.01.25]

Andra km var det medvind. Och det är inte självklart. I väsby finns det en bro som alltid ger en motvind. Även om man vänder direkt efter den och springer tillbaka. Helt sjukt.
I vilket fall som helst. På hemvägen började foten ömma lite. [4.51.91]

Vad det beror på vet jag inte. Kanske är infektionen kvar i kroppen. Antagligen. Eller så har det blivit lite mycket löpning senaste veckorna. Men det hoppas jag inte. Gäller att lyssna ordentligt på senan närmsta dagarna. Är läskigt sugen på ett morgonpass i morgon bitti. Men en skön frukost efter. Med riktigt kaffe. Men i morgon är en annan dag. Får se om suget finns kvar och hur halsen mår då.

Avslappning = sjukdom

Efter det där korta passet med en avslutande km på 3.50 så kom förklaringen. På tisdagen vaknade jag upp med ömhet i halsen. Näsan täppt och snorig. Och med en kropp som garanterat ville ligga kvar i sängen och inte gå till jobbet.

Det brukar kännas så bra innan jag blir sjuk. Och det gjorde det även den här gången. Anledningen är att jag började slappna av. Det återstod bara några dagar innan julledighet och så fort jag försöker stressa av så kommer sjukdomen som ett brev på posten. Jag är aldrig sjuk under veckorna. Men när det är lite längre ledighet så trillar jag dit. Bra lönemässigt. Men bittert med tanke på ledigheten.

I vilket fall som helst så försvann det halsonda under dagen och på tisdagen bestämde jag mig för att köra ett pass igen. Lugn jogg i 10km. Det slutade med milen på 46.23.76. Men det kändes lugnt.

Förkylningen blev inte värre efter det. Så på torsdagen blev det ett pass till. Tydligen hade jag bestämt att köra med Janne. Så jag blev lite överraskad när han satt i trappen när jag kom hem. Det blev ett lugnt joggpass igen. 7km den här gången. Senan kändes lite. Men jag antar att det har att göra med att jag har en infektion i kroppen som förstärker möjliga inflamationer i kroppen.

På fredagen var sista arbetsdagen för i år. Och det firade jag med att dra på mig ryggsäcken och springa hem 13km. Kanske inte var det smartaste. Första 9 km gick okej. Senan kändes hyggligt och kroppen okej. Men sen kom helvetes km. Det kändes som om jag stod helt stilla. Men till slut kom jag fram. Andades ut. Och blev ännu sjukare. Feberkänslor och middagsbjudning. Ingen bra kombination. Idag är det vilodag, som det var bestämt. Så får jag se hur kroppen känner sig i morgon. Kanske kan det bli ett lättare joggpass. Behöver några km till för att nå upp till de utsatta 40km den här veckan.

Jag vet inte vad som hände

Tiden var knapp förra veckan. Det var möten och det var julbord och julgala. Började med att få in något bra pass där i början av veckan. Ett 11km pass och ett 12km pass. Med bra känsla i senan och i kroppen.

Men sen hände något. Lust, tid och motivation bara försvann. Och plötsligt så hade jag fyra vilodagar i rad. Helt onödigt egentligen. Idag höll det på att bli vila också. Det kom lite saker i mellan efter jobbet, men det gick snabbare än väntat. Så jag kom hem och drog på mig kläderna. Planerade något riktigt kort bara för att få igång senan och kroppen inför veckans rundor.

Senan brukar kännas lite sämre efter längre vila än en dag. Så jag var beredd på ömhet. Men det kom ingen. I stället kändes det oväntat rytmiskt och lätt. Kom iväg på 4.51.53 på första km. Höjde tempot lite när jag rundade simhallen och vände tillbaka. Kom förbi de där 30-skyltarna där sista/första km klockas. Tryckte på mellantiden.

Höjde tempot lite extra. Senan fick ett ordentligt tempo att jobba med. Lyckades hålla uppe tempot även i de sista backarna ändå upp till målet. Stannade klockan. Och såg att den stannade på 3.50.93. Och senan kändes bra. Hoppas den gör det i morgon bitti också.

Målet en här veckan. Både för att kompensera förra skitveckan. Samt för att testa senan lite nu inför januari. Det ska bli strax över 40km på fem pass. Ett pass mer än tidigare, men lite kortare pass.

Andra raka

Följde upp fredagspasset med en likadan runda idag. Vristen var lite öm efter snedtrampandet under förra rundan. Men det var inget som hindrade under löpningen.

10 km idag också alltså. På 45.14.89. Hade sällskap av Janne, kanske var det det som gjorde att det kändes relativt lätt idag. Tiden var ca 45'' långsammare än i fredags, men kroppen kändes mycket bättre. Jag behövde slita mindre idag i de tunga partierna.

38.2km fick jag ihop den här veckan. På fyra pass. Var av ett uppe på 12km. Nästa vecka får jag se hur det blir med träning. Ha en del julbord och avdelningsmöten att avverka. Och med tanke på att det bara får springas varannan dag så blir det inte så många pass.

Nu börjar det synas på tiden

Yes! Nu fick jag till ett sånt där riktigt bra pass. Äntligen.
Var borta i uppväxtområdet och körde en klassisk 10:a. Efter tre km kommer passerar jag sträckan där jag ofta har kört tusingintervaller. Passade på att klocka den km för att få en uppfattning om tempot. 4.41.21. Lite snabbare än känslan.

Närmsta km fortsatte lätt. I samma tempo ungefär. När åttonde km började, vilket går bara uppför, blev benen stumma. Men jag tror jag lyckades hålla uppe tempot hyfsat ändå. Km efter gick nedför, bara att rulla på och plötsligt var benen pigga igen.

När sista km började trampade jag snett på dikeskanten. Gjorde förjävligt ont, men med adrenalinkicken och viljan att pressa tiden var det bara att fortsätta. 44.29.51. Och senan kändes fantastiskt bra i 10 km.

En snittid på 4.26/km känns riktigt fint att hålla i 10 km nu. Det går verkligen åt rätt håll nu. Och det börjar visa sig på tiderna också. Vila i morgon och så är det bara på det på söndag igen.

11 bra och en dålig

Flickan från landet i norr behövde ha bilen idag så jag fick skjuts till arbetet i morse. Efter en 14 timmars arbetsdag igår var det min öppning i morse och med det en tidig uppstigning.

När klockan slog 15.oo var det dags att packa ihop och gå hem. Fast, jag hade ingen bil. Och att åka komunalt kostar onödiga pengar. SÅ jag hade packat ihop en ryggsäck. Smet in på toaletten och kom ut som löpare. Eller, ja, i alla fall en löparwannabe.

Vinkade adjö till barnen och pluggade in musiken i öronen. Och började min vandring hemåt. Det kändes okej i senan. Inte bra som tidigare, men ändå inga direkta problem. Efter 25', när jag kommit ut ur skogen längs norrviken och bakom jästfabriken så försvann alla skavanker kring senan. Och steget kändes fint.

Så fortsatte det hela vägen tills jag kom fram till de där 30-skyltarna. De som visar vart sista km börjar. Kring de skyltarna kom det en stickande känsla i nedre fästet av senan. Jag sänkte farten lite, men det hjälpte inte. Men så länge det inte känns flera pass i rad så är jag inte orolig. Det kändes ändå bra i 11 av 12 km.

Tiden hamnade på 58.19.05. Lagom bra fart just nu. Det kändes knappt ansträngande. Och det blev en liten ökning upp till 12 km. Även om senan kanske inte riktigt är redo för mer än 11km. Vi får se hur det känns morgon och hur det känns på fredag när nästa pass ska avverkas.

En riktigt fin km

I går hade jag sällskap av Janne på ett förmiddagspass. Kroppen var stum. Benen tunga. Och varenda steg kändes som de sista på en halvmara. Som tur var var jag inte ensam om att känna så den dagen. Till slut lyckades vi ändå få ihop 6.3km. Ett av de tyngsta passen hittills.

Men så idag. Efter jobbet var jag med två kollegor på föreläsning och cosmonovavisning på Naturhistoriska riksmuséet. Hade planer på att vila både idag och i morgon, då jag har personalmöte hela kvällen. Men så på vägen hem från föreläsningen så tittade jag ut i mörkret och på de där grusiga gångvägarna. Det började rycka lite i benen. Och efter en kortare överläggning med mig själv och Flickan från landet i norr, så stod jag där ute vid stolpen.

Tänkte ta en lugn runda eftersom jag sprang igår. Tempot kändes långsamt också, men så klockades första km på 4.46.64. Tempot höjdes kanske lite, men jag försökte att inte springa på för snabbt. Ibland är steget uppe på tårna. Men det blir samtidigt lite klumpigt då jag i 4.30-fart försöker få ett rullande steg.

I vilket fall som helst kändes passet bra. 6.2 km i 4.25 fart. Och när sista km började tryckte jag på lite. 4.13.80. Och det uppför. Kändes riktigt bra i ben och lungor. Och inte minst i senan.

Ofrivillig fartlek

Dagens pass bestod av en 10 km runda. Det är på den nivån jag lagt träningen just nu. Och så kommer det att fortsätta resten av veckan och troligtvis nästa också. Efter det får jag utvärdera vad senan säger och förhoppningsvis lägga på nån km på varje pass.

Idag i alla fall. Vädret är mildare och snön har börjat smälta. Vilket på ett sätt är förbannat tråkigt. Men rent löpmässigt ändå okej. Men just nu, när det är lite halvslask så är det nästan värst. Inte bara är det blött. Det är är lös modd som man bara halkar omkring i.

Ibland blir det till och med lite fartlek. Bitvis har snön smält och asfalten visar sig. Och då blir fästet bättre, vilket gör att farten höjd lite ofrivilligt. Om man nu inte vill leka lite och trycka på lite extra där det går. Så småningom måste det ändå vara dags för lite högre farter.

Och på tal om fart. 46.02.67 var den idag. 4.36 fart. Sista 2km var riktigt tunga. Kändes som att jag stod stilla i sörjan på vägen. Men ändå en fin avslutning på 4.40 på sista km. Allt pekar verkligen åt rätt håll just nu. För inte bara kändes senan bra idag. Jag hade dessutom ingen stelhet efter förra passet, då jag inte la upp foten i högläge.

Ännu mera snöpulsning

Träffade Janne på parkeringen utanför jobbet idag. Fick leta lite efter bilen innan jag hittade den under all snö. Men till slut kom den fram och kläderna kunde åka in i bilen. Var helt säker på att jag hade klockan runt armen, men när det var dags att sticka iväg var den inte där. Bittert, men inte så mycket att göra, men än att önska sig en ny.

Plogningen var lite lagom bra i området, så det blev en hel del pulsning idag också. Men var det så Gunder Hägg tränade vintertid, så kan det inte vara helt fel.

9.5km blev det idag. På 45.04.32. Snabbare gick nog inte att köra på när det är sånt här underlag. Men samtidigt är det ett helt underbart väder. Man blir verkligen gladare av all snö. Tyvärr beräknas den vara borta igen om några dagar. Ännu en bra sak med att bosätta sig i Umeå.

I vilket fall som helst. Hygglig start på veckan. Där målet är över 35km på fyra pass. Och ett test till. Jag hade inte foten i högläge efter passet, så vi får se om det är stelt i morgon bitti. Annars är det ett steg framåt till.

Och så till det mest positiva. När jag kom hem. Låg klokcan vid sängen. Måste ha tagit av den i natt utan att ens tänka på det. Så nu behöver jag igen ny. Tur det, med tanke på min ekonomi.

Snöpulsning

Blev tvungen att köra ett sånt där helvetiskt morgonpass idag igen. För att ens kunna hinna träna under dagen. Så efter att ha sovit i en herrans massa timmar rullade jag ur sängen och ner i träningskläderna. Träningskläderna som luktar lite lagom gott. Det har blivit en hel del pass i dem och det är dags att tvätta dem nu. Men det är inte alltid lätt att få ihop det med tvättid mellan passen.

Testade de nyare skorna idag. De som sitter lite hårdare kring hälbenet. Samtidigt är de lite hårdare i bakre sulan så jag nästan tvingas att gå upp mera på tå för att inte klampa ner på en hård sula.

Jag fick på mig allt och gick ner för trappen. Öppnade dörren och. Ja, där väntade inte det jag trodde. Det fanns inga gångvägar eller vattenpölar. I stället låg det 15cm snö. Snabbt tänkte jag om gällande dagens pass. Skogen var idén från början, men där skulle det inte vara plogat. I stället blev det gångvägar. Men snabbt insåg jag mitt misstag. Missberäkningen. Det var inte plogat någonstans. Inte på gångvägar. Inte på bilvägar. Det var 15cm snö överallt.

Till slut tog jag mig i alla fall igenom 6.2km. I riktigt långsamt tempo. SVårt att trycka på när man glider runt och får köra med höga knän. Ren snöpulsning alltså. Kändes som 12km. Men det kanske var effektiv träning utan längre belastning. Jag vet inte. I vilket fall som helst så är passet kört och det käns bra.

Senan kändes lite i början. Men jag tror det beror på ovana skor samt mycket snömodd och upptrampas så fötterna sätts ner i olika vinklar varje steg. Ömheten släppte efter 7-8' och det kändes bra efter det.

När de plogar får snön gärna ligga kvar. Det blir lite mjukare att springa på, nu när mörkret tvingar ut en på gatorna i stället för skogen. Vila i morgon och sedan pass med Janne på måndag. Ska försöka komma upp emot 35km nästa vecka. På fyra pass. Målet att kunna köra för fullt vid årsskiftet står kvar. Men jag tycker det börjar bli dags för senan att ta det där sista steget och bli helt bra nu.

Starkt pass

Igår fick jag sällskap av Janne igen. Vägarna var isbelagda så tempot fick hållas relativt lugnt. En öppning på 4.50.61 lovade gott. Tanken var att köra en 7km runda eftersom jag två dagar innan fick ihop en 10km runda.

När vi kom igenom edsbergsparken och upp till vallen kändes det fortfarande riktigt bra. Upp genom alla trappor och backen genom vallen. Starka ben pinnade på. Och så fortsatte det att kännas hela vägen fram till sista backen. Den där som varar i närmare 800m.

4.29.24 klockades sista km på. Och trots att pulsen var lite högre än under övriga passet så kändes det riktigt bra. Pulsen rusar alltid iväg när passet är klart, eftersom det är en lång stigning. Så att kolla pulsen efter passet blir lite missvisande.

I vilket fall som helst. 10km i tisdags i närmare 4.40 fart och 7.2km igår i 4.45 fart känns fint. Senan har känts helt okej och benen börjar tycka att 10km inte är så mycket att komma med.
Nu är det 20 min innan jag ska vara på arbetet, och jag misstänker att rutan behöver skrapas. Så det är hög tid att palla sig iväg. Det är fredag idag. Och det är alltid bra.

Två funderingar

28km fick jag ihop den här veckan. Ingen direkt mängd att skryta med. Men jämfört med de senaste månaderna är det helt okej. Nu är det bara att fortsätta bygga på och hoppas att hälen håller för det också.

Efter 10km passet i onsdags kändes senan fortfarande okej. Vila på torsdagen och sen ett lite kortare pass på fredagskvällen. 6 km avverkades genom edsbergsparken och sollentunas gångvärgar. Benen och lungorna kändes pigga även under det passet.

I dag fick jag sällskap av Janne. Hans fot börjar också kännas bättre och hans pass byggs på de också. Vi körde 7 km i rösjöspåret i 4.38 fart. Men idag var det inte skönt. Benen och kroppen kändes blytung och allt var bara segt. Men positivt var i alla fall att senan kändes bra.

Nu har funderingarna för framtiden börjat dra igång. Tre veckor har nu gått ungefär där senan har känts okej. Och det på pass varannan dag och upp till 10km. Så tänkte jag fortsätta november ut. Frågan är hur det ska gå vidare sen.

Första funderingen är att fortsätta bygga på passen. 12-14km. Varannan dag. Och göra det genom december månad. Låta senan byggas upp sakta men säkert. Och låta senan belastas längre perioder.

Den andra funderingen är att börja lägga in kortare pass mellan de längre. Så det blir fler pass varje vecka. Exempelvis: 12km-vila-10km-5km-8km-vila-8km. För att se om senan klarar belastning vid fler tillfällen.

Jag har två veckor på mig att fundera på hur det ska se ut. Det jag vet säkert just nu är att det känns bra. Kroppen börjar reagera olika på passen. Nu när de börjar bli lite längre.

Ett rekord till

Arbetsdagen kommer inte att gå till historien som en av min karriärs bästa. Återigen, precis som måndag och tisdag, så var båda mina avdelningskollegor borta. Sjuka och hemma med sjukt barn. Själv är jag nästan aldrig sjuk. Utan går runt med en läskigt hög närvaro. Antar att jag får betala för det ibland.

En förälder var med i verksamheten idag och ärligt talat hade det varit lättare att ha varit helt ensam. Mamman är kaotisk i hela sitt sätt.
Men precis som alla andra dagar så tog även den här arbetsdagen slut. Efter en stunds övertidsarbete.

Till slut stod jag i alla fall där ute på gatan. Vid stolpen där nästan alla rundor börjar. Men tung andning och ett hjärta som hugger och sticker. Taggad. Eller inte det minsta sugen.
Det var skönt att få komma ut. Andas lite frisk luft och få upp pulsen på ett behagligt sätt. Och att slå ytterligare ett rekord.

Visste först inte riktigt hur långt det skulle bli, utan avvaktar senan lite. Första 3-4km kändes sådär. Inte ömt, men inte heller jättebra som senast. Stannade för att tömma blåsan efter 17'. Efter det kändes jag inte av någon ömhet längre. Km efter km rullade på. Och så plötsligt så hade jag passerat brandstationen och rundade till slut simhallen för att vända tillbaka hemmåt. För att börja klättra de där sista 1500m uppför.

Sista km gick på 4.26.71. Ett tempo som kändes behagligt. Hela passet blev på 10km. 46.45.60. Och både lungor och ben kändes riktigt bra. Inte speciellt ansträngt. Och det bästa av allt kanske ändå är att senan kändes helt okej. Nu har jag haft foten i högläge ett tag. Förhoppningsvis känns den bra i morgon bitti också. För då. Då mina damer och herrar. Då är jag på gång.

Vidriga morgonpass

Blev tvungen att köra något jag i vanliga fall gör vad som helst för att slippa. Jag blev tvungen att stiga upp och hoppa in i träningskläderna på en gång. Min kropp vill inte fungera så tidigt. Morgonpass måste vara djävulens påhitt. Men tyvärr är man ändå tvungen att köra dem.

I vilket fall som helst. Jag kände mig riktigt osäker på om senan skulle kännas bra så tidigt på morgonen. Och det utan att ha gått igång den hemma först. Men jag började lite långsamt rulla igång stegen. Kändes okej. Och det blev egentligen bara bättre och bättre. Och någonstans mitt där inne i skogen så kändes det nästan som att steget var på väg upp. Höften höjdes. Nedslaget blev inte så rullande.

Likaväl kan det ha varit en synvilla. En känsla. Men som på riktigt inte fanns där. Det blev 5km i morse. På lite lagom heta 24.02. 89. Men det var morgonpass. Och det kändes över förväntan. Samt att träningen var klar tidigt. Även om man senare kände sig sugen på ett pass till.

Tidigare i veckan har det blivit rekord. 8km på 38.18. 76. Och i torsdags fick jag in ett 7km pass med Janne. Bra känsla i foten där också.

Känns verkligen positivt just nu med löpningen. Längden ökar och senan är stabil. Men det är fortfarande en bra bit innan den är som den ska. Men fortsätter det åt samma håll så ska det nog bli bra till slut. Och först då. Blir det dags att fila på formen.

Nytt rekord

Fick till ett sånt där riktigt fint pass idag. Var lite orolig innan eftersom jag skulle springa hela svängen på asfalt. Efter att ha kört lite drygt tre km (4.52.30 på första km) och jag passerade Edsbacka krog för att svänge ner mot Sollentuna vallens baksida så började senan ömma lite.

Men efter att ha malt på den långa raksträckan och börjat svänga upp mot Helenelund så hade det släppt. Benen kändes bra. Senan kändes bra. Och allting började kännas sådär som det sk. Förutom att steget fortfarande inte är där jag vill. Fortfarande allt för sittande. Jag vågar inte alls komma upp på tå.

Mot slutet kom backarna och energin började rinna ut. Men kvar fanns en enorm lust att springa mera. Blev totalt 8km på 38.18.76. Nytt rekord sen operationen. Och på vägen tillbaka mötte jag Patrik Engström. Hans steg såg lite högre och bättre ut än mitt. Än så länge...

Ängsjöminnen

Åkte ut till ängsjö och mötte Janne där. Det ligger nästan mellan våra respektive bostäder, så det var rätt lämpligt.
Förr körde vi rätt ofta där. Både Janne och jag, och med den grupp vi körde med på den gamla goda tiden. Med Steffen, Roy och Jeppe. Och med inhopp av Wagge och Ristat. Jag saknar den den tiden något enormt ibland.

För att återgå till nutid. Några enstaka plusgrader i luften. En hel del folk i spåret. Brukar bli så fina helgdagar. Första två km kändes riktigt bra i senan. Klockade en snittid på 4.46/km. Helt okej tempo.

Efter de första två km blir banan lättare. Riktigt lätt. Det går nästan lätt utför hela vägen. Och i och med det, samtidigt som kroppen börjar bli varm, så ökade steglängden och tempot trissades upp. Meningarna mellan oss blev kortare och kortare. Samtidigt som ingen av oss vill verka trött.

Ytterligare tre km senare fick jag stanna klockan. På stabila 22.00.90. En bra snitfart på 4.24/km, utan att känna sig direkt slut.

Ska fortsätta med varannan dag löpning kommande vecka också. På 5-7km. Känns hälen bra efter det kanske det blir dags att höja upp något pass på 8-9km.

En vanlig fredagskväll

Den senaste veckan har senan ömmat lite mer än att jag ska tycka det är okej. Men idag kanske det vände tillbaka åt rätt håll. Lyckades få med mig en positiv känsla efter ett pass i den mörka skogen. 6.3km blev det på en enormt låg snittfart på 5.03/km.

Tänkte att jag skulle passa på att byta till vinterdäcken idag också. Första gången på den nya bilen. Och det var inte det lättaste. Efter närmare två timmar, med det ena struulet efter det andra, så blev det klart. Då hade mörkret fallit över parkeringen och i gatlampornas sken kunde man urskilja lite snöflingor. Snöflingor som hann smälta bort och försvinna ut i tomma intet innan de hann landa på marken.

Till slut hoppade Janne och jag in i bilen och gasade i väg upp till skogen. Och stack iväg på rundan. Tre varv i ett 2.1km spår. Varje varv gick snabbare. Intresssant att det alltid blir så. Även om man försöker hålla tillbaka de osynliga fartökningarna.

Regn och snö. Mörkt. Blåsigt och kallt. Men det är okej då senan kändes okej. Och jag fick värma upp mig en bastu efter. Farten var inte mycket att skryta med, men det kanske är den farten jag ska försöka hålla. Om det vore så lätt.

Åt fel håll

Senaste veckan har det gått åt helt fel håll. Sen passet ute hos Janne har senan ömmat ordentligt. Jag provade jogga lite kort dagen efter i skogen. Det blev visserligen lite bättre, men fortfarande ömt.

Sen tog jag helvila. Ända till igår. Då var morgonstelheten borta och jag kände att det var dags att testa hur senan skulle svara på lite löpning.

Kan inte påstå att det kändes bra, men ändå lite lite bättre än innan vilan. Det blev 5.2km på 24.53.55. En av slutning på 4.35.65. Det mest positiva var nog att kroppen i sig kändes väldigt pigg. Inga stumma ben eller tung andning. Kändes som att jag småjoggade runt.

Senan ömade till och från. Och jag hoppas det går över snart. Att det vänder tillbaka till känslan för två-tre veckor sedan.

I kväll åker Flickan från landet i norr hem till Umeå. Ledsamt. Och en helg i ensamhet. Ska väl kunna fördriva tiden med att köra några pass. Löpning på fredag. Styrka och Djurgården-Frölunda på lördag. Och så löpning eller cykling på söndag. Nu har jag en plan.

Hemska asfalt

Efter cykelpasset i onsdags så kändes benen relativt matta i går. Passade därför på att ta veckans vilodag.
Vet inte riktigt om det hjälpte när jag idag tog de första stegen på en kortare 4.5km runda. Åkte ut till Janne och körde en sväng med honom (han rehabar också för en trasig fot). Benen var ritigt tunga. Kroppen kändes matt.

Men i såna stunder är det bara att bita ihop. Oftast släpper det efter några minuter, vilket det gjorde idag. Däremot kom det lite ömhet i senan. Vet inte om det beror på att jag är här ute och springer, för jag hade ont senast jag körde här också.
Eller så beror det på att vi springer rundan på asfalt. Jag är van att köra mina pass i skogen så omställningen och det hårda underlaget gör väl att senan säger i från.

Så det är ingen idé att börja bryta ihop ännu. På söndag eller måndag är det dags för ett nytt löppass och den gången blir det på mjukare underlag. Så får vi se om det är det som gör det. Jag måste kunna springa på asfalt också. Men så här i uppbyggnadsfasen kanske jag ska ta det lugnare med det hårda underlaget.

Veckan som varit.

Det blir inte så mycket skrivet här. Ska försöka ändra på det nu när arbetet har börjat lugna ner sig. När utvecklingssamtalen är gjorda och alla kurser och möten börjar ta slut.

Senaste veckan har jag i alla fall fortsatt med att köra varannan dag. I fredags hade jag ett pass på 7.5km i 4.37 fart. Var tungt i början, men flöt på fint efter 5-6'.

Sen har det fortsatt i den stilen. Den här veckan tänkte jag ta det lite lugnare. Gå tillbaka till löpning var tredje dag. Inte för att det har blivit sämre i senan. Utan mest för att vara helt på den säkra sidan och inte stressa upp med högre fart eller fler pass.

Igår var det ett pass med Janne. Det var länge sen vi körde ihop. 5 km fick vi ihop och ett behagligt lugnt tempo. 4.45/km. Undrar om det går att springa långsamare än 5.00/km. Jag strävar efter det ofta, men tycks inte riktigt klara av det.

Idag hoppade jag upp på cykeln. Värmde upp med att trampa 10km och satte sen iväg med lite intervaller. 5x2' med 1' lugn cykelvila mellan. Tog en hel del. Men kul att få känna sig lite lagom sliten efter.

I morgon blir det lite lätt styrka igen, innan det bär iväg ut i skogarna på fredag. Ska försöka satsa på ett pass runt 7-8km. Det tar sig. Det tar sig.

Kapar sekunder

Senaste veckan har jag provat med löppass varannan dag. Senan har svarat riktigt positivt på det. Ingen morgonstelhet. Mindre och mindre ömhet under själva passen. Och distanserna växer. Farten höjs.

I måndags var det ett riktigt fint 7km pass. Idag var tanken att det skulle bli lite kortare. Och så på fredag ett närmare 7-8km igen. Senan kändes inte lika perfekt som i måndags. Men ändå helt okej.
Medan jag sprang där ute på Sollentunas mörka gångvägar så började jag fundera lite. Och fundera. Det är jag bra på. Säkerligen bättre än att springa. I alla fall just nu.

När allt går som det ska. 6-7 löppass och 9-10 mil i veckan. Då fungerar det mesta automatiskt. Visst kanske kroppen är lite segare vissa dagar. Men samtidigt finns det dagar då man känner lättheten. Just nu känns alla pass likadana.

Men nu är det saker som att ha rytm i steget. Saker som att reflexartat springa på sidan av gångvägen där underlaget är mjukare. Saker som att ha en lagom hög armpendling. Och saker som att känna farten.

När det bara är korta små pass varannan dag finns inte de här sakerna hos mig. Ännu mindre när man varit borta från löpningen en längre tid. Nu spänner jag armarna i ett högt läge. Jag springer mitt på vägen för att slippa ojämn mark. Jag har orytmiskt steg och ojämn fart.

Jag kommer ihåg en gång när jag skulle springa till mina föräldrar för första gången. Jag kände på farten och tittade på klockan. Uppskattade distansen tiill 17km. Några dagar senare cyklade jag samma sträcka och mätte med cykeldatorn. Den visade på 17.2km. Då kände jag farten bra.

Men jag antar att det bara är att ligga i. Passen går bättre och bättre. Och fortsätter det så här kommer jag innan årsskiftet kunna köra på för fullt. Men jag har inte brottom. Det får ta den tid det tar. Tyvärr. Och med tiden kommer rytmen och det höga steget tillbaka. Idag avslutade jag med en km på 4.14.24. Det lovar gott.

Ett helt varv

Vet inte riktigt vad som hände i helgen. Bestämde mig mer eller mindre för att bara stanna kvar i soffan och skita i alla vad träning heter. Tyvärr blev det också så. Jag malde igenom ett par filmer i stället för km.

Idag är det måndag och det kanske är dags att ta tag i livet igen. Försöka hitta tillbaka. Jag försökte hitta tillbaka genom att försöka mig på ett helt varv i rösjöspåret. Totalt 7km [32.44.73]. Benen kändes pigga och lungorna likaså. Och det allra bästa var att senan kändes riktigt bra. Första lilla ömheten kom runt 25' och det var inte alls så farligt.

Började spåna lite på en slags planering för framtiden. Men jag tror jag väntar någon vecka innan jag avslöjar något. Så inte senan säger emot närmsta dagarna. Men det är kul att igen börja fundera på lite allvarligare träning än det jag gör nu.

Sex härliga

Igår fanns det ingen lust alls att träna. Men egentligen fanns det inget alternativ. Inget val. Det var bara att hoppa upp på cykeln och börja trampa. Helvete vad trist det är med motionscykel. Men det får vara så nu när jag inte kan springa så mycket.

Igår blev det lite kortare intervaller där på cykeln i alla fall. 3x2' med 1' vila. Och så uppvärmning och nerrcykling på det. Gav i alla fall 20km. Bättre än inget.

Idag skulle det bli löpning i alla fall. Vilken höjdpunkt. Har tidigare bara hållt mig i skogen. På stigarna och grusvägarna. Nu stack jag iväg lite senare och tänkte hålla mig där det fanns ordentligt ljus. Men så kom jag i slutet på rundan på varför jag var nöjd med skogen. Alla rundor jag har som går på gångvägarna slutar med uppförsbacke. Och det är inte bara en liten. Det går uppför sista 800m. Det kändes.

Jag öppnade första km idag på 4.48 och blev direkt lite orolig för senan. Vid 8' ömmade det lite. Jag stannade och kände lite på den. Sprang vidare och det kändes bra. Vid 16' ömmade det lite igen. Åter lite stretch och så iväg. Sen kändes senan bra hela vägen. 5.8km totalt med en avslutande km på 4.33. Där det kändes som att jag stod stilla. Men tydligen inte.
Återigen positiva besked från senan. Gött!

En ökning till

Det känns lite som att det har vänt tillbaka den här veckan. I alla fall när det gäller träningen. Att jobbet sen har slitit ordentligt på självförtroendet och allt bara har kännts fel.
Men nu ska jag försöka skaka av mig det och ta lite helg. Brukar ha svårt för det, men jag måste försöka.

I måndags fick jag till ett sånt där hemskt, men härligt cykelintervallpass igen. Ökade på en 3' intervall på toppen och hade högra motsånd än senast på de tre avslutande intervallerna. Nu blev det 1-2-3-3-2-1-1. Nästan så att det blev en tendens till syra sista två intervallerna. Men bara nästan.

På tisdagen blev det en lugnare distans pass på 5km. Inga direkta konstigheter där. Ömade lite grann då och då. Men ändå bättre än passet innan. Så det går verkligen åt rätt håll just nu, efter förra veckans svacka.

Gjorde ett försök till att cykla på lite på onsdagens pass. Men vare sig motivation eller ork infann sig i kroppen. I stället trampade jag bara av korta 10km.

Idag däremot kändes det bättre. Efter att ha brytit ihop när jag kom hem från jobbet så stack jag iväg ut i skogen. Körde plant för att testa hur länge det går utan att känan något i senan. Hela 10' utan minsta lilla känning. Sen kom det lite då och då i några minuter innan det försvann igen.

Öste på där inne i skogen på slutet, på små stigar. Bland rötter och mossa. Grenar och gegga. Helt underbart. Jag älskar verkligen att springa i skogen, orienteringsspår, på hösten. Kom upp i 6km [29.31.37] och det kändes återigen bättre nu än i tisdags. Och det hela börjar kännas hoppfullt igen. Drömmen om två sjöar lever vidare.

Stressad sena

Efter det riktigt bra 5km passet i måndags och det härliga, men tunga cykelintervallpasset så var motivationen på topp. Kanske för högt uppe. Men det skulle inte ta allt för lång tid innan den sjönk.

På torsdagen var jag hemma hos föräldrarna och skulle pass apå att springa ett pass där. En av alla de där gamla rundorna som jag malt i så många herrans år. Men som alltid när man ska ta det lugnt och hamnar på et välbekant sträcka så går det allt för fort. Jag vet exakt vilka tider man ska ha på vissa ställen. Och så blir jag stressad och helt plötsligt är farten allt för hög för att senan ska tycka det är behagligt.

Så den började kännas ordentligt. Bara 3.5km fick det bli. På asfalt hela vägen. Inte det bästa heller. Men ingen stelhet på morgonen efter. Har verkligen märkt hur viktigt det är att hålla upp foten efter varje träningspass.

I går var jag ute hos Janne och körde ett kort pass hos honom. 4.2km på mottliga 19.26. Foten kändes lite bättre än passet innan. Men inte i närheten av hur det var i måndags. Någon säger att senan påverkas av stress. Och det verkar väldigt logiskt när det gäller mig.

Ett riktigt träningspass

Igår testade jag senan lite mer än vanligt. Var uppe och nosade på hela 5km. [24.20.20] Inte för att det är speciellt långt, men det är längre än tidigare under rehaben. Så det var verkligen ett steg fram. Nu kändes det inte perfekt, utan det ömmade lite då och då under passet. Men så här på morgonen efter så fanns det ingen stelhet i senan.

Idag blev det löpvila. I stället hoppade jag upp på cykeln här i vardagsrummet. Efter 20' uppvärmning bestämde jag mig för att köra stegrande och fallande intervaller. Med samma vila som intervall. 1-2-3-2-1-1 blev det. Hade först någon tanke om att det skulle bli 1-2-3-4-3-2-1. men efter att ha kört första 2:an så tog det emot ordentligt i benen.

Stor skillnad jämfört med samma intervaller ute i skogen. I och för sig är formen så här efter ett antal månaders rehab inte den bästa. Men nu kändes det för första gången på väldigt länge att det var ett träningspass och inte lite lufsande i skogen.

Får se hur senan svarar på lite hårdare cykling. med både fart och motstånd. Är det ingen stelhet i morgon bitti så kanske det är dags att höja ribban lite till.

Oregelbundet tempo

Har fått till tre löppass den här veckan. Idag stack jag lite inpulsivt in på en liten stig i skogen bakom. Och så kom det en såndär härlig känsla. Steget kändes lätt. Senan kändes bra. Och så var jag mitt i skogen. I tystnaden.

Det var länge sedan jag körde terrängspår. Det märktes tydligt då jag mestandels tittade ner på fötterna i stället för framåt. Det gjorde jag aldrig förr. Då visste jag var fötterna landade. Nu fanns det någon slags osäkerhet.

Senan kändes riktigt bra första 6'. Sedan kom lite känningar runt omkring senan. Men det blir bättre och bättre för varje regelbunt pass jag kör. Däremot är farten väldigt oregelbunden. Undrar om det är såhär det känns för de som bara joggar en eller två gånger i veckan. Eller de kanske inte vet hur bra det kan kännas. Hur steget kan kännas avslappnat, rytmiskt och skönt.

I morgon blir det alternatvi träning. Så får jag se hur senan känna efter det. Kanske blir det ett löppass på söndag också.

För stor belastning på höger ben

Tog mig i kragen och pallade mig ut idag. Vet inte vad som hände på det där cykelpasset i onsdags. Men att bara gå runt och inte träna för man inte har lust känns fel. Så det är bara ut och köra på.

En kort runda på 3km [14.08.66] fick det bli. I det riktigt kalla vädret. Vantarna åkte på efter halva rundan. Och foten kändes helt okej. Tempot höjdes mot slutet och stundtals kändes det helt perfekt.

Men jag försöker hålla nere tempot. Så fort det går snabbare så blir isättningen med den onda vänsterfoten snabbare. Bara en lät isättning och så en kraftig belastning på höger vad. Det är inte bra. Inte i längden i alla fall.

Får hålla i det här nu. Och köra på. Mest för senan skull. Den behöver regelbunden löpning. Så det för en gång skull kan läka ordentligt. I morgon blir det en cykelpass och ett styrkepass. Och så iväg för att hämta min nya bil.

Vad hände?

I onsdags var det dags för ett pass på cykeln. Jag hoppade upp och kände mit taggad. Började trampa och allt kändes bra. Foten kändes fint och jag höjde motståndet lite. Benen trampade på i bra tempo. Men så hände något.

10 km efter att jag började trampa försvann något. Jag kände mig plötsligt helt tom. Trampade lite halvhjärtat på ett lågt tempo några minuter till och hoppades en av. Kände bara olustkänslor till det hela. Och så har det fortsatt. Som om all motivation och lust att träna bara försvann.

Jag vet inte riktigt vad som hände. Men jag vet att jag måste hitta tillbaka till den. Framför allt till löppassen. I morgon är det en ny vecka. I morgon är det en ny chans. Då gäller det att ta den.

En höjning och ett bröllop

I helgen var det bröllop. Fick äran att vara min brors bestman. Eftersom bröllopet var förlagt på ett ställe 90min bilresa härifrån kan man tro att det blir svårt att hinna med träning. Men tvärtom. Det fanns en träningsanläggning där och med en tidig start så hanns det med både ett hårdare 15km pass på cykeln och ett simpass på 1000m.

Dan efter var väl kanske inte kroppen jättepigg. Så det fick bli veckans enda vilodag. I stället startade det om i dag. Måndag och det var dags för löpning. Jag började jogga och senan kändes riktigt bra. Hela vägen fram till 13'30''. Då började det ömma lite i foten. Men det släppte efter en minut ungefär. Så jag körde på.

När jag passerat 4km började det nästan kännas som gamla goda dagar, Steget är fortfarande dåligt och jag vågar inte riktigt komma upp på tår. Men att ta steget upp till 4 och 4.5km känns ändå riktigt bra. Och det utan att ha mera ont än tidigare.
Nu ska det bli intressant att se hur senan svarar på den här höjningen i morgon bitti. Jag har inte haft någon stelhet senaste veckorna. Så jag får hoppas att den håller sig borta nu också.

Efter sjukdom

Jag blev rejält deckad av det där som jag misstänkte skulle bli en förkylning. Febern kom. Och jag blev hemskickad från jobbet. Självmant går jag sällan.

Nu är jag i stort sätt frisk. Jobbade hela förra veckan. Hade inget val. Har så fruktansvärt mycket att göra så jag försöker mest hålla huvudet ovanför ytan.
I helgen lyckades jag till och med prova jogga 2km. Hälen ömmade en del, men med tanke på infektionen i kroppen och att jag vilat en vecka så var det inte speciellt chokerande.

Just nu ligger jag med foten i högläge och hoppas att väska och sånt skit ska ta och rinna uppåt i benet. Även om stelheten på morgonen inte längre finns kvar.
Dagens pass blev 3.2km i Rösjöspåret med en häl som stundtals gav sig till känna. Men så länge jag nu kan köra kontunierligt så tror jag att det blir bättre och bättre för varje pass.

Dags att få i sig lite mat innan Djurgårdens match börjar. Tre av fyra i backlinjen är borta. Känns lite lagom bra. Men säsongen är ungeför lika lyckad som min löparsäsong så det spelar lite lagom stor roll.

Mellanläge

Igår var det cykelpass egentligen. Men efter att ha missat styrkan i måndags då det i stället blev 92-års kalas. Så tänkte jag att jag skulle köra dubbelt. Inget konstigt med det. Och ingen chock för kroppen.

Väl uppe på cykeln började jag trampa iväg. Men det gick knappt. Kroppen var helt slut. Och efter bara några minuter kände jag mig allmänt svimfärdig. Envis som jag är cyklade jag vidare och det blev i alla fall 15km. Och även styrkan efter det.

I morse kl 05.00 när jag steg upp var näsan lite täppt. Och halsen ömmade lite. Det blev bättre på förmiddagen, men sämre framåt hemfärd igen.

Men skorna åkte på och gången blev jogg. Men kroppen ville inte vara med idag heller så efter bara några minuter vände jag och joggade hem igen. Senan kändes inte alls lika bra som senast, men det är förståligt om jag nu har någon infektion i kroppen.

Får se hur det känns i morgon. Kanske blir det en vilodag. Är inte direkt oväntat att jag blir sjuk. Brukar alltid bli det när jag kommer tillbaka till jobbet efter ledighet. Alla barnens baciller som flyger till höger och vänster. Tar ett tag innan man blir imun. Förhoppningsvis håller det inte i sig speciellt länge.

Riktigt positivt

Fick till ett riktigt positivt pass i förmiddags. 3km, precis som vanligt. En annan slinga, där terrängen inte är lika välbekant, så klockan inte skulle spela lika stor roll. Inte fören vid 7-8' kom första känslan nera i senan. Men den var kort och det var väldigt lite känningar i foten under hela passet.

Vilket är extra positivt då jag igår körde både längre och md hårdare motstånd på motionscykeln. Var beredd på att det skulle kännas en hel del under löpningen idag.

Kom och tänka på under passet att jag haft Tjurruset som mål att köra i höst. Att jag skulle vara hel då och se det som en nystart. I stället får jag nog skjuta upp den till nästa vår. Två Sjöar kan bli aktuellt. Om inte allt löper på perfekt, då finns det lite lopp under vintern. Snömilen, sylveterloppet. Men just nu ställer jag in mig på Två Sjöar. Då hinner jag få lite km i benen också. Förhoppningsvis.

Men efter idag så känns det väldigt hoppfullt. Nu gäller det bara att hålla huvudet kallt. Fortsätta på 3-4km närmsta veckorna. Och sedan höja väldigt väldigt långsamt.

Skönt när man får ett sånt här bra pass, det behövs för att man ska orka fortsätt med den här eländiga rehaben. Nästa pass blir på onsdag.

Borde lämna klockan hemma

Kanske är det lite åt rätt håll nu med mitt nya upplägg. Inte bara genom att köra löppass var tredje dag. Utan även att håll igång mellan passen. Löpning-styrka-cykling. Rullande schema.

Idag var det alltså löpning igen. Samma runda som i måndags. En 3km runda med lätt början och med en avslutande stigning sista 700m. Första 4'30'' kändes allt perfekt. Inga känslor alls i senan och området kring den. Sedan kom det lite lite smygande. Vissa stunder kändes det mer. Andra mindre.

Och allt eftersom stegen for fram längs stigen, så tittade jag allt mer på klockan. Jämförde tiden med måndagens pass. Och så höjdes tempot. Och i mål, vid stolpen, var jag 32'' snabbare idag än senast. Inte bra med tanke på den ostadiga senan.

Får försöka släppa tanken på tempot i framtiden. Eller ta en runda där jag inte känner till distanden. Och bara köra ett visst antal minuter och vända sedan. Nu blir det två dagar med alternativ träning. Känns bra det också.

Tillbaka till verkligheten

Nu är semestern slut och det är dags att återgå till det normala. Jag har varit lite här och där den senaste tiden. Lite i Umeå och lite i Sundsvall. Och så en resa ner till Tyskland. Under all den tiden blev det bara två löppass. En kortare morgonjogg på 2.8km i Sundsvall. Och en 3km runda längs en tågräls i skogen i Tyskland.

Men nu är nu och då är då. Första degen på jobbet idag och det märks i huvudet. Det blev en 3km runda på måttliga 14.48.69 idag. Första 6'30'' ömmadet det lite i nedre fästet. Men jag körde på. Och efter ytterligare någon minut släppte det hela och jag kunde köra på utan större besvär.

Får se hur det känns i morgon med stelhet och syligt. Och om det var något allvarligare eller bara vätskan som bör lämna senområdet i och med träningen.

Sköna känslor

Fjärde passet. 2.1 km uppe i Runbyspåret. Ett välkänt gamalt spår där jag tillbringat väldigt många träningstimmar under min uppväxt. Skönt att komma tillbaka dit och känna på skogsvägarna jag malt på så många gånger.

Under gårdagen och under förmiddagen har senan känts lite sisådär. Det var lite stelt i morse och under en del steg har det stramat lite. Tungheten från förra passet satt liksom kvar i senan.
Mellan löppassen har jag medvetet lagt in vilodagar för att vila senan helt. Ingen cykling heller med andra ord.

Men idag körde jag på i hopp om att det skulle släppa. Och efter en km började det kännas riktigt bra. Att det då och då stramade lite i övre senfästet gjorde inget sa sjukgymnasten, så det blev positiva känslor ändå.

Mot slutet, sista 2-300m kunde jag dessutom prova sträcka ut steget lite extra, få upp farten en smula i alla fall. Sköna känslor det också.

Så det rullar på nu. Det kan nog behövas korta pass regelbundet. För att få vätskan att röra sig uppåt. Och för att få musklerna kring senan att sträkas. Och blodcirkulationen att kicka igång.
Nu blir det nästan en veckas vila, då jag flyger upp till Umeå i morgon. Och sedan ner till Sundsvall för att se Winnerbäck.
I Sundsvall möter jag upp Janne så det blir nog något pass kring hotellet.

Efter Sundsvall bär det direkt ner till Tykland i några dagar, och där hoppas jag jag får in något kortare joggpass för att hålla igång läkningen.

Testen löper vidare

Tredje testet gick helt okej det också. Blev hela 2km idag. På den lite lagom imponerande tiden 10.21.35.

Det var inte riktigt lika fantastisk känsla som förra passet, men helt okej ändå. Efter halva tiden började det kännas lite tjockt kring senan. Men det fanns ingen ömhetskänsla någonstans i senan. Och det är det som räknas i dagsläget. Det tjocka kan jag tänka mig är vätskan som rör lite på sig, och förhoppningsvis rör den sig uppåt och försvinner.

Annars börjar njutningen komma tillbaka. Känslan att rulla över soldränkta skogsvägar. Varmt i luften och bara ett fåtal människor som är ute. Nästan lika härligt som att köra på isiga vägar i slask och minusgrader. Eller hur var det nu.

I kväll är det DN-galan. Jag sitter där på läktaren. Precis som alltid. Och smakar på bitterheten över att se andra prestera och springa som jag vill.

Ett andra test

Under förra passet. Det första testet av senan så hade jag hoppats på en perfekt känsla på en gång. Det fick jag inte. Det kändes lite konstigt i senområdet och det kom en del stickningar första steget efter löpningen.

Därför vilade jag en extra dag och gjorde inte det andra löppasset fören idag. Minst lika nervös inför det här passet som inför förra. Men det finns bara ett sätt att få reda på hur det går, och det är att dra på sig skorna. Klockan. Och klick klick, låta stegen rulla från stolpen ute på gatan.

Efter en minut kändes allt bra, precis som förra passet. Efter två likaså. Och sen var klockan helt plötsligt uppe på fyra minuter. Inga känningar i senan. Men där kom en plötslig smärta på insidan av högra låret. Och lite på insidan av vänster knä. Jag stannade och stretchade ut låret. Och körde vidare. Känningarna där fanns kvar, men släppte eftersom jag sprang på.

Tankarna hamnade givetvis på låret och så plötsligt svängde jag upp in på gatan igen. Och hela vägen fram till porten. Och insåg att klockan stannade på 7'38''. 1.5km. Och det utan känningar i senan. Inte ens de första stegen efter löpningen gjorde några avtryck.

Det var länge sedan jag kunde springa en hel runda utan några känningar alls. Hoppas nu bara inte att det var en engångsföreteelse, utan att nästa pass, på onsdag, känns lika bra. Förutom lårsmärtan. Nu gäller det bara att hålla nera farten, distansen och antal pass. Så jag inte höjer för snabbt.

Ingen perfekt känsla

I tisdags var jag för sista gången hos Ingird och fick accupunktur behandling. Vi beslöt oss för att inte använda ström den här gången, eftersom stelheten var rätt ordentlig efter senaste gången.

Nu har det gått nästan sju veckor sedan senaste löppasset. Och den senaste tiden har det känts riktigt bra. Ingen stelhet på morgonen. Svullnaden har börjar gå ner. Och allt verkar gå åt rätt håll.

Igår tog jag på mig löpparskorna. Fick nästan damma av dem. Men det var en härlig känsla. Även om rädslan tog över det mesta. Nervositeten var enorm. Men till slut kom jag ut på vägen och var framme vid stolpen där alla rundor brukar börja. Klockan trycktes igång och stegen började långsamt långsamt rulla.

Eftersåt vet jag inte riktigt hur jag ska tolka passet. Om det nu ska kallas för pass. Det blev knappat 1km på 5'. Och det fanns inte den där perfekta känslan jag hoppats på. Men kanske var det att hoppas på för mycket. Det fanns ingen direkt ömhet i det nedre fästet, men ändå var det något som inte riktigt stämde.

Idag fanns det knappt någon stelhet i senan, vilket käns väldigt positivt. Och i morgon ska jag jogga 5-10' igen. Kanske får jag mer svar då.

Slutet är nära

Senaste veckan har fortfarande inte innehållt några löppass. Det har inte varit meningen heller. Sjukgymnastens order gäller. Och jag vet att det är dumt att börja för tidigt. Det är väl lite därför jag sitter så rastlös just nu.

I stället har det körts en massa annat. Centralbadet blev lite av vändpunkten förra veckan. Och sedan dess har det varit pass varje dag. En hel del cykel ute på grusvägarna och i det härliga regnet. Och så lite styrka här hemma i vardagsrummet. Allt för att känna att man gör någonting i alla fall.

På tisdag är det dags för sista strömbehandlingen. Så i slutet på nästa vecka. Då är det dags att dra på sig skorna igen. Sticka ut och trycka igång klockan. Livrädd. För att det ska göra ont eller att det ska dyka upp någon ömhet eller svullnad igen. Men det är ett test jag måste göra.

Undertiden kan jag fortsätta drömma. Drömma om mjölksyran. Om halvsprängda lungor. Och om de där underbart slutkörda benen.

Tre raka positiva

Vaknade upp dagen efter gympasset på centralbadet med en brutal träningsvärk i större delen av kroppen. Kanske är det inte så förvånandsvärt när man gymar en gång vart femte år. Och använder muskler som brukar ligga i ide.

Men som all avet. Bästa sättet att bli av med träningsvärk är att träna bort den. Så det blev ett styrkepass här hemma i går. Idag känns kroppen redan bättre. Även om träningsvärk oftast är en rätt behaglig smärta.

Idag blev det i stället ett cykelpass. Hyfsad fart till arbetet och hyfsad fart tillbaka. Jag vågar inte trycka på för mycket med tanke på senan. Ett kortare stopp där byxorna fastade i kedjan och gick sönder så mycket att jag i stort sätt fick cykla hem i kallsongerna. Det mest positiva är att senan kändes bra i söndags morse. Ingen stelhet alls. Vilket måste anses som bra då jag bland annat körde lite benböj med 90kg belastning + kroppsvikt.

Hoppas det kan fortsätta kännas så här bra även efter dagens lite snabbare cykelpass. På torsdag är det dags för lite strömbehandling igen Får se vad senan svarar på det.

Äntligen lite fysisk aktivitet

Äntligen blev det ett pass igen. Tyvärr ingen löpning. Ingen cykling heller för den delen. Det blev lite roddmaskin och lite allmänt gymande inne på centralbadet. Men jag fick känna på att bli svettig igen. Fick känna att arbeta lite med musklerna.

Det blev lite extra belastning på hälsenan. Lite behböj och lite roddmaskin. Men än så länge känns den okej. Vi får se hur det blir i morgon bitti. Får hoppas att stelheten håller sig borta. Då kan träningen idag verkligen ses som ett steg framåt.

Ska försöka se dagens aktivitet som startskottet till fortsatt träning nu. Även om jag inte kan eller får springa eller cykla, så måste det bli någonting. Längre promenader eller styrka här hemma. Någonting.

I väntan på det får Håkan Hellström sjunga lite om sin ängel han håller kär. Och om fjärilen och blomman. På sånt där sätt som bara Håkan kan sjunga på.

Tvångscykling

Nu har det gått ett par dagar sedan jag fick strömbehandling senast. Och det har blivit mindre och mindre stelhet på morgonen. I morse var det nog ingen alls, om jag minns rätt.

Däremot har jag blivit tvungen att cykla till och från arbetet senaste veckan. 12 km dit. 12 km hem. Tacka SL för det. Eller alla de parter som är inblandade i den soppan. Vad det ser ut som just nu blir det väl ingen lösning på det till nästa vecka heller. Så jag får trampa vidare km efter km.

Av cyklingen har det ibland känts lite i senan. Ingen smärta, men lite lite ömhet ibland. Men jag cyklar riktigt riktigt långsamt. Och har hälen på pedalen. Allt för att anstränga senan så lite som möjligt. Men det kan ju bli helt annorlunda när det om två veckor är dags att prova springa. Försöker jag intala mig själv om i alla fall.

Förhoppningsvis kommer skrivandet i gång lite mer då. När det finns lite mera träning att skriva om. I början 2km pass. Sedan 7-8km. Vidare till 12-14km pass. Och sedan upp till de härliga 18-20km passen. Och vem vet, kanske blir det mysiga intervaller på det också. Men det är i framtiden. Jag vågar inte hoppas för mycket. Undertiden får det bli lite sporadisk uppdatering.

För mycket ström

Den här veckan var det strömbehandling både tisdag och torsdag. På tisdagen hade jag en strömstyrka på 2.0 på den övre och 2.2 på den nedre. Det var verkligen på gränsen till smärta. Morgonen efter var det lite stelt i senan igen. Och den där positiva känslan jag hade i början på veckan började långsamt förtvina.

På torsdagen var det dags igen. Ingrid höjde och höjde. Men ingen obehagskänsla kom. Ingen smärta. Och så plötsligt låg både övre och undre på 4.0. Mer vågade hon inte höja.
Och allting kändes sådär positivt och bra igen.

Men så kom fredagsmorgonen. Och stelheten infann sig igen. Kanske blev det för mycket ström. För nära inpå varandra. Nu är det lite mer än en vecka innan nästa behandling. Och sedan några dagar till den sista. Efter det är det dags att dra på sig skorna igen. Allt för många veckor sedan sist. Och sticka ut på vägarna. Livrädd.

The story goes on

Det finns egentligen inte så mycket att säga. Det fortsätter med behandling hos Ingrid. Accupunktur med ström. Och däremellan total vila. Trist som fan, men den här gången måste jag verkligen hålla mig från att sticka ut och köra.

Idag kunde det dock konstateras att jag tål bra mycket mer strömstyrka än jag gjorde förra veckan. Vilket tyder på att det går åt rätt håll. Samtidigt så har jag de tre senaste mornarna inte känt någon stelhet när jag stigit upp heller, vilket tyder på att vätskan kring senan också börja lägga sig.

I morgon ska jag prata med Dr. Gustafsson igen. Har inte så mycket att säga eftersom jag inte provsprungit ännu. Så det blir väl mest att boka om telefontiden och uppdatera honom om hur läget ser ut.

Mer och mer ström

Behandlingen fortsätter. Nu har jag varit hos Ingrid (sjukgymnasten) tre gånger och fått ström i senan. Idag höjde vi styrkan på strömmen en aning så effekten blir ännu större.
Jag vet inte riktigt om det hjälper, men det är svårt att säga det efter bara tre gånger. Dessutom får jag inte provspringa ännu så jag vet inte resultatet förren det blir dags att dra på sig löparskorna igen.

När jag ligger där på britsen så känns det ändå gaska bra. Strömpulseringarna tar ordentligt och jag får någon slags känsla av att det kommer att bli bra. Hoppas det inte förblir en känsla utan att det om några veckor när det blir dags att testa foten, verkligen känns bra.

Höstträning med härlig distans genom skogen. Löven börjar skifta färg och luften är kyligare och lätt att andas. Hösten är den bästa tiden att träna på tycker jag. Och sedan är det dags för vintern. Grunträningen. Förhoppningsvis tunga 1000:ingar. Men...jag kanske ska hålla huvudet kallt än så länge. Det är bara juni. Och jag ska upp på den där britsen ett par gånger till.

Behandlingen är igång

Nu har jag startat med bahandlingen på senan. Sjugymnasten valde att attakera skiten med accupunktur och med ström genom en del av nålarna. Lugn och pulsaktik. Efter två bahandlingar kan jag inte direkt påstå att det blivit bättre, men jag får nog ha lite tålamod. Det har inte blivit sämre och kanske är det det viktigaste.

Idag cyklade jag till och från dagens annorlunda arbetsplats. Totalt 39.9km blev det. På vägen hem susade jag igenom en del av Runby spåret. Ett spår jag ofta har tränat i. Och så kom det där. Det där enorma suget att bara få susa fram mellan träden på lätta steg. På steg som inte gör ont. På steg som är starka och spänstiga. Steg från förr.

I stället blir det nu helvila från all belastning. Ingen löpning. Ingen cykling. I minst två veckor till. Medan jag fortsätter att få lite behandling på senan. Tur att det finns fotboll på kvällarna nu ändå, så det finns något tidsfördriv.

I väntan på behandling

Senan reagerade ordentligt på det korta 2,5km passet. Så pass att jag inte sprungit alls sedan dess. Det tar ungefär 3-4 dagar för morgonstelheten att försvinna just nu. Och det blir lite meningslöst att bara springa ett kort pass var 4:e dag.

Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på just nu. All annan träning känns bara trist och meningslös nu när jag inte får springa. Den här identiteten jag alltid haft som löpare är verkligen som bortblåst. Och med den så blir resterande del av livet lite tyngre.

På tisdag är det sjukgymnastdags, kanske får jag några svar där. Även om jag inte vågar hoppas på för mycket. Andra alternativet är att hitta en ny operationstid med Dr. Gustafsson. Fast det kommer kanske också ta tid att få. Och jag behöver den så det passar med semestern, annars får jag vänta till jul. Och det känns lite lagom roligt.

I morgon ska jag prova springa igen, så senan inte känns helt bra när jag är hos sjukgymnasten

Två lite halvdana löppass

Senaste veckan har det varit lite mera positivt igen. Fick till ett bra joggpass med Janne i söndags. Lite längre än vanligt. Hela 2.5km totalt. Innan dess hade jag vilat i fem dagar då senan känts riktigt stel. Men där jag i stället kört lite allmänstyrka här hemma.

Dagen efter söndagspasset var senan knappt stel alls. Och under dagens pass kom ömheten lite till och från.

Jag har nog fegat lite med senan under rehabtiden. Inte vågat sträcka ut den ordentligt när jag springer eller går. Nu har jag börjat göra det. Försöka få bort det lite haltande steget, även om det gör lite ont i bland. Kanske hjälper det inget, men det kan heller inte vara bra att halta när man kanske inte behöver det.

Får se hur senan svarar på 2.5km i dag också.

Uppgång och fall

Efter att ha åkt dit på något slags virus och legat utslagen några få dagar så var det dags i lördags att köra en kort löjlig 2km runda igen. Jag var inte helt frisk och är det fortfarande inte. Men eftersom det ska gå så långsamt och är så pass kort sträcka så var det bara att dra på sig skorna och rulla ut ändå.

Sagt och gjort. Och efter 7' löpning kändes det fortfarande ingen som helst ömhet i senan. Helt underbart. Efter 7'30'' kom lite lite ömhet. Men knappt märkbart. Så på hela är det väldigt positivt.

Men det skulle inte hålla i sig för länge. Idag kom ömheten lite kraftigare efter 3'. Ocg höll i sig under större delen av passet.

Jag har fortfarande inte fått tag på sjukgymnasten, så jag vet inte hur vi ska gå vidare med bahandlingen för att få fart på läkningen av senan ordentligt. Men det märktes tydligt att bara fyra dagars vila gav rätt mycket. Så tankarna på några veckors helvila känns verkligen inte främmande just nu.

I morgon ska jag förhoppningsvis kunna prata med sjukgymnast Ingrid så får vi se hur det hela går.

Och så börjar vi om igen

Jag börjar bli trött på det här nu. Jävligt trött. Efter operationen trodde jag det var slut på springadet till diverse läkare och sjukgymnaster. Men jag hade visst fel.

Efter att i två månader nu ha joggat, för inte fan kan man kalla det jag gjort för springa, 2km varannan dag så har senan inte blivit bättre. Snarare tvärtom. I veckan pratade jag med Dr. Gustafsson. Han tyckte att jag skulle börja köra lite med sjukgymnastik för att få igång senan ordentligt. Lite ultraljud, acupunktur eller lite retström. Allt efter vad sjukgymnasten väljer att använda sig av.

Så nu jagar jag tid hos min vanliga sjukgymnast. Fick tag i henne igår, men fick lite telefonproblem, så det hann inte bokas någon tid. Om fyra veckor ska jag prata med Dr. Gustafsson igen. Kanske är det dags att slänga upp foten på operationsbordet igen då? Fast det har jag inte tid med. Inte tid och inte råd. Jag får helt enkelt vänta och se. Vänta och dras med en hälsena som inte vill vara med och leka.

Undertiden vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Om jag ska fortsätta jogga eller vila helt. Kanske får rådfråga med sjukgymnasten Ingrid.
Till råga på allt så har jag gått och blivit sjuk. Inte sådär halvsjuk utan så sjuk att jag faktiskt var tvungen att sjukanmäla mig. Och det är inte vanligt. Så i kväll är det Melissa Horn som får trösta mig. Hennes ord får eka ur högtalarna och tala till mig. Om hon ändå hade ett svar gällande senan också. Men man kanske inte kan få allt.

Äntligen

I tisdags på löppasset började de första ömhetskänslorna komma efter 20''. Och höll i sig större delen av passet.
I torsdags kom de inte förren efter 1'20'', och höll i sig under en del stunder.

Idag har jag hjälpt Janne att flytta och har gått en hel del. Upp och ner för trappor med en hel del tygnd på fötterna. Så jag förväntade mig inte direkt att det skulle kännas speciellt bra under dagens korta 2km.

Jag joggade i väg och försökte hålla nere tempot som vanligt. Absolut inte över 5.00/km. Inga känningar efter första minuten. Inte heller efter andra. Idag började det komma strax efter 4'. Och var väldigt lite.

Vägen tillbaka gick lite snabbare, men senan kändes förvånandsvärt bra. Får hoppas att det kanske kan bli en liten vändning nu. Jag behöver verkligen det i livet för tillfället.

En vecka till

Det vill fortfarande inte bli bättre i den där senan. Nu har det gått en vecka till där jag malt på med 2km varannan dag. I riktigt lugnt tempo. Men det vill sig inte.

Första 4-5' ömmar det i senan. Sedan brukar jag stanna upp och känna lite på den. För att efter det vända och jogga tillbaka. På hemvägen brukar senan kännas mycket bättre.

På morgonen är ömheten mycket mindre också. Det är väl egentligen det enda tecknet på förbättring. I alla andra lägen känns det som att det står still eller försämras.

Nu återstår det två pass innan jag ska prata med Dr. Gustafsson igen. Men jag vet inte riktigt vad jag ska fråga eller säga. Det mest frustrarande är nästan att jag inte kan sätta fingret på vart i senan det gör ont när jag springer. För känner jag på den innan eller efter så gör det inte ont någonstans.

Nu har jag precis avverkat 2km (9.52.25) och benen längtar efter mer. De skriker efter fler km. Tyvärr får de fotsätta skrika ett tag till. Jag kan inte tysta dem.

Det var inte så här det skulle bli

Här har jag suttit och funderat på hur jag ska göra. Vilka vägar det finns att välja. Vad jag kan hitta på för att stelheten i senan ska ta och försvinna för gott. För som det är just nu, känns det verkligen inte som att det går frammåt med läkningen.

Dr. Gustafsson's ord ekar i huvudet dag efter dag. "Spring mera". Jo, och det verkar hjälpa väldigt mycket. Två månader har gått sedan jag började med 2km varannan dag. Och senjäveln känns inte mycket bättre för det.

I morse tänkte jag att jag skulle vila helt i två veckor. Men så tog jag tag i telefonen och ringde idrottskliniken. Det ska visst inte vara lätt att få tag på sin läkare. 21 maj fick jag en telefontid. Så undertiden känns det som att jag kan fortsätta med varannan dagtjafset. 2km njutning. Så får jag se vad Dr. G har att säga sedan.

Idag blev det i alla fall en 2km runda. Skönt att få röra lite på sig, även om det bara är så kort. Senan kändes relativt bra, men inte helt perfekt. Och i morse var den väldigt stel.
Det var inte riktigt såhär det skulle bli. Det skulle bli bra. Riktigt bra, som med den andra senan. Så jag ska kunna susa fram över stock och sten. I mer än 2km.
Så frågan är egentligen vad som är värst. Smärtan i senan. Eller smärtan i hjärtat.

En ny plan

Okej. Jag har en ny plan nu. Svullnaderna har inte blivit större kring senan. Men jag ska lägga om rundorna och tempot jag kör nu. Inga utmätta rundor. Då blir jag bara stressad och tittar på klockan hela tiden. Och så är tiderna plötsligt nere på 3.56 igen.

Och rundorna ska variera. Inte samma runda två gånger. Då går det heller inte att jämnföra hur långt jag hinner på 10'.

Och så tempot. Det ska ner. Över 5.00/km varje gång. Och det gör inget om det är uppe på 5.30/km heller.

Igår hittade jag något slags lunkande tempo efter 3' ungefär. Då kändes det inte som att jag ansträngde hälsenan. Höjde jag tempot några steg så kände jag direkt att den anstränger sig mer. Kanske kan det här vara någon slags lösning. Jag vet inte. Men det är värt att prova.

I morse var det knappt stelt i senan. Och det är positivt då jag sprang igår. Annars är humöret på topp idag. Och det är inte illa då klockan ringde 06.50 i morse och det var dags att dra sig ner till tvättstugan. Förhoppningsvis blir det ett lite längre cykelpass i kväll. Måste bara hitta en ny mp3-spelare, då min andra fortfarande sitter på arbetet med en kniv genom sig.

En fundering

Nu har jag äntligen lite tid för att sitta här och skriva. Det finns egentligen inte speciellt mycket att uppdatera, men det har blivit några pass sedan passet ute i vallentuna.

Det senaste passet. i fredags, blev kanske en liten miss i planeringen. Då jag egentligen skulle hålla kring 4.45-5.00/km på mina pass, så öppnade jag första km på 4.14. Utan att ens tänka på att det gick fort.
Andra km gick på 3.56. Och det var kanske inte så genomtänkt. Dagen efter var senan väldigt stel och de små knutarna vid ärret kändes större än tidigare.

Så sedan dess har det blivit några extra dagars vila, och redan på söndagen kändes senan helt normal. Och nu efter ytterligare två dagars vila från löpning kändes ingen stelhet alls på morgonen, samt att svullnaderna är betydligt mindre.

Nu funderar jag på om jag ska låta löpningen vila lite till. Resten av veckan, kanske lite längre. Även om det motsäger vad Dr. Gustafsson har sagt. Men jag nu provat med 2km varannan dag i nästan två månader, utan att det blivit någon större skillnad. Så något måste jag prova.

I morgon ska jag coacha Janne som kommit in på banan nu. Börjat med intervallerna på bana. Och på med spikskorna. Avundsjukan växer än mer. Kanske kommer det vara så att det inte går att hålla sig från att jogga lite i morgon ändå.

Steget tar sig

Var ute i Vallentuna och provade att springa på Terräng DM banan idag. 2.5km blev det [12.24.85]. Janne kom in två på långa banan och jag joggade ner med honom efteråt. Innan idag hade jag vilat från löpning i tre dagar så jag var beredd på att det skulle kännas lite i senan, som det brukar kunna göra efter mer än en dags vila.

Men det kändes bra. Lite stelt första stegen, men sedan var det över förväntan. Det jag tänkte på idag var att jag i slutet på passet kom upp lite i steget. Det var inte lika kantigt steg, utan det blev lite mera naturligt löpsteg för mig. Inte på tårna som jag brukar, men det närmar sig.

Siktet är inställt

Senaste veckan har det gått lite upp och ner. Första passet i tisdags kändes allting utmärkt. Ingen ömhet alls i senan och jag kunde skutta omkring i skolskenet i 3km. Kanske blev det för långt men, det är så förbannat svårt att hålla igen.

Nästa pass var på fredagen. Och då gjorde det ont. I stort sätt hela passet. 2km blev det dock, men humöret var långt i från samma som i tisdags. 9.47.59 hamnade det på.

Och så var det dags idag igen. 2km med Janne. Och när han är med så är det ännu svårare att hålla nere tempot. Vilket visade sig snabbt. 4.36.70 på första km och allt kändes bra. Vid vändning blev det motvind och uppför, men det hade tydligen ingen inverkan. 4.31.33 på den och en totaltid på 9.08.03. Alldeles för fort alltså. Jag vet inte hur senan reagerar på de farterna ännu.

Idag kändes det hela alltså mycket bättre. Och jag tänker fortsätta mala på 2km varannan dag. Och så får jag hoppas på det bästa. Målet är fortfarande inställt på Tjurruset i oktober.

Nu pekar det åt rätt håll igen

Febern har försvunnit. Nu är det bara att köra vidare. Ta upp kampen med senan igen. I fredags blev det ett 2km pass [9.56.88] och idag blev det ett 2km pass [9.33.32].

Under fredagspasset ömmade det en hel del i senan kring halva distansen. Men det släppte ett tag senare. Och efter passet började det klia en massa kring ärret. Jag antar att det är blodcirkulationen som sätter igång läkningspricessen igen.

Idag under passet, så kände jag ingenting i senan. Den kändes helt perfekt. Det enda problemet var att inte dra upp för högt tempo. Jag hade 4.40.00 på sista km, den som går uppför. Och även om det är en löjligt långsam fart egentligen, så vet jag inte om min sena är riktigt reda för den än.

Så just nu känns det fint. Allt verkar gå åt rätt håll, och det är väl bara att fortsätta med de här korta passen varannan dag. I någon vecka till. Sedan blir det kanske en liten höjning.

Och så kom febern

Nu blev det lite ofrivillig vila. I stället för att fortsätta med 1-1.5km varannan dag så har det blivit helvila. På torsdagen när det bar iväg upp till norrland så började jag slappna av. Inget arbeta på några dagar. Och så poff. Plötsligt satt jag där och var sjuk.

Febern kom och övertog hela mig. Och på lördagen stod jag lutad över toaletten hela morgonen. För att sedan lungt och skönt inse att febern fortfarande var kvar.

Nu är jag hemma igen. Tvingade iväg mig till arbetet igår. Men tog beslutet att stanna hemma idag. Det tar emot. Jävligt mycket. Men annars tar det kanske ännu längre tid att bli frisk. Så löpningen får ligga och vänta lite till. Gå ner i startblocken och bara vänta på att skjutas iväg.

Minirundor

Sen jag var hos Dr. Gustafssom så har jag kört mina korta små minirundor varannan dag. 1.2km i söndags borta i Sumpan. 1.3km igår. I snöstormen.

Under själva passen känns det bra i senan. Jag vill bara bygga på mer och mer. Men förstår att det inte får gå till så. Inte ännu.
Efter passet, och några timmar senare, känns senan fortfarande bra. Det är inte fören dagen efter, när jag känner på senan, som den ömmar lite. Sedan kan det vara borta. Bara sådär plötsligt.

Svullnaden finns kvar. Jag kanske ska sluta oroa mig över den. 1.5 km varannan dag kanske är det rätta sättet att få ordning på det hela. Den sträckan fortsätter jag med någon vecka till i alla fall. Nu närmast blir det några minirundor uppe i norr. Men det ska väl gå det också. Så får vi se hur det känns efter det.

Springa mera

Nu har jag varit hos Dr. Gustafsson igen. Och kanske fick jag ett svar som jag väntade mig. Samtidigt fick jag ett helt otippat svar. Att det har börjat läka i senan förstod jag också. Men i stället för att vila ett tag till så fick jag order om att springa mera. Inte bara 4-5km en gång i veckan. Utan i stället ska jag köra lite kortare. Kanske 1-2km varannan dag.

Det för att få igång läkningsprocessen lite till. Så blodcirkulartionen sätts igång. Vävnader ska läka.
Så det känns fortsatt bra. Idag blev det alltså ett joggpass på 1km. Det känns lite fånigt att dra på sig kläderna för 1km. Men det ska göras innan de långa passen går dra igång.

På söndag blir det lite jogg borta i Sumpan. Tävlingspremiären är här. För andra i alla fall. Och jag ska dit och kolla/coacha.

Och så börjar vi igen. Kanske.

Senan fortsätter att kännas bättre. Svullnaden finns kvar, men ömheten är i stort sätt borta. Det känns bara positivt.
Idag kom jag igång med att jogga också. Bara prova på en liten bit. Mest för att jag ska ha mycket att kunna ta med mig till Dr. Gustafsson på torsdag.

Det kändes helt fantastiskt att köra lite. Även om jag skulle vilja köra ett antal km till, så höll jag mig till 1,5km. Väldigt lugnt. Och med ett mjukt rullande löpsteg. Det fanns små små stigar som gick in i skogen kring backen där Janne malde sina intervaller. Jag körde in på dem. bara en liten bit. 20-30m kanske. Oh, vilken känsla. Att mala på där inne i skogen. Snart. Snart ska jag vara där. Igen.

Nu får jag först se hur det blir i kväll, om det fortfarande känns bra i senan. Eller i morgon bitti. Men det här känns verkligen som ett steg i rätt riktning.

Nu jävlar!

Förhoppning

Fortfarande ingen löpning. Och ärligt talat känns det väl som om det kommer ta ett antal veckor till innan jag är ute på vägarna igen. Men samtidigt känns det lite mera positivt. Det smärtar inte ritigt lika mycket i senan när jag trycker på den och stelheten på morgonen är mindre.

Kanske är det inbillning, men jag tror även att svullnaden är på väg ner. Så jag avvaktar den här veckan innan jag ringer till Dr. Gustafsson.

Mycket mörkt och en ljusning.

Nu har jag slutat äta de antiinflamatoriska tabletterna. Jag kan inte direkt påstå att det blivit något bättre i senan. Det ömmar fortfarande i senan på morgonen. Svullnaden över det nedre fästet finns kvar. Den enda ljusningen är att idag provade jag jogga några steg. Medan jag coachade Janne på intervallpasset. Då kändes det bra. Jag rullade ordentligt på hälsen och tog lugna, lätta, mjuka steg.

Men som sagt. Svullnad och ömhet finns kvar. Nu är det några dagar kvar tills de två viloveckorna Dr. Gustafssom bestämde är över. Så får jag se hur det är. Annars blir det ett samtal till idrottskliniken igen. Eller så ger jag upp. Hm.

Ömheten finns kvar

Nu har jag knaprat de där tabletterna i fem dagar. Två om dagen i fem dagar. Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Svullnaden har möjligtvis gått ner lite. Men det är fortfarande ömt. Ordentligt ömt. Och det är stelt på morgonen. Är det dags att ge upp nu?

Det är fortfarande nio dagars vila kvar. Som jag skulle ta enligt Dr. Gustafsson. men jag känner mig lite skeptiskt till att det ska fungera. Jag vill, men vågar inte riktigt tro på det.

Undertiden så försvinner lusten lite att träna något annat. Slarvigt och oregelbundet med styrkan. Kanske ett cykelpass i veckan. Det duger inte. Men är det springa man vill så är det svårt att motivera sig när det inte går.

Diklofenak

Efter en tids ömmande kring den opererade hälsenan så blev det ett besök hos Dr. Gustafsson. Han klämde lite på senan och frågade lite. Och så konstaterade han det jag egentligen redan misstänkte. Det hade gått för snabbt fram. Viljan var lite för stor.

Så nu blir det vila igen. Samtidigt som det blir till att knapra lite tabletter. Lite antiinflamitoriska. Diklofenak. Det ska få bort svullnaden över det nedre hälsenefästet och få mig ut på gatorna igen.

Även om det känns lite tungt att inte veta till 110% att det är bra om två veckor, så gav besöket lite hopp i alla fall. Nu är det bara vänta och se. Och hoppas.

Ilande smärta

I går, efter morgonpasset som kändes i senan kom någon slags ilande smärta i hälen. Den dök upp i bland och försvann efter bara några sekunder. Så höll det på i stort sätt hela dagen.
Idag är den känslan borta, men de första stegen i morse var fruktansvärt stela.

Jag avvaktar några dagar, kanske någon vecka. Innan jag hör av mig till Dr. Gustafsson igen. Om jag ändå kunde komma ihåg hur det var på förra senan. Då kanske jag inte skulle behöva gå runt och oroa mig. Men nu vet jag inte det, utan får dras med den här förbannade oron.

Ingen löpning nu förren tidigast onsdag. Då blir det några korta lugna (?) km med Janne.

Ont igen

Klev upp en bra bit innan kl 09.00 i morse. Slängde i mig lite drickyoghurt och drog på mig träningskläderna. Skorna p och nyckeln i fickan. Ut på skogsvägarna. Jag brukar ogilla morgonpass starkt. Kroppen är inte igång och hela passet brukar bara kännas hemskt.

Den här gången hade nog kroppen vaknat. I alla fall större delen av den. Den biten som inte hade vaknat var hälsenan. Den var stel. Och det ömmade. Och allting blev bara förjävligt.

Nu en stund efter passet så känns senan normal igen. Jag antar, och hoppas att senan bara var stel och att det var därför den ömmade. Inte för att något blivit fel där i och att jag måste ta ett steg tillbaka i rehaben.

Jag får avvakta någon dag och se. Senast på onsdag blir nästa löppass. Kanske innan, bara för att testa.

Uppe på 5km

Nu blev det en höjning på distansen. 5km joggades idag, med en reletivt fin avslutning på 4.27 på sista km.

Fötsra km kändes lite stel i senan. Mest kring ärret. Men de efterföljande km kändes bra. Inga steg på tårna direkt, men ett hyfsat rytmiskt steg ändå.

Det som oroar lite är det där klumpen precis ovanför nedre hälsenefästet. Där ömmar det fortfarande en del när jag känner med fingrarna. Och jag går fortfarande runt och hoppas att det är för att Dr. Gustafsson brände där och att det tar längre tid att läka. Dum som jag är dokumenterade jag inte rehaben efter förra operationen, så jag kommer inte ihåg om det var naturligt.

Det har ändå bara gått sju veckor sedan operationen. Så jag får ge det några veckor till innan jag hör av mig till idrottskliniken.

Veckorna rullar vidare

Efter förra passet kom det inte heller någon direkt synlig svullnad kring senan. Men för att vara på den säkra sidan så lät jag det gå några dagar innan dagens löppass. Samtidigt går jag och drar på en envis liten förkylning, som inte verkar vilja släppa taget fullt ut.

Idag blev det dock 3.5km. [17.29.28]. Nyfallen snö längs vägarna. Jag valde skogen då jag ansåg att det skulle vara mindre risk för dolda isfläckar och halka. Första 3-4' kändes foten lite stel, men sedan flöt det på riktigt bra.

Nu har det snart gått åtta veckor sedan operationen och det känns som att det är dags att pressa foten lite. För att se vad den klarar. Nästa löppass blir på onsdag och då tänkte jag försöka komma upp i 4-5km i alla fall.

Mellan löppassen blir det styrka. Och kanske något litet cykelpass.

En oroande knöl

I söndags blev det ytterligare ett löppass. 2km [10.22.50]. Och idag ett på 3km. [14.14.17]. Kanske blev det för nära inpå varandra. En liten knöl längst ner på senan. Där jag hade ömheten innan operationen. Och där Dr. Gustafsson brände bort blodkärlen. Den oroar lite.

Kanske är det ingenting speciellt, men det blir ändå som ett litet orosmoment. Jag vill inget annat än bara kunna springa som vanligt. Och det känns så bra att nu komma igång lite. Lägga på en km per vecka. Och idag hade jag till och med hygglig fart. 4.58-4.45-4.30. Aningen för fort på sista, men ändå kul att utan problem kunna köra på i den farten.

Steget är väldigt kantigt och stelt. Mycket för att jag springer på hälarna i stället för tårna som jag brukar. Nu blir det några dagars vila. Ingen löpning innan helgen. Så får vi se hur det blir med den där förbannade oroande knölen. Den kanske är borta i morgon. Och ingår i den läkningsprocess hälsenan håller på med. Det är i alla fall det vi får hoppas på.

De första stegen

Nu har jag äntligen tagit de där första löpstegen. Fast om jag ska kalla det löpning vet jag inte riktigt. Kanske mera överdrivet lugn jogg. 2km blev det. 5.40 på första och 5.16 på andra. Inga direkt imponerande tider. Men det är verkligen inte det viktigaste just nu.

Nu är jag alltså igång. Men det gäller att hålla tillbaka. Både med antal pass och med distansen och farten. Det är svårt, men det måste göras.

Jag hade ingen direkt smärta i hälsen under löpningen, och det kom ingenting efter. Inte ens någon svullnad. Det enda som är kvar och oroar lite är att det fortfarande gör relativt ont längst ner på senan. Där blodkärlen brändes bort. Men jag antar, eller hoppas i alla fall, att läkningen tar längre tid där.

Mera motstånd

Har de senaste dagarna hållt till uppe i Norrland hos Flickan från landet i norr. Därför har det heller inte blivit något cyklande på motionscykel. Men det har blivit styrkepass varje dag.

Senaste tiden har någon slags enorm envishet visat sig. Situpsen kör jag bokstavligt talat tills jag kräks. Det gjorde jag under dagens styrkepass. Jag ger inte upp.

Idag blev det också lite cykling. På motionscykeln i vardagsrummet. Ökade upp motståndet från 0 till 1. Kändes riktigt bra. Hade kunnat köra mer men vill inte förivriga mig. Får se nu under kvällen hur senan blir. Inga nya svullnader eller rodnad så är allt som det ska. Då är det bara fortsätta.