Kontrollerade tusingar

Jag repade mig rätt fort efter den korta sträckan på Vasastafetten. Så redan i går tänkte jag gå in i den nya träningsdelen. Den som innehåller terrängintervaller. Till att börja med fyra varv i ett 2.1km spår i hyggligt bra tempo. Det var tanken alltså. Jag värmde upp och skulle börja dra iväg. Plötsligt så vällde det in småbarn och ungdomar i skogen från någon orienteringsklubb. Säkert upp emot 100st i olika grupper med sina ledare.

Jag insåg att hela spåret skulle vara täckt och att föröka flyga förbi grupperna med människor i hög fart skulle bli svårt och förstöra hela rytmen. Så det fick ställas in. Lite extra km blev en distans runda i stället.

Tog revanch idag i stället. 10x1000m med 60'' vila inne på bandet. Tänkte hålla dem lite långsammare än vanligt. Hög fart med ändå lugnt och kontrollerat. Ingen syra och utan att behöva slita. Kanske runt 3.45-3.40.

Efter 5km uppvärmning drog jag iväg på första. 3.46. Sen fortsatte det ungefär likadant. 4.46-3.45-3.45-3.44-3.43-3.43-3.41-3.41 och 3.36. Inga problem alls. Kändes som att jag kunde hålla på hur länge som helst. Nästan som att vilan bara var onödigt med tid och jag ville köra vidare i stället för att stanna upp. Självklart kunde jag inte hålla mig på sista utan höjde tempot och sträckte ut steget lite. Hamnade på 3.25.

Konstigt att det kan kännas så fruktansvärt lätt på träning i de farterna. Sen när det är tävling så låser sig allt. Då får jag slita som bara den i 4.00-fart. Men det är bara att jobba vidare. Nu har jag fått ett bra pass på 10km i 3.40-fart i alla fall. Lugn jogg på det i morgon och så ett nytt försök med terrängintervallerna på fredag.

Vasastafetten 2011

Tävlandet fortsätter. Nu när jag ändå är i relativt bra form så är det väl lika bra att köra på. Även om jag antagligen är i bättre form än jag verkar kunna få ut på loppen.

I fredags efter arbetet åkte jag upp till Avesta för att möta upp min bror och övriga lagkamrater från Avesta OK. Sedan fortsatte bilandet genom Falun och upp till Mora. Väl där handlades det middag och frukost och så inkvartering i en danslokal på lagom sköna madrasser. Kvällen gick ut på att planera sträcktider, troliga starttider och samåkande i bilar till de olika startplatserna.

Vid 12 tiden på lördagen var det tänkt att Janne skulle komma med chippet och lämna över det till mig så jag kunde ge mig iväg. Regnet öste ner och marken blev allt lerigare. Jag hann bara med knappa 2km uppvärmning men kände mig hyggligt redo att dra iväg på min 4.6km långa sträcka mellan Oxberg och Gopshus. Plötsligt dök Janne upp, lämnade över chippet och jag var iväg.

Lagledarna hade försökt räkna ut ungefärliga sträcktider. Min låg på 19'. Eftersom jag inte visste hur sträckan såg ut så kändes det omöjligt att säga om jag skulle gå snabbare, men rent spontant kändes 19' på 4.6km långsamt. Jag hade en förhoppning att gå under 18.30, kanske även ner mot 18' om det gick bra.

Första km gick mycket nedför. 3.27 på den och pulsen och benen var igång på riktigt. På andra började leran. Det hela liknade Tjurruset mer än skogsstigar. Fötterna trampade ner och höll på att fastna i lervällingen. 3.55 och 3.54 på andra och tredje. Det hela gick över förväntan. Men så kom fjärde. Lerigt och rejält mycket uppför. Det kändes som att jag stod stilla. Lyckades till slut palla mig upp för delar av en slalombacke på 4.19 innan jag kunde trycka på lite extra sista 600m (4.00/km) och ge över chippet till Viktor.

Min sträcka hamnade på 17.41 och det gav en 10:e plats totalt av alla 411 startande lag. Så jag är riktigt nöjd. Betydligt snabbare och bättre än jag hoppats på.

Avesta OK lag 1 hamnade till slut på en 12:e plats i herrklassen på tiden 5.55.44. Ett klubbrekord med närmare 22 minuter.

Nu blir det två veckor med träning innan nästa tävling. Kistaloppet med förhoppningar att gå under 38'. Men då ska jag må bättre än idag. Yrsel, kräkningar och allmänt illamående.

En rapport från Avesta Ok

Ett fint, långt och kontrollerat pass

Hade önskat att köra ett intervallpass på måndag eller tisdag den här veckan. Men efter lite tidsbrist de dagarna så fick det bli onsdag. Jag hoppas jag hinner återhämta mig lagom till tävlingen på lördag eftermiddag. Men med lugn jogg i morgon och vilodag/resdag på fredag så borde det gå bra. Sträckan ser just nu ut att bli 4.6km lång bara så det är bara att ösa på.

I måndags fick jag sällskap av Janne under ett 15km pass och i tisdags blev det 15km till, dock utan sällskap. Båda passen kändes helt okej.

Idag då. Ursprungsplanen var 5000-4000-3000-2000-1000 med 500m joggvila. Farterna var tänkta till 4.00-3.55-3.50-3.45-3.30. Men det var där det ändrades. Eftersom det snart är tävlingsdags så valde jag att dra ner lite på farten så jag inte drog på mig syra på sista tusingen samt skulle slippa slita. Och jag lyckades.

4.08-fart på första 5km och 4.05-fart på 4km. Kändes hur lugnt som helst. 3km gick i 3.59-fart och även det flöt på hur lätt som helst. 2km i 3.53-fart och den avslutande tusingen sträckte jag ut stegen lite och kom in på 3.44.

Hela passet kändes skönt och kontrollerat samtidigt som det blev en bra genomkörare på totalt 24km. Nästan överraskande bra. Förhoppningsvis kanske det börja släppa nu, då det varit segt i löpningen sen maran i slutet på maj.

Midnattsloppet 2011

Jag är inte gjord för att tävla. Jag klarar inte av det. Redan när jag vaknar på morgonen så låser sig kroppen. Och huvudet. Jag blir så nervös att jag inte kan hålla kvar maten i magen. Varje gång jag försöker äta något så kräks jag upp det en liten stund senare. Och allt det utan någon egentligen press utifrån. Men med dessto mer press från mig själv.

I vilket fall som helst så stod jag till slut i den där startfållan på Ringvägen. Och som vanligt i dessa lopp så ska man vara där så pass tidigt att man hinner bli kall och stel både en och två gånger innan starten går.

Första km blev trång. Svårt att ta sig fram och hitta något slags flyt i löpningen. 4.03 på den och det var inte alls det jag hoppats på. På andra och tredje km började det spricka upplite och jag fick fart på benen. 3.42 och 3.39. Tredje km bjöd på löpning på kullersten vilket inte var det roligaste underlaget.

I slutet på fjärde km började stigningen upp till kyrkan. Och den fortsatte en bit in på den femte. Så plötsligt var km tiderna uppe på 3.55 och 4.11. Jag började tänka att det var kört och att jag inte ens skulle ta mig under 40'.

Men väl uppe på toppen så blev jag piggare. Backen slet inte alls så mycket som jag trodde och jag kunde snabbat hitta tillbaka till flytet. 3.39 och 3.44 på sjätte och sjunde. Plockade placeringar hela tiden. Även om det egentligen är rätt oviktigt.

Jag kände mig rätt pigg fortfarande och tänkte att de tre sista km skulle kunna gå rätt snabbt ändå. Men så plötsligt. Där framme tornade ytterligare att as till backe upp. Jag var verkligen inte beredd på den. 3.57 på åttonde och återigen 4.11 på klättringen. Det här var verkligen inte bra. Och just där insåg jag att jag inte hade en chans på låga 38' idag.

Efter backen var det bara att köra. 3.38 på sista med en ordentlig fartökning och fint steg hela det långa upploppet. Inte helt slut i mål. Vilket egentligen aldrig är roligt att vara. Så visst finns det mer att ta. Men kanske är det främst det psykologiska jag borde jobba med. Att våga bli trött. Att våga pressa mig. Att tro på mig själv och min förmåga. För visst fan är jag god för 38' på milen i dagsläget. Det är jag övertygad om.

Nu blev det officiella resultatet 39.07 men jag vill någonstans ha 38.43 i stället för det var tiden på 10km. Garmin visade 10.12km i mål så jag i såna fall kan dra av 26''.

En bra genomkörare blev det i alla fall och med en insikt om att just Midnattsloppet inte direkt är gjord för att springa snabbt. Kan det kanske vara en tanke att flytta fram till startgrupp 1B nästa år? Borde vara lättare första km då. Nu är det bara fortsätta träna på och kolla vad jag gör för fel. För känslan är att jag borde springa snabbare på milen efter alla träningstimmar och intervaller jag malt. Men tydligen är så inte fallet.

Obefintlig form

Steg upp i morse och kände ingenting i knät. Inte ovanligt eftersom jag aldrig brukar känna något när passen väl är avslutade. Men tanken var att försöka gå igång kroppen lite på morgonen så allt inte är så stelt när jag väl drar iväg.

Efter lite frukost så drog jag på mig skorna, den här gången lättare skor utan de nya iläggsulorna. Tänkte att uppvärmningen skulle få avgöra om det blev lugn distans eller intervaller. Efter 5km värmning så kände jag ingenting i knät så det var bara att ställa in klockan och köra iväg.

Målet var 15x200m med 30'' ståvila på grusväg, men jag pallade bara 10st idag. Formen är verkligen kass just nu.

Första loppet gick på 32'', kanske lite för fort. De resterande låg mellan 35'' och 40'' och jag var riktigt trött. Dock utan känningar i knät.

Men 2km i farter mellan 2.55/km och 3.19/km får vara okej. Skönt med lite överfart igen och dessutom utan känningar i knät.

Så under nerjoggen funderade jag lite på vad det beror på. Kanske att jag körde i skor utan de nya iläggen och med mindre stötdämpning. Eller att jag masserade senan längd utsida lår ordentligt igår kväll. Kanske för att jag tog en diklofinak tablett igår kväll. Eller så var det helt enkelt en bra dag där det gick i lite högre farter, fast samtidigt var det 5km uppvämning i lugn fart och nerjogg i lugn fart utan känningar.

I vilket fall som helst, väldigt skönt och positiv känsla. Även om formen verkar vara obefintlig i dagsläget. 10 st 200:ingar i de farterna ska inte vara några problem alls egentligen. Men jag antar att man ska vara nöjd med att inte ha ont.

Inte alls under kontroll

Knäproblemen var helt borta. Och jag började se fram emot en fin höst med ett bra Midnattslopp och en ännu bättre halvmara. Och kanske ytterligare någon tävling senare under året. Men sen åkte jag till norrland. Och där brakade helvetet löst. Ungefär.

Tanken var att jag skulle slipa på formen under de knappa två veckorna här uppe. Fokucera på träningen och köra på riktigt bra för att närma mig 38' gränsen på Midnattsloppet. De tankarna slogs bort drastiskt när vi passerade Ö-vik.

Utan att gå in på detaljer så blev Flickan från landet i norr´s pappa allvarligt sjuk och alla de fyra döttrarna vakade vid hans sida dag och natt. De timmarna hon var hemma vakade jag över henne och fick trösta. Låg vaken på nätterna för att lyssna om hon grät eller sov. Dagarna gick och han blev snabbt sämre. Fyra dagar senare somnade han in för gott.

Med andra ord blev det väldigt svårt att tänka på träningen. Egentligen kändes det väl som att i det läget spelar det väl ingen roll om man är i form eller inte. Livet i sig spelar lite mera roll. Man får ett helt annat perspektiv. Men de följande dagarna var väldigt känslomässigt utmattande.

Rent träningsmässigt har jag fått till några pass. Men redan under det andra distanspasset så började knät kännas igen. Efter det har det bara blivit värre, men det går att springa med det. Förutom ett intervallpass där hela benet höll på att vika sig under den avslutande 5' intervallen. Så planen är att köra på lite lugnare för att upprätthålla formen (ja, den dåliga formen jag verkar vara i...) fram till Midnattsloppet. Sen får jag se hur det känns innan start samt hur resterande tid av säsongen ser ut.

Känslan just nu är att det känns mindre i knät vid högre hastigheter. Och det kanske bådar gott inför en tävling. Men det kanske bara är inbildning. I morgon väntar lite 200-ingar på grusväg. Och ikväll väntar lite antiinflamatoriskt och massage på utisda av lår och en förbannat massa stretching. Lagom roligt. Och smärtsamt. Men någon måste ju göra det också. Håll tummarna.