tisdag, augusti 24, 2010

Cykeljävel

Nu har det gått tio dagar sedan jag lagon förbannad passerade mållinjen på midnattsloppet. Det tog fyra dagar innan jag kunde gå normalt med foten. Men redan två dagar efter loppet hoppade jag in på gymet och bosatte mig på cykeljäveln.

Har kört på bra på cykeln under den senaste veckan. Blandat lite med distanser kring 20-40km och lite intervaller. I torsdags blev det 8'-7'-6'-5'-4'-3'-2'-1' med två minuters vila. Och i lördags blev det 5x4km (7.27-7.24-7.27-6.25-7.22) med 3' vila. Det sistnämnda passet var väl det ända jag verkligen fått slite för att köra. Annars är det svårt att ta ut sig på samma sätt som på löpningen.

Den här veckan blir det fortsatt cykling. Tyvärr. Innan jag i början på nästa vecka ska prova jogga några lugna korta km. Börja med 2-3km för att testa om senfästet bestämt sig för att vara på min sida.

måndag, augusti 16, 2010

Ett jävla skitlopp

Midnattsloppet 2010. Tanken var att det skulle gå snabbt. Jag kände mig rätt säker ändå på att göra en bit under 40'. Men efter bara tre km grusades alla förhoppningar. Big time.

Uppvärmningen kändes bra. Förvånandsvärt bra. Både i kroppen och i senan. Men sen när man var tvungen att gå in i startfållan 30' innan start så kändes det som att all uppvärmning var förgäves. Jag stod i startgrupp 5, alltså för de nissarna som ville springa milen på 56-60 minuter. Så kan det bli när man anmäler sig lite väl sent.

Efter 300m var jag nästan framme i täten av startgruppen och det kändes som att det skulle kunna gå att springa på bra utan att behöva trängas för mycket. Första km klockades på 3.32. Kanske lite väl fort. Men det skulle visas sig vara betydelselöst.

När jag närmade mig tre km, så stod det plötsligt en vägg där. En vägg av folk i gula lysande t-shirts. Med andra ord. Startgrupp 4. Och det blev omöjligt att springa ordentligt. Jag fick hoppa fram och tillbaka. Ödsla energi för att tränga mig mellan folk och att hitta vägar att ta mig fram på.

Kommande km blev bara värre och värre. Och när man svängde upp tillbacken tillSofia kyrka så var det en miljon människor som gick i backen och täckte helva vägen. Jag försökte ta mig fram genom att springa förbi ute i gräsbacken, men det gick sådär.

Så fortsatte det hela vägen fram till strax innan man svängde ut på hornsgatan och det var knappa km kvar. Då kunde jag sträcka ut steget lite, men då var det redan försent. Lagom pigg stannade jag klockan på 42.36. Kanske inte så missnöjd med tiden med tanke på att det inte gick att ta sig fram på ett bättre sätt. Men med en hälsena som gjorde förbannt ont. Och en ilska över idioterna som väljer att starta i fel startgrupper.

Nu är det i alla fall gjort. Om jag ska springa nästa år så blir det i grupp 1c eller 2. Så kanske man kan springa sitt eget lopp. Vad gäller senan. Så hoppar jag upp på cykeln i två veckor nu. Senfästet måste få vila ordentligt nu så får vi utvärdera om 14 dagar. Och bestämma då om det blir någon halvmara den 11 september eller inte.

30km på cykeln idag i alla fall. Precis över timmen. I morgon blir det lite mer tempo och senare i veckan väntar lite roliga intervaller. Eller roliga och roliga. Jag vet inte om det är så roligt att sitta påden där motionscykeln i två veckor direkt.

fredag, augusti 13, 2010

En dag kvar

Nuåterstår det bara en enda dag. Sedan går midnattsloppet av stapeln på Stockholms gator. För bara några timmar sedan hade jag inte bestämt mig för om jag skulle ställa upp eller inte. Med tanke på situationen med hälsenan. Men nu. Nu är beslutet fattat.

Hela veckan har jag testat senan. Olika farter, olika underlag och olika stegisättningar. Allt för att se hurvida senfästet ömmar. Och hur mycket det ömmar. I måndags blev det 15km. Några km ute och några på löpbandet. Kändes okej. Lätt ömhet men riktigt tunga ben.

Tisdag. Och jag mötte upp Mr. T nere på vallen. Han körde sina 200:ingar och jag tänkte testa några 400:ingar (givetvis utan spikskor!) i lite lugnare tempo. Hade som mål att hålla strax under 4.00/km fart. D.v.s 1.30-1.35. Nu hamnade dem på 1.24-1.21-1.20-1.20-1.17. Jag vågade inte komma upp på tårna ordentligt utan rullade fram, vilket gör att låren får jobba på tok för mycket och krafterna tar slut snabbt.
Jag ville inte chansa utan stannade efter 5st. Kändes tungt i benen och kroppen, men senan var hyfsad.

I onsdags sprang jag till gymet. Tänkte testa några km i närmare 4.00-fart. Benen var som stora stockar. Andningen tung. Och senan gav inte alls någor positivt besked. Att ställa in midnattsloppet kändes väldigt aktuellt.

Vila igår. Så var tanken redan från början. Och så ett kortare lugnare pass idag. 8km. Jag stack iväg. Det här skulle bli det avgörande passet. Och nu sitter jag här. Lycklig. Ingen ömhet i senan. Lätta ben och lätt andning. Precis det passet jag behövde inför i morgon. Dessutom behövde jag inte rulla påsteget utan kunde springa precis som alltid. På tårna med ett fint, lätt studsande steg.

Något så djävulskt skönt. Nu blir det att fortsättata voltaren tabletter och smörja med zon gelen. Kanske hjälper det trots allt. Och så i morgon. Då drar jag på mig den där fula lysande gula t-shirten och sticker iväg. 10km. Med ett mål att kunna hålla närmare 3.50-fart rakt igenom.

måndag, augusti 09, 2010

Fem dagar kvar

Efter förra tisdagens intervallpass har det varit en hel del tunga dagar. Dessvärre utan tung träning. Nedre hälsenefästet är svullet och ömt. Dagen efter intervallerna kunde jag knappt stå på benet. Kul. Mindre än två veckor kvar till den lilla tävlingscomebacken och så känns det som att ett helt års riktigt bra träning är förgäves.

Under veckan har jag testat jogga lite. Det har gått några km, men sen kommer ömheten tillbaka. Sen har jag vilat tre dagar och ätit voltaren konstant. Men jag får känslan av att det inte kommer att bli bättre de kommande dagarna, även om jag vilar helt.

Så efter mycket grubblande kom jag fram tillföljande: Det som antagligen är det sämsta alternativet. Och det är att köra på. Bita ihop. Träna och tävla. Och om åtat veckor, när de planerade tävlingarna är klara, då kan jag försöka fixa till eventuella skador.

Så jag hoppas att det fungerar. Att det går att träna på som vanligt. Jag har haft ont i den övre delen av samma hälsena i över ett år och kört på riktigt hårt. Ömheten försvinner efter några minuters jogg och det stör knappt längre. Har jag tur, gäller samma sak med det nedre fästet nu.

Idag blev det 16km. 6km ute och 10km inne på bandet, för att slippa lutning och extra påfrestning på senan. Som snabbast gick det i 4.39/km och det kändes helt okej. Ingen direkt ömhet. Men samtidigt, jag kommer inte på på tårna. Jag vet inte om jag är för rädd för det, men jag måste försöka testa det innan lördagens tävling.

I morgon tänkte jag försöka köra lite snabbare lopp inne på bandet. Försöka komma ner mot 4.00/km tempo och se hur senan reagerar på det. Men efter idag, så står beslutet att tävla på lördag fast.

tisdag, augusti 03, 2010

Suck

Hade hoppats på lite revanch idag. Revanch på det avbrutna intervallpasset i söndags. Men så blev inte fallet och det börjar nu bli ont om tid inför tävlingscomebacken nästa lördag.

Mötte upp Mr T på vallen och vi värmde upp. Kroppen kändes lite seg, men ändå inte så farligt. Förhoppningarna att springa fort idag fanns fortfarande kvar. Dessutom var det dags att dra på sig spikskorna idag igen. Ett val som så här i efterhand kanske inte var helt rätt.

10x200m med 30''vila stod på programmet. Senast, för några veckor sedan, var det 8x200 på 32.18 i snitt. Jag nämner det, bara som jämförelse.

32.44 på första. 32.57 på andra. Inga direkta problem. 32.31 och 32.45 på de två nästa. Fortfarande inga problem. Pulsen var relativt låg och sjönk snabbt under den korta vilan. Däremot började jag känna lite ömhet i höger nedre senfäste. På själva hälkappan.

Men jag körde vidare. 32.59 och 33.06. På sjätte blev det lite lätt haltande steg. Ömheten blev bara värre och värre. Men jag gav mig ändå iväg på ännu ett varv. 33.49. Även om andningen kändes relatvit lätt så började det ta emot lite i benen nu. Inte minst för att fokus låg på att känna efter hur hälsen kändes.

På åttonde loppet gav jag efter för smärtan. Det kändes dumt att fortsätta. 34.31på den. Och även om tiderna skenade iväg lite på sista varvet så är det ändå okej med tanke på att jag näst intill haltade runt nu.

Fick ett snitt på 32.90. Men det känns inte allt för viktigt i det här läget. För att hitta något positivt från passet är det ändå att pulsen la sig rätt snabbt under vilan på de första sex loppen. Det ger lite förhoppningar om att kunna trycka på lite mer under kommande intervallpass på fredag. 4-6x1000m nere på banan. 1' vila. Och en måltid kring 3.20/km. Kanske går det. Kanske inte. Men som sagt. Jag ska börja med att kunna gå ordentligt med senan i morgon.

söndag, augusti 01, 2010

Jag är inte bättre än så

Nu har det gått ett tag sedan jag gjorde det där passet under 40' på milen. Bara några dagar efter det så blev det en tur upp till norrland. I vanliga fall brukar det innebära att det ramlar in ett par extra vilodagar. Men inte den här gången.

Jag började med att på måndagen innan vi åkte upp stiga upp kl. 06.00 för att springa till gymet och dra av ett intervallpass. 7'-6'-5'-4'-3'-2'-1' med fallande fart. 4.00/km - 3.30/km. Och det kändes riktigt bra. Framför allt med tanke på att klockan var 06.30.

Sen fortsatte det hela veckan. Upp tidigt. Inte kl 06. Men passen var gjorde innan klockan slagit 10.00. 12km på tisdagen. 13km på onsdagen. 10km på torsdag och 20km runt sjön inne i Umeå på fredagen. Och så vila igår.

Men idag var det dags på hemmaplan igen. Vilundavallen och 2x800/600/400/200 med 1' vila och 3' serievila. Jag valde bort spikskorna för att spara på vader och senor inför 200:ingarna på tisdag.

Jag kände redan på vägen dit att det här skulle bli svårt. Det blåste riktigt ordentligt. Kroppen var seg. Och jag var äckligt nervös. Precis som inför alla intervallpass.

Efter uppvärmningen var det dags. 800m och efter en öppning på 72' så mattades farten lite och hamnade på 2.36.53. 600m och jag fick redan börja slita. 1.56.05 och upploppsrakan tog ordentligt påkrafterna med den enorma motvinden.
400m på 1.16.30 och sist en 200m på 32.35.

Jag ville bryta där. Fanns ingen ork kvar och pulsen ville inte lägga sig under de tre minuterna serievila. Men jag bestämde mig för att testa. Andra serien öppnade jag första 200m på 34.5, men sen tog allt stopp. Motvinden slog som en vägg i ansiktet och jag stod stilla. Tyckte jag tog i alla jag orkade och stapplade fram. 400m på 1.22.47 och där avbröt jag. Det gick helt enkelt inte mer.

Jag är riktigt besviken och missnöjd. Trodde jag var bättre än så här. Men tydligen inte. Vet inte vad jag gör för fel. Har kört på riktigt bra och jag ska inte behöva avbryta efter en serie med de tiderna.