Julaftonslöpning

Juldagen. Äntligen rullar julen förbi. Har på senare år inte direkt varit ett stort fan av julafton. Så mycket måsten. Så mycket pengar. Så mycket att göra.
Ett av alla måsten. Vilket i och för sig tillhör ett trevlig måste. Är julaftonslöpningen. Det är en tradition. I säkert många löpares hus. Den behöver inte vara lång. Den behöver inte vara hård. Men den ska fan i mig göras.

I år var jag lite orolig att den inte skulle bli av. Har varit lite risig till och från. testat att springa men känslan har blivit sämre dagen efter.

Till slut chansade jag och drog iväg på julaftonens morgon. 10km längs snöklädda och isiga gator. Ingen toppenkänsla direkt. Men 10km är alltid 10km. Och julafton är alltid julafton.

Räknade med att få tillbaka den där risigkänslan dagen efter. Men vaknade i morse, visserligen extremt trött, men ändå med en bra känsla i kroppen. Så även idag blev det en morgonjogg längs de snöklädda och isiga gatorna. Idag dessutom med snö i luften. 12km blev det och trots lätt ömmande hälsena så känns det positivt för resten av ledigheten.

För irriterade hälsenor. Det är något jag sprungit med till och från i snart 20 år. Inget konstigt. Men ändå irriterande. God jul.

Vi hörs snart

Det är lite komisk när jag avslutade senaste inlägget med återkommer snart. Det blev inte snart. Det blev jävligt länge. Närmare fem år. Mycket har hänt sedan dess. Barn har fötts. Föräldrar har gått bort. Vader har gått sönder. Knän har opererats. Och jag har bytt arbetsuppgifter. Annars är allting precis som tidigare.
Nu är det här. Vad jag vill minnas. Inget ställe där man sitter och skriver om sin familj eller andra vardagliga funderingar. Det finns det visst ett annat ställe till. Utan här pratas det träning. Eller skador. Som det har handlat rätt mycket om här.


Jag tänker inte gå tillbaka i tiden och ta upp den ena vadskadan efter den andra. Det jag kan säga. Det är att jag sprang sönder min menisk för ett tag sedan. Brorsan var här uppe på besök. Och det brukar gå som det gör när vi kör. Lite för hårt. Lite för långt. Lite för mycket tävling. Helt enkelt mer än en medelålders kropp klarar av.
Nu är menisken opererad. Två vasalopp har körts. Ett i -28 grader och ett i strålande sol och snösorbet. Vilket som var värst? Faktisk det andra. Jag har sällan varit så förstörd vid målgång.


Nu hoppar vi till nutid och låter de här senaste åren vara en dimma. En lång skadefylld dimma. Det är december och det är bara några dagar kvar till jul. Givetvis vankas det julaftonsjogg. Enligt tradition.
Det här året har det rullat på rätt bra. Över 10mil varje månad utom oktober. Då drogs jag med en långvarig förkylning. (Märk väl, ingen skada!)


Jag har under året varvat löpning med styrketräning. Sedan sommaren har jag kunnat börja träna på luncherna. Löpning tisdagar och torsdagar. Styrketräning måndagar och onsdagar. Vilket givetvis resulterar i mer tid hemma på kvällen.


Jag har under hösten också upptäckt FMTK. Försvarsmaktens träningsklubb. Underbar app som har en massa olika pass för olika eller hela kroppen. Den säger helt enkelt åt dig vad du ska göra. Perfekt när man inte riktigt är insatt i styrketräning eller inte orkar tänka. Dessutom alla övningar utan redskap.


Nu är det torsdag. Strax dags att cykla och hämta barn. Tror det blir dagens träning. Har varit lite seg senaste dagarna. Trött i kroppen. Försökte mig på ett FMTK pass i tisdags. Fick avbryta efter några minuter. Kallsvettig. Hög puls. Kändes inte bra.


I morgon dock. Då. Kanske.
Ska väl avsluta det här inlägget på samma sätt som senast. Återkommer snart. Hoppas jag.