Stressad sena

Efter det riktigt bra 5km passet i måndags och det härliga, men tunga cykelintervallpasset så var motivationen på topp. Kanske för högt uppe. Men det skulle inte ta allt för lång tid innan den sjönk.

På torsdagen var jag hemma hos föräldrarna och skulle pass apå att springa ett pass där. En av alla de där gamla rundorna som jag malt i så många herrans år. Men som alltid när man ska ta det lugnt och hamnar på et välbekant sträcka så går det allt för fort. Jag vet exakt vilka tider man ska ha på vissa ställen. Och så blir jag stressad och helt plötsligt är farten allt för hög för att senan ska tycka det är behagligt.

Så den började kännas ordentligt. Bara 3.5km fick det bli. På asfalt hela vägen. Inte det bästa heller. Men ingen stelhet på morgonen efter. Har verkligen märkt hur viktigt det är att hålla upp foten efter varje träningspass.

I går var jag ute hos Janne och körde ett kort pass hos honom. 4.2km på mottliga 19.26. Foten kändes lite bättre än passet innan. Men inte i närheten av hur det var i måndags. Någon säger att senan påverkas av stress. Och det verkar väldigt logiskt när det gäller mig.

Ett riktigt träningspass

Igår testade jag senan lite mer än vanligt. Var uppe och nosade på hela 5km. [24.20.20] Inte för att det är speciellt långt, men det är längre än tidigare under rehaben. Så det var verkligen ett steg fram. Nu kändes det inte perfekt, utan det ömmade lite då och då under passet. Men så här på morgonen efter så fanns det ingen stelhet i senan.

Idag blev det löpvila. I stället hoppade jag upp på cykeln här i vardagsrummet. Efter 20' uppvärmning bestämde jag mig för att köra stegrande och fallande intervaller. Med samma vila som intervall. 1-2-3-2-1-1 blev det. Hade först någon tanke om att det skulle bli 1-2-3-4-3-2-1. men efter att ha kört första 2:an så tog det emot ordentligt i benen.

Stor skillnad jämfört med samma intervaller ute i skogen. I och för sig är formen så här efter ett antal månaders rehab inte den bästa. Men nu kändes det för första gången på väldigt länge att det var ett träningspass och inte lite lufsande i skogen.

Får se hur senan svarar på lite hårdare cykling. med både fart och motstånd. Är det ingen stelhet i morgon bitti så kanske det är dags att höja ribban lite till.

Oregelbundet tempo

Har fått till tre löppass den här veckan. Idag stack jag lite inpulsivt in på en liten stig i skogen bakom. Och så kom det en såndär härlig känsla. Steget kändes lätt. Senan kändes bra. Och så var jag mitt i skogen. I tystnaden.

Det var länge sedan jag körde terrängspår. Det märktes tydligt då jag mestandels tittade ner på fötterna i stället för framåt. Det gjorde jag aldrig förr. Då visste jag var fötterna landade. Nu fanns det någon slags osäkerhet.

Senan kändes riktigt bra första 6'. Sedan kom lite känningar runt omkring senan. Men det blir bättre och bättre för varje regelbunt pass jag kör. Däremot är farten väldigt oregelbunden. Undrar om det är såhär det känns för de som bara joggar en eller två gånger i veckan. Eller de kanske inte vet hur bra det kan kännas. Hur steget kan kännas avslappnat, rytmiskt och skönt.

I morgon blir det alternatvi träning. Så får jag se hur senan känna efter det. Kanske blir det ett löppass på söndag också.

För stor belastning på höger ben

Tog mig i kragen och pallade mig ut idag. Vet inte vad som hände på det där cykelpasset i onsdags. Men att bara gå runt och inte träna för man inte har lust känns fel. Så det är bara ut och köra på.

En kort runda på 3km [14.08.66] fick det bli. I det riktigt kalla vädret. Vantarna åkte på efter halva rundan. Och foten kändes helt okej. Tempot höjdes mot slutet och stundtals kändes det helt perfekt.

Men jag försöker hålla nere tempot. Så fort det går snabbare så blir isättningen med den onda vänsterfoten snabbare. Bara en lät isättning och så en kraftig belastning på höger vad. Det är inte bra. Inte i längden i alla fall.

Får hålla i det här nu. Och köra på. Mest för senan skull. Den behöver regelbunden löpning. Så det för en gång skull kan läka ordentligt. I morgon blir det en cykelpass och ett styrkepass. Och så iväg för att hämta min nya bil.

Vad hände?

I onsdags var det dags för ett pass på cykeln. Jag hoppade upp och kände mit taggad. Började trampa och allt kändes bra. Foten kändes fint och jag höjde motståndet lite. Benen trampade på i bra tempo. Men så hände något.

10 km efter att jag började trampa försvann något. Jag kände mig plötsligt helt tom. Trampade lite halvhjärtat på ett lågt tempo några minuter till och hoppades en av. Kände bara olustkänslor till det hela. Och så har det fortsatt. Som om all motivation och lust att träna bara försvann.

Jag vet inte riktigt vad som hände. Men jag vet att jag måste hitta tillbaka till den. Framför allt till löppassen. I morgon är det en ny vecka. I morgon är det en ny chans. Då gäller det att ta den.

En höjning och ett bröllop

I helgen var det bröllop. Fick äran att vara min brors bestman. Eftersom bröllopet var förlagt på ett ställe 90min bilresa härifrån kan man tro att det blir svårt att hinna med träning. Men tvärtom. Det fanns en träningsanläggning där och med en tidig start så hanns det med både ett hårdare 15km pass på cykeln och ett simpass på 1000m.

Dan efter var väl kanske inte kroppen jättepigg. Så det fick bli veckans enda vilodag. I stället startade det om i dag. Måndag och det var dags för löpning. Jag började jogga och senan kändes riktigt bra. Hela vägen fram till 13'30''. Då började det ömma lite i foten. Men det släppte efter en minut ungefär. Så jag körde på.

När jag passerat 4km började det nästan kännas som gamla goda dagar, Steget är fortfarande dåligt och jag vågar inte riktigt komma upp på tår. Men att ta steget upp till 4 och 4.5km känns ändå riktigt bra. Och det utan att ha mera ont än tidigare.
Nu ska det bli intressant att se hur senan svarar på den här höjningen i morgon bitti. Jag har inte haft någon stelhet senaste veckorna. Så jag får hoppas att den håller sig borta nu också.

Efter sjukdom

Jag blev rejält deckad av det där som jag misstänkte skulle bli en förkylning. Febern kom. Och jag blev hemskickad från jobbet. Självmant går jag sällan.

Nu är jag i stort sätt frisk. Jobbade hela förra veckan. Hade inget val. Har så fruktansvärt mycket att göra så jag försöker mest hålla huvudet ovanför ytan.
I helgen lyckades jag till och med prova jogga 2km. Hälen ömmade en del, men med tanke på infektionen i kroppen och att jag vilat en vecka så var det inte speciellt chokerande.

Just nu ligger jag med foten i högläge och hoppas att väska och sånt skit ska ta och rinna uppåt i benet. Även om stelheten på morgonen inte längre finns kvar.
Dagens pass blev 3.2km i Rösjöspåret med en häl som stundtals gav sig till känna. Men så länge jag nu kan köra kontunierligt så tror jag att det blir bättre och bättre för varje pass.

Dags att få i sig lite mat innan Djurgårdens match börjar. Tre av fyra i backlinjen är borta. Känns lite lagom bra. Men säsongen är ungeför lika lyckad som min löparsäsong så det spelar lite lagom stor roll.