När det går för bra

Kroppen känns relativt bra just nu. Så har jag tänkt den senaste tiden. Passen blir gjorda. Långa, hårda och lugna. Har fått till en bra skillnad numera mellan de hårdare passen och de här lugna passen, de jag alltid springer för snabbt annars.

Sedan kom passet igår kväll. Ett lugnt milpass bara. Inga konstigheter. Efter några km började det kännas lite stelt längst upp i den högra vaden. Så klart. Men jag vet inte. Dagen innan hade jag kört en del exentriska tåhäv och enbenståhäv i trappan. Kan vara en lättare träningsvärk från det. Hoppas jag. I samma veva kommer lite känningar i halsen och huvudet. 

Jag kanske har gått på för hårt senaste veckorna. Det vore så klart inte första gången jag skulle göra något sånt. Inte när allt känns så bra. Förra veckan var det 6x350m i backen. Den här veckan var det sju lopp. Dessutom ett 32km pass i lördags. Det kanske gick för bra helt enkelt.

Nu är det fredag och helgen är alldeles strax här. Egentligen när jag känner för det. Planen är yoga idag. 20x400m i tröskelfart i morgon och ett lugnt 20km pass på söndag. Får känns efter hur vaden känns i morgon. Kanske är det ändå smartast att ställa in fartpasset i det här läget.

Backe en tisdagskväll

Tisdag. Äldste sonen har innebandyträning en bit bort. Han vill inte cykla genom skogen själv så jag följer med. Springer bredvid. Värmer upp. Sväljer ner ångesten. Jag vet. Att snart kommer det bli jobbigt. Riktigt jobbigt.

Regnet har öst ner hela dagen. Jag var beredd på att bli dyngsur men i samma stund som vi ska dra iväg så slutar det regna. Jag tar det som ett tecken.

När jag släppt av honom på träningen rullar jag vidare. 2-3km till. Jag kallsvettas. Skakar. Sedan stannar jag till. Hoppar lite. Sprintar lite. Böjer lite. Tittar med lätt ångest upp för den långa backen framför mig.

350m är det upp. Sedan står stolpen där på vänster sida. Där jag stannar klockan och tittar på tiden. Jag vet att jag inte ska jaga tider. Men det är svårt. Jag försöker intala mig själv att ta det lugnare. Hålla tekniken. Inte stupa där uppe på krönet varje gång. 

Nästa backe går det ännu snabbare. Så klart.

En halvtimme senare är jag klar. Benen är lätt stumma. Pulsen hög. Sex lopp blev det den här veckan. Fem stycken förra. Ett extra lopp varje vecka. Tror det blir bra. Tror det bygger karaktär och styrka. Backpassen får fortsätta hela vintern. Så länge som möjligt utomhus. Sedan band.

Kortare intervaller som andra kvalitétspass i tre veckor till. Sedan hoppas jag kunna dra av en snabb 10km runda. Riktigt snabb. Innan det blir dags för långa intervaller och bygga volym under vintern. Bara hoppas kroppen håller ihop. 

Klassikern 70/20

De senaste veckorna har rullat på så där oroväckande bra. Alla passet sitter. Farterna finns där. Och kanske det bästa av allt. Jag kör intervallerna utomhus. Det har jag alltid haft svårt för. Ända sedan Janne och jag malde nere på Vilundavallen. Och det var ett tag sedan.

För två veckor sedan badade jag i myren. Det var kallt. Det var helt galet blött. Och givetvis, det var något enormt tungt att springa där. Men jag gjorde det. Och det fick bli årets sista myrpass. Det har blivit mycket myr i sommar och höst, vilket är väldigt bra. Skonsamt och tungt. Men nu är det slut på myrsäsongen och ett nytt block tar vid. Dags för lång backe.

Började lätt förra veckan med backen. 5x350m och tanken är att lägga på ett lopp för varje vecka. Tanken är inte att jag ska sprint upp för backen, utan i hyfsat kontrollerad fart springa upp, jogga ner och vila 30'' innan det är dags för nästa. Jag ska bli sjukt trött, men det ska inte spruta mjölksyra ur öronen.

Det andra kvalitétspasset förra veckan var 70/20. En gammal klassiker från tiden med coach Lasse. Alltså: 70'' snabbt och 20'' vila. Inte mycket till vila med andra ord. 15st var målet. 15st blev det. Farten snittade på 3.43 vilket jag är väldigt nöjd med men samtidigt lite orolig att det går för fort. Det fantastiska med 70/20 är att, om man inte kör fram och tillbaka, att det inte går att jämföra de olika loppen. Plötsligt kommer det en liten backe eller kurvor. Farterna blir lite olika och man blir inte stressad över att hinna en viss sträcka innan 70'' gått.

Den här veckan är det backe och 2x8x1' med 30'' vila. Lite snabbare lopp igen, något jag inte kört på länge så det är roligt att testa det igen. Om tre veckor är det dock dags att börja med de längre intervallerna igen och då är jag rädd för att det kommer att bli betydligt med löpband på dem. Men så länge det inte är snö och is ute så njuter jag av att kunna springa ute bland löven. 

10x500/500

Ytterligare en vecka har passerat. Ytterligare en vecka med bra pass. En vecka där fyra pass känns extra positiva. 

Torsdag: Myren. Inga intervaller den här veckan. I stället distans. Det spelar egentligen ingen större roll om jag lufsar omkring utan att stanna eller försöker springa snabbare i intervallform. Det är lite tungt ändå. Den här veckan blev det 5km runt på myren. Sög bra i benen.

Fredag. Lyckades förhandla med barnen att få springa efter jobbet. Låta dem vara själva en stund. Planen var 4km uppvärmning. 10x500/500 fartlek. Alltså 500m lite snabbare och 500m lite långsammare, fast ändå snabbare än distansfart. Det slutade helt enligt plan och 500:ingarna gick på 3.55 respektive 4.25.

Lördag. Fotbollsmatch utanför stan. Perfekt läge för långpass. Sagt och gjort. 19km i lugn och skön fart.

Söndag. Egentligen sugen på att springa men försöker vara klok. Bara för att det går bra så ska vi inte överdriva springandet. Inte om den här gamla kroppen ska hålla. I stället börjar jag med yoga. Ett yogapass för löpare. Böjer och vrider på stel rygg och höftböjare. Tror det kan bli nyttigt för framtida löppass.

Den här veckan är det intervaller på myren. Det är 600:ingar i helgen. Och det är långpass runt 20km samt yoga. Resten fyller vi ut med styrkepass och lugnare distans. Försöker hålla mig ute så mycket det går. Tids nog blir det ändå intervaller inne på  bandet, det vet jag. Och det tycker jag om.

30km - plötsligt händer det.

Tanken var ett långpass. Att jag skulle försöka hitta ett tempo där jag kunde flyta fram. Där allt kändes lugnt och skönt. Kanske skulle km hamna på 5.30. Kanske 4.30. Det spelade egentligen ingen roll alls. Jag hade en tanke på att det skulle närma sig 20km.

För en gång skulle hade jag gott om tid. Ingenting som väntade. Ingen som skulle iväg på match eller träning. Så jag drog på mig skorna och tassade iväg. Tittade inte på klockan alls första 8km. Det var faktiskt rätt skönt.

När jag var på andra sidan stan. Kanske vid passering 13-14km. Då började jag springa och vänta på att det skulle bli jobbigt. Dessutom började jag räkna på att det antagligen skulle bli strax över 20km och att det kanske var dags att börja hitta en väg hemåt. 

Men km passerade. 15, 16, 17 och 18km. Det kom ingen trötthet. Allt bara flöt på hur fint som helst. Farten låg kanske runt 4.50/km. Men nu började jag närma mig de välbekanta områdena av stan. De som inte är allt för långt hemifrån. 

19km. 20, 21, 22, 23, 24. Jag vet inte vad som hände. Jag rullade vidare. Passerade 25km. Lugnt och fint. Pigga ben. 26km. 27km. Kanske att det började bli lite stelt i benen och höftböjaren nu. Men samtidigt. Jag har faktiskt nästan sprungit i 3 mil nu.

När jag stannade klockan utanför dörren hade jag precis passerat 30km. Jag vet inte när jag senast drog av en sådan runda. Och inte minst med så otroligt positiv känsla i kroppen. Räknade snabbt att med den snittfarten jag hade så skulle jag ramla in på 3.21 på en mara. Bara 10min över mitt PB.

Nu vet jag dock att en mara egentligen först börjar vid 30km, så det är meningslöst att spekulera. Men ändå...

Övriga pass i veckan som är värda att nämna. Myren. 15x60'' med 30'' vila. Riktigt bra myr nu. Inte för blöt. Inte för torr.

10km tempopass på bandet. 4.15-fart. Fortfarande ojämnt när de första km går på 4.25 och de sista ner en bra bit under 3.45. Ska försöka hålla en jämnare fart nästa gång.

Kämpa kroppen. Kämpa!

Jag tror jag hade närmare sjuttio träningsdagar i sträck. Mycket varierat. Annars hade det så klart inte fungerat. Inte med min trasiga kropp. 

Förra veckan tog det dock stopp. Kroppen sa stopp. Jag svettades floder. Jag frös. Utan att ha feber. Huvudvärkens mamma. Kräktes. Åt. Kräktes dagen efter igen. Sedan släppta det. Jag vet inte riktigt vad som hände. Kanske världens mildaste form av covid-19. Kanske var kroppen bara sliten. Vad vet jag. Kanske borta jag ha gjort ett test.

Givetvis blev det några dagars träningspaus. Fem stycken för att vara exakt. Sedan började jag rulla igång igen. 8km i tisdags. 10km igår på lunchen. Och ikväll blir det ett pass medan den stora är på fotbollsträning.

Kroppen känns inte helt hundra ännu. Huvudvärken ligger fortfarande precis vid ytan för att bryta ut. Det är lite täppt i näsan. Sega ben. Men det blir inte värre av att springa. Däremot får myren vänta till nästa vecka. Känns onödigt att få upp pulsen förmycket. I stället tränar jag vidare på att få till den där variationen på passen. Få bort alla mellanmjölkspass. I kväll ska jag jogga lugnt. Det ska jag. Gärna över 5.00-fart.

Nästa vecka planerar jag att smyga in lite fart. Avsluta något distanspass men någon snabbare km. Eller köra lite fartlek. Så håller vi tummarna att förkylningen håller sig borta helt nu. Och att vaden är tillräckligt hel för att trycka på lite.

Efter semestern

Semestern 2020 har passerat. Jag sitter återigen vid mitt skrivbord och trycker på tangenter. Skönt på ett sätt. Mindre skönt på andra sätt. Men kort sammanfattning av semestern. Ur träningssynpunkt så klart. Jag har kört på helt galet bra. Inte så mycket löpning som jag önskat. Men alternativ träning har det varit gott om. Strax innan semestern började högg det till i vaden under ett tempopass. Började rehab och joggade. Fungerade lagom bra. Fick ta några veckor helvila frånlöpningen. Malde cykel och simning. Men sedan började jag smyga in lite jogg. Först 2-3km. Lugnt. Sedan 5-6km. Varvade med myrlöpning, cykel,crosstrainer och lite simning. Och så de där tåhäven i trappan. Veckorna rullade på. Inte ett pass missades. Varje vecka 1-2 myrpass. I regn och i sol. Allt fråndistans på myren till 8x4' med 90'' vila och 30x30'' med 20'' vila. Det senare fick jag till och med med mig den äldsta sonen. Han som, precis som jag, klarat av utmaningen med 124 gånger upp för skidbacken. Så det har rullat på bra. Förra veckan hade jag ett pass som var på 14km. Det går lite för fort, det vet jag. Ska inte ligga där i 4.30-fart. Helt onödigt. Men det känns bra. Och då är det svårt. Igår var det första vilodagen sedan 1:a juli. Idag blir det lunchträning. 10km jogg. Ska försöka hålla nere farten.

Älskade vidriga myr

Fungerar det inte att springa riktigt snabbt med en trasig vad så får man lösa det på annat sätt. Då tar man ett besök till myren. Fan vad jag hatar att jag älskar dig.
Säsongspremiär på lunchen idag. Kort jogg dit på 2.5km. Vaden kändes riktigt bra första km och jag fick tankarna att det inte alls var så farligt. Men sedan kom ömheten tillbaka och båda fart och steg såg antagligen bedrövligt ut.


Myren bjöd på intervaller. Och mjölksyra. 10x2' med 45'' vila. Pulsen rusar och syran sprutar. Underbart. Tur man är ensam där ute för det frustas och stönas en hel del. Och så fågelandningen. Men trots att jag ville lägga mig ner och självdö efter första loppet så genomfördes hela passet. Mellan 250m och 300m kom jag på loppen. Men det spelar ingen som helst roll eftersom det är brutalt hur långsamt det än går.


Det var en skönt pass att köra dagen efter sju vändor upp för slalombacken igår. Jag har nu kört 33 av de 124 loppen som ska göras i sommar. Men även om det känns okej i vaden att ta sig upp dit så tror jag inte att det är speciellt bra för den.


Får fortsätta men lugnare kortare joggar och köra ordentligt med båda massage och excentriska tåhäv i trappen hemma så hoppas jag att det fixar till sig om någon vecka utan att behöva tappa för mycket eller vila för mycket.

Börjar bli less

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men nu sitter jag här. Som så många gånger förr. Men smärta i en vad. Det började i helgen. Sprang en relativt lugn runda. 13km. Inga konstigheter. Började känna lite stelhet i vaden mot slutet.

Dagen efter. Inga känningar. Tänkte att jag går tillbaka till de gamla skorna. Kanske hade det blivit lite mycket i de nya de senaste passen. Passade också på  att gå in på Iksu för att slippa stormen som härjade ute.

Gick upp på bandet utan direkta planer. Men så under uppvärmningen, då kändes allt bra. Pigga ben. Pigg kropp. Bra vad. Så jag  började planera för dagens pass. 5km i bra tempo. Gärna under 4.00-fart. 90'' vila och så 2-3x1000m i ytterligare lite snabbare fart. Kanske ner mot 3.45-3.40.

Sagt och gjort. Jag drar i väg. 3.58 på första. Allt frid och fröjd. Men så i slutet på andra km då kommer de där känningarna jag så många gånger tidigare haft i vaderna. Högt upp på vadens utsida. Helvete. Jag går över till ett lite rullande steg och tänker att det kan släppa. Det gör det inte. Så klart.
Efter tre km stänger jag av bandet och joggar långsamt tre km, utan direkt jättesmärta.

Extremt surt när allt kändes perfekt. Jag var nästintill oberörd efter 3km i 3.56-fart. Började till och med tro att jag skulle kunna trycka på ordentligt de sista två och kanske komma ner mot 19'. Men det får vi aldrig veta.

Jag vet inte vad det hela beror på men jag gissar att alla de här vändorna upp för slalombacken den senaste veckan spelar in. Det har varit mycket belastning på vaden. Och då jag kört backen i stället för vilodag så har det såklart blivit för lite vila mellan. Dessutom har jag inte kört FMTK pass mellan löppassen och då har även de excentriska tåhäven fallit bort.

Förhoppningsvis kan jag fortsätta att jogga lugnt några km varannan dag i alla fall för att upprätthålla formen jag till slut lyckades hitta. Och att jag om några veckor är igång på riktigt igen.

Pollen?

Det har varit en tuff period senaste veckorna. Den där känslan av att något finns i kroppen som inte vill bryta ut. Den kom tillbaka. Nästan tre veckor gick mellan träningspassen. Huvudvärk. Seghet. Men inget mer än så. Till slut lessnade jag och körde på. Några joggpass. Kom upp till 15km. Det är bra. Men känslan är fortfarande inte bra.


I söndags skulle jag springa till andra sidan stan. Fotbollsmatch för den stora. Regnet har fallit hela dagen. Skön luft. Jag drar på. Kroppen känns riktigt bra. Det var länge sedan. Km efter km går. Klockar milen på strax över 42. Lätt.


Igår. Varmt och skönt. Soligt. Nya glasögonen på. Har man på dem vill man visa sig snabb. Stabil. Det var jag inte igår. Det var så brutalt tungt. Kände mig som en otränad gubbe som inte tagit ett löpsteg i hela sitt liv. Fick stanna för att hämta andan flera gånger. Näsan rann. Slem i halsen. Tungt att andas. Och jag inser att här ligger det något bakom. Kan det vara pollen? Jag har aldrig haft problem med det tidigare. Nu känns det som att allt pekar på det.


Idag faller regnet. Jag har inga problem alls. Kanske ska man passa på att springa när det är skitväder. Kul.

Springa med grannar

Jag har en granne som är maratonlöperska. Eller. Hon har varit i alla fall. Landslaget. VM. Givetvis springer hon fortfarande en hel del.
Ett hus längre bort bor det en annan familj. De åker mycket skidor. Mannen springer en del. Förra året sprang vi en rund ihop. Han skulle visa mig en runda runt en sjö. Det slutade med en hel del myr och vilselöpning. Men trevligt ändå.


Sen gick det ett år. Började kännas lite löjligt att vi inte sprungit ihop fler gånger. Så förra helgen stod vi och pratade. Jag nämnde löpning dagen efter. Han frågade hur långt. Jag tolkade det som att ett intresse att följa med fanns.


Klockan 09.00 möttes vi ute på gatan. Drog iväg i 4.30-fart. Jag var inte riktigt beredd på det. Brukar gärna ta 1-2km i 5.00-fart för att låta kroppen komma igång. Men det blev en fin runda. Nya vägar. Inget folk. En massa prat. 17km i 4.29-fart. Och det är här min andra granne kommer in i berättelsen. Hon som har varit elit.


Hon känner till den där runda. Brukar springa den hon också. Och när jag nämnde att vi kört den började hon fråga om farter. Hon började föreslå att vi alla skulle köra tillsammans. Och paniken växte. En lätt maratonlöperska och två stela gubbar som gör allt för att inte släppa. Det kanske skulle vara något.


Under veckan som gått fick jag annars in ett bra backpass på lunchen. 8x220m i farter mellan 3.08 och 3.34. Blev tungt där på slutet. Kanske ska sänka farten lite och försöka köra 10-12st i stället. Känner att det sliter en del på vaderna.
Efter tisdagen kom lite förkylning och hälsade på. Inget allvarlig men det slutade ändå med några vilodagar. Förhoppningen är att kicka igång igen ikväll eller i morgon.

Premiär för kort backe

Okej. Det har varit tyst någon vecka nu. Har haft lite sviktande fysisk status under en period vilket resulterat i någon extra vilodag men framför allt lugnare distanspass. Jag har lyckats fortsätta hålla mellan 50-60km i veckan men har medvetet plockat bort kvalitetspassen för att kroppen ska klara av att träna överhuvudtaget.


I helgen har det dock börjat kännas bättre och under dagen i går beslöt jag mig för att ta mig an backe. Under tidig vår har jag malt lång backe inne på bandet. 600m men allt från 5-7% lutning och farter ner till 4.20/km. Ändå sådär lite lagom roligt.


Nu har isen smält. Snön har farit all världens väg. Det är till och med så att en och annan gata har blivit rensopad från grus.
17.00 och jag lämnar springandes av den äldre sonen på fotbollsträning. Springer vidare till en becka jag tänker kan fungera som lite kortare backe. Den ligger givetvis i skuggigt område och är därför antingen dyngsur eller snöklädd.
Jag springer vidare till nästa tänkbara backe. Den går genom en skog. Men det mäts inte till mer än knappa 100m. På tok för kort.


Slutligen kommer jag fram till en lång backe. Jag kommer inte att köra hela vägen upp. Det blir nog närmare 500m. Men jag mäter upp en sträcka som är ungefär 200m. Och så ställer jag mig redo längst ner vid lyktstolpen.


Trycker i gång klockan. Trycker i från i steget. Efter 45'' stannar jag. 220m. Det blir bra. Och så håller jag på. Det blir totalt 8st lopp i bra fart. Den första gick i 3.10-fart. De övriga kanske runt 3.30-3.35. Det var till och med så att backen kunde bjuda på en hel del mjölksyra. Och det var inte igår man fick smaka på det. Och jag hade verkligen glömt bort hur plågsamt kort backe kunde vara.


Vaknade upp med trötta ben. Tur det inte är löpning idag. Försöker tänka klokt. I stället bjuder jag benen på ett benpass. Ha. Varsågod. De kommer tacka mig i morgon när det vankas lugn återhämtningjogg på lunchen. Eller inte.


Blickar jag fram till helgen. Om kroppen fortsätter att kännas sig okej. Då har jag planerat in ett 8x3' tröskelpass. Utomhus. Känns onödigt att gå in på gymmet i dessa coronatider.

1% lutning för mycket

Ny vecka vilket innebär en ny rapport från helgen och veckan som gått. Efter att ha fått ihop fina 70km så gick jag in i en ny vecka med högt huvud. Nästan lite av känslan att det går för bra.

Lugn lunchlöpning på tisdag. Inga konstigheter. Nästa löppass på torsdag. Fick återigen chansen att komma iväg till Iksu för att dra på lite extra. Totalt 15km den dagen med en lite snabbare 10km i mitten som gick strax över 43'. Total kontroll.

Fredag. Tvingar ut sonen för att röra lite extra på sig. Hittar en backe. Kör 6 stycken ruscher upp. Kanske 120m. Skönt att få se någon annan plågas lite i en backe.

För sedan slår det om till lördag. Och då är det min tur att plågas i en backe. Sista långa backen för den här våren. Ytterligare en höjning både med farten, nu 4.20/km, och med lutningen (7%). Och nu vet jag vart gränsen går.
Förra gången när jag körde 8x600m i 6% lutning och 4.22-fart, då var det lugnt. Hade kunnat mäkta med några lopp till.
Nu var jag tvärdöd. Gick knappt att ta sig upp de sista loppen. Jag fick grisa på ordentligt för att klara alla loppen. Tankarna om att bryta brottades med mantrat att jag känner mig stark. Tur att det sistnämnda vann. 8x600m 7%, 4.20-fart. 400m joggvila alltså.

Stänger veckan med ett långpass. Fortsätter att träna mig på att springa lugnt. Ibland går det. Ibland inte. 22km blev det den här gången och även om det kändes bra så gick det kanske några sekunder för snabbt.

64km fick jag ihop den här veckan. Sjukt nöjd. Och totalt 14 raka träningsdagar nu. Det rullar på riktigt fint.

Vilken helg!

Kroppen reagerade inte på torsdagens lite snabbare avslutning. Och dessutom fick jag till en lugn 10km jogg på fredagen. Plus en km extra med William. Han älskar att få springa och ska dra på sig samma utstyrsel som jag har. Tröja, i mitt fall underställ och så t-shirt över.  Fantastiskt. Sen kör vi på. 1km på strax över sju minuter för den lilla. Han verkar ha tagit över intressen från den äldre som ofta var med förr. Han är mest insnöad på fotboll just nu.

Hur som helst. Lördag morgon. Och jag drar med lite lätt ångest iväg till Iksu. Snabba tusingar står på schemat. Tidigare har det varit 10x1000m i farter runt 4.00/km. Inte mördande tempo alltså, men ändå relativt snabbt.
Nu var det sex lopp. Men de skulle gå på 3.50. Det var länge sedan jag sprang så snabbt. Där av ångesten. Efter en seg uppvärmning så var det dags. Lopp nummer ett. 3.49. Lopp nummer två. 3.49. Planen var att hålla samma fart i två lopp till och sedan kanske kunna öka, om allt kändes magiskt.

Lopp nummer tre. 3.48. Nummer fyra. 3.48. Shit. Det här löper på riktigt fint. Inga alls problem med varken hjärta, lungor eller ben. Lopp nummer fem. 3.48. Bara ett lopp kvar nu.

Drar i väg och försöker höja farten succesivt under intervallen. De sista 200m ligger jag i 3.29-fart. Jag får ta i ordentligt. Men jag är inte så död att jag faller ihop efter loppet. Kommer in på ett snitt på 3.48.3 och är riktigt nöjd. Det var inget jag trodde innan passet.

Söndag. Långpass. 23km i lugn fart. Precis under 5.00-fart. Har börjat hitta ett lugnare tempo på långpassen. Känns viktigt. Och bra.
Totalt 70km förra veckan. Fem löppass och två styrkepass. Tack för det kroppen.

Keep on running

Senaste tiden har det varit lite strul med kroppen. Jag har inte varit sjuk. Men jag har heller inte varit frisk. Det är någonting som ligger och spökar där inne. Utan att bryta ut. Och det är fruktansvärt irriterande.
Det blev helvila i helgen men när det inte hjälpte så började jag röra på mig lite smått i veckan. Kort jogg på 6km och några kortare FMTK styrkepass. Kroppen blev varken bättre eller sämre av det.

Igår öppnades det upp för lite löpning utan tidpress på kvällen. Jag tog chansen att åka till Iksu och testa. Inga planer på varken fart eller distans.
Jag började rulla på. 5km i lugn fart. 25.00. Inga konstigheter.
Höjde farten lite. Andra femman gick på 23.30. Fortfarande oberörd. Började planera i huvudet. Kanske 15km. Och så testar jag att dra på lite sista femman.

Benen rullade på fint och jag klockade den på 21.17. Det som väntade nu var en nervös väntan på hur kroppen ska svara på det här. Kommer jag vara dyngförkyld i morgon? Kommer halsen bli värre?

När klockan ringde i morse kände jag efter. Förutom att jag var extremt trött så kändes kroppen bra. Inte fläckfri. Men inte värre än innan. Så jag tänker att jag kör på. Lättare jogg i eftermiddag. Utomhus. Och så en plan på lite snabbare tusingar på lördag. Kanske 6st på 3.50.

Men först lite jobb. Några timmar kvar. Och i öronen alterneras Winnerbäck och podd med LG och Peppe.

Backe på bandet

Nu sitter vi här i tider där Covid-19 härjar runt om i världen. Saker är oklara. Jävligt oklara. Men en så länge är jag frisk. Eller. Ja, relativt frisk i alla fall. Träning 11 dagar i sträck nu. En bra rutin är lagd.

Önskar få till lite längre distanspass bara men det är svårt att hinna så mycket mer än 10km på luncherna. Den största mängden läggs på helgerna. Så det är väl egentligen där rapporten får hamna.

För tre veckor sedan körde jag backe på bandet. 8x600m med 5% lutning. Höll 4.24 fart upp och joggade långsamt 400m ner.
Det var ett lagom tufft pass. Men jag ville ha lite hårdare. Det skulle kännas mer i benen. Så inför förra helgen höjde jag ribban lite.

8x600m med 6% lutning. 4.22-fart upp. Visst kändes det lite tungt de sista 2 loppen, men inte alls så där som jag hade hoppats på. Om två veckor är de dags igen för backe. Får se om jag ska dra upp farten eller lutningen. Kanske har jag även tur att kunna köra ordentligt ute då. Isen smälter på vägarna, men det går långsamt.

Så även om folk i världen sitter i karantän. De är sjuka. Gränser och affärer stänger ner. Då gäller det att fortsätta hålla rutinen så länge det går. Plötsligt kanske jag också ligger där och har blivit smittad.
Men tills dess. Då springer jag vidare.

10x1000 = sjukdom?

Det blev en mental smäll att de passen som gått så fantastiskt bra inte riktigt räknades längre. Så i lördags, då klev jag in på Iksu igen. På ett annat band och tänkte att jag skulle dra av samma pass. 10x1000m med 60'' ståvila.


Utgångsfarten lade jag på 4.04. Kanske lite högt men jag tänkte spänna bågen ordentligt. De fyra första flöt på fint. 4.04 - 4.04 - 4.04 - 4.04. Inga konstigheter.
Femte och sjätte loppet. Höjde ett snäpp. 4.02 och 4.03. Fortfarande låg puls och pigga ben.


Mer än halvvägs nu. Sjunde. 4.01. Tre kvar och nu fick det bära eller brista. 3.59. Allt lika kontrollerat som om det vore det första loppet.


Åttonde. 3.56. Fan va roligt det är att springa snabbt. Och så ut på sista loppet. 3.51. Underbart. Ett snitt strax under 4.01 och en hel del krafter kvar. Dessutom på ett band som inte är känt som allt för snällt. Hoppas jag.


Vaknar upp dagen efter. Täppt i näsan. Ont i huvudet. Seg i kroppen. Är det förklaringen till att det gick så bra i lördags? I våras körde jag ett liknande pass. Snittade strax under 4-fart. Blev sjuk efter.


Sportlov den här veckan. Hade planer på att kunna springa en hel del. Både långt, snabbt och mycket. Blir nog vila i dag i alla fall. Hoppas vara piggare i morgon.

Blåst på bra pass

Kort uppdatering bara.
Två bra kvalitetspass senaste veckan.
Jag började med 10x1000m med 60'' vila på bandet. Flöt på något enormt bra. Lätta ben. Lätt kropp. Snittade 4.03. So far so good.


Några dagar senare. Dags för tempopass. Planen var 8km. Men även det flöt på magiskt bra. Slutade på 10km på 41' blankt. 4-06-fart med andra ord. Och självförtroendet växte. Att komma under 40min vid 40 års ålder, det skulle väl inte bli så svårt när det här kändes så lätt.


Timmarna gick och så läste jag ett instagraminlägg. Det handlade om den där lokalen jag sprang i. Om det där bandet jag hade använt på de här två passen. Det handlade om att det bandet var det lättaste på hela stället. Alldeles för snällt. Det pratades om 5-10sek per km. Fuck.


Och så plötsligt var det inte alls lika positiv känsla kring de där två kvalitetspassen. På andra band kan jag upptäcka när de går fel åt andra hållet. Ligger jag i 4.00-fart så visar min klocka och bandet olika tider. När min klocka har gått fyra minuter så har jag bara kommit 950m ungefär. Det blir tydligt. Men det upptäcker jag inte om bandet går för snabbt. Eller så gör det inte det och mina tider stämmer fint.


Till helgen ska jag köra långa intervaller. Kanske 2x3000-2000-1000 eller 3x2000-1000. Eller så blir det 5x10' med 2' joggvila. I en fart på kanske 4.05. Ja, så får det nog bli. En sak är säker dock. Jag ska välja ett annat band än senaste.

4x2000 [4.08]

Ny vecka. Nytt kvalitetspass. Efter att förra veckan fått avbryta intervallpasset så tog jag revansch i helgen. Planen som var uppsatt löd: 4x2000m i 4.08-fart med 1km joggvila i 4.45-fart. Sagt och gjort och jag stod redo på bandet kl 08.00.


5 km uppvärmning. Det går sjukt långsamt och segt. När intervallerna drar igång och känns lätt så försöker jag kontrollera mig att inte höja farten. 4.08 var det bestämt. 4.08 skulle det bli.
Alla fyra loppen löpte på hur fint som helst. Kändes som det där var en bra tröskelnivå för mig just nu. Hade kunnat mäkta med flera 2000:ingar till.


Nu gäller det bara att hålla i det här. Långa intervaller eller tempo en gång i veckan. Nu i helgen är planen 7-8km tempo alternativt 8x1000m. Inte för snabbt.


Avslutade veckan med att springa hem från andra sidan stan. Åtta grader kallt och med enorm huvudvärk. 15km blev det och veckan bjöd totalt på 53km.

3000-2x2000-2x1000

Jag tror att svaret på frågan i förra inlägget är nej. Ingen skriver blogg. Ingen läser blogg. Så därför kan jag egentligen lika väl fortsätta fylla i diverse träningsdagböcker i stället. Det går snabbare. Det är lättare att analysera.


Avslutningsvis ska jag kanske nämna att jag nästan flög fram i helgen. Bandpass i lördags. Tanken var 3000-2x2000-4x1000 i farterna 4.15-4.10-4.05. Vilan var jogg 4'/3'/2'.
På förhand tänkte jag att det var ett rätt tufft pass. Kanske inte farten i sig, men att hålla på så länge, det är jag inte riktigt van vid än.


Jag drog iväg. Fick tag i en band i fel rum. Tycker inte om det där stora rummet på gymmet. Luften är kass. Väggen är för nära. Men med många nyårslöften så är det bara att ta det man får. Om några veckor är det nog lugnt igen.


Den första intervallen flöt på bra. Förutom att jag insåg att bandet var sjukt felkalibrerat. Tappade nästan fem sekunder per km jämfört med vad det skulle vara enligt bandet. Vilket resulterade i att jag försökte springa ikapp det med högre hastighet än jag egentligen skulle behövt.


2x2000 gick också bra. Men sedan började kroppen ta slut. Två stycken tusingar mäktade jag med. Sedan kom den där rädslan för att bli för trött. Jag vek ner mig. Joggade ner 1.5km och stannade bandet. 17km är en okej mängd. Men jag hade nog kunnat bita ihop. Och det stör mig något enormt.


Söndag. Lugnt långpass. 18km utan konstigheter. Finns det bara gott om tid så är de passen underbara. Jag fortsätter att arbeta med att kunna hålla nere farten. Dessutom är kroppen så stel på morgonen så de första km ser nog inte vackra ut.

Skriver folk blogg fortfarande?

Jag hittade en gammal tråd på jogg.se som handlade om träningsbloggar. Klickade lite sporadiskt på några stycken. Av kanske 20 stycken jag tittade på så var det en av dem som var aktiv. Alla andra tog slut där någonstans mellan 2011 och 2015. Skriver folk bloggar fortfarande? Finns det något som helt intresse av att egentligen följa någons träning? Kanske är det mera en egen slags träningsdagbok numera. För framtiden.


Streaken med träning är intakt. 12 passet i rad nu. Nästan varannan dag löpning/styrka. Försöker vara klok och hålla igen löpningen, även om det känns bra. Det har dock uppstått någon liten irritation. Under hälen på vänsterfoten. Hälsporrekänsla. Kul. Precis vad jag önskade mig det här året. Jag tror det kommer från att jag går omkring utan skor på jobbet numera.


Skorna är på nu. Gjutna ilägg i skorna. Styrkeövningar för foten. Tror jag har det under kontroll. Inga känningar i går under löppasset. Stack iväg direkt efter jobbet. För varje dag som går så blir vägarna ändå lite lite mindre halkiga. 10km var planen. 10km blev det.


I slutet av passet kom jag in på en grusväg. Den var helt fri från is och såg så förbannat inbjudande ut så farten drogs upp direkt. 4.24 och 4.17 gick de två sista km på. Kändes fantastiskt att få trycka på lite utan att halka ett halvt steg bakåt hela tiden.


Idag blev det lunchträning. En riktig lyxsak jag numera kan göra. Får återkomma om det. FMTK - 600 reps blev passet. Svetten rann. Pulsen upp. Jobbet gjort.

Det rullar på

Det nya året rullar på riktigt bra än så länge. Men jag har samtidigt en enorm erfarenhet av att det brukar kunna ta slut rätt snabbt när det rullar som bäst.
Samtidigt måste man få njuta lite av rullandet.


Nu är det inte så att formen är fantastisk. Men milen kommer in på kontot. Passen blir av. Och av det kommer formen till slut. Det har jag också erfarenhet av.


I lördags trotsade jag halkan och begav mig till gymmet. Trängdes lite med alla nyårslöften. Visserligen var jag där tidigt på morgonen så de flesta nyårslöftena låg fortfarande och sov.
Hur som helst. Upp på bandet med morgontrött och stel kropp. Iväg.
Har man tanken att springa lite längre, kanske upp mot 20km, då är de där första 6-8km så ofattbart tråkiga.


En annan nackdel med band är att jag har svårt att spinga lugnt. Så fort kroppen är i gång så går det fortare och fortare. När första milen avverkades på lagom imponerande 48' så gick farten direkt upp.


Hade en tanke på att köra en halvmara. Få en slags tid som jag kan ha som riktmärke. Men så blev det inte. Några km in på den andra milen så började det bli tungt. Farten låg ner mot 4.20/km nu. Och jag inser att jag är inte där. Inte ännu. Så efter 18km klev jag av. Nöjd men bitter. Jag hade i alla fall inte ont någonstans.


Igår gav jag mig ut på de halkiga gatorna. Tänkte ta en lugn runda. Svårt att springa för snabbt när det är så mycket is ute. Kroppen kändes bra. Efter 16km när jag var hemma igen kände jag mig nästan oberörd. Fantastiskt när det går att få in såna pass ibland också. Och det är något jag har och fortsätter att träna på. Att tvinga mig själv att springa långsamt. Nu gick den här rundan i 4.44-fart. Kanske ändå lite för fort. Men det kändes grymt.

Nytt år - 2020

Nu har det gått några dagar sedan julafton. Så pass många dagar att det gick och blev ett helt nytt år faktiskt. 2020. Ett år där det är dags att försöka öka mängden lite till.
För att summera de sista dagarna av året så blev det lite blandat. Någon dag där jag kände mig hängig. Någon dag där jag malde på 15km i bra fart på bandet.
Fick också in 20km skidor med en kompis. Första gången jag stod på skidor sedan Vasaloppet. Vaknade upp med sån brutal träningsvärk i höftböjarna och framsida lår så jag knappt kunde stiga upp ur sängen.

Summerar vi året. Då blir det ändå med positiva ögon. Började med att köpa två par skor med hög drop. 10mm. Tänkte att det kunde avlasta mina vader lite. Efter det har jag kunnat köra över 10 mil varje månad (utom oktober där tre sjukveckor satte stopp för det). Om det beror på skorna eller något annat, det vet jag inte.

Under året har jag också tänkt om lite gällande träningen. När jag kört backe eller långa intervaller så har jag kört det lite långsammare än tidigare. Mera åt tröskelhållet. Kanske har det också gjort att vaderna hållit lite bättre.

Under året fick jag ihop 1737.5km. Det är en ordentlig höjning från 2018 (675.7km). Målet i år var 1500km och det klarade jag. Planerar 2000km för 2020. Ingen onaturlig höjning, men det är ändå beroende av hyfsad hel kropp, både från skador och sjukdomar.

Årets första mil avverkades igår. 10km på otroligt isiga gator. Kanske ska jag investera i ett par Icebugs. Om vintrarna ska se ut så här i fortsättningen så är det kanske lika bra. Enligt vädret ska det nu vara plusgrader någon dag till innan det blir kallt några dagar. Sedan plusgrader igen. Ser ut att bli halkigt resten av månaden. Tyvärr så innebär det också att jag måste gå in och trängas med alla nyårslöften på gymmet.

Idag är det löpvila. Lika bra det. Är själv med barnen och det är isgata utanför fönstret. Lägger mig ner på mattan och kör ett FMTK pass i stället. Laddar benen för löpning i morgon.