Sköna känslor

Fjärde passet. 2.1 km uppe i Runbyspåret. Ett välkänt gamalt spår där jag tillbringat väldigt många träningstimmar under min uppväxt. Skönt att komma tillbaka dit och känna på skogsvägarna jag malt på så många gånger.

Under gårdagen och under förmiddagen har senan känts lite sisådär. Det var lite stelt i morse och under en del steg har det stramat lite. Tungheten från förra passet satt liksom kvar i senan.
Mellan löppassen har jag medvetet lagt in vilodagar för att vila senan helt. Ingen cykling heller med andra ord.

Men idag körde jag på i hopp om att det skulle släppa. Och efter en km började det kännas riktigt bra. Att det då och då stramade lite i övre senfästet gjorde inget sa sjukgymnasten, så det blev positiva känslor ändå.

Mot slutet, sista 2-300m kunde jag dessutom prova sträcka ut steget lite extra, få upp farten en smula i alla fall. Sköna känslor det också.

Så det rullar på nu. Det kan nog behövas korta pass regelbundet. För att få vätskan att röra sig uppåt. Och för att få musklerna kring senan att sträkas. Och blodcirkulationen att kicka igång.
Nu blir det nästan en veckas vila, då jag flyger upp till Umeå i morgon. Och sedan ner till Sundsvall för att se Winnerbäck.
I Sundsvall möter jag upp Janne så det blir nog något pass kring hotellet.

Efter Sundsvall bär det direkt ner till Tykland i några dagar, och där hoppas jag jag får in något kortare joggpass för att hålla igång läkningen.

Testen löper vidare

Tredje testet gick helt okej det också. Blev hela 2km idag. På den lite lagom imponerande tiden 10.21.35.

Det var inte riktigt lika fantastisk känsla som förra passet, men helt okej ändå. Efter halva tiden började det kännas lite tjockt kring senan. Men det fanns ingen ömhetskänsla någonstans i senan. Och det är det som räknas i dagsläget. Det tjocka kan jag tänka mig är vätskan som rör lite på sig, och förhoppningsvis rör den sig uppåt och försvinner.

Annars börjar njutningen komma tillbaka. Känslan att rulla över soldränkta skogsvägar. Varmt i luften och bara ett fåtal människor som är ute. Nästan lika härligt som att köra på isiga vägar i slask och minusgrader. Eller hur var det nu.

I kväll är det DN-galan. Jag sitter där på läktaren. Precis som alltid. Och smakar på bitterheten över att se andra prestera och springa som jag vill.

Ett andra test

Under förra passet. Det första testet av senan så hade jag hoppats på en perfekt känsla på en gång. Det fick jag inte. Det kändes lite konstigt i senområdet och det kom en del stickningar första steget efter löpningen.

Därför vilade jag en extra dag och gjorde inte det andra löppasset fören idag. Minst lika nervös inför det här passet som inför förra. Men det finns bara ett sätt att få reda på hur det går, och det är att dra på sig skorna. Klockan. Och klick klick, låta stegen rulla från stolpen ute på gatan.

Efter en minut kändes allt bra, precis som förra passet. Efter två likaså. Och sen var klockan helt plötsligt uppe på fyra minuter. Inga känningar i senan. Men där kom en plötslig smärta på insidan av högra låret. Och lite på insidan av vänster knä. Jag stannade och stretchade ut låret. Och körde vidare. Känningarna där fanns kvar, men släppte eftersom jag sprang på.

Tankarna hamnade givetvis på låret och så plötsligt svängde jag upp in på gatan igen. Och hela vägen fram till porten. Och insåg att klockan stannade på 7'38''. 1.5km. Och det utan känningar i senan. Inte ens de första stegen efter löpningen gjorde några avtryck.

Det var länge sedan jag kunde springa en hel runda utan några känningar alls. Hoppas nu bara inte att det var en engångsföreteelse, utan att nästa pass, på onsdag, känns lika bra. Förutom lårsmärtan. Nu gäller det bara att hålla nera farten, distansen och antal pass. Så jag inte höjer för snabbt.

Ingen perfekt känsla

I tisdags var jag för sista gången hos Ingird och fick accupunktur behandling. Vi beslöt oss för att inte använda ström den här gången, eftersom stelheten var rätt ordentlig efter senaste gången.

Nu har det gått nästan sju veckor sedan senaste löppasset. Och den senaste tiden har det känts riktigt bra. Ingen stelhet på morgonen. Svullnaden har börjar gå ner. Och allt verkar gå åt rätt håll.

Igår tog jag på mig löpparskorna. Fick nästan damma av dem. Men det var en härlig känsla. Även om rädslan tog över det mesta. Nervositeten var enorm. Men till slut kom jag ut på vägen och var framme vid stolpen där alla rundor brukar börja. Klockan trycktes igång och stegen började långsamt långsamt rulla.

Eftersåt vet jag inte riktigt hur jag ska tolka passet. Om det nu ska kallas för pass. Det blev knappat 1km på 5'. Och det fanns inte den där perfekta känslan jag hoppats på. Men kanske var det att hoppas på för mycket. Det fanns ingen direkt ömhet i det nedre fästet, men ändå var det något som inte riktigt stämde.

Idag fanns det knappt någon stelhet i senan, vilket käns väldigt positivt. Och i morgon ska jag jogga 5-10' igen. Kanske får jag mer svar då.

Slutet är nära

Senaste veckan har fortfarande inte innehållt några löppass. Det har inte varit meningen heller. Sjukgymnastens order gäller. Och jag vet att det är dumt att börja för tidigt. Det är väl lite därför jag sitter så rastlös just nu.

I stället har det körts en massa annat. Centralbadet blev lite av vändpunkten förra veckan. Och sedan dess har det varit pass varje dag. En hel del cykel ute på grusvägarna och i det härliga regnet. Och så lite styrka här hemma i vardagsrummet. Allt för att känna att man gör någonting i alla fall.

På tisdag är det dags för sista strömbehandlingen. Så i slutet på nästa vecka. Då är det dags att dra på sig skorna igen. Sticka ut och trycka igång klockan. Livrädd. För att det ska göra ont eller att det ska dyka upp någon ömhet eller svullnad igen. Men det är ett test jag måste göra.

Undertiden kan jag fortsätta drömma. Drömma om mjölksyran. Om halvsprängda lungor. Och om de där underbart slutkörda benen.

Tre raka positiva

Vaknade upp dagen efter gympasset på centralbadet med en brutal träningsvärk i större delen av kroppen. Kanske är det inte så förvånandsvärt när man gymar en gång vart femte år. Och använder muskler som brukar ligga i ide.

Men som all avet. Bästa sättet att bli av med träningsvärk är att träna bort den. Så det blev ett styrkepass här hemma i går. Idag känns kroppen redan bättre. Även om träningsvärk oftast är en rätt behaglig smärta.

Idag blev det i stället ett cykelpass. Hyfsad fart till arbetet och hyfsad fart tillbaka. Jag vågar inte trycka på för mycket med tanke på senan. Ett kortare stopp där byxorna fastade i kedjan och gick sönder så mycket att jag i stort sätt fick cykla hem i kallsongerna. Det mest positiva är att senan kändes bra i söndags morse. Ingen stelhet alls. Vilket måste anses som bra då jag bland annat körde lite benböj med 90kg belastning + kroppsvikt.

Hoppas det kan fortsätta kännas så här bra även efter dagens lite snabbare cykelpass. På torsdag är det dags för lite strömbehandling igen Får se vad senan svarar på det.

Äntligen lite fysisk aktivitet

Äntligen blev det ett pass igen. Tyvärr ingen löpning. Ingen cykling heller för den delen. Det blev lite roddmaskin och lite allmänt gymande inne på centralbadet. Men jag fick känna på att bli svettig igen. Fick känna att arbeta lite med musklerna.

Det blev lite extra belastning på hälsenan. Lite behböj och lite roddmaskin. Men än så länge känns den okej. Vi får se hur det blir i morgon bitti. Får hoppas att stelheten håller sig borta. Då kan träningen idag verkligen ses som ett steg framåt.

Ska försöka se dagens aktivitet som startskottet till fortsatt träning nu. Även om jag inte kan eller får springa eller cykla, så måste det bli någonting. Längre promenader eller styrka här hemma. Någonting.

I väntan på det får Håkan Hellström sjunga lite om sin ängel han håller kär. Och om fjärilen och blomman. På sånt där sätt som bara Håkan kan sjunga på.

Tvångscykling

Nu har det gått ett par dagar sedan jag fick strömbehandling senast. Och det har blivit mindre och mindre stelhet på morgonen. I morse var det nog ingen alls, om jag minns rätt.

Däremot har jag blivit tvungen att cykla till och från arbetet senaste veckan. 12 km dit. 12 km hem. Tacka SL för det. Eller alla de parter som är inblandade i den soppan. Vad det ser ut som just nu blir det väl ingen lösning på det till nästa vecka heller. Så jag får trampa vidare km efter km.

Av cyklingen har det ibland känts lite i senan. Ingen smärta, men lite lite ömhet ibland. Men jag cyklar riktigt riktigt långsamt. Och har hälen på pedalen. Allt för att anstränga senan så lite som möjligt. Men det kan ju bli helt annorlunda när det om två veckor är dags att prova springa. Försöker jag intala mig själv om i alla fall.

Förhoppningsvis kommer skrivandet i gång lite mer då. När det finns lite mera träning att skriva om. I början 2km pass. Sedan 7-8km. Vidare till 12-14km pass. Och sedan upp till de härliga 18-20km passen. Och vem vet, kanske blir det mysiga intervaller på det också. Men det är i framtiden. Jag vågar inte hoppas för mycket. Undertiden får det bli lite sporadisk uppdatering.