Älskade vidriga myr

Fungerar det inte att springa riktigt snabbt med en trasig vad så får man lösa det på annat sätt. Då tar man ett besök till myren. Fan vad jag hatar att jag älskar dig.
Säsongspremiär på lunchen idag. Kort jogg dit på 2.5km. Vaden kändes riktigt bra första km och jag fick tankarna att det inte alls var så farligt. Men sedan kom ömheten tillbaka och båda fart och steg såg antagligen bedrövligt ut.


Myren bjöd på intervaller. Och mjölksyra. 10x2' med 45'' vila. Pulsen rusar och syran sprutar. Underbart. Tur man är ensam där ute för det frustas och stönas en hel del. Och så fågelandningen. Men trots att jag ville lägga mig ner och självdö efter första loppet så genomfördes hela passet. Mellan 250m och 300m kom jag på loppen. Men det spelar ingen som helst roll eftersom det är brutalt hur långsamt det än går.


Det var en skönt pass att köra dagen efter sju vändor upp för slalombacken igår. Jag har nu kört 33 av de 124 loppen som ska göras i sommar. Men även om det känns okej i vaden att ta sig upp dit så tror jag inte att det är speciellt bra för den.


Får fortsätta men lugnare kortare joggar och köra ordentligt med båda massage och excentriska tåhäv i trappen hemma så hoppas jag att det fixar till sig om någon vecka utan att behöva tappa för mycket eller vila för mycket.

Börjar bli less

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men nu sitter jag här. Som så många gånger förr. Men smärta i en vad. Det började i helgen. Sprang en relativt lugn runda. 13km. Inga konstigheter. Började känna lite stelhet i vaden mot slutet.

Dagen efter. Inga känningar. Tänkte att jag går tillbaka till de gamla skorna. Kanske hade det blivit lite mycket i de nya de senaste passen. Passade också på  att gå in på Iksu för att slippa stormen som härjade ute.

Gick upp på bandet utan direkta planer. Men så under uppvärmningen, då kändes allt bra. Pigga ben. Pigg kropp. Bra vad. Så jag  började planera för dagens pass. 5km i bra tempo. Gärna under 4.00-fart. 90'' vila och så 2-3x1000m i ytterligare lite snabbare fart. Kanske ner mot 3.45-3.40.

Sagt och gjort. Jag drar i väg. 3.58 på första. Allt frid och fröjd. Men så i slutet på andra km då kommer de där känningarna jag så många gånger tidigare haft i vaderna. Högt upp på vadens utsida. Helvete. Jag går över till ett lite rullande steg och tänker att det kan släppa. Det gör det inte. Så klart.
Efter tre km stänger jag av bandet och joggar långsamt tre km, utan direkt jättesmärta.

Extremt surt när allt kändes perfekt. Jag var nästintill oberörd efter 3km i 3.56-fart. Började till och med tro att jag skulle kunna trycka på ordentligt de sista två och kanske komma ner mot 19'. Men det får vi aldrig veta.

Jag vet inte vad det hela beror på men jag gissar att alla de här vändorna upp för slalombacken den senaste veckan spelar in. Det har varit mycket belastning på vaden. Och då jag kört backen i stället för vilodag så har det såklart blivit för lite vila mellan. Dessutom har jag inte kört FMTK pass mellan löppassen och då har även de excentriska tåhäven fallit bort.

Förhoppningsvis kan jag fortsätta att jogga lugnt några km varannan dag i alla fall för att upprätthålla formen jag till slut lyckades hitta. Och att jag om några veckor är igång på riktigt igen.