Oplanerad vila

Jag håller låg profil här på sidan. Efter senaste uppdateringen fortsatte det höjas med km antalet varje vecka. Och egentligen känbdes det bara bättre och bättre. Ja, inte sämre i alla fall. Senfästet var stabilt och jag såg verkligen fram emot idag. Måndag vecka 39. Då var det slut på rehabträningen och dags att köra för fullt igen. Fan va nice!

Men så kom lördagen. Och jag började få ordentligt ont i halsen. Och så kom söndagen. Och halsen blev ännu värre. Och i natt. Då gick det knappt att svälja alls. Så nu sitter jag här. Det är måndag. Det är vecka 39. Men inte fan får jag köra för fullt.

Kanske ska jag bara vara glad över att skadan antagligen är läkt. Det halsonda försvinner av sig själv. Om några dagar. Hoppas jag. Jag antar att jag får vänta ett tag till innan jag gasar på med skogsintervallerna.

Uppe på 45km

Det kanske är på sin plats med en uppdatering nu. En vecka har gått sedan sist. Jag har fortsatt rehabträningen. Om man nu ska kalla det så. Det är inte så mycket till rehab, utan mera en stegring av träningsmängden.

Senfästet känns okej. Inte sådär 100% som jag vill. Men det går bra att springa. Än så länge. Första 7-8' känns det lite instabilt, men sen är det bara att mala på som förr. Nästan.

Igår var det tänkt att jag skulle dra av Stockholms halvmara på nytt pers. D.v.s under 1.29. Jag är helt övertygad om att jag hade fixat det också. Om det nu var så att jag stått där på startlinjen. Nu var inte fallet så, utan jag valde att inte chansa med senfästet. Utan stod över tävlingen för att kunna köra för fullt hela höstenoch vintern i stället. I mitt nman sprang i stället Janne. Och han lyckades få in mitt namn på en riktigt fin placering och tid. 1.18 och en fin 64:e plats. Jag kan inte sluta att imponeras över min storbror. Och känns en enorm mängd avundsjuka.

Men jag antar att det bara är att kämpa vidare. Lite närmare hans tider kanske jag kommer. Någongång. Någonstans.

Pers igen?

Tänkte jag skulle sticka ut på ännu en sån där rehabrunda. För att testa hälen. Det gick sådär. Eller, egentligen gick det sjukt bra. Men ändå. Sådär.

Jag rullade ner till rösjöspåret. Rundan mäter 7km totalt. Vid ingången av spåret brukar jag ha 2.56. Nu hade jag 2.49. Tyckte inte att det gick speciellt snabbt. Men jag fortsatte i ungefär samma tempo. Det kändes bra i senan. Bättre än igår. Valde att springa i mina Saucony. De har tightare hälkappa och kanske hjälper det att stabilisera hälen lite mer i skon.

Benen var pigga. Konstigt vore det annars. Men steget kändes kantigt och orytmiskt. Även det var egentligen inte direkt otippat. När jag närmar mig slutet känns det fortfarande bra i både benen och lungorna. Samt i senan. Vid en bom men knappa 2km kvar brukar jag ha strax över 23' om det går i hyggligt tempo. Nu hade jag strax över 22'. Vad var det här?

Jag fortsatte. Eller, rligt talat så tryckte jag på lite. Att komma ut ur spåret innan klockan passerade 29' blev en liten morot. Och så var jag plötsligt där. Klockan stod på 26.45. Och jag började fundera på vad jag egentligen gjort på den här rundan som bäst. Det visade sig nu att jag tidigare gjort den på 29.46.

Ut ur spåret och in på grusvägen. Bort från grusvägen och upp för backarna som leder till lägenheten. Inte mycket kvar nu och jag sträcker ut steget. Plötsligt börjar det ömma till lite i senan. Så jag slår av på tempot lite. Men bara lite.

Stannar klockan på toppen av backen utanför huset. 29.10. 39'' snabbare än jag någonsin gjort på den där rundan. Och det med orytmiskt steg, rehab och utan att köra på för fullt. Hm. Formen är god. Om jag bara kunde köra på ordentligt utan att få ont.

Senan ömmade alltså lite sista 2-3'. Efter ingenting. Vid tryck på den - ingenting. å jag hoppas inte det är något allvarligt. Men i morgon, ska jag verkligen hålla nere tempot. Kanske 8-10km, men närmare 5.00/km. Inte 4.10/km som idag.

Ljusning?

Så har testandet av senfästet fortsatt. Och jag har verkligen försökt hålla mig till att ta det lugnt och hålla nere både tempot, steget och distansen. Igår drog jag iväg till gymet. Tänkte köra på bandet så jag hade koll på farten och få lite plant underlag. Kändes bra. Ingen ömhet på fyra km. Och en skrattretande tid på 22.04.

Idag kanske jag borde vilat hälen lite. Men när det känns bra är det som svårast att inte springa. Så jag hoppade upp på bandet igen. 5km den här gången. Och en avslutande km på 4.56. Fortfarande riktigt positiv känsla i fästet.

I morgon blir det vila dock. Det måste det. Så kanske det blir några lugna km ute på gärdet på söndag då det är dags att gästa tjejmilen. Får hoppas på en bra känsla där också och att det nu kan fortsätta att trappa upp det här.

De första stegen

Cykeljäveln har fått stå stilla ett tag nu. Efter intervallpasset på lördag morgon så kom en förkylning på besök. Kanske var det ändå rätt tidpunkt. Då fick senfästet vila några dagar helt.

Men idag. Då kunde jag inte hålla mig längre. Jag var bara tvungen att ge mig ut i skogen. Varvade lite med löpning och gång. Precis som jag gjorde med knäskadan för något år sedan. Då fungerade det fint. Får hoppas på samma resultat nu. Det blev totalt 17 dagars löpvila. Hoppas det räcker. För nu vill jag komma i gång igen. Komma igång med de långa hårda passen. Men jag lovar. Jag ska ta det lugnt med stegringen.

3km löpning blev det totalt idag. Rullade fram i steget. Ingen tålöpning. Det vågar jag inte än. Men senfästet kändes bra. Inga besvär. Inte under passet. Ingen efter. Så nu hoppas jag att jag långsamt kan trappa upp igen. Men jag vågar inte hoppas på något. Det har ändå bara gått tre km.