20 sköna och två as

Tisdag. Då blev det 16 km. (1.12.14.83). Ett skönt pass i mörkret. Höjde tempot lite mot slutet och hade 4.06.72 på sista km.

Onsdag blev äntligen en vilodag. Det kändes rätt att ta den där. Och även om jag inte velat så hade jag inget val. Jag satt i möte hela kvällen. Men det var välbehövlig. Inte minst psykologiskt.

Torsdag. Då var det bara att starta upp en ny serie med pass. 14 km (1.07.13.10). Och det var lätta steg. Kunde blivit längre men kände att jag inte ville lägga på förmycket med tanke på dagens långpass.

Och så var vi framme vid dagens pass. Fick sällskap av bror. Och det var viktigt. Tog vägarna bort mot storstan. Passerade en messa stationer. Tunnlar. Polishögskolan. Golfbanan vid Ulriksdal. Och vid Järva krog var det dags att vända. Då hade vi kört 10km. Lungorna och benen kände sig fortfarande oberörda. Men det skulle de inte göra så länge till. Efter 13-14km började det kännas lite i benen. Men ändå inte alls så farligt som jag var rädd för inför passet. Tempot höjdes lite när viljan att komma hem blev för hög. Och då började det kännas bättre. Konstigt hur det där fungerar. Lättare ben vid högre tempo.

Vid 20km. D.v.s nästan hemma. Blev det en liten extra sväng på 2km. Det var där helvetet började. Jag vet inte om det var psykologiskt. Att vara så nära hemma och behövs springa förbi. Eller om det var de 2 milen som tog ut sin rätt. Men tungt blev det.
Totalt alltså 22km (1.47.05.58). Det längsta passet på länge. Väldigt väldigt länge. Minst 2 år. Har haft en hel del 20km pass. Men varje km räknas.

Börjar närma mig de utsatts 91km. Och ni börjar närma er förklaringen till den där "extra" km.