Det var på tiden!

Igår var det fortfarande kallt. Men det har inte varit något hinder tidigare, och inte heller nu. Ut i kylan och avverka 10 km. Innan jag stack iväg kände jag mig kallsvettig och illamående. Under passet kom spykänslor och huvudvärk. Men annars var allt bra. Ha! Det blev ett fruktansvärt långsamt pass, men det gjorde inte så mycket med tanke på dagens plan.

Idag var det nämligen dags. För första gången sedan hälseneoperationen förra vintern. Intervaller! Jag börjar lugnt med 4x1000m. Vila 1'. Var lite orolig innan passet med tanke på mängden minusgrader, men jag ansåg att -9 var okej för lite hårdare träning.

Oron fortsatte sen under uppvärmningen. Hur skulle knät reagera? Hur skulle senan klara det här? Efter 4 km uppvärmning och lite stretching så var det dags att starta klockan och rulla iväg. Tänkte att jag bara skulle ha en liten fartökning jämfört med distanspassen, så en tid runt eller kanske strax under 4.00 hade varit okej.

3.33.34/3.39.01/3.38.50/3.39.58

Mer behöver jag inte säga. Knät kändes ingenting. Varken under uppvärmningen, intervallerna eller nerjoggen. Senan kändes lite första 10' på uppvärmningen. På själva hälbenet. Sen var det knappt något alls under passet. Och bäst av alls, inget på nerjoggen.

Så ett snitt på 3.37.60 får vara helt okej. Kanske lite bättre än så. Med tanke på första gången på över ett år. Nio minusgrader och ett underlag som kan starkt ifrågasättas.

För första gången på länge kände jag mig nästan som en löpare. Även om steget kändes kantigare än på länge. Då jag inte är van vid högre farter. Men det här var bra. Riktigt positiva känslor. Nu är jag på gång. Nu är jag på väg tillbaka. Till något. Om det bara känns bra i senan i morgon bitti.