Det går fortsatt segt med träningen. Ingen direkt rytm i löpningen. Tunga ben. Tunga lungor. Det vill helt enkelt inte stämma.
Det blev 12 km (54.26.64) igår. På lite nya ägar. Lite nya skogsrundor. Men med samma sega ben.
Idag skulle det bli backintervaller. Men slutade med 10 km (41.48.26). Motivationen för backe fanns helt enkelt inte. Varken för Janne eller mig. Så det blev lite distans i hyggligt tempo.
Men någonting måste göras. Jag känner bara mer och mer rädsla för att bli trött. Jag fegar under distanspassen. Kör långsamare än tänkt. Hittar på ursäkter när det börjar bli jobbigt. Knyta om skor. Stretcha.
Det knyter sig någonstans inom mig när det är dags för intervaller. Tusingar. Backe 70/20. Bana. Vad det nu är.
Extra jobbigt blir det där Janne är med. Eftersom jag vet att han är mycket bättre än mig.
Jag vet inte riktigt varför det blir så. Men jag antar att det är rädslan för att inte orka. Att välja den enklaste vägen. Den lätta. Och att få stryk av Janne varje varje lopp. Och det gör mig inte direkt bättre. Jag blir inte bättre av att bara springa 12-15km sex gånger i veckan. Jag måste verkligen köra mina intervallpass. Det är dem som gör skillnaden.
Jag antar att det enda som finns att göra är att forcera igenom rädslan. Köra på. Bli trött. Bli helt slut. Tävla. Gång på gång. Tills det inte längre är något problem. Tills det inte längre är något speciellt.
Nästa tävling: 10 dagar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Fortsätt kämpa!
Kan lova dig att din bror tycker att du är guld värd att ha med på träningspassen, backe utan dig är inte att tänka på. Han är så avundsjuk på dig för din träningsmoral och att du orkar köra vidare även när det är tungt, hans rädsla (eller förhoppning) är att du någon dag kommer .att klå honom.
Hang in there och utnyttja din bror som draghjälp
Skicka en kommentar