Ren smärta

Jag skulle behövs någon form av mental träning tror jag. Jag börjar bli mer och mer rädd för trötthet. Rädslan av att bli helt slut. Rädslan för mjölksyran. Blir bara större och större. Jag fegar på passen. Vågar inte köra på. Vågar inte köra fullt ut. Samtidigt kan jag överraska ibland och köra pass som inte förväntas.

I onsdags blev det 15 km (1.07.32.13). Och efter det har jag inte haft mycket energi kvar i kroppen. Torsdagen var det mödosamma steg hela dagen. Ett besök i globen.
I fredags mådde jag dåligt. Energinivån var fortfarande i botten. Och huvudvärken var enorm. En extra vilodag blev insatt. Inte bra.

Idag steg jag upp relativt tidigt. Drog på mig skorna och de lagom doftande träningskläderna. Stack iväg. Och kände den ständigt närliggande smärtan från hälen. Det börjar likna sviterna från förra vårens träningsläger i Monte Gordo. Blåsa på blåsa på blåsa. Och det känns. Så in i helvete mycket. Efter 5 km domnar det bort. Och det går bra att köra.

Idag blev det 6 km uppvärmning. Sedan kördes det intervaller. 4x1000m. Precis som förra veckan. Med 1' stå/gå vila. Och 3 km nerjogg. Det var motvind idag. Ordentlig motvind. Vilket märks tydligt på tiderna.

3.42.85 - 3.34.73 - 3.47.90 - 3.36.65 gav ett snitt på 3.40.53. Vilket är närmare 2,6'' snabbare per lopp än förra veckan.Men där kommer fegheten in. Jag skulle orka flera lopp. Jag borde köra fler lopp. Jag vet det. Och jag tänker på det. Men jag vågar inte riktigt. Jag är rädd för att bli trött. Riktigt jävla trött. Som jag borde. Jag måste ändra på det där tänkandet. Det kommer inte att hålla. Det blir bara ännu värre när det är tävlingsdags. Då kommer jag inte våga gå med klungan. Jag kommer inte våga ett skit.

I morgon är det långpass. Smärtan kommer att finnas där. Men inte så mycket trötthets smärtan. Utan den där lite mera rena smärtan. Från hälen. Från skavsåret och blåsorna. Som snart är lika stort som en munk.