Då var det dags

Så var det äntligen dags. Någonstans längst inne finns det lite längtan. Men samtidigt är jag snuskigt nervös och rädd. Det kommer att bli tungt. Ingen tvivel om den saken. Och det ska vara jobbigt att springa. Inte minst på tävling.

Men nu är det marathon det gäller. En tävling och distans jag aldrig sprungit förr. Och just därför, så har jag ingenting att jämföra med. Jag har ingen som helst aning om vad jag kan prestera eller klara av.

Dessvärre kommer mina tävlingsnerver in också. De får man inte glömma. Träningstider är en sak. Tävlingsresultat en annan. Så har det alltid varit.
Nu har jag senaste veckan försökt ladda. Allt efter vad folk på foum och tidigare löpare har rekomenderat. Pasta, sömn och lätta joggpass. Precis som sig bör. Hurvida det ger resultat vet jag inte.

Kläder är framtagna. Det ända som inte är klart är skovalet. Ett par lite tyngre, men bättre dämpade Asics 2150 eller lite lättare Asics DS trainer. Är egentligen lite mer sugen på den lättare, men jag får sova på saken.

Och så vad gäller sluttiden. Någon sa 3.03.30. Samma person sa också att jag inte skulle tro på den. Vilket stämmer. Jag är mera inne på 3.15-3.20. Vilket jag skulle bli nöjd med på min första mara. Kanske ska jag hålla koll på 3.15-farthållarna. Försöka hänga med så länge det går. Kanske kör jag mitt eget race och bara kör på känsla. Risken är bara att jag lätt studsar runt första milen på 42' och sen får sota ordentligt för det på tredje milen. Det är inte lätt när man varit medeldistansare.

Hur som. En mara gäller i morgon. Det ska bli spännande. Får hoppas vi slipper regnet och får se lite sol. Lite, inte för mycket. Lycka till allihopa. Nu kör vi.