Knäproblemen var helt borta. Och jag började se fram emot en fin höst med ett bra Midnattslopp och en ännu bättre halvmara. Och kanske ytterligare någon tävling senare under året. Men sen åkte jag till norrland. Och där brakade helvetet löst. Ungefär.
Tanken var att jag skulle slipa på formen under de knappa två veckorna här uppe. Fokucera på träningen och köra på riktigt bra för att närma mig 38' gränsen på Midnattsloppet. De tankarna slogs bort drastiskt när vi passerade Ö-vik.
Utan att gå in på detaljer så blev Flickan från landet i norr´s pappa allvarligt sjuk och alla de fyra döttrarna vakade vid hans sida dag och natt. De timmarna hon var hemma vakade jag över henne och fick trösta. Låg vaken på nätterna för att lyssna om hon grät eller sov. Dagarna gick och han blev snabbt sämre. Fyra dagar senare somnade han in för gott.
Med andra ord blev det väldigt svårt att tänka på träningen. Egentligen kändes det väl som att i det läget spelar det väl ingen roll om man är i form eller inte. Livet i sig spelar lite mera roll. Man får ett helt annat perspektiv. Men de följande dagarna var väldigt känslomässigt utmattande.
Rent träningsmässigt har jag fått till några pass. Men redan under det andra distanspasset så började knät kännas igen. Efter det har det bara blivit värre, men det går att springa med det. Förutom ett intervallpass där hela benet höll på att vika sig under den avslutande 5' intervallen. Så planen är att köra på lite lugnare för att upprätthålla formen (ja, den dåliga formen jag verkar vara i...) fram till Midnattsloppet. Sen får jag se hur det känns innan start samt hur resterande tid av säsongen ser ut.
Känslan just nu är att det känns mindre i knät vid högre hastigheter. Och det kanske bådar gott inför en tävling. Men det kanske bara är inbildning. I morgon väntar lite 200-ingar på grusväg. Och ikväll väntar lite antiinflamatoriskt och massage på utisda av lår och en förbannat massa stretching. Lagom roligt. Och smärtsamt. Men någon måste ju göra det också. Håll tummarna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag beklagar sorgen. Ta den tid ni behöver för varandra en tid och låt träningen komma i andra hand. Det tror jag ni båda mår gott av.
Tycker inte du ska köra 200-ingarna idag. Har du ont i knät och det blir värre ska du INTE springa bara för att det går. Du kommer skada dig själv.
Mr T >> Tack. Jo, träningen får komma i andra hand, men samtidigt är det skönt att få komma ut och tänka på något annat ibland. Även om fullt fokus är svårt att hitta.
Nu råkade det bli 200-ingar och det gick bra, i alla fall knämåssigt. Rapport kommer snart. :)
Skicka en kommentar