Fjärde passet. 2.1 km uppe i Runbyspåret. Ett välkänt gamalt spår där jag tillbringat väldigt många träningstimmar under min uppväxt. Skönt att komma tillbaka dit och känna på skogsvägarna jag malt på så många gånger.
Under gårdagen och under förmiddagen har senan känts lite sisådär. Det var lite stelt i morse och under en del steg har det stramat lite. Tungheten från förra passet satt liksom kvar i senan.
Mellan löppassen har jag medvetet lagt in vilodagar för att vila senan helt. Ingen cykling heller med andra ord.
Men idag körde jag på i hopp om att det skulle släppa. Och efter en km började det kännas riktigt bra. Att det då och då stramade lite i övre senfästet gjorde inget sa sjukgymnasten, så det blev positiva känslor ändå.
Mot slutet, sista 2-300m kunde jag dessutom prova sträcka ut steget lite extra, få upp farten en smula i alla fall. Sköna känslor det också.
Så det rullar på nu. Det kan nog behövas korta pass regelbundet. För att få vätskan att röra sig uppåt. Och för att få musklerna kring senan att sträkas. Och blodcirkulationen att kicka igång.
Nu blir det nästan en veckas vila, då jag flyger upp till Umeå i morgon. Och sedan ner till Sundsvall för att se Winnerbäck.
I Sundsvall möter jag upp Janne så det blir nog något pass kring hotellet.
Efter Sundsvall bär det direkt ner till Tykland i några dagar, och där hoppas jag jag får in något kortare joggpass för att hålla igång läkningen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Du skriver: "För att få vätskan att röra sig uppåt". Är det något konkret medicinskt eller mera så som det känns?
Min högerfot stelnar till vid vila som om den fyllts med vätska som stelnat. Det tycks försvinna vid rörelse och under kort löpning känns det oftast ganska bra.
(Som hälseneskadad en tid har jag följt din blogg och läst din långa löparhistoria. Tack för den!)
Jumper >> Det är rent medicinskt. I vaden finns det små klaffar (som de som sitter vid hjärtat) och pumpar blod. Varje gång man anstränger vaden så öppnas dem och blod och vätska under pumpas upp. Sedan stängs de igen. Och så fortsätter det. Därför brukar stelheten kunnas kännas bättre efter en stunds löpning.
Hm. Undrar om någon förstår hur jag menar :)
Det låter som en bra förklaring. Tack för den! I mitt fall tycks det oftast räcka med lite gång eller några tåhävningar för att stelheten (som sitter i hela fotleden och inte bara runt senan) ska ge med sig. Kanske en ålderssak också. Benet har för övrigt opererats för åderbråck innan jag började min seniorlöparkarriär för nio år sen.
(Mitt artistnamn "jumper" anspelar på en medioker höjdhopparkarriär för 40 år sen. Mina 197 cm hade dock inte räckt långt om du fortsatt hoppa efter dina 181 cm vid 14 års ålder!!! Så gammal fick jag nöja mig med 147 cm. Men jag håller med: Löpning är nog roligare).
(Svarar samma sak på snitsarens blogg)
Skicka en kommentar