I tisdags var jag för sista gången hos Ingird och fick accupunktur behandling. Vi beslöt oss för att inte använda ström den här gången, eftersom stelheten var rätt ordentlig efter senaste gången.
Nu har det gått nästan sju veckor sedan senaste löppasset. Och den senaste tiden har det känts riktigt bra. Ingen stelhet på morgonen. Svullnaden har börjar gå ner. Och allt verkar gå åt rätt håll.
Igår tog jag på mig löpparskorna. Fick nästan damma av dem. Men det var en härlig känsla. Även om rädslan tog över det mesta. Nervositeten var enorm. Men till slut kom jag ut på vägen och var framme vid stolpen där alla rundor brukar börja. Klockan trycktes igång och stegen började långsamt långsamt rulla.
Eftersåt vet jag inte riktigt hur jag ska tolka passet. Om det nu ska kallas för pass. Det blev knappat 1km på 5'. Och det fanns inte den där perfekta känslan jag hoppats på. Men kanske var det att hoppas på för mycket. Det fanns ingen direkt ömhet i det nedre fästet, men ändå var det något som inte riktigt stämde.
Idag fanns det knappt någon stelhet i senan, vilket käns väldigt positivt. Och i morgon ska jag jogga 5-10' igen. Kanske får jag mer svar då.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
I alla fall ett fall framåt, snart är du igång på allvar igen!
Berglund >> Jo, jag hoppas det. 1km är ju inte mycket att komma med :)
Skicka en kommentar