Ett djävulskt pass!

Efter långpasset på 30km förra veckan tog jag det lite lugnt. Vilodag och så två lugnare distanspass på 10-13km. Benen var tunga första passet, men svarade riktigt bra på det andra.

Sen slog det om och blev tisdag. Efter jobbet på väg till gymet och löpbandet. Kände lite lätt irritation i halsen och började misstänka en kommande förkylning. Misstankarna stärktes i och med resultatet på passet. Passet bestod av tusingar. Sju stycken den här veckan också med 60'' vila.

Värmde upp 5km och startade om bandet. Första loppet flöt på fint. 3,26. Bestämde mig sen för att chansa lite och försöka hålla de andra någon sekund snabbare så snittet putsades. Andra på 3.24 och tredje på 3.22. Fortfarande med lätta steg. Började undra om det skulle bli något stort den här kvällen.

Fjärde också på 3.22. Och nu jävlar var jag taggad. Det här skulle bara bli en fint pass. Släppte lite på farten till 3.24 på den femte för att sedan trycka på lite extra på sjätte - 3.20. Jag kände att jag fortfarande hade mer att ge så det var bara att ösa på. Stannade klockan efter ytterligare tusen meter på fina 3.14.84.

Joggade ner lite lagom omotiverad i 2km med ett leende på läpparna. Men blev samtidigt orolig om det är en förkylning på gång. Det är då jag brukar få till ett superpass. Eller så har det med långpasset att göra. Att de lugna distanspassen efter blev till någon slags formtopp. För idag, två dagar efter intervallerna är irritationen i halsen fortfarane där, men inget mer än så.