Äntligen

I tisdags på löppasset började de första ömhetskänslorna komma efter 20''. Och höll i sig större delen av passet.
I torsdags kom de inte förren efter 1'20'', och höll i sig under en del stunder.

Idag har jag hjälpt Janne att flytta och har gått en hel del. Upp och ner för trappor med en hel del tygnd på fötterna. Så jag förväntade mig inte direkt att det skulle kännas speciellt bra under dagens korta 2km.

Jag joggade i väg och försökte hålla nere tempot som vanligt. Absolut inte över 5.00/km. Inga känningar efter första minuten. Inte heller efter andra. Idag började det komma strax efter 4'. Och var väldigt lite.

Vägen tillbaka gick lite snabbare, men senan kändes förvånandsvärt bra. Får hoppas att det kanske kan bli en liten vändning nu. Jag behöver verkligen det i livet för tillfället.