En vecka till

Det vill fortfarande inte bli bättre i den där senan. Nu har det gått en vecka till där jag malt på med 2km varannan dag. I riktigt lugnt tempo. Men det vill sig inte.

Första 4-5' ömmar det i senan. Sedan brukar jag stanna upp och känna lite på den. För att efter det vända och jogga tillbaka. På hemvägen brukar senan kännas mycket bättre.

På morgonen är ömheten mycket mindre också. Det är väl egentligen det enda tecknet på förbättring. I alla andra lägen känns det som att det står still eller försämras.

Nu återstår det två pass innan jag ska prata med Dr. Gustafsson igen. Men jag vet inte riktigt vad jag ska fråga eller säga. Det mest frustrarande är nästan att jag inte kan sätta fingret på vart i senan det gör ont när jag springer. För känner jag på den innan eller efter så gör det inte ont någonstans.

Nu har jag precis avverkat 2km (9.52.25) och benen längtar efter mer. De skriker efter fler km. Tyvärr får de fotsätta skrika ett tag till. Jag kan inte tysta dem.