Det var inte så här det skulle bli

Här har jag suttit och funderat på hur jag ska göra. Vilka vägar det finns att välja. Vad jag kan hitta på för att stelheten i senan ska ta och försvinna för gott. För som det är just nu, känns det verkligen inte som att det går frammåt med läkningen.

Dr. Gustafsson's ord ekar i huvudet dag efter dag. "Spring mera". Jo, och det verkar hjälpa väldigt mycket. Två månader har gått sedan jag började med 2km varannan dag. Och senjäveln känns inte mycket bättre för det.

I morse tänkte jag att jag skulle vila helt i två veckor. Men så tog jag tag i telefonen och ringde idrottskliniken. Det ska visst inte vara lätt att få tag på sin läkare. 21 maj fick jag en telefontid. Så undertiden känns det som att jag kan fortsätta med varannan dagtjafset. 2km njutning. Så får jag se vad Dr. G har att säga sedan.

Idag blev det i alla fall en 2km runda. Skönt att få röra lite på sig, även om det bara är så kort. Senan kändes relativt bra, men inte helt perfekt. Och i morse var den väldigt stel.
Det var inte riktigt såhär det skulle bli. Det skulle bli bra. Riktigt bra, som med den andra senan. Så jag ska kunna susa fram över stock och sten. I mer än 2km.
Så frågan är egentligen vad som är värst. Smärtan i senan. Eller smärtan i hjärtat.