Aldrig nöjd

Ibland undrar jag vad jag har för krav på mig själv egentligen. Jag blir aldrig riktigt nöjd med mina pass. För någon månad sedan sprang jag min första mara. 3.11.25 kom jag in på. Efter att ha ett första mål på 3.30. Riktigt bra enligt många. Inte alls godkänt enligt mig.

Idag drog jag av 5km snabbdistans efter att i flera veckor knappt kunnat springa på grund av en hälsporre. 5km i 3.43-fart. Men jag är inte alls nöjd med passet. Jag ska fan kunna springa betydligt snabbare.

Sådär är det jämt. Pass efter pass. Tävling efter tävling. Och visst är det bra att ha krav på sig själv. Att vilja höja sig och utvecklas. Men någon gång måste man kanske stanna upp och känna sig nöjd också.

Jag vet inte vad det beror på. Jag har alltid haft enorma krav på mig själv. Inte bara när det gäller löpning, utan även i förhållanden och arbete. Överallt. Men nu är det en träningsblogg och då pratar vi om det.

Jag får försöka hitta något pass som jag är riktigt nöjd med. Som efter Spring Cross i våras, då var jag faktiskt nöjd. Jag hade inte kunnat göra mer och det jag gjorde imponerade på andra och jag blev nöjd med min prestation. Så kanske är det där skon klämmer. Jag måste känna att jag gett allt. Att det inte finns ett förbannat skit kvar att krama ur benen och kroppen. Det är bara då jag är nöjd. Det är svårt det där.