En dag kvar

Nuåterstår det bara en enda dag. Sedan går midnattsloppet av stapeln på Stockholms gator. För bara några timmar sedan hade jag inte bestämt mig för om jag skulle ställa upp eller inte. Med tanke på situationen med hälsenan. Men nu. Nu är beslutet fattat.

Hela veckan har jag testat senan. Olika farter, olika underlag och olika stegisättningar. Allt för att se hurvida senfästet ömmar. Och hur mycket det ömmar. I måndags blev det 15km. Några km ute och några på löpbandet. Kändes okej. Lätt ömhet men riktigt tunga ben.

Tisdag. Och jag mötte upp Mr. T nere på vallen. Han körde sina 200:ingar och jag tänkte testa några 400:ingar (givetvis utan spikskor!) i lite lugnare tempo. Hade som mål att hålla strax under 4.00/km fart. D.v.s 1.30-1.35. Nu hamnade dem på 1.24-1.21-1.20-1.20-1.17. Jag vågade inte komma upp på tårna ordentligt utan rullade fram, vilket gör att låren får jobba på tok för mycket och krafterna tar slut snabbt.
Jag ville inte chansa utan stannade efter 5st. Kändes tungt i benen och kroppen, men senan var hyfsad.

I onsdags sprang jag till gymet. Tänkte testa några km i närmare 4.00-fart. Benen var som stora stockar. Andningen tung. Och senan gav inte alls någor positivt besked. Att ställa in midnattsloppet kändes väldigt aktuellt.

Vila igår. Så var tanken redan från början. Och så ett kortare lugnare pass idag. 8km. Jag stack iväg. Det här skulle bli det avgörande passet. Och nu sitter jag här. Lycklig. Ingen ömhet i senan. Lätta ben och lätt andning. Precis det passet jag behövde inför i morgon. Dessutom behövde jag inte rulla påsteget utan kunde springa precis som alltid. På tårna med ett fint, lätt studsande steg.

Något så djävulskt skönt. Nu blir det att fortsättata voltaren tabletter och smörja med zon gelen. Kanske hjälper det trots allt. Och så i morgon. Då drar jag på mig den där fula lysande gula t-shirten och sticker iväg. 10km. Med ett mål att kunna hålla närmare 3.50-fart rakt igenom.