Tiden går...

Det har snart gått en månad sedan jag tog beslutet att sluta springa. Ett beslut jag fått väldigt stort stöd för. Alla utom en jag pratat med ansåg att det var ett klokt beslut. Att det var rätt och att de förstod till fullo. Och det känns bra.
Men sedan finns det en som tyckte att jag skulle komma tillbaka igen. Vila och stärka senan. Kanske byta träningsinriktning. Det var Håkan Larsson. Triatleten. Och det kändes bra också. Han vet säkert vilken vilja man som idrottsman har. Och jag kan inte undgå att bli mäkta imponerad och bli fruktansvärt avundsjuk på allt det han kör. Och ska jag vara ärlig känns det rätt roligt att kanske träna något nytt.

Under den här senaste månaden har jag skrivit två böcker i stället. Plötsligt fanns det så mycket fritid. En barnbok som fortfarande behöver bilder. (Någon som är duktig på att teckna?) Och en bok som heter "Resan mot det oundvikliga beslutet". Det är en självbiografi som beskriver vägen till beslutet att sluta springa.

Hälsenan blev först lite bättre. Men under den senaste veckan har den bara blivit sämre. Jag har mina misstankar att problemet kan ligga i mina fritidsskor. Jag ska byta skor under ett längre tag nu, och se hur resultatet blir.

Träningsmässigt den senaste månaden har jag kört lite allmänstyrka varje kväll. Armhävningar, situps och backups. Och så träning för hälsenan. Men jag vet inte hur länge jag kan hålla mig i från att sticka ut och köra något mer. Något mera givande. Jag har ingen bra cykel, endast en mountainbike. Så långa cykelpass vet jag inte om det är så bra. Och löpning...nej, inte innan senan är helt bra. Någonting måste jag hitta på snart. För det här fungerar inte längre.

Jag börjar bli mer och mer övertygad över att den här träningsdagboken snart kommer att ta fart igen. Kanske inte en löpares dagbok. Men träning blir det snart.