Pollen?

Det har varit en tuff period senaste veckorna. Den där känslan av att något finns i kroppen som inte vill bryta ut. Den kom tillbaka. Nästan tre veckor gick mellan träningspassen. Huvudvärk. Seghet. Men inget mer än så. Till slut lessnade jag och körde på. Några joggpass. Kom upp till 15km. Det är bra. Men känslan är fortfarande inte bra.


I söndags skulle jag springa till andra sidan stan. Fotbollsmatch för den stora. Regnet har fallit hela dagen. Skön luft. Jag drar på. Kroppen känns riktigt bra. Det var länge sedan. Km efter km går. Klockar milen på strax över 42. Lätt.


Igår. Varmt och skönt. Soligt. Nya glasögonen på. Har man på dem vill man visa sig snabb. Stabil. Det var jag inte igår. Det var så brutalt tungt. Kände mig som en otränad gubbe som inte tagit ett löpsteg i hela sitt liv. Fick stanna för att hämta andan flera gånger. Näsan rann. Slem i halsen. Tungt att andas. Och jag inser att här ligger det något bakom. Kan det vara pollen? Jag har aldrig haft problem med det tidigare. Nu känns det som att allt pekar på det.


Idag faller regnet. Jag har inga problem alls. Kanske ska man passa på att springa när det är skitväder. Kul.

Springa med grannar

Jag har en granne som är maratonlöperska. Eller. Hon har varit i alla fall. Landslaget. VM. Givetvis springer hon fortfarande en hel del.
Ett hus längre bort bor det en annan familj. De åker mycket skidor. Mannen springer en del. Förra året sprang vi en rund ihop. Han skulle visa mig en runda runt en sjö. Det slutade med en hel del myr och vilselöpning. Men trevligt ändå.


Sen gick det ett år. Började kännas lite löjligt att vi inte sprungit ihop fler gånger. Så förra helgen stod vi och pratade. Jag nämnde löpning dagen efter. Han frågade hur långt. Jag tolkade det som att ett intresse att följa med fanns.


Klockan 09.00 möttes vi ute på gatan. Drog iväg i 4.30-fart. Jag var inte riktigt beredd på det. Brukar gärna ta 1-2km i 5.00-fart för att låta kroppen komma igång. Men det blev en fin runda. Nya vägar. Inget folk. En massa prat. 17km i 4.29-fart. Och det är här min andra granne kommer in i berättelsen. Hon som har varit elit.


Hon känner till den där runda. Brukar springa den hon också. Och när jag nämnde att vi kört den började hon fråga om farter. Hon började föreslå att vi alla skulle köra tillsammans. Och paniken växte. En lätt maratonlöperska och två stela gubbar som gör allt för att inte släppa. Det kanske skulle vara något.


Under veckan som gått fick jag annars in ett bra backpass på lunchen. 8x220m i farter mellan 3.08 och 3.34. Blev tungt där på slutet. Kanske ska sänka farten lite och försöka köra 10-12st i stället. Känner att det sliter en del på vaderna.
Efter tisdagen kom lite förkylning och hälsade på. Inget allvarlig men det slutade ändå med några vilodagar. Förhoppningen är att kicka igång igen ikväll eller i morgon.

Premiär för kort backe

Okej. Det har varit tyst någon vecka nu. Har haft lite sviktande fysisk status under en period vilket resulterat i någon extra vilodag men framför allt lugnare distanspass. Jag har lyckats fortsätta hålla mellan 50-60km i veckan men har medvetet plockat bort kvalitetspassen för att kroppen ska klara av att träna överhuvudtaget.


I helgen har det dock börjat kännas bättre och under dagen i går beslöt jag mig för att ta mig an backe. Under tidig vår har jag malt lång backe inne på bandet. 600m men allt från 5-7% lutning och farter ner till 4.20/km. Ändå sådär lite lagom roligt.


Nu har isen smält. Snön har farit all världens väg. Det är till och med så att en och annan gata har blivit rensopad från grus.
17.00 och jag lämnar springandes av den äldre sonen på fotbollsträning. Springer vidare till en becka jag tänker kan fungera som lite kortare backe. Den ligger givetvis i skuggigt område och är därför antingen dyngsur eller snöklädd.
Jag springer vidare till nästa tänkbara backe. Den går genom en skog. Men det mäts inte till mer än knappa 100m. På tok för kort.


Slutligen kommer jag fram till en lång backe. Jag kommer inte att köra hela vägen upp. Det blir nog närmare 500m. Men jag mäter upp en sträcka som är ungefär 200m. Och så ställer jag mig redo längst ner vid lyktstolpen.


Trycker i gång klockan. Trycker i från i steget. Efter 45'' stannar jag. 220m. Det blir bra. Och så håller jag på. Det blir totalt 8st lopp i bra fart. Den första gick i 3.10-fart. De övriga kanske runt 3.30-3.35. Det var till och med så att backen kunde bjuda på en hel del mjölksyra. Och det var inte igår man fick smaka på det. Och jag hade verkligen glömt bort hur plågsamt kort backe kunde vara.


Vaknade upp med trötta ben. Tur det inte är löpning idag. Försöker tänka klokt. I stället bjuder jag benen på ett benpass. Ha. Varsågod. De kommer tacka mig i morgon när det vankas lugn återhämtningjogg på lunchen. Eller inte.


Blickar jag fram till helgen. Om kroppen fortsätter att kännas sig okej. Då har jag planerat in ett 8x3' tröskelpass. Utomhus. Känns onödigt att gå in på gymmet i dessa coronatider.

1% lutning för mycket

Ny vecka vilket innebär en ny rapport från helgen och veckan som gått. Efter att ha fått ihop fina 70km så gick jag in i en ny vecka med högt huvud. Nästan lite av känslan att det går för bra.

Lugn lunchlöpning på tisdag. Inga konstigheter. Nästa löppass på torsdag. Fick återigen chansen att komma iväg till Iksu för att dra på lite extra. Totalt 15km den dagen med en lite snabbare 10km i mitten som gick strax över 43'. Total kontroll.

Fredag. Tvingar ut sonen för att röra lite extra på sig. Hittar en backe. Kör 6 stycken ruscher upp. Kanske 120m. Skönt att få se någon annan plågas lite i en backe.

För sedan slår det om till lördag. Och då är det min tur att plågas i en backe. Sista långa backen för den här våren. Ytterligare en höjning både med farten, nu 4.20/km, och med lutningen (7%). Och nu vet jag vart gränsen går.
Förra gången när jag körde 8x600m i 6% lutning och 4.22-fart, då var det lugnt. Hade kunnat mäkta med några lopp till.
Nu var jag tvärdöd. Gick knappt att ta sig upp de sista loppen. Jag fick grisa på ordentligt för att klara alla loppen. Tankarna om att bryta brottades med mantrat att jag känner mig stark. Tur att det sistnämnda vann. 8x600m 7%, 4.20-fart. 400m joggvila alltså.

Stänger veckan med ett långpass. Fortsätter att träna mig på att springa lugnt. Ibland går det. Ibland inte. 22km blev det den här gången och även om det kändes bra så gick det kanske några sekunder för snabbt.

64km fick jag ihop den här veckan. Sjukt nöjd. Och totalt 14 raka träningsdagar nu. Det rullar på riktigt fint.

Vilken helg!

Kroppen reagerade inte på torsdagens lite snabbare avslutning. Och dessutom fick jag till en lugn 10km jogg på fredagen. Plus en km extra med William. Han älskar att få springa och ska dra på sig samma utstyrsel som jag har. Tröja, i mitt fall underställ och så t-shirt över.  Fantastiskt. Sen kör vi på. 1km på strax över sju minuter för den lilla. Han verkar ha tagit över intressen från den äldre som ofta var med förr. Han är mest insnöad på fotboll just nu.

Hur som helst. Lördag morgon. Och jag drar med lite lätt ångest iväg till Iksu. Snabba tusingar står på schemat. Tidigare har det varit 10x1000m i farter runt 4.00/km. Inte mördande tempo alltså, men ändå relativt snabbt.
Nu var det sex lopp. Men de skulle gå på 3.50. Det var länge sedan jag sprang så snabbt. Där av ångesten. Efter en seg uppvärmning så var det dags. Lopp nummer ett. 3.49. Lopp nummer två. 3.49. Planen var att hålla samma fart i två lopp till och sedan kanske kunna öka, om allt kändes magiskt.

Lopp nummer tre. 3.48. Nummer fyra. 3.48. Shit. Det här löper på riktigt fint. Inga alls problem med varken hjärta, lungor eller ben. Lopp nummer fem. 3.48. Bara ett lopp kvar nu.

Drar i väg och försöker höja farten succesivt under intervallen. De sista 200m ligger jag i 3.29-fart. Jag får ta i ordentligt. Men jag är inte så död att jag faller ihop efter loppet. Kommer in på ett snitt på 3.48.3 och är riktigt nöjd. Det var inget jag trodde innan passet.

Söndag. Långpass. 23km i lugn fart. Precis under 5.00-fart. Har börjat hitta ett lugnare tempo på långpassen. Känns viktigt. Och bra.
Totalt 70km förra veckan. Fem löppass och två styrkepass. Tack för det kroppen.

Keep on running

Senaste tiden har det varit lite strul med kroppen. Jag har inte varit sjuk. Men jag har heller inte varit frisk. Det är någonting som ligger och spökar där inne. Utan att bryta ut. Och det är fruktansvärt irriterande.
Det blev helvila i helgen men när det inte hjälpte så började jag röra på mig lite smått i veckan. Kort jogg på 6km och några kortare FMTK styrkepass. Kroppen blev varken bättre eller sämre av det.

Igår öppnades det upp för lite löpning utan tidpress på kvällen. Jag tog chansen att åka till Iksu och testa. Inga planer på varken fart eller distans.
Jag började rulla på. 5km i lugn fart. 25.00. Inga konstigheter.
Höjde farten lite. Andra femman gick på 23.30. Fortfarande oberörd. Började planera i huvudet. Kanske 15km. Och så testar jag att dra på lite sista femman.

Benen rullade på fint och jag klockade den på 21.17. Det som väntade nu var en nervös väntan på hur kroppen ska svara på det här. Kommer jag vara dyngförkyld i morgon? Kommer halsen bli värre?

När klockan ringde i morse kände jag efter. Förutom att jag var extremt trött så kändes kroppen bra. Inte fläckfri. Men inte värre än innan. Så jag tänker att jag kör på. Lättare jogg i eftermiddag. Utomhus. Och så en plan på lite snabbare tusingar på lördag. Kanske 6st på 3.50.

Men först lite jobb. Några timmar kvar. Och i öronen alterneras Winnerbäck och podd med LG och Peppe.

Backe på bandet

Nu sitter vi här i tider där Covid-19 härjar runt om i världen. Saker är oklara. Jävligt oklara. Men en så länge är jag frisk. Eller. Ja, relativt frisk i alla fall. Träning 11 dagar i sträck nu. En bra rutin är lagd.

Önskar få till lite längre distanspass bara men det är svårt att hinna så mycket mer än 10km på luncherna. Den största mängden läggs på helgerna. Så det är väl egentligen där rapporten får hamna.

För tre veckor sedan körde jag backe på bandet. 8x600m med 5% lutning. Höll 4.24 fart upp och joggade långsamt 400m ner.
Det var ett lagom tufft pass. Men jag ville ha lite hårdare. Det skulle kännas mer i benen. Så inför förra helgen höjde jag ribban lite.

8x600m med 6% lutning. 4.22-fart upp. Visst kändes det lite tungt de sista 2 loppen, men inte alls så där som jag hade hoppats på. Om två veckor är de dags igen för backe. Får se om jag ska dra upp farten eller lutningen. Kanske har jag även tur att kunna köra ordentligt ute då. Isen smälter på vägarna, men det går långsamt.

Så även om folk i världen sitter i karantän. De är sjuka. Gränser och affärer stänger ner. Då gäller det att fortsätta hålla rutinen så länge det går. Plötsligt kanske jag också ligger där och har blivit smittad.
Men tills dess. Då springer jag vidare.

10x1000 = sjukdom?

Det blev en mental smäll att de passen som gått så fantastiskt bra inte riktigt räknades längre. Så i lördags, då klev jag in på Iksu igen. På ett annat band och tänkte att jag skulle dra av samma pass. 10x1000m med 60'' ståvila.


Utgångsfarten lade jag på 4.04. Kanske lite högt men jag tänkte spänna bågen ordentligt. De fyra första flöt på fint. 4.04 - 4.04 - 4.04 - 4.04. Inga konstigheter.
Femte och sjätte loppet. Höjde ett snäpp. 4.02 och 4.03. Fortfarande låg puls och pigga ben.


Mer än halvvägs nu. Sjunde. 4.01. Tre kvar och nu fick det bära eller brista. 3.59. Allt lika kontrollerat som om det vore det första loppet.


Åttonde. 3.56. Fan va roligt det är att springa snabbt. Och så ut på sista loppet. 3.51. Underbart. Ett snitt strax under 4.01 och en hel del krafter kvar. Dessutom på ett band som inte är känt som allt för snällt. Hoppas jag.


Vaknar upp dagen efter. Täppt i näsan. Ont i huvudet. Seg i kroppen. Är det förklaringen till att det gick så bra i lördags? I våras körde jag ett liknande pass. Snittade strax under 4-fart. Blev sjuk efter.


Sportlov den här veckan. Hade planer på att kunna springa en hel del. Både långt, snabbt och mycket. Blir nog vila i dag i alla fall. Hoppas vara piggare i morgon.

Blåst på bra pass

Kort uppdatering bara.
Två bra kvalitetspass senaste veckan.
Jag började med 10x1000m med 60'' vila på bandet. Flöt på något enormt bra. Lätta ben. Lätt kropp. Snittade 4.03. So far so good.


Några dagar senare. Dags för tempopass. Planen var 8km. Men även det flöt på magiskt bra. Slutade på 10km på 41' blankt. 4-06-fart med andra ord. Och självförtroendet växte. Att komma under 40min vid 40 års ålder, det skulle väl inte bli så svårt när det här kändes så lätt.


Timmarna gick och så läste jag ett instagraminlägg. Det handlade om den där lokalen jag sprang i. Om det där bandet jag hade använt på de här två passen. Det handlade om att det bandet var det lättaste på hela stället. Alldeles för snällt. Det pratades om 5-10sek per km. Fuck.


Och så plötsligt var det inte alls lika positiv känsla kring de där två kvalitetspassen. På andra band kan jag upptäcka när de går fel åt andra hållet. Ligger jag i 4.00-fart så visar min klocka och bandet olika tider. När min klocka har gått fyra minuter så har jag bara kommit 950m ungefär. Det blir tydligt. Men det upptäcker jag inte om bandet går för snabbt. Eller så gör det inte det och mina tider stämmer fint.


Till helgen ska jag köra långa intervaller. Kanske 2x3000-2000-1000 eller 3x2000-1000. Eller så blir det 5x10' med 2' joggvila. I en fart på kanske 4.05. Ja, så får det nog bli. En sak är säker dock. Jag ska välja ett annat band än senaste.

4x2000 [4.08]

Ny vecka. Nytt kvalitetspass. Efter att förra veckan fått avbryta intervallpasset så tog jag revansch i helgen. Planen som var uppsatt löd: 4x2000m i 4.08-fart med 1km joggvila i 4.45-fart. Sagt och gjort och jag stod redo på bandet kl 08.00.


5 km uppvärmning. Det går sjukt långsamt och segt. När intervallerna drar igång och känns lätt så försöker jag kontrollera mig att inte höja farten. 4.08 var det bestämt. 4.08 skulle det bli.
Alla fyra loppen löpte på hur fint som helst. Kändes som det där var en bra tröskelnivå för mig just nu. Hade kunnat mäkta med flera 2000:ingar till.


Nu gäller det bara att hålla i det här. Långa intervaller eller tempo en gång i veckan. Nu i helgen är planen 7-8km tempo alternativt 8x1000m. Inte för snabbt.


Avslutade veckan med att springa hem från andra sidan stan. Åtta grader kallt och med enorm huvudvärk. 15km blev det och veckan bjöd totalt på 53km.

3000-2x2000-2x1000

Jag tror att svaret på frågan i förra inlägget är nej. Ingen skriver blogg. Ingen läser blogg. Så därför kan jag egentligen lika väl fortsätta fylla i diverse träningsdagböcker i stället. Det går snabbare. Det är lättare att analysera.


Avslutningsvis ska jag kanske nämna att jag nästan flög fram i helgen. Bandpass i lördags. Tanken var 3000-2x2000-4x1000 i farterna 4.15-4.10-4.05. Vilan var jogg 4'/3'/2'.
På förhand tänkte jag att det var ett rätt tufft pass. Kanske inte farten i sig, men att hålla på så länge, det är jag inte riktigt van vid än.


Jag drog iväg. Fick tag i en band i fel rum. Tycker inte om det där stora rummet på gymmet. Luften är kass. Väggen är för nära. Men med många nyårslöften så är det bara att ta det man får. Om några veckor är det nog lugnt igen.


Den första intervallen flöt på bra. Förutom att jag insåg att bandet var sjukt felkalibrerat. Tappade nästan fem sekunder per km jämfört med vad det skulle vara enligt bandet. Vilket resulterade i att jag försökte springa ikapp det med högre hastighet än jag egentligen skulle behövt.


2x2000 gick också bra. Men sedan började kroppen ta slut. Två stycken tusingar mäktade jag med. Sedan kom den där rädslan för att bli för trött. Jag vek ner mig. Joggade ner 1.5km och stannade bandet. 17km är en okej mängd. Men jag hade nog kunnat bita ihop. Och det stör mig något enormt.


Söndag. Lugnt långpass. 18km utan konstigheter. Finns det bara gott om tid så är de passen underbara. Jag fortsätter att arbeta med att kunna hålla nere farten. Dessutom är kroppen så stel på morgonen så de första km ser nog inte vackra ut.

Skriver folk blogg fortfarande?

Jag hittade en gammal tråd på jogg.se som handlade om träningsbloggar. Klickade lite sporadiskt på några stycken. Av kanske 20 stycken jag tittade på så var det en av dem som var aktiv. Alla andra tog slut där någonstans mellan 2011 och 2015. Skriver folk bloggar fortfarande? Finns det något som helt intresse av att egentligen följa någons träning? Kanske är det mera en egen slags träningsdagbok numera. För framtiden.


Streaken med träning är intakt. 12 passet i rad nu. Nästan varannan dag löpning/styrka. Försöker vara klok och hålla igen löpningen, även om det känns bra. Det har dock uppstått någon liten irritation. Under hälen på vänsterfoten. Hälsporrekänsla. Kul. Precis vad jag önskade mig det här året. Jag tror det kommer från att jag går omkring utan skor på jobbet numera.


Skorna är på nu. Gjutna ilägg i skorna. Styrkeövningar för foten. Tror jag har det under kontroll. Inga känningar i går under löppasset. Stack iväg direkt efter jobbet. För varje dag som går så blir vägarna ändå lite lite mindre halkiga. 10km var planen. 10km blev det.


I slutet av passet kom jag in på en grusväg. Den var helt fri från is och såg så förbannat inbjudande ut så farten drogs upp direkt. 4.24 och 4.17 gick de två sista km på. Kändes fantastiskt att få trycka på lite utan att halka ett halvt steg bakåt hela tiden.


Idag blev det lunchträning. En riktig lyxsak jag numera kan göra. Får återkomma om det. FMTK - 600 reps blev passet. Svetten rann. Pulsen upp. Jobbet gjort.

Det rullar på

Det nya året rullar på riktigt bra än så länge. Men jag har samtidigt en enorm erfarenhet av att det brukar kunna ta slut rätt snabbt när det rullar som bäst.
Samtidigt måste man få njuta lite av rullandet.


Nu är det inte så att formen är fantastisk. Men milen kommer in på kontot. Passen blir av. Och av det kommer formen till slut. Det har jag också erfarenhet av.


I lördags trotsade jag halkan och begav mig till gymmet. Trängdes lite med alla nyårslöften. Visserligen var jag där tidigt på morgonen så de flesta nyårslöftena låg fortfarande och sov.
Hur som helst. Upp på bandet med morgontrött och stel kropp. Iväg.
Har man tanken att springa lite längre, kanske upp mot 20km, då är de där första 6-8km så ofattbart tråkiga.


En annan nackdel med band är att jag har svårt att spinga lugnt. Så fort kroppen är i gång så går det fortare och fortare. När första milen avverkades på lagom imponerande 48' så gick farten direkt upp.


Hade en tanke på att köra en halvmara. Få en slags tid som jag kan ha som riktmärke. Men så blev det inte. Några km in på den andra milen så började det bli tungt. Farten låg ner mot 4.20/km nu. Och jag inser att jag är inte där. Inte ännu. Så efter 18km klev jag av. Nöjd men bitter. Jag hade i alla fall inte ont någonstans.


Igår gav jag mig ut på de halkiga gatorna. Tänkte ta en lugn runda. Svårt att springa för snabbt när det är så mycket is ute. Kroppen kändes bra. Efter 16km när jag var hemma igen kände jag mig nästan oberörd. Fantastiskt när det går att få in såna pass ibland också. Och det är något jag har och fortsätter att träna på. Att tvinga mig själv att springa långsamt. Nu gick den här rundan i 4.44-fart. Kanske ändå lite för fort. Men det kändes grymt.

Nytt år - 2020

Nu har det gått några dagar sedan julafton. Så pass många dagar att det gick och blev ett helt nytt år faktiskt. 2020. Ett år där det är dags att försöka öka mängden lite till.
För att summera de sista dagarna av året så blev det lite blandat. Någon dag där jag kände mig hängig. Någon dag där jag malde på 15km i bra fart på bandet.
Fick också in 20km skidor med en kompis. Första gången jag stod på skidor sedan Vasaloppet. Vaknade upp med sån brutal träningsvärk i höftböjarna och framsida lår så jag knappt kunde stiga upp ur sängen.

Summerar vi året. Då blir det ändå med positiva ögon. Började med att köpa två par skor med hög drop. 10mm. Tänkte att det kunde avlasta mina vader lite. Efter det har jag kunnat köra över 10 mil varje månad (utom oktober där tre sjukveckor satte stopp för det). Om det beror på skorna eller något annat, det vet jag inte.

Under året har jag också tänkt om lite gällande träningen. När jag kört backe eller långa intervaller så har jag kört det lite långsammare än tidigare. Mera åt tröskelhållet. Kanske har det också gjort att vaderna hållit lite bättre.

Under året fick jag ihop 1737.5km. Det är en ordentlig höjning från 2018 (675.7km). Målet i år var 1500km och det klarade jag. Planerar 2000km för 2020. Ingen onaturlig höjning, men det är ändå beroende av hyfsad hel kropp, både från skador och sjukdomar.

Årets första mil avverkades igår. 10km på otroligt isiga gator. Kanske ska jag investera i ett par Icebugs. Om vintrarna ska se ut så här i fortsättningen så är det kanske lika bra. Enligt vädret ska det nu vara plusgrader någon dag till innan det blir kallt några dagar. Sedan plusgrader igen. Ser ut att bli halkigt resten av månaden. Tyvärr så innebär det också att jag måste gå in och trängas med alla nyårslöften på gymmet.

Idag är det löpvila. Lika bra det. Är själv med barnen och det är isgata utanför fönstret. Lägger mig ner på mattan och kör ett FMTK pass i stället. Laddar benen för löpning i morgon.

Julaftonslöpning

Juldagen. Äntligen rullar julen förbi. Har på senare år inte direkt varit ett stort fan av julafton. Så mycket måsten. Så mycket pengar. Så mycket att göra.
Ett av alla måsten. Vilket i och för sig tillhör ett trevlig måste. Är julaftonslöpningen. Det är en tradition. I säkert många löpares hus. Den behöver inte vara lång. Den behöver inte vara hård. Men den ska fan i mig göras.

I år var jag lite orolig att den inte skulle bli av. Har varit lite risig till och från. testat att springa men känslan har blivit sämre dagen efter.

Till slut chansade jag och drog iväg på julaftonens morgon. 10km längs snöklädda och isiga gator. Ingen toppenkänsla direkt. Men 10km är alltid 10km. Och julafton är alltid julafton.

Räknade med att få tillbaka den där risigkänslan dagen efter. Men vaknade i morse, visserligen extremt trött, men ändå med en bra känsla i kroppen. Så även idag blev det en morgonjogg längs de snöklädda och isiga gatorna. Idag dessutom med snö i luften. 12km blev det och trots lätt ömmande hälsena så känns det positivt för resten av ledigheten.

För irriterade hälsenor. Det är något jag sprungit med till och från i snart 20 år. Inget konstigt. Men ändå irriterande. God jul.

Vi hörs snart

Det är lite komisk när jag avslutade senaste inlägget med återkommer snart. Det blev inte snart. Det blev jävligt länge. Närmare fem år. Mycket har hänt sedan dess. Barn har fötts. Föräldrar har gått bort. Vader har gått sönder. Knän har opererats. Och jag har bytt arbetsuppgifter. Annars är allting precis som tidigare.
Nu är det här. Vad jag vill minnas. Inget ställe där man sitter och skriver om sin familj eller andra vardagliga funderingar. Det finns det visst ett annat ställe till. Utan här pratas det träning. Eller skador. Som det har handlat rätt mycket om här.


Jag tänker inte gå tillbaka i tiden och ta upp den ena vadskadan efter den andra. Det jag kan säga. Det är att jag sprang sönder min menisk för ett tag sedan. Brorsan var här uppe på besök. Och det brukar gå som det gör när vi kör. Lite för hårt. Lite för långt. Lite för mycket tävling. Helt enkelt mer än en medelålders kropp klarar av.
Nu är menisken opererad. Två vasalopp har körts. Ett i -28 grader och ett i strålande sol och snösorbet. Vilket som var värst? Faktisk det andra. Jag har sällan varit så förstörd vid målgång.


Nu hoppar vi till nutid och låter de här senaste åren vara en dimma. En lång skadefylld dimma. Det är december och det är bara några dagar kvar till jul. Givetvis vankas det julaftonsjogg. Enligt tradition.
Det här året har det rullat på rätt bra. Över 10mil varje månad utom oktober. Då drogs jag med en långvarig förkylning. (Märk väl, ingen skada!)


Jag har under året varvat löpning med styrketräning. Sedan sommaren har jag kunnat börja träna på luncherna. Löpning tisdagar och torsdagar. Styrketräning måndagar och onsdagar. Vilket givetvis resulterar i mer tid hemma på kvällen.


Jag har under hösten också upptäckt FMTK. Försvarsmaktens träningsklubb. Underbar app som har en massa olika pass för olika eller hela kroppen. Den säger helt enkelt åt dig vad du ska göra. Perfekt när man inte riktigt är insatt i styrketräning eller inte orkar tänka. Dessutom alla övningar utan redskap.


Nu är det torsdag. Strax dags att cykla och hämta barn. Tror det blir dagens träning. Har varit lite seg senaste dagarna. Trött i kroppen. Försökte mig på ett FMTK pass i tisdags. Fick avbryta efter några minuter. Kallsvettig. Hög puls. Kändes inte bra.


I morgon dock. Då. Kanske.
Ska väl avsluta det här inlägget på samma sätt som senast. Återkommer snart. Hoppas jag.

Ännu en vad

Semestern lider mot sitt slut. Det har varit en bra semester. En riktigt bra semester. Nu behöver jag inte gå in på alla utflykter, resor och aktiviteter här. Utan jag kan lägga fokus på löpta km. På hårda och lätta pass. För det har varit en bra sommar även ur träningssynpunkt.

Jag gick upp från 3 mil i veckan till 5 mil. Lyckades hålla det i stort sätt varje vecka. Det har länge varit runt 30 grader varmt. Så i bland har jag gömt mig inne på gymmet för att få till lite hårdare pass utan att tuppa av.

Det har gått riktigt bra. Även om en del pass kännts riktigt tunga med tanke på värmen. Men jag har hela tiden vetat att det kommer att släppa. Och i början på veckan så gjorde det så. 15 lätta km. Hade kunnat fortsätta hur länge som helst kändes det som.

Jag hade två-tre pass där ingenting på hela kroppen gjorde ont. Ren magi. Men givetvis ska det inte få vara så speciellt länge. Den andra vaden. Den vänstra. Högg till för några dagar sedan. Under ett lugnt distans pass. Jag väntade någon dag. Provade. Pang. Igen.

Förhoppningsvis är det samma sa jag haft under våren med den högra vaden. Då kunde jag jogga vidare. Rulla på en foam roll och göra lite övningar. Nu har jag beställt en egen så jag inte behöver åka till gymmet för att rulla. Så jag hoppas det ska bli ordning på vaden snabbt.

Återkommer snart. Hoppas jag.

Kvalitetspass

Tro det eller ej. Men senaste veckan har jag kört lite kvalitet. Och eftersom det är 300 grader varmt ute så hoppade jag in på löpbandet. Och, ja. Dessutom tycker jag om att köra de snabba passen på band.
I vilket fall som helst. Förra veckan. 3x3km @ 4.00/km med 1km joggvila @ 4.45/km. Ett pass som kändes väldigt bra. Inga problem alls att fullfölja med hyfsat pigga ben.

Därför hade jag stora förhoppningar på dagens tempopass. 10km var planen och en vision att kunna nå ner emot 40'. Redan på uppvärmningen kändes både kropp och ben tunga. Inget jättesug att springa fort. Vilket är bra att ha om man nu ska klara ett tufft pass.

4.05 på första km. 4.07 på andra. Började komma in i farten lite nu. 4.05 på tredje och 4.05 på fjärde. Det började bli tungt. Men jag chansade och drog upp farten. 4.04 på femte och 4.04 på sjätte. Riktigt tungt nu och jag kom till den punkt där jag var tvungen att välja. Dra ner lite på farten och kanske orka hela eller köra och få ett lite bättre snitt.

Då vaderna började kännas av lite på sjätte km så valde jag att dra upp farten ytterligare och ge mig efter 7km. Onödigt att chansa och kanske få ännu mera ont i vaderna. 3.55 på sista km och i mål på 28.26. Och även om det bara blev 7km så får det vara ett okej snabbdistanspass. Det var ändå ett tag sedan benen rullade på riktigt snabbt.

I morgon blir det dock lugn jogg ute i värmen. Konstigt nog ser jag redan fram emot det.

Brutalt spår

För ett tag sedan sprang jag genom en skog på en stor grusväg. Från grusvägen gick det in en stig in i skogen. Så när det var dags för passet igår kom jag på den briljanta idén att testa den där stigen. Så in i skogen sprang jag.
Det fanns en miljard olika stigar som gick åt alla möjliga håll. Och inte fan var det någon märkning på träden heller. Så efter någon km så stod jag där. Mitt i skogen. Och var så jävla vilsen man kunde bli.

Men jag fortsatte på stigar hit och stigar dit. Tills jag kom fram till någon slags parkering och en samlingsplatstavla. Då hade jag koll på vilket håll jag skulle i alla fall. Efter många om och många felval så kom jag ut på den där stora grusvägen igen. Fick ihop 12km men jag kan inte förstå den stora hysterin kring det här med orienteringsspår, eller "trailrunning" som det tydligen kallas nu för tiden.

Det blir orytmiskt i löpningen. Ingen fart alls. Risken att stuka fötter tycker jag är större än vinsten med styrkan i lederna man får. Så jag fortsätter gärna att springa utanför skogen.

Idag bar det av till ett elljusspår. Det är första gången på länge jag springer i ett sådant. På vintern är det ett konstsnöspår och kanske borde jag fattat då. Att det här var ingen vanlig motionsslinga. Det här spåret var brutalt. Sjukt tunga backar. Och det känns som att det alltid gick uppför. Kom det någon nedförsbacke så var det i en 90 graders lutning. Inte en möjlighet att vila.
Två varv i 5km slingan mäktade jag med. Strax under 45'. Egentligen helt okej med tanke på hur tunglöpt det var.

Avslutade passet med 1,5 timmes tennis. Kanske inte var den smartaste idén. Jag är inte 20 längre och är visst inte oövervinnerlig. Kroppen orkar inte med lika mycket utan att vila.

I morgon är det löpvila. Måste låta vader, hälsenor och knän vila lite. Vet inte riktigt hur statusen är på allt det där.

Ännu ett år

Jag klickade runt lite på nätet. Plötsligt hittar jag den här sidan. Det är nästan så jag glömt bort att jag hade den. Inte konstigt att det inte skrivits något. Skulle vara skönt ibland om det skrevs ett inlägg om träningen automatiskt efter ett bra pass. Om man nu kan göra någon bra inställning om vad ett bra pass egentligen innebär.

Nåja. Nu är jag här. Nu skriver jag. Kanske skriver jag i morgon igen. Kanske skriver jag om ett år. Jag vet inte vad jag kan lova.
Jag ska låta historia vara. Hur slutet på 2013 varit och första halvan av 2014. Det jag kan säga är att det inte slagits några pers eller direkta distansrekord. Men det har ändå blivit ett par pass här och där. Både bra och mindre bra. Hade ett par tusingpass på bandet som snittade 3.48/km på 8st.

För någon månad sedan köpte jag två par nya skor. Nu jävlar skulle det springas. Ett av paren var aningen för små. Det gick bra att springa i dem och jag tänkte att de skulle töja ut sig lite efter ett antal mil. I stället slutade det med ett ömt hälsenefäste och tre veckors vila/rehab. Just my luck. Även om det kanske var mitt fel.

Men efter att ha gått tillbaka till mina gamla perfekta Lunarglide så har det försvunnit och jag springer obehindrat igen. Wohoo!

Så jag hoppar till nutid. Blåsigt igår så jag fegade och gömde mig inne på gymmet. 20km drog jag av. 24.17 - 22.01 - 21.49 - 21.21 på de fyra femmorna. Pigga ben och fullt fokus. Nästan så jag skulle tro att jag var i form. Om jag inte visste bättre vill säga.

Idag planerade jag att få dra iväg en sväng efter middagen. men Flickan från landet i norrs träning drog ut ordentligt på tiden så jag kom inte iväg fören sent. Provade lite nya vägar som inte alls var så långt jag hade trott. Landade på 10km till slut i 4.35-fart.

Kanske är det för att semestern har börjat. Kanske är det för att det är varmare och ljusare. Men suget på att springa är bra nu. Men jag har förstått att efter sommar kommer vintern. Och den kommer tidigt här uppe i norr...