tisdag, januari 29, 2008

En oroande knöl

I söndags blev det ytterligare ett löppass. 2km [10.22.50]. Och idag ett på 3km. [14.14.17]. Kanske blev det för nära inpå varandra. En liten knöl längst ner på senan. Där jag hade ömheten innan operationen. Och där Dr. Gustafsson brände bort blodkärlen. Den oroar lite.

Kanske är det ingenting speciellt, men det blir ändå som ett litet orosmoment. Jag vill inget annat än bara kunna springa som vanligt. Och det känns så bra att nu komma igång lite. Lägga på en km per vecka. Och idag hade jag till och med hygglig fart. 4.58-4.45-4.30. Aningen för fort på sista, men ändå kul att utan problem kunna köra på i den farten.

Steget är väldigt kantigt och stelt. Mycket för att jag springer på hälarna i stället för tårna som jag brukar. Nu blir det några dagars vila. Ingen löpning innan helgen. Så får vi se hur det blir med den där förbannade oroande knölen. Den kanske är borta i morgon. Och ingår i den läkningsprocess hälsenan håller på med. Det är i alla fall det vi får hoppas på.

fredag, januari 25, 2008

De första stegen

Nu har jag äntligen tagit de där första löpstegen. Fast om jag ska kalla det löpning vet jag inte riktigt. Kanske mera överdrivet lugn jogg. 2km blev det. 5.40 på första och 5.16 på andra. Inga direkt imponerande tider. Men det är verkligen inte det viktigaste just nu.

Nu är jag alltså igång. Men det gäller att hålla tillbaka. Både med antal pass och med distansen och farten. Det är svårt, men det måste göras.

Jag hade ingen direkt smärta i hälsen under löpningen, och det kom ingenting efter. Inte ens någon svullnad. Det enda som är kvar och oroar lite är att det fortfarande gör relativt ont längst ner på senan. Där blodkärlen brändes bort. Men jag antar, eller hoppas i alla fall, att läkningen tar längre tid där.

fredag, januari 04, 2008

Mera motstånd

Har de senaste dagarna hållt till uppe i Norrland hos Flickan från landet i norr. Därför har det heller inte blivit något cyklande på motionscykel. Men det har blivit styrkepass varje dag.

Senaste tiden har någon slags enorm envishet visat sig. Situpsen kör jag bokstavligt talat tills jag kräks. Det gjorde jag under dagens styrkepass. Jag ger inte upp.

Idag blev det också lite cykling. På motionscykeln i vardagsrummet. Ökade upp motståndet från 0 till 1. Kändes riktigt bra. Hade kunnat köra mer men vill inte förivriga mig. Får se nu under kvällen hur senan blir. Inga nya svullnader eller rodnad så är allt som det ska. Då är det bara fortsätta.