Positiva besked

Nu har jag vilat från löpning i en vecka till. Tänkte att jag skulle prova jogga några minuter i början på nästa vecka. Men så blev det kullek med barn och föräldrar ute på Skeppartorp igår. Samt en matematiklek där man skulle springa och leta lappar och göra matteuppgifter. Tävlingsmänniska som jag är var jag med i ett lag och tog hem vinsten. Springandes som en tog i skogsdungen. Likaså under kulleken.

När jag jagat omkring ett tag insåg jag att det kändes riktigt bra i kroppen. Vaderna kändes inte ett dugg och inte knät heller. Så jag drog på mig träningskläderna i dag redan och stack ut i skogen i solen.

Var nervös, men efter 14.17.66 kunde jag konstatera att det inte kändes något i vaderna. Kanske skulle jag kunnat köra ett par km till, men det kändes dumt att chansa att dra upp skadan igen.
Knät däremot, det ömmade till lite efter 9'30'', fram till 11'30''. Sen försvann det långsamt. Så det kanske bara är lite ovana. Får hoppas på det. Då kanske det börjar bli dags att långsamt skruva upp distanserna igen.
Undertiden, så bär det nu in till storstan för att se på maran. Drömma sig bort. Längta och önskas. Och minnas.

Negativa besked

Efter att ha vilat i stort sätt en vecka från löpning, var det idag dags att testa om vaden håller för lite lättare jogg. 13 minuter senare kan jag konstatera att den inte gjorde det.

Allt kändes perfekt när jag stack iväg. Första 10' längs norrviken. Vattnet precis bredvid. Lukten av vatten och sand. Och det kändes lite som att det här skulle kunna gå vägen. Men bara någon minut senare började det komma lite stickningar i vänstra vaden. Och det blev värre och värre.

Efter 15' började det sticka lite i knät också. Jag vet inte om det beror på ovanhet eller vad det är. Knät borde väl inte kunna bli sämre genom att vila?

Vad som väntar kommande vecka vet jag inte riktigt. Jag får känna efter hur vaderna känns närmsta dagarna. Men antagligen väntar en del pass på cykeln. Tyvärr. Jag börjar hata den där förbannade cykeln snart. Jag vill vara ute. Ute och mala mil i stället.

Skorna förstör vaderna

Senaste veckan har inte riktig gått lika bra som tidigare. Knät har visserligen känts riktigt bra. Och hälsenorna likaså. Men det var det där med vaderna.

Efter passet med Janne i måndags så var det först inga problem med vaderna. dagen efter kändes det ocksj. Och ett par km på onsdagen gick också fint. Men under fredagspasset så högg det till igen. När klockan passerat 29' så tog det stopp.

Nu har det gått ytterligare några dagar, men det vill sig inte riktigt. Jag har inte vågat springa med vaden ännu. Utan låter det gå några dagar till. Som vanligt har jag mina misstankar om vad det kan vara. Mina fritidsskor är aningen för små, så jag får dra in tårna hela dagarna. Jag tror det kan orsaka vadproblemen eftersom tåböjarmusklerna fäster i vaderna. Ännu något Fröken Bengtsson lärt mig.

Nu blir det en lugn långhelg. Där jag fortsätter med styrkan och kanske något cykelpass. Men vaderna får nog vila lite till. Bara för säkerhetsskull. Och snart blir det en tur till affären, för att införskaffa nya skor.

Lite vadstrul

Åkte ut till Janne efter jobbet igår. Fick plötslig blackout på vägen dit och kom inte på hur jag skulle åka. Det tog halva vägen innan jag kom på att jag var på väg till Naprapaten Fröken Bengtsson. Sen körde jag fel tre gånger till innan jag kom fram. Konstigt hur en väg man åkt massor med gånger blir så mycket mer avancerad när man kommer från en annan utgångspunkt.

I vilket fall som helst. Fram kom jag. Och vi planerade en lugn 8.8km runda. Rekord långt för sedan knäskadeuppehållet. Likaså lite vågat kanske. Men efter de vanliga 20' var det bara att korta ner svängen. Kapa bort drygt 2km. Inte för att knät gjorde ont. Utan för att orken inte finns där.

Vid 20-25' tar jag slut just nu. Det är där jag ligger. Men om någon enstaka vecka ska 8-10km inte vara några problem. Orkesmässigt i alla fall.
Knät kändes bra igår också. Wohoo! Enstaka stunder känner jag mig nästan som en löpare igen.

När det återstod några få minuter dock. Högg det till lite i vänster vad. Kändes som konstant krampkänning. Riktigt ont att stiga upp i morse, men under dagen har det blivit bättre. Kanske ska det gå att jogga ett pass i morgon igen.

6.5km blev det i vilket fall som helst. På 29.41.41. Helt okej. För att vara nu. Löpvila idag, allt efter Fröken Bengtssons order. I stället lite styrka. Vader, knän och mage/rygg. Och laddning till morgondagens möjliga pass. Om jag hittar tid mellan arbetet och personalmötet.

Virrigt på Järva

I torsdags blev det 7km. Det kändes bra i knät så när jag kom förbi de klassiska 30-skyltarna där sista km börjar. Så tryckte jag på lite. Dels för att jag har saknat att få köra i lite högre temo. Dels för att benen kändes relativt pigga. Men också för att testa om knät klarade av lite högre farter. 4.13.11. Och knät kändes lika bra som i början av passet.

Senaste veckan har jag dock känt lite i utkanten av höger bakisda lår. Senan som går där har varit öm och stel. Jag har stretchat extra mycket och sen passet i torsdags har det känts bra. Så det är bara köra vidare.

Idag stack jag iväg till Järvafältet. Regnet hängde i luften, men ändå var det fullt med folk som strosade omkring på diverse stigar.
Jag har egentligen aldrig sprungit ute på fältet, så jag har ingen direkt koll på rundor och stigar. Det finns ju ett par kan man lätt påstå. Men jag stack iväg. Utan att komma ihåg att låsa bilen. Och kom efter 10' till ett dead end. Vände och körde tillbaka. Och iväg åt andra hållet i stället. Plötsligt kom jag ut strax ovanför stinsen och hittade en bra länk mellan där jag håller till och järvafältet, utan att egentligen behöva springa över bilvägarna.

Efter 25' blev benen väldigt tunga. Men knät känns fortfarande riktigt bra. Inte perfekt än, men riktigt bra. Så det är bara fortsätta köra varannan dag löpning ett par veckor till. Totalt blev det 7.5km. Och det är där kring det får ligga ett par pass nu.

Nytt rehabrekord

Två sköna pass i rad nu. Efter det lite snabbare passet (4.33/km) i fredags så blev det ett lite lugnare pass i söndags. 6.5km i 4.58/km. Visserligen på smala stigar genom skogen, men det gick bra ändå.

Idag var det dags igen. Regnigt och blött. Men jag ska vara ärlig och säga att duggregn nästan är min favorit. Det är härligt att mala km genom regnet. Idag blev det visserligen inte så många, men ändå ett nytt rehabrekord. 8km kom jag upp i. (38.44.30).

I början kändes det riktigt riktigt bra. Men efter en stund på asfalt, efter ca 20' så började det komma lite i knät. Ingen ömhet, men det blev någon känsla där i som inte riktigt kändes bra. Så jag tog det säkra före det osäkra. Jag stannade. Gick någon minut. Och fortsatte.

Den negativa känslan var borta. Och det hela flöt på bra igen.
I morgon är det tänkt att det är vila från löpning. Men vi har tävling med barnen på arbetet. 800m ska de största springa. Och jag har äran att vara förlöpare. Får hoppas att det går bra med knät. Och att barnen inte rusar på allt för fort.

7 riktigt fina km

Steg upp tidigt idag. Och efter en kort stund drog jag på mig träningskläderna för att sticka ut i solen. Luften var kylig så det blev både långbyxor och långärmad tröja.

I när jag kommer in i spåret brukar jag ha 2.56. I dag hade jag 2.53. Och det kändes riktigt bra. I huvud. I ben. I knät. Jag körde på. Och det fortsatte att kännas riktigt fint. Tempot var lite högre än vanligt, men så länge det kändes bra tyckte jag inte det fanns anledning till att sänka farten.

Efter 25' började jag känna lite i knät. Ingen ömhet. Ingen smärta. Men att det har varit något där. Eller är något där. Så jag sänkte farten lite. Och det började kännas bra igen. Ut ur spåret och jag hade över 5' på mig för att klara under 5.00/km. Från spåret och hem går uppför. Och jag klockade den biten på fina 2.30

Totalt 7km på 31.52.57. Och ett fint snitt på 4.33/km. Och bäst av allt. Riktigt bra känsla i knät.