En vanlig fredagskväll

Den senaste veckan har senan ömmat lite mer än att jag ska tycka det är okej. Men idag kanske det vände tillbaka åt rätt håll. Lyckades få med mig en positiv känsla efter ett pass i den mörka skogen. 6.3km blev det på en enormt låg snittfart på 5.03/km.

Tänkte att jag skulle passa på att byta till vinterdäcken idag också. Första gången på den nya bilen. Och det var inte det lättaste. Efter närmare två timmar, med det ena struulet efter det andra, så blev det klart. Då hade mörkret fallit över parkeringen och i gatlampornas sken kunde man urskilja lite snöflingor. Snöflingor som hann smälta bort och försvinna ut i tomma intet innan de hann landa på marken.

Till slut hoppade Janne och jag in i bilen och gasade i väg upp till skogen. Och stack iväg på rundan. Tre varv i ett 2.1km spår. Varje varv gick snabbare. Intresssant att det alltid blir så. Även om man försöker hålla tillbaka de osynliga fartökningarna.

Regn och snö. Mörkt. Blåsigt och kallt. Men det är okej då senan kändes okej. Och jag fick värma upp mig en bastu efter. Farten var inte mycket att skryta med, men det kanske är den farten jag ska försöka hålla. Om det vore så lätt.

Åt fel håll

Senaste veckan har det gått åt helt fel håll. Sen passet ute hos Janne har senan ömmat ordentligt. Jag provade jogga lite kort dagen efter i skogen. Det blev visserligen lite bättre, men fortfarande ömt.

Sen tog jag helvila. Ända till igår. Då var morgonstelheten borta och jag kände att det var dags att testa hur senan skulle svara på lite löpning.

Kan inte påstå att det kändes bra, men ändå lite lite bättre än innan vilan. Det blev 5.2km på 24.53.55. En av slutning på 4.35.65. Det mest positiva var nog att kroppen i sig kändes väldigt pigg. Inga stumma ben eller tung andning. Kändes som att jag småjoggade runt.

Senan ömade till och från. Och jag hoppas det går över snart. Att det vänder tillbaka till känslan för två-tre veckor sedan.

I kväll åker Flickan från landet i norr hem till Umeå. Ledsamt. Och en helg i ensamhet. Ska väl kunna fördriva tiden med att köra några pass. Löpning på fredag. Styrka och Djurgården-Frölunda på lördag. Och så löpning eller cykling på söndag. Nu har jag en plan.

Hemska asfalt

Efter cykelpasset i onsdags så kändes benen relativt matta i går. Passade därför på att ta veckans vilodag.
Vet inte riktigt om det hjälpte när jag idag tog de första stegen på en kortare 4.5km runda. Åkte ut till Janne och körde en sväng med honom (han rehabar också för en trasig fot). Benen var ritigt tunga. Kroppen kändes matt.

Men i såna stunder är det bara att bita ihop. Oftast släpper det efter några minuter, vilket det gjorde idag. Däremot kom det lite ömhet i senan. Vet inte om det beror på att jag är här ute och springer, för jag hade ont senast jag körde här också.
Eller så beror det på att vi springer rundan på asfalt. Jag är van att köra mina pass i skogen så omställningen och det hårda underlaget gör väl att senan säger i från.

Så det är ingen idé att börja bryta ihop ännu. På söndag eller måndag är det dags för ett nytt löppass och den gången blir det på mjukare underlag. Så får vi se om det är det som gör det. Jag måste kunna springa på asfalt också. Men så här i uppbyggnadsfasen kanske jag ska ta det lugnare med det hårda underlaget.

Veckan som varit.

Det blir inte så mycket skrivet här. Ska försöka ändra på det nu när arbetet har börjat lugna ner sig. När utvecklingssamtalen är gjorda och alla kurser och möten börjar ta slut.

Senaste veckan har jag i alla fall fortsatt med att köra varannan dag. I fredags hade jag ett pass på 7.5km i 4.37 fart. Var tungt i början, men flöt på fint efter 5-6'.

Sen har det fortsatt i den stilen. Den här veckan tänkte jag ta det lite lugnare. Gå tillbaka till löpning var tredje dag. Inte för att det har blivit sämre i senan. Utan mest för att vara helt på den säkra sidan och inte stressa upp med högre fart eller fler pass.

Igår var det ett pass med Janne. Det var länge sen vi körde ihop. 5 km fick vi ihop och ett behagligt lugnt tempo. 4.45/km. Undrar om det går att springa långsamare än 5.00/km. Jag strävar efter det ofta, men tycks inte riktigt klara av det.

Idag hoppade jag upp på cykeln. Värmde upp med att trampa 10km och satte sen iväg med lite intervaller. 5x2' med 1' lugn cykelvila mellan. Tog en hel del. Men kul att få känna sig lite lagom sliten efter.

I morgon blir det lite lätt styrka igen, innan det bär iväg ut i skogarna på fredag. Ska försöka satsa på ett pass runt 7-8km. Det tar sig. Det tar sig.

Kapar sekunder

Senaste veckan har jag provat med löppass varannan dag. Senan har svarat riktigt positivt på det. Ingen morgonstelhet. Mindre och mindre ömhet under själva passen. Och distanserna växer. Farten höjs.

I måndags var det ett riktigt fint 7km pass. Idag var tanken att det skulle bli lite kortare. Och så på fredag ett närmare 7-8km igen. Senan kändes inte lika perfekt som i måndags. Men ändå helt okej.
Medan jag sprang där ute på Sollentunas mörka gångvägar så började jag fundera lite. Och fundera. Det är jag bra på. Säkerligen bättre än att springa. I alla fall just nu.

När allt går som det ska. 6-7 löppass och 9-10 mil i veckan. Då fungerar det mesta automatiskt. Visst kanske kroppen är lite segare vissa dagar. Men samtidigt finns det dagar då man känner lättheten. Just nu känns alla pass likadana.

Men nu är det saker som att ha rytm i steget. Saker som att reflexartat springa på sidan av gångvägen där underlaget är mjukare. Saker som att ha en lagom hög armpendling. Och saker som att känna farten.

När det bara är korta små pass varannan dag finns inte de här sakerna hos mig. Ännu mindre när man varit borta från löpningen en längre tid. Nu spänner jag armarna i ett högt läge. Jag springer mitt på vägen för att slippa ojämn mark. Jag har orytmiskt steg och ojämn fart.

Jag kommer ihåg en gång när jag skulle springa till mina föräldrar för första gången. Jag kände på farten och tittade på klockan. Uppskattade distansen tiill 17km. Några dagar senare cyklade jag samma sträcka och mätte med cykeldatorn. Den visade på 17.2km. Då kände jag farten bra.

Men jag antar att det bara är att ligga i. Passen går bättre och bättre. Och fortsätter det så här kommer jag innan årsskiftet kunna köra på för fullt. Men jag har inte brottom. Det får ta den tid det tar. Tyvärr. Och med tiden kommer rytmen och det höga steget tillbaka. Idag avslutade jag med en km på 4.14.24. Det lovar gott.

Ett helt varv

Vet inte riktigt vad som hände i helgen. Bestämde mig mer eller mindre för att bara stanna kvar i soffan och skita i alla vad träning heter. Tyvärr blev det också så. Jag malde igenom ett par filmer i stället för km.

Idag är det måndag och det kanske är dags att ta tag i livet igen. Försöka hitta tillbaka. Jag försökte hitta tillbaka genom att försöka mig på ett helt varv i rösjöspåret. Totalt 7km [32.44.73]. Benen kändes pigga och lungorna likaså. Och det allra bästa var att senan kändes riktigt bra. Första lilla ömheten kom runt 25' och det var inte alls så farligt.

Började spåna lite på en slags planering för framtiden. Men jag tror jag väntar någon vecka innan jag avslöjar något. Så inte senan säger emot närmsta dagarna. Men det är kul att igen börja fundera på lite allvarligare träning än det jag gör nu.

Sex härliga

Igår fanns det ingen lust alls att träna. Men egentligen fanns det inget alternativ. Inget val. Det var bara att hoppa upp på cykeln och börja trampa. Helvete vad trist det är med motionscykel. Men det får vara så nu när jag inte kan springa så mycket.

Igår blev det lite kortare intervaller där på cykeln i alla fall. 3x2' med 1' vila. Och så uppvärmning och nerrcykling på det. Gav i alla fall 20km. Bättre än inget.

Idag skulle det bli löpning i alla fall. Vilken höjdpunkt. Har tidigare bara hållt mig i skogen. På stigarna och grusvägarna. Nu stack jag iväg lite senare och tänkte hålla mig där det fanns ordentligt ljus. Men så kom jag i slutet på rundan på varför jag var nöjd med skogen. Alla rundor jag har som går på gångvägarna slutar med uppförsbacke. Och det är inte bara en liten. Det går uppför sista 800m. Det kändes.

Jag öppnade första km idag på 4.48 och blev direkt lite orolig för senan. Vid 8' ömmade det lite. Jag stannade och kände lite på den. Sprang vidare och det kändes bra. Vid 16' ömmade det lite igen. Åter lite stretch och så iväg. Sen kändes senan bra hela vägen. 5.8km totalt med en avslutande km på 4.33. Där det kändes som att jag stod stilla. Men tydligen inte.
Återigen positiva besked från senan. Gött!

En ökning till

Det känns lite som att det har vänt tillbaka den här veckan. I alla fall när det gäller träningen. Att jobbet sen har slitit ordentligt på självförtroendet och allt bara har kännts fel.
Men nu ska jag försöka skaka av mig det och ta lite helg. Brukar ha svårt för det, men jag måste försöka.

I måndags fick jag till ett sånt där hemskt, men härligt cykelintervallpass igen. Ökade på en 3' intervall på toppen och hade högra motsånd än senast på de tre avslutande intervallerna. Nu blev det 1-2-3-3-2-1-1. Nästan så att det blev en tendens till syra sista två intervallerna. Men bara nästan.

På tisdagen blev det en lugnare distans pass på 5km. Inga direkta konstigheter där. Ömade lite grann då och då. Men ändå bättre än passet innan. Så det går verkligen åt rätt håll just nu, efter förra veckans svacka.

Gjorde ett försök till att cykla på lite på onsdagens pass. Men vare sig motivation eller ork infann sig i kroppen. I stället trampade jag bara av korta 10km.

Idag däremot kändes det bättre. Efter att ha brytit ihop när jag kom hem från jobbet så stack jag iväg ut i skogen. Körde plant för att testa hur länge det går utan att känan något i senan. Hela 10' utan minsta lilla känning. Sen kom det lite då och då i några minuter innan det försvann igen.

Öste på där inne i skogen på slutet, på små stigar. Bland rötter och mossa. Grenar och gegga. Helt underbart. Jag älskar verkligen att springa i skogen, orienteringsspår, på hösten. Kom upp i 6km [29.31.37] och det kändes återigen bättre nu än i tisdags. Och det hela börjar kännas hoppfullt igen. Drömmen om två sjöar lever vidare.