Mycket mörkt och en ljusning.

Nu har jag slutat äta de antiinflamatoriska tabletterna. Jag kan inte direkt påstå att det blivit något bättre i senan. Det ömmar fortfarande i senan på morgonen. Svullnaden över det nedre fästet finns kvar. Den enda ljusningen är att idag provade jag jogga några steg. Medan jag coachade Janne på intervallpasset. Då kändes det bra. Jag rullade ordentligt på hälsen och tog lugna, lätta, mjuka steg.

Men som sagt. Svullnad och ömhet finns kvar. Nu är det några dagar kvar tills de två viloveckorna Dr. Gustafssom bestämde är över. Så får jag se hur det är. Annars blir det ett samtal till idrottskliniken igen. Eller så ger jag upp. Hm.

Ömheten finns kvar

Nu har jag knaprat de där tabletterna i fem dagar. Två om dagen i fem dagar. Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Svullnaden har möjligtvis gått ner lite. Men det är fortfarande ömt. Ordentligt ömt. Och det är stelt på morgonen. Är det dags att ge upp nu?

Det är fortfarande nio dagars vila kvar. Som jag skulle ta enligt Dr. Gustafsson. men jag känner mig lite skeptiskt till att det ska fungera. Jag vill, men vågar inte riktigt tro på det.

Undertiden så försvinner lusten lite att träna något annat. Slarvigt och oregelbundet med styrkan. Kanske ett cykelpass i veckan. Det duger inte. Men är det springa man vill så är det svårt att motivera sig när det inte går.

Diklofenak

Efter en tids ömmande kring den opererade hälsenan så blev det ett besök hos Dr. Gustafsson. Han klämde lite på senan och frågade lite. Och så konstaterade han det jag egentligen redan misstänkte. Det hade gått för snabbt fram. Viljan var lite för stor.

Så nu blir det vila igen. Samtidigt som det blir till att knapra lite tabletter. Lite antiinflamitoriska. Diklofenak. Det ska få bort svullnaden över det nedre hälsenefästet och få mig ut på gatorna igen.

Även om det känns lite tungt att inte veta till 110% att det är bra om två veckor, så gav besöket lite hopp i alla fall. Nu är det bara vänta och se. Och hoppas.

Ilande smärta

I går, efter morgonpasset som kändes i senan kom någon slags ilande smärta i hälen. Den dök upp i bland och försvann efter bara några sekunder. Så höll det på i stort sätt hela dagen.
Idag är den känslan borta, men de första stegen i morse var fruktansvärt stela.

Jag avvaktar några dagar, kanske någon vecka. Innan jag hör av mig till Dr. Gustafsson igen. Om jag ändå kunde komma ihåg hur det var på förra senan. Då kanske jag inte skulle behöva gå runt och oroa mig. Men nu vet jag inte det, utan får dras med den här förbannade oron.

Ingen löpning nu förren tidigast onsdag. Då blir det några korta lugna (?) km med Janne.

Ont igen

Klev upp en bra bit innan kl 09.00 i morse. Slängde i mig lite drickyoghurt och drog på mig träningskläderna. Skorna p och nyckeln i fickan. Ut på skogsvägarna. Jag brukar ogilla morgonpass starkt. Kroppen är inte igång och hela passet brukar bara kännas hemskt.

Den här gången hade nog kroppen vaknat. I alla fall större delen av den. Den biten som inte hade vaknat var hälsenan. Den var stel. Och det ömmade. Och allting blev bara förjävligt.

Nu en stund efter passet så känns senan normal igen. Jag antar, och hoppas att senan bara var stel och att det var därför den ömmade. Inte för att något blivit fel där i och att jag måste ta ett steg tillbaka i rehaben.

Jag får avvakta någon dag och se. Senast på onsdag blir nästa löppass. Kanske innan, bara för att testa.

Uppe på 5km

Nu blev det en höjning på distansen. 5km joggades idag, med en reletivt fin avslutning på 4.27 på sista km.

Fötsra km kändes lite stel i senan. Mest kring ärret. Men de efterföljande km kändes bra. Inga steg på tårna direkt, men ett hyfsat rytmiskt steg ändå.

Det som oroar lite är det där klumpen precis ovanför nedre hälsenefästet. Där ömmar det fortfarande en del när jag känner med fingrarna. Och jag går fortfarande runt och hoppas att det är för att Dr. Gustafsson brände där och att det tar längre tid att läka. Dum som jag är dokumenterade jag inte rehaben efter förra operationen, så jag kommer inte ihåg om det var naturligt.

Det har ändå bara gått sju veckor sedan operationen. Så jag får ge det några veckor till innan jag hör av mig till idrottskliniken.

Veckorna rullar vidare

Efter förra passet kom det inte heller någon direkt synlig svullnad kring senan. Men för att vara på den säkra sidan så lät jag det gå några dagar innan dagens löppass. Samtidigt går jag och drar på en envis liten förkylning, som inte verkar vilja släppa taget fullt ut.

Idag blev det dock 3.5km. [17.29.28]. Nyfallen snö längs vägarna. Jag valde skogen då jag ansåg att det skulle vara mindre risk för dolda isfläckar och halka. Första 3-4' kändes foten lite stel, men sedan flöt det på riktigt bra.

Nu har det snart gått åtta veckor sedan operationen och det känns som att det är dags att pressa foten lite. För att se vad den klarar. Nästa löppass blir på onsdag och då tänkte jag försöka komma upp i 4-5km i alla fall.

Mellan löppassen blir det styrka. Och kanske något litet cykelpass.