Ett skönt morgonpass

Vaknade i morse och kände mig lite laogom pigg. Tanken om morgonpass som jag hade igår såg jag inte skymten av. Men så gick det några minuter. Och tanken började så långsamt komma tillbaka. När klockan var 10.00 stod jag utanför huset vid stolpen. Redo att trycka igång klockan.
Tog det riktigt lugn med tanke på halsen som fortfarande gör lite ont. Sprang på lite nya stigar. Riktigt fina vägar inne i skogen. Längs vattnet och över stockar och sten. Och så genom kärr så klart. Som på ytan ser ut att ha ett islager men som egentligen är en decimeter djup blöt lera.
Det hör till. Att komma tillbaka med leriga fötter och blöta strumpor. Annars kan man lika väl vara ute och gå på gångvägarna.

Senan ömmade lite första 5', men sen släpte det och kroppen kändes överraskande bra. Det blev 9km [43.13.66] så här innan frukost. Huvudvärken börjar komma tillbaka lite och halsen gör fortfarande ont. Även om kaffet förbättrar det hela lite så tror jag nog att jag i morgon fortfarande kommer att ha de här symptomen. Tyvärr. Att förkylningar ska hänga kvar så länge. Tacka vet jag magsjuka.

Två långsamma

Snuvan och huvudvärken som höll i sig hela helgen har släppt. I stället har jag under dagen haft lite smått ont i halsen. Inte så som jag brukar ha. Utan det sitter mera i struphuvudhöjd. Känns lite tjockt när jag sväljer.

Men att vila är tråkigt. Benen skakar här i soffan. De behöver rastas. Och efter att ha läst lite i Berglunds, Snusans och Herr Engströms bloggar så var det kört. Även om klockan passerat 21 så fanns det inga andra alternativ. Och i samband med meningarna och passen jag läste om så kom en sån där motivationslåt på winamp.

Snabbt på med kläderna och skorna och ner genom trappen ut till stolpen. Trycka igång klockan och långsamt ta sig framåt. Första km kändes foten riktigt bra. Tyngre var det med enorm motvind och kall blåst. Antar att halsen inte uppskattade det. [5.01.25]

Andra km var det medvind. Och det är inte självklart. I väsby finns det en bro som alltid ger en motvind. Även om man vänder direkt efter den och springer tillbaka. Helt sjukt.
I vilket fall som helst. På hemvägen började foten ömma lite. [4.51.91]

Vad det beror på vet jag inte. Kanske är infektionen kvar i kroppen. Antagligen. Eller så har det blivit lite mycket löpning senaste veckorna. Men det hoppas jag inte. Gäller att lyssna ordentligt på senan närmsta dagarna. Är läskigt sugen på ett morgonpass i morgon bitti. Men en skön frukost efter. Med riktigt kaffe. Men i morgon är en annan dag. Får se om suget finns kvar och hur halsen mår då.

Avslappning = sjukdom

Efter det där korta passet med en avslutande km på 3.50 så kom förklaringen. På tisdagen vaknade jag upp med ömhet i halsen. Näsan täppt och snorig. Och med en kropp som garanterat ville ligga kvar i sängen och inte gå till jobbet.

Det brukar kännas så bra innan jag blir sjuk. Och det gjorde det även den här gången. Anledningen är att jag började slappna av. Det återstod bara några dagar innan julledighet och så fort jag försöker stressa av så kommer sjukdomen som ett brev på posten. Jag är aldrig sjuk under veckorna. Men när det är lite längre ledighet så trillar jag dit. Bra lönemässigt. Men bittert med tanke på ledigheten.

I vilket fall som helst så försvann det halsonda under dagen och på tisdagen bestämde jag mig för att köra ett pass igen. Lugn jogg i 10km. Det slutade med milen på 46.23.76. Men det kändes lugnt.

Förkylningen blev inte värre efter det. Så på torsdagen blev det ett pass till. Tydligen hade jag bestämt att köra med Janne. Så jag blev lite överraskad när han satt i trappen när jag kom hem. Det blev ett lugnt joggpass igen. 7km den här gången. Senan kändes lite. Men jag antar att det har att göra med att jag har en infektion i kroppen som förstärker möjliga inflamationer i kroppen.

På fredagen var sista arbetsdagen för i år. Och det firade jag med att dra på mig ryggsäcken och springa hem 13km. Kanske inte var det smartaste. Första 9 km gick okej. Senan kändes hyggligt och kroppen okej. Men sen kom helvetes km. Det kändes som om jag stod helt stilla. Men till slut kom jag fram. Andades ut. Och blev ännu sjukare. Feberkänslor och middagsbjudning. Ingen bra kombination. Idag är det vilodag, som det var bestämt. Så får jag se hur kroppen känner sig i morgon. Kanske kan det bli ett lättare joggpass. Behöver några km till för att nå upp till de utsatta 40km den här veckan.

Jag vet inte vad som hände

Tiden var knapp förra veckan. Det var möten och det var julbord och julgala. Började med att få in något bra pass där i början av veckan. Ett 11km pass och ett 12km pass. Med bra känsla i senan och i kroppen.

Men sen hände något. Lust, tid och motivation bara försvann. Och plötsligt så hade jag fyra vilodagar i rad. Helt onödigt egentligen. Idag höll det på att bli vila också. Det kom lite saker i mellan efter jobbet, men det gick snabbare än väntat. Så jag kom hem och drog på mig kläderna. Planerade något riktigt kort bara för att få igång senan och kroppen inför veckans rundor.

Senan brukar kännas lite sämre efter längre vila än en dag. Så jag var beredd på ömhet. Men det kom ingen. I stället kändes det oväntat rytmiskt och lätt. Kom iväg på 4.51.53 på första km. Höjde tempot lite när jag rundade simhallen och vände tillbaka. Kom förbi de där 30-skyltarna där sista/första km klockas. Tryckte på mellantiden.

Höjde tempot lite extra. Senan fick ett ordentligt tempo att jobba med. Lyckades hålla uppe tempot även i de sista backarna ändå upp till målet. Stannade klockan. Och såg att den stannade på 3.50.93. Och senan kändes bra. Hoppas den gör det i morgon bitti också.

Målet en här veckan. Både för att kompensera förra skitveckan. Samt för att testa senan lite nu inför januari. Det ska bli strax över 40km på fem pass. Ett pass mer än tidigare, men lite kortare pass.

Andra raka

Följde upp fredagspasset med en likadan runda idag. Vristen var lite öm efter snedtrampandet under förra rundan. Men det var inget som hindrade under löpningen.

10 km idag också alltså. På 45.14.89. Hade sällskap av Janne, kanske var det det som gjorde att det kändes relativt lätt idag. Tiden var ca 45'' långsammare än i fredags, men kroppen kändes mycket bättre. Jag behövde slita mindre idag i de tunga partierna.

38.2km fick jag ihop den här veckan. På fyra pass. Var av ett uppe på 12km. Nästa vecka får jag se hur det blir med träning. Ha en del julbord och avdelningsmöten att avverka. Och med tanke på att det bara får springas varannan dag så blir det inte så många pass.

Nu börjar det synas på tiden

Yes! Nu fick jag till ett sånt där riktigt bra pass. Äntligen.
Var borta i uppväxtområdet och körde en klassisk 10:a. Efter tre km kommer passerar jag sträckan där jag ofta har kört tusingintervaller. Passade på att klocka den km för att få en uppfattning om tempot. 4.41.21. Lite snabbare än känslan.

Närmsta km fortsatte lätt. I samma tempo ungefär. När åttonde km började, vilket går bara uppför, blev benen stumma. Men jag tror jag lyckades hålla uppe tempot hyfsat ändå. Km efter gick nedför, bara att rulla på och plötsligt var benen pigga igen.

När sista km började trampade jag snett på dikeskanten. Gjorde förjävligt ont, men med adrenalinkicken och viljan att pressa tiden var det bara att fortsätta. 44.29.51. Och senan kändes fantastiskt bra i 10 km.

En snittid på 4.26/km känns riktigt fint att hålla i 10 km nu. Det går verkligen åt rätt håll nu. Och det börjar visa sig på tiderna också. Vila i morgon och så är det bara på det på söndag igen.

11 bra och en dålig

Flickan från landet i norr behövde ha bilen idag så jag fick skjuts till arbetet i morse. Efter en 14 timmars arbetsdag igår var det min öppning i morse och med det en tidig uppstigning.

När klockan slog 15.oo var det dags att packa ihop och gå hem. Fast, jag hade ingen bil. Och att åka komunalt kostar onödiga pengar. SÅ jag hade packat ihop en ryggsäck. Smet in på toaletten och kom ut som löpare. Eller, ja, i alla fall en löparwannabe.

Vinkade adjö till barnen och pluggade in musiken i öronen. Och började min vandring hemåt. Det kändes okej i senan. Inte bra som tidigare, men ändå inga direkta problem. Efter 25', när jag kommit ut ur skogen längs norrviken och bakom jästfabriken så försvann alla skavanker kring senan. Och steget kändes fint.

Så fortsatte det hela vägen tills jag kom fram till de där 30-skyltarna. De som visar vart sista km börjar. Kring de skyltarna kom det en stickande känsla i nedre fästet av senan. Jag sänkte farten lite, men det hjälpte inte. Men så länge det inte känns flera pass i rad så är jag inte orolig. Det kändes ändå bra i 11 av 12 km.

Tiden hamnade på 58.19.05. Lagom bra fart just nu. Det kändes knappt ansträngande. Och det blev en liten ökning upp till 12 km. Även om senan kanske inte riktigt är redo för mer än 11km. Vi får se hur det känns morgon och hur det känns på fredag när nästa pass ska avverkas.

En riktigt fin km

I går hade jag sällskap av Janne på ett förmiddagspass. Kroppen var stum. Benen tunga. Och varenda steg kändes som de sista på en halvmara. Som tur var var jag inte ensam om att känna så den dagen. Till slut lyckades vi ändå få ihop 6.3km. Ett av de tyngsta passen hittills.

Men så idag. Efter jobbet var jag med två kollegor på föreläsning och cosmonovavisning på Naturhistoriska riksmuséet. Hade planer på att vila både idag och i morgon, då jag har personalmöte hela kvällen. Men så på vägen hem från föreläsningen så tittade jag ut i mörkret och på de där grusiga gångvägarna. Det började rycka lite i benen. Och efter en kortare överläggning med mig själv och Flickan från landet i norr, så stod jag där ute vid stolpen.

Tänkte ta en lugn runda eftersom jag sprang igår. Tempot kändes långsamt också, men så klockades första km på 4.46.64. Tempot höjdes kanske lite, men jag försökte att inte springa på för snabbt. Ibland är steget uppe på tårna. Men det blir samtidigt lite klumpigt då jag i 4.30-fart försöker få ett rullande steg.

I vilket fall som helst kändes passet bra. 6.2 km i 4.25 fart. Och när sista km började tryckte jag på lite. 4.13.80. Och det uppför. Kändes riktigt bra i ben och lungor. Och inte minst i senan.