Ofrivillig fartlek

Dagens pass bestod av en 10 km runda. Det är på den nivån jag lagt träningen just nu. Och så kommer det att fortsätta resten av veckan och troligtvis nästa också. Efter det får jag utvärdera vad senan säger och förhoppningsvis lägga på nån km på varje pass.

Idag i alla fall. Vädret är mildare och snön har börjat smälta. Vilket på ett sätt är förbannat tråkigt. Men rent löpmässigt ändå okej. Men just nu, när det är lite halvslask så är det nästan värst. Inte bara är det blött. Det är är lös modd som man bara halkar omkring i.

Ibland blir det till och med lite fartlek. Bitvis har snön smält och asfalten visar sig. Och då blir fästet bättre, vilket gör att farten höjd lite ofrivilligt. Om man nu inte vill leka lite och trycka på lite extra där det går. Så småningom måste det ändå vara dags för lite högre farter.

Och på tal om fart. 46.02.67 var den idag. 4.36 fart. Sista 2km var riktigt tunga. Kändes som att jag stod stilla i sörjan på vägen. Men ändå en fin avslutning på 4.40 på sista km. Allt pekar verkligen åt rätt håll just nu. För inte bara kändes senan bra idag. Jag hade dessutom ingen stelhet efter förra passet, då jag inte la upp foten i högläge.

Ännu mera snöpulsning

Träffade Janne på parkeringen utanför jobbet idag. Fick leta lite efter bilen innan jag hittade den under all snö. Men till slut kom den fram och kläderna kunde åka in i bilen. Var helt säker på att jag hade klockan runt armen, men när det var dags att sticka iväg var den inte där. Bittert, men inte så mycket att göra, men än att önska sig en ny.

Plogningen var lite lagom bra i området, så det blev en hel del pulsning idag också. Men var det så Gunder Hägg tränade vintertid, så kan det inte vara helt fel.

9.5km blev det idag. På 45.04.32. Snabbare gick nog inte att köra på när det är sånt här underlag. Men samtidigt är det ett helt underbart väder. Man blir verkligen gladare av all snö. Tyvärr beräknas den vara borta igen om några dagar. Ännu en bra sak med att bosätta sig i Umeå.

I vilket fall som helst. Hygglig start på veckan. Där målet är över 35km på fyra pass. Och ett test till. Jag hade inte foten i högläge efter passet, så vi får se om det är stelt i morgon bitti. Annars är det ett steg framåt till.

Och så till det mest positiva. När jag kom hem. Låg klokcan vid sängen. Måste ha tagit av den i natt utan att ens tänka på det. Så nu behöver jag igen ny. Tur det, med tanke på min ekonomi.

Snöpulsning

Blev tvungen att köra ett sånt där helvetiskt morgonpass idag igen. För att ens kunna hinna träna under dagen. Så efter att ha sovit i en herrans massa timmar rullade jag ur sängen och ner i träningskläderna. Träningskläderna som luktar lite lagom gott. Det har blivit en hel del pass i dem och det är dags att tvätta dem nu. Men det är inte alltid lätt att få ihop det med tvättid mellan passen.

Testade de nyare skorna idag. De som sitter lite hårdare kring hälbenet. Samtidigt är de lite hårdare i bakre sulan så jag nästan tvingas att gå upp mera på tå för att inte klampa ner på en hård sula.

Jag fick på mig allt och gick ner för trappen. Öppnade dörren och. Ja, där väntade inte det jag trodde. Det fanns inga gångvägar eller vattenpölar. I stället låg det 15cm snö. Snabbt tänkte jag om gällande dagens pass. Skogen var idén från början, men där skulle det inte vara plogat. I stället blev det gångvägar. Men snabbt insåg jag mitt misstag. Missberäkningen. Det var inte plogat någonstans. Inte på gångvägar. Inte på bilvägar. Det var 15cm snö överallt.

Till slut tog jag mig i alla fall igenom 6.2km. I riktigt långsamt tempo. SVårt att trycka på när man glider runt och får köra med höga knän. Ren snöpulsning alltså. Kändes som 12km. Men det kanske var effektiv träning utan längre belastning. Jag vet inte. I vilket fall som helst så är passet kört och det käns bra.

Senan kändes lite i början. Men jag tror det beror på ovana skor samt mycket snömodd och upptrampas så fötterna sätts ner i olika vinklar varje steg. Ömheten släppte efter 7-8' och det kändes bra efter det.

När de plogar får snön gärna ligga kvar. Det blir lite mjukare att springa på, nu när mörkret tvingar ut en på gatorna i stället för skogen. Vila i morgon och sedan pass med Janne på måndag. Ska försöka komma upp emot 35km nästa vecka. På fyra pass. Målet att kunna köra för fullt vid årsskiftet står kvar. Men jag tycker det börjar bli dags för senan att ta det där sista steget och bli helt bra nu.

Starkt pass

Igår fick jag sällskap av Janne igen. Vägarna var isbelagda så tempot fick hållas relativt lugnt. En öppning på 4.50.61 lovade gott. Tanken var att köra en 7km runda eftersom jag två dagar innan fick ihop en 10km runda.

När vi kom igenom edsbergsparken och upp till vallen kändes det fortfarande riktigt bra. Upp genom alla trappor och backen genom vallen. Starka ben pinnade på. Och så fortsatte det att kännas hela vägen fram till sista backen. Den där som varar i närmare 800m.

4.29.24 klockades sista km på. Och trots att pulsen var lite högre än under övriga passet så kändes det riktigt bra. Pulsen rusar alltid iväg när passet är klart, eftersom det är en lång stigning. Så att kolla pulsen efter passet blir lite missvisande.

I vilket fall som helst. 10km i tisdags i närmare 4.40 fart och 7.2km igår i 4.45 fart känns fint. Senan har känts helt okej och benen börjar tycka att 10km inte är så mycket att komma med.
Nu är det 20 min innan jag ska vara på arbetet, och jag misstänker att rutan behöver skrapas. Så det är hög tid att palla sig iväg. Det är fredag idag. Och det är alltid bra.

Två funderingar

28km fick jag ihop den här veckan. Ingen direkt mängd att skryta med. Men jämfört med de senaste månaderna är det helt okej. Nu är det bara att fortsätta bygga på och hoppas att hälen håller för det också.

Efter 10km passet i onsdags kändes senan fortfarande okej. Vila på torsdagen och sen ett lite kortare pass på fredagskvällen. 6 km avverkades genom edsbergsparken och sollentunas gångvärgar. Benen och lungorna kändes pigga även under det passet.

I dag fick jag sällskap av Janne. Hans fot börjar också kännas bättre och hans pass byggs på de också. Vi körde 7 km i rösjöspåret i 4.38 fart. Men idag var det inte skönt. Benen och kroppen kändes blytung och allt var bara segt. Men positivt var i alla fall att senan kändes bra.

Nu har funderingarna för framtiden börjat dra igång. Tre veckor har nu gått ungefär där senan har känts okej. Och det på pass varannan dag och upp till 10km. Så tänkte jag fortsätta november ut. Frågan är hur det ska gå vidare sen.

Första funderingen är att fortsätta bygga på passen. 12-14km. Varannan dag. Och göra det genom december månad. Låta senan byggas upp sakta men säkert. Och låta senan belastas längre perioder.

Den andra funderingen är att börja lägga in kortare pass mellan de längre. Så det blir fler pass varje vecka. Exempelvis: 12km-vila-10km-5km-8km-vila-8km. För att se om senan klarar belastning vid fler tillfällen.

Jag har två veckor på mig att fundera på hur det ska se ut. Det jag vet säkert just nu är att det känns bra. Kroppen börjar reagera olika på passen. Nu när de börjar bli lite längre.

Ett rekord till

Arbetsdagen kommer inte att gå till historien som en av min karriärs bästa. Återigen, precis som måndag och tisdag, så var båda mina avdelningskollegor borta. Sjuka och hemma med sjukt barn. Själv är jag nästan aldrig sjuk. Utan går runt med en läskigt hög närvaro. Antar att jag får betala för det ibland.

En förälder var med i verksamheten idag och ärligt talat hade det varit lättare att ha varit helt ensam. Mamman är kaotisk i hela sitt sätt.
Men precis som alla andra dagar så tog även den här arbetsdagen slut. Efter en stunds övertidsarbete.

Till slut stod jag i alla fall där ute på gatan. Vid stolpen där nästan alla rundor börjar. Men tung andning och ett hjärta som hugger och sticker. Taggad. Eller inte det minsta sugen.
Det var skönt att få komma ut. Andas lite frisk luft och få upp pulsen på ett behagligt sätt. Och att slå ytterligare ett rekord.

Visste först inte riktigt hur långt det skulle bli, utan avvaktar senan lite. Första 3-4km kändes sådär. Inte ömt, men inte heller jättebra som senast. Stannade för att tömma blåsan efter 17'. Efter det kändes jag inte av någon ömhet längre. Km efter km rullade på. Och så plötsligt så hade jag passerat brandstationen och rundade till slut simhallen för att vända tillbaka hemmåt. För att börja klättra de där sista 1500m uppför.

Sista km gick på 4.26.71. Ett tempo som kändes behagligt. Hela passet blev på 10km. 46.45.60. Och både lungor och ben kändes riktigt bra. Inte speciellt ansträngt. Och det bästa av allt kanske ändå är att senan kändes helt okej. Nu har jag haft foten i högläge ett tag. Förhoppningsvis känns den bra i morgon bitti också. För då. Då mina damer och herrar. Då är jag på gång.

Vidriga morgonpass

Blev tvungen att köra något jag i vanliga fall gör vad som helst för att slippa. Jag blev tvungen att stiga upp och hoppa in i träningskläderna på en gång. Min kropp vill inte fungera så tidigt. Morgonpass måste vara djävulens påhitt. Men tyvärr är man ändå tvungen att köra dem.

I vilket fall som helst. Jag kände mig riktigt osäker på om senan skulle kännas bra så tidigt på morgonen. Och det utan att ha gått igång den hemma först. Men jag började lite långsamt rulla igång stegen. Kändes okej. Och det blev egentligen bara bättre och bättre. Och någonstans mitt där inne i skogen så kändes det nästan som att steget var på väg upp. Höften höjdes. Nedslaget blev inte så rullande.

Likaväl kan det ha varit en synvilla. En känsla. Men som på riktigt inte fanns där. Det blev 5km i morse. På lite lagom heta 24.02. 89. Men det var morgonpass. Och det kändes över förväntan. Samt att träningen var klar tidigt. Även om man senare kände sig sugen på ett pass till.

Tidigare i veckan har det blivit rekord. 8km på 38.18. 76. Och i torsdags fick jag in ett 7km pass med Janne. Bra känsla i foten där också.

Känns verkligen positivt just nu med löpningen. Längden ökar och senan är stabil. Men det är fortfarande en bra bit innan den är som den ska. Men fortsätter det åt samma håll så ska det nog bli bra till slut. Och först då. Blir det dags att fila på formen.

Nytt rekord

Fick till ett sånt där riktigt fint pass idag. Var lite orolig innan eftersom jag skulle springa hela svängen på asfalt. Efter att ha kört lite drygt tre km (4.52.30 på första km) och jag passerade Edsbacka krog för att svänge ner mot Sollentuna vallens baksida så började senan ömma lite.

Men efter att ha malt på den långa raksträckan och börjat svänga upp mot Helenelund så hade det släppt. Benen kändes bra. Senan kändes bra. Och allting började kännas sådär som det sk. Förutom att steget fortfarande inte är där jag vill. Fortfarande allt för sittande. Jag vågar inte alls komma upp på tå.

Mot slutet kom backarna och energin började rinna ut. Men kvar fanns en enorm lust att springa mera. Blev totalt 8km på 38.18.76. Nytt rekord sen operationen. Och på vägen tillbaka mötte jag Patrik Engström. Hans steg såg lite högre och bättre ut än mitt. Än så länge...

Ängsjöminnen

Åkte ut till ängsjö och mötte Janne där. Det ligger nästan mellan våra respektive bostäder, så det var rätt lämpligt.
Förr körde vi rätt ofta där. Både Janne och jag, och med den grupp vi körde med på den gamla goda tiden. Med Steffen, Roy och Jeppe. Och med inhopp av Wagge och Ristat. Jag saknar den den tiden något enormt ibland.

För att återgå till nutid. Några enstaka plusgrader i luften. En hel del folk i spåret. Brukar bli så fina helgdagar. Första två km kändes riktigt bra i senan. Klockade en snittid på 4.46/km. Helt okej tempo.

Efter de första två km blir banan lättare. Riktigt lätt. Det går nästan lätt utför hela vägen. Och i och med det, samtidigt som kroppen börjar bli varm, så ökade steglängden och tempot trissades upp. Meningarna mellan oss blev kortare och kortare. Samtidigt som ingen av oss vill verka trött.

Ytterligare tre km senare fick jag stanna klockan. På stabila 22.00.90. En bra snitfart på 4.24/km, utan att känna sig direkt slut.

Ska fortsätta med varannan dag löpning kommande vecka också. På 5-7km. Känns hälen bra efter det kanske det blir dags att höja upp något pass på 8-9km.