Svamp i skon

Har senaste tiden börjat anpassa mig rätt bra till ett liv utan löpning. Ett par styrkepass i veckan samt en hel del cykling. Både snabbare på en motionscykel och en del mountainbike ute på vägarna och stigarna.
Det började kännas riktigt bra och roligt. Känslan att träna hårt kom tillbaka. Efter ett pass i veckan var jag helt slut i kroppen. Det är den känslan som är underbar.
Ett annat pass satt jag inne på motionscykeln. Körde ett pass på 30km och under hela passet hade jag bara en tanke. Hur underbart det skulle vara att få sticka ut i spåret och springa i stället.

I samma veva började jag titta runt lite på internet. Det sägs att man kan hitta allt där. Och på ett forum gällande hälsenebesvär hittade jag lite intressant. Aloe vera ska tydligen kunna hjälpa mot inflamationer. Men intressantare, det var en man som satt in vanliga tvättsvampar i hälkappan. För att stödja och få mjukare stötdämpning.

Sagt och gjort. Och efter tre dagar känns hälen bättre. Det behöver inte alls bero på svampen. Det kan lika väl vara en bra period helt enkelt. Men det gör att läpparna ler en aning.

Värre blev det i onsdags kväll när jag kom hem och kände att jag brann upp. Vaknade på torsdag och mådde egentligen sämre. Envis som jag är åkte jag till arbetet. Men höll bara halva dagen. Sedan kastade jag in handuken och åkte hem. För att fortsätta brinna lite. Sov 10 timmar och vaknade hyfsat pigg idag. Det tar verkligen emot att inte gå till arbetet. Jag måste vara riktigt dålig för att stanna hemma. Men jag antar att man måste det ibland. Även jag.

9km och toppform

Igår var det dags för en av de där underbara stunderna. Janne skulle springa midnattsloppet och jag följde med för att värma upp med honom. Vi joggade runt precis som förr. Och stannade för att strecha efter 4km.
Sedan körde vi några stegringar innan han skulle gå i väg bort till starten.

Innan eliten går in i sin startfolla så brukar de köra lite fler stegringar på gatan framför. Jag gick dit också. Körde några lopp med eliten. Publiken stod tätt på båda sidorna av gatan och tittade. Det kändes precis som förr. Det kändes som att jag var en av alla dem igen. Skillnaden var bara att när löparna skulle ställa upp på statlinjen så var jag tvungen att gå och ställa mig i publiken. Det sved.

Benen kändes väldigt lätta. Hälsenan ömmade lite första 3-4 minuterna på uppvärmningen, sedan ingenting. Helt underbart. Körde nerjoggen med Janne också. Totalt blev det 9km (44.54.72). Och känslan kom där jag aldrig ville sluta springa. För slutade jag, visste jag att det kommer att dröja ett tag innan jag gör det igen.
Nu blir det inga fler löppass på ett tag.

I övrigt har jag fortsatt träna styrka här henna. Samt ett antal pass på cykeln i skogen. Det är roligt det där med mountainbike. Ny cykeldator gör det ännu roligare. Ska införskaffa lite fler saker till det där snart. Tröja bl.a.

2 underbara km

Nästan två månader sedan jag tog de senaste löpstegen. Men idag var det dags. Egentligen var det inget jag planerade, utan det bara blev så. 2km (9.39.95) fick det bli. Från bussen till mina föräldrar.

Det var helt underbart. 2km underbar känsla. Steget kändes spänstigt och benen pigga. Konstigt skulle det vara annars. Hälsenan kändes ingenting. Inte under löpning i alla fall. När man känner lite lätt på den så ömmar den fortfarande, så har det varit i två månader nu. Men kanske behövs det lite rörelse på den för att det ska bli bättre.

Det här vara bara en engångsföreteelse. Jag tänker inte fortsätta springa nu. Men någongång ibland kanske det kan bli något km. Undertiden fortsätter jag med mina cykelpass. Och med lättare styrka.