Sjukdagar och tunga tusingar

Dagen efter det där vidriga backintervallpasset på bandet så började kroppen säga i från. Jag tog mig till arbetet på måndag morgon men vände snabbt hem igen efter bara en timmes arbetande. Placerade mig i sängen, som just nu bara är en madrass i vardagsrummet bland alla flyttlådor.

Där låg jag. I tre dagar. Med en öm kropp, lite feber och lite illamående. Inte dödssjuk, som män kan bli, män inte pigg nog att jobba, och verkligen inte att springa.

Så det blev inte fören på torsdag som jag provade jogga några korta km och sedan lite längre på fredagen. Kroppen känndes bra och jag ville gärna få in ett intervallpass den här veckan. Så med Jannes sällskap så stod jag på lördag förmiddag inne på bandet och malde tusingar. Snittade 3.26.97 på 6st med 60'' vila. Men fick slita betydligt mer än förra veckan. Egentligen kanske inte så konstigt med tanke på sjukdagarna.

Kommande veckan ska vara en hård vecka. Men vi får se hur det blir med det. Kommande helg går flyttlasset upp till Umeå, och innan dess ska det packas en hel del. Men jag ska försöka få ihop så många km som möjligt.

Ett vidrigt pass med lutning

Lördag morgon. Jag stiger upp och är som vanligt väldigt stel i hälsenorna. Inget ovanligt, men inte allt för motiverande när det vankas morgonintervaller på bandet. Jag går omkring lite i lägenheten bland alla flyttlådor. Allt för att gå igång senorna. Häller i mig ett glas pucko.

Jag joggar iväg. Ut i blåsten. Två km till gymet och så tre km till inne på bandet. Uppvärmningen är klar. Under hela uppvärmningen tänker jag på passet. På vilken fart jag ska hålla. Får en tanke att 4.00-fart kan fungera. Ha!

På schemat stod det 9' med lutning 3'/2% + 3'/3% + 3'/4% och så två minuter joggvila på det. Iväg på nästa serie. 9' med lutningarna 3%-4%-5% och sen på tredje serien 9' med 4%-5%-6%.
Jag kanske tog för lätt på lutningen för jag var inte så rädd inför passet. Men nu vet jag.

4.00-fart var bara att glömma. Jag plågade mig igenom första serien i 4.10/km. Sen var jag helt slut. Men jag bet ihop. Andra serien fick gå i 4.20/km och jag slet ordentligt. Men jag skulle bara upp för den där backjäveln.
Tredje serien blev brutal. Farten ner på 4.30/km och syran sprutade ur öronen. Men till slut kom jag upp, även för den där 6% backen.

Det här passet var vidrigt. Men jag hoppas det ger något. I alla fall mental styrka. Totalt 15km och det är fint att ha det gjort innan klockan slår 12.00. Nu fortsätter jag köra överkropp. Bära möbler och flyttlådor. Fruktansvärt roligt.

Kort uppdatering

Tittar bara in lite snabbt för att säga några väl valda ord. Jag springer på. Och det känns riktigt fint just nu. Jag håller mina veckor. Hård-medel-lätt-medel-hård. Precis som det ska vara.

Förra veckan var det premiär för säsongens tusingar. Började lite lugnt med 5x1000m med 60'' ståvila. Tänkte jag skulle lägga mig kring 3.30 första gången och se hur det känns. Fick till slut ett snitt på 3.28.95 utan att behöva ta ut mig så jag ramlade ihop. Det får bli nästa gång. Ha!

Veckans andra intervall pass blev 3x3km @ 3.50/km med 2´ståvila. Även det flöt på riktigt fint och jag behövde inte slita ett dugg fören sista km på sista intervallen. Rundade sedan av veckan med ett lite längre pass hem till föräldrarna i Väsby. 20km i 4.24-fart med sådär läskigt lätta ben som man plötsligt har ibland. Utan att det egentligen ska vara logiskt att ha det. men jag antar att det bara är att tack aoch ta emot.

Nu går jag in i en lätt vecka. Ska bli skönt. Inte minst mentalt. Att ha två-tre pass som bara ligger mellan 8-10km. Och så tusingar. Glöm för fan inte tusingarna!

Ännu ett avbrutet intervallpass

Återigen viker jag ner mig när det börjar bli jobbigt. På programmet stod det ett kort snabbt lopp. 3000m i 3.20-fart. Hade det varit förra vintern, när jag drog av 9st tusingar på ett snitt under 3.20 så hade det inte varit några problem. Men så är det inte nu.

Efter 5km uppvärmning drog jag upp bandet till 3.20/km och började sträcka ut steget. Första tusingen flöt på fint. Men efter 1,5km började det bli snabbt och farten var märkbart hög. Och bara ett tiotal meter innan den slog över till 2km så bestämde jag mig för att stanna efter 2km. Något som ag ångrade bara 15sekunder senare.

Jag blev rädd. Jag trodde inte jag skulle orka och att sänka farten till 3.30/km skulle vara ett nederlag. Men att bryta skulle då vara ett mindre nederlag?? I vilket fall som helst. Där stod jag. Med 2km i 3.20-fart. I stället för 3km. Och är ruskigt besviken. Jag hade nog orkat. Jo, det är jag ganska säker på. Om inte så hade jag kunnat dra ner farten lite till 3-25-3.30. Fan!

Första veckan

Säsongen 212är igång. Nu kör vi. Full fart framåt. Fast. Kanske inte så här i början. Två veckors vila gick allt för fort. I slutet var det riktigt skönt att bara komma hem och inte ens tänka på att behöva träna. Men någon slags njutning har väl hård träning också.

I vilket fall som helst. Första veckan bjuder inte på speciellt mycket hårdkörning. Sex löppass för att få in rytmen. Allt mellan 5km och 14km. Det enda jag egentligen gjort i snabbt tempo är den sista km på bandet i fredags. 3.42 klockades den på och det var mest för att det var lite roligt. Typ.

Nästa vecka blir distanserna lite längre och kanske så lägger jag i slutet på veckan in ett lite långsammare långintervallpass med 5-6x200m. Beroende på lust och känsla.

En vilovecka blev två

När måndagen kom och det var tänkt att en ny säsong skulle dra igång så blev det tvärstopp direkt. Eller, egentligen inte tvärstopp, men en liten extra paus. Från början var det tänkt att bli två viloveckor som varje år, m en eftersom det var lite struligt med extra vilodagar under hösten så kapade vi det till en.

Men när nu måndagen var här så kände jag mig krasslig. Lite ont i halsen, huvudvärk och hängig. Inte sjuk. Men fan inte pigg heller. Dessutom fanns inte inte det minsta sug att ta ett enda löpsteg. Så här sitter jag nu. Onsdag kväll. Och träningskläderna ligger i väskan. Eller rättare sagt tvättkorgen.

Med andra ord blev det två viloveckor i alla fall. Och det gör egentligen ingenting. Det gör nog bara gott. För idag. Just idag. Efter en vecka och tre dagar. Så kände jag lite sug att springa igen. Det är positivt. Väldigt positivt. Nu är det fyra dagar vila kvar. Förstå hur mycket sug det kommer att finnas efter fyra dagar till med vila.

Vilovecka!

Nu är den äntligen här. Viloveckan. Det korta lilla avbrottet mellan två säsonger. Egentligen brukar det bli två veckor med inte minst mental vila. Men eftersom det blev lite onödigt mycket vila i september så togs beslutet att bara ta en vecka nu.

Jag avslutade förra säsongen med ett fint snabbdistanspass inne på bandet. 17.47 på 5km och en riktigt fin känsla. Men nu är det historia. Nu väntar långa kvällar i soffan och en skön känsla att inte "få" träna.

Kanske några ord om den gångna säsongen då. En intressant början med Spring Cross där jag var sjuk samma vecka med beslöt kvällen innan att köra. Fick till ett riktigt bra lopp och var nästan nöjd själv.

Huvudmålet i år var maran i Stockholm. Min första mara. Och det var inte speciellt farligt. Efter att ha känt mig pigg i 39km kom jag till slut in i mål på 3.11.25 och var hyfsat nöjd. Men är man pigg i 39km så borde det finnas mer att ge. Det bra är i alla fall att jag har en väldigt positiv bild av maraton.

Årets roligaste tävling är lite otippad. Det får bli Vasastafetten. Stäckan mellan Oxberg och Gopshus på 4.6km. Det var blött, lerigt och kallt. Men hela helgen var fantastiskt rolig. Mycket mer än jag vågat hoppats på med ett gäng Dalmasar jag aldrig träffat tidigare.

Gällande skador har jag klarat mig relativt bra. Och det är inte illa för att vara mig. Innan maran och under maran hade jag problem med hälsporre, men efter några veckors vila och självbehandling gick det över snabbt.
Lite ömt i utsidan av ett knä på sensommaren, men det lyckades jag behandla själv utan att ta några extra vilodagar.

Rent träningsmässigt var det en grym vår. Mil efter mil efter mil vilket gav en riktigt bra grund till maran. Närmare hösten har det varit svårt med motivationen, inte minst när det funnit så mycket annat att tänka på med en kommande bebis, lägenhetsförsäljning och kommande flytt.

Djupare analys tänker jag inte göra, utan det är vila som gäller nu. I flera dagar. Och det helt lagligt. På måndag börjar en ny säsong, även om det bara är två uppstartsveckor utan några direkta farter. Säsongen sträcker sig kanske bara till årsskiftet, sen får vi se vad som händer med träningen.

En snabb mil

Det är svårt det här med motivationen. Ena dagen är den på topp. Andra dagen är den som bortblåst. För att vara där igen den tredje dagen. Konstigt. Men jag antar att det är just det som gör en starkare. Att mala på även när den lättaste vägen skulle vara att lägga sig i soffan.

För att kost sammanfatta de två senaste veckorna så är det mycket fokus på kvalitetspassen. Förra veckan stag jag in på bandet. En dag då det fanns lite motivation. Tänkte köra en lite snabbare mil. Löpte på riktigt behärskat och fint. Började i 3.55-fart och kunde trots tempot höja farten lite varje km. Sista km gick i 3.30/km och jag kunde stanna klockan på hyggliga 38.19. Men tiden blir missvisande, det var trots allt på löpband utan lutning.

Sen mot helgen så försvann motivationen helt. Tunga arbetsdagar med möten och genomklappningar gav vila både måndag och tisdag. 85km står det på veckans program och planen är nu att ta igen det missade passet från i tisdags.

Onsdag. 3x6'+3' med 90'' joggvila. Sex minutarna gick i 3.45 och tre minutarna gick i 3.30. Mycket lättare än jag trodde.
Torsdag. 28km. Givetvis blir det tungt mot slutet, det spelar ingen direkt roll vilket tempo man kör i. När man närmar sig tre mil så är benen rätt slitna.

I morgon ska jag in på bandet igen. Tidigt på morgonen. Uppvärmning. Och så 5km snabbdistans. Gärna ner mot 3.35-tempo. Får se hur det går. Benen är lite slitna.

Berg och dalbana

Det har varit lite berg och dalbana den senaste tiden. Efter, eller egentligen redan innan, Kistaloppet så har motivationen varit borta. Helt borta. Känslan har varit att löpning (inte bara morgonpass, utan all löpning) är djävulens påfund och alltså det vidrigaste man kan hålla på med. Och vilodagarna radade upp sig. Och de passen jag körde var korta, långsamma och väldigt tunga.

Jag ville inte ta ett löpsteg alls. På väldigt länge. Men så kan man inte hålla på att tänka. Så jag bet ihop. Stack ut och körde i alla fall. Ställde in halvmaran i Stockholm, både för att jag kände att det skulle gå åt helvete, hade ingen lust och hade lätt irritation i halsen.

Förra veckan bet jag ihop. Passen skulle bara köras. No matter what. Och så plötsligt släppte det. Stegen kändes lätta. Andningen likaså. Och km och efter km passerades. Lyckades inkassera fina 90km under veckan där alla passen kändes bra. Visserligen slopade jag terrängintervallerna för att istället känna lite glädje och slippa press att springa snabbt.

Även den här veckan har det känts bra. Riktigt bra. 15km igår och 10km idag. Lugnt och fint. Fast ändå inte långsamt. Fick dessutom lite nya leksaker igår. Beställde från Startfitness i torsdags kväll och fick skor, tröja och shorts i går. Snuskigt snabb leverans. Nya Asics DS Trainer 16 (de röda) som jag snart ska börja leka lite med. Och kanske var det inte bara nya saker som kom på posten. Utan även lite mer motivation. För just nu känns det roligt och bra igen.

Kistaloppet 2011

Trots all motivationsbrist så stod jag där igår. Startlinjen utanför Kista galleria. 10km skulle avverkas och målet var ner mot 38'. Jag tänkte innan att kapaciteten finns där. Inga tvivel alls och någon gång ska jag väl få ut det. Men förberedelserna är inte optimala, precis som alltid. Fem toalettbesök och en kräkning innan det var dags att åka till Kista. Nervositeten var total.

Men i vilket fall som helst. Efter 4km uppvärmning var kroppen i alla fall igång. Den sista havregrynsgröten höll på att komma upp när jag var på väg bort till startfållan. Placerade mig rätt långt fram och hoppades kunna hålla en jämn 3.45-fart de första 5-6km i alla fall. Då skulle jag ha lite marginal när backarna kom på slutet.

Jo visst. 3.33 på första km och så in genom gallerian. 3.29 på andra och jag insåg att jag någon km senare skulle få lida ordentligt för den öppningen. Vid fem km klev jag åt sidan. Kräktes lite och satte fart igen. Vid sex km var jag helst slut. Och vid sju km stannade jag igen. Tänkte bryta men bet ihop efter en stund och satte fart igen. På enormt tunga ben.

Det kändes som att backarna avlöste varandra nu och man fick knappt vila mellan dem. Som tur var hittade jag en medlöperska från Hässelby som jag växeldrog lite med under knappa 2km innan jag drog iväg sista 500m. Kunde ändå avsluta sista km på 3.39, kanske tack vara en brant nedförsbacke in mot mål.

Min klocka stannade på 38.28 men det var utan tiden jag stod stilla och kräktes. 39.50 blev det officiella tiden, men inte fick jag någon vindjacka för det. Kanske bara gällde tävlingsklassen. Jag sprang i motionsklassen och kom in på en sjätte plats av 555 startande. Och den placeringen och med den lagom inofficiella tiden 38.28 så får det anses som ok. Dock ska det bli en lite mer försiktig öppning nästa gång. Så kanske man inte tar slut fören vid 8km nästa gång.

Välkommen motivationsbrist

Det kanske är på tiden att uppdatera sidan lite. Jag har inte legat på latsidan. Eller. Jo, till viss del har jag faktiskt det.

Jag vet inte hur pass långt bak jag behöver gå men det finns i alla fall två pass som är värda att nämna. Först terrängintervaller uppe i Runbyspåret. 3x2km med 3' vila mellan. Snittet hamnade någonstans kring 3.45/km. Även om jag fick slita ordentligt för att hålla farten, inte minst i backarna, så kände det riktigt bra.

Två dagar senare var det dags för ett liknande pass. 3x2km med 500m joggvila. På löpbandet. Tanken var att få jobba i lite högre farter. Loppen den här eftermiddagen gick i 3.32/km, 3.30/km och 3.28/km. Känslan var kontrollerad och bra.

Men sen tog det stopp. Jag flög upp till Umeå för en anställningsintervju och en begravning med boupptäckning. Det fanns varken tid eller mental kraft att ge sig ut och träna. Totalt blev det hela fem vilodagar. Och efter det har det varit svårt att hitta motivation att köra. Riktigt svårt. Har kommit till en tung mental svacka nu och ger mig mest ut på 8-10km joggrundor.

Kontrollerade tusingar

Jag repade mig rätt fort efter den korta sträckan på Vasastafetten. Så redan i går tänkte jag gå in i den nya träningsdelen. Den som innehåller terrängintervaller. Till att börja med fyra varv i ett 2.1km spår i hyggligt bra tempo. Det var tanken alltså. Jag värmde upp och skulle börja dra iväg. Plötsligt så vällde det in småbarn och ungdomar i skogen från någon orienteringsklubb. Säkert upp emot 100st i olika grupper med sina ledare.

Jag insåg att hela spåret skulle vara täckt och att föröka flyga förbi grupperna med människor i hög fart skulle bli svårt och förstöra hela rytmen. Så det fick ställas in. Lite extra km blev en distans runda i stället.

Tog revanch idag i stället. 10x1000m med 60'' vila inne på bandet. Tänkte hålla dem lite långsammare än vanligt. Hög fart med ändå lugnt och kontrollerat. Ingen syra och utan att behöva slita. Kanske runt 3.45-3.40.

Efter 5km uppvärmning drog jag iväg på första. 3.46. Sen fortsatte det ungefär likadant. 4.46-3.45-3.45-3.44-3.43-3.43-3.41-3.41 och 3.36. Inga problem alls. Kändes som att jag kunde hålla på hur länge som helst. Nästan som att vilan bara var onödigt med tid och jag ville köra vidare i stället för att stanna upp. Självklart kunde jag inte hålla mig på sista utan höjde tempot och sträckte ut steget lite. Hamnade på 3.25.

Konstigt att det kan kännas så fruktansvärt lätt på träning i de farterna. Sen när det är tävling så låser sig allt. Då får jag slita som bara den i 4.00-fart. Men det är bara att jobba vidare. Nu har jag fått ett bra pass på 10km i 3.40-fart i alla fall. Lugn jogg på det i morgon och så ett nytt försök med terrängintervallerna på fredag.

Vasastafetten 2011

Tävlandet fortsätter. Nu när jag ändå är i relativt bra form så är det väl lika bra att köra på. Även om jag antagligen är i bättre form än jag verkar kunna få ut på loppen.

I fredags efter arbetet åkte jag upp till Avesta för att möta upp min bror och övriga lagkamrater från Avesta OK. Sedan fortsatte bilandet genom Falun och upp till Mora. Väl där handlades det middag och frukost och så inkvartering i en danslokal på lagom sköna madrasser. Kvällen gick ut på att planera sträcktider, troliga starttider och samåkande i bilar till de olika startplatserna.

Vid 12 tiden på lördagen var det tänkt att Janne skulle komma med chippet och lämna över det till mig så jag kunde ge mig iväg. Regnet öste ner och marken blev allt lerigare. Jag hann bara med knappa 2km uppvärmning men kände mig hyggligt redo att dra iväg på min 4.6km långa sträcka mellan Oxberg och Gopshus. Plötsligt dök Janne upp, lämnade över chippet och jag var iväg.

Lagledarna hade försökt räkna ut ungefärliga sträcktider. Min låg på 19'. Eftersom jag inte visste hur sträckan såg ut så kändes det omöjligt att säga om jag skulle gå snabbare, men rent spontant kändes 19' på 4.6km långsamt. Jag hade en förhoppning att gå under 18.30, kanske även ner mot 18' om det gick bra.

Första km gick mycket nedför. 3.27 på den och pulsen och benen var igång på riktigt. På andra började leran. Det hela liknade Tjurruset mer än skogsstigar. Fötterna trampade ner och höll på att fastna i lervällingen. 3.55 och 3.54 på andra och tredje. Det hela gick över förväntan. Men så kom fjärde. Lerigt och rejält mycket uppför. Det kändes som att jag stod stilla. Lyckades till slut palla mig upp för delar av en slalombacke på 4.19 innan jag kunde trycka på lite extra sista 600m (4.00/km) och ge över chippet till Viktor.

Min sträcka hamnade på 17.41 och det gav en 10:e plats totalt av alla 411 startande lag. Så jag är riktigt nöjd. Betydligt snabbare och bättre än jag hoppats på.

Avesta OK lag 1 hamnade till slut på en 12:e plats i herrklassen på tiden 5.55.44. Ett klubbrekord med närmare 22 minuter.

Nu blir det två veckor med träning innan nästa tävling. Kistaloppet med förhoppningar att gå under 38'. Men då ska jag må bättre än idag. Yrsel, kräkningar och allmänt illamående.

En rapport från Avesta Ok

Ett fint, långt och kontrollerat pass

Hade önskat att köra ett intervallpass på måndag eller tisdag den här veckan. Men efter lite tidsbrist de dagarna så fick det bli onsdag. Jag hoppas jag hinner återhämta mig lagom till tävlingen på lördag eftermiddag. Men med lugn jogg i morgon och vilodag/resdag på fredag så borde det gå bra. Sträckan ser just nu ut att bli 4.6km lång bara så det är bara att ösa på.

I måndags fick jag sällskap av Janne under ett 15km pass och i tisdags blev det 15km till, dock utan sällskap. Båda passen kändes helt okej.

Idag då. Ursprungsplanen var 5000-4000-3000-2000-1000 med 500m joggvila. Farterna var tänkta till 4.00-3.55-3.50-3.45-3.30. Men det var där det ändrades. Eftersom det snart är tävlingsdags så valde jag att dra ner lite på farten så jag inte drog på mig syra på sista tusingen samt skulle slippa slita. Och jag lyckades.

4.08-fart på första 5km och 4.05-fart på 4km. Kändes hur lugnt som helst. 3km gick i 3.59-fart och även det flöt på hur lätt som helst. 2km i 3.53-fart och den avslutande tusingen sträckte jag ut stegen lite och kom in på 3.44.

Hela passet kändes skönt och kontrollerat samtidigt som det blev en bra genomkörare på totalt 24km. Nästan överraskande bra. Förhoppningsvis kanske det börja släppa nu, då det varit segt i löpningen sen maran i slutet på maj.

Midnattsloppet 2011

Jag är inte gjord för att tävla. Jag klarar inte av det. Redan när jag vaknar på morgonen så låser sig kroppen. Och huvudet. Jag blir så nervös att jag inte kan hålla kvar maten i magen. Varje gång jag försöker äta något så kräks jag upp det en liten stund senare. Och allt det utan någon egentligen press utifrån. Men med dessto mer press från mig själv.

I vilket fall som helst så stod jag till slut i den där startfållan på Ringvägen. Och som vanligt i dessa lopp så ska man vara där så pass tidigt att man hinner bli kall och stel både en och två gånger innan starten går.

Första km blev trång. Svårt att ta sig fram och hitta något slags flyt i löpningen. 4.03 på den och det var inte alls det jag hoppats på. På andra och tredje km började det spricka upplite och jag fick fart på benen. 3.42 och 3.39. Tredje km bjöd på löpning på kullersten vilket inte var det roligaste underlaget.

I slutet på fjärde km började stigningen upp till kyrkan. Och den fortsatte en bit in på den femte. Så plötsligt var km tiderna uppe på 3.55 och 4.11. Jag började tänka att det var kört och att jag inte ens skulle ta mig under 40'.

Men väl uppe på toppen så blev jag piggare. Backen slet inte alls så mycket som jag trodde och jag kunde snabbat hitta tillbaka till flytet. 3.39 och 3.44 på sjätte och sjunde. Plockade placeringar hela tiden. Även om det egentligen är rätt oviktigt.

Jag kände mig rätt pigg fortfarande och tänkte att de tre sista km skulle kunna gå rätt snabbt ändå. Men så plötsligt. Där framme tornade ytterligare att as till backe upp. Jag var verkligen inte beredd på den. 3.57 på åttonde och återigen 4.11 på klättringen. Det här var verkligen inte bra. Och just där insåg jag att jag inte hade en chans på låga 38' idag.

Efter backen var det bara att köra. 3.38 på sista med en ordentlig fartökning och fint steg hela det långa upploppet. Inte helt slut i mål. Vilket egentligen aldrig är roligt att vara. Så visst finns det mer att ta. Men kanske är det främst det psykologiska jag borde jobba med. Att våga bli trött. Att våga pressa mig. Att tro på mig själv och min förmåga. För visst fan är jag god för 38' på milen i dagsläget. Det är jag övertygad om.

Nu blev det officiella resultatet 39.07 men jag vill någonstans ha 38.43 i stället för det var tiden på 10km. Garmin visade 10.12km i mål så jag i såna fall kan dra av 26''.

En bra genomkörare blev det i alla fall och med en insikt om att just Midnattsloppet inte direkt är gjord för att springa snabbt. Kan det kanske vara en tanke att flytta fram till startgrupp 1B nästa år? Borde vara lättare första km då. Nu är det bara fortsätta träna på och kolla vad jag gör för fel. För känslan är att jag borde springa snabbare på milen efter alla träningstimmar och intervaller jag malt. Men tydligen är så inte fallet.

Obefintlig form

Steg upp i morse och kände ingenting i knät. Inte ovanligt eftersom jag aldrig brukar känna något när passen väl är avslutade. Men tanken var att försöka gå igång kroppen lite på morgonen så allt inte är så stelt när jag väl drar iväg.

Efter lite frukost så drog jag på mig skorna, den här gången lättare skor utan de nya iläggsulorna. Tänkte att uppvärmningen skulle få avgöra om det blev lugn distans eller intervaller. Efter 5km värmning så kände jag ingenting i knät så det var bara att ställa in klockan och köra iväg.

Målet var 15x200m med 30'' ståvila på grusväg, men jag pallade bara 10st idag. Formen är verkligen kass just nu.

Första loppet gick på 32'', kanske lite för fort. De resterande låg mellan 35'' och 40'' och jag var riktigt trött. Dock utan känningar i knät.

Men 2km i farter mellan 2.55/km och 3.19/km får vara okej. Skönt med lite överfart igen och dessutom utan känningar i knät.

Så under nerjoggen funderade jag lite på vad det beror på. Kanske att jag körde i skor utan de nya iläggen och med mindre stötdämpning. Eller att jag masserade senan längd utsida lår ordentligt igår kväll. Kanske för att jag tog en diklofinak tablett igår kväll. Eller så var det helt enkelt en bra dag där det gick i lite högre farter, fast samtidigt var det 5km uppvämning i lugn fart och nerjogg i lugn fart utan känningar.

I vilket fall som helst, väldigt skönt och positiv känsla. Även om formen verkar vara obefintlig i dagsläget. 10 st 200:ingar i de farterna ska inte vara några problem alls egentligen. Men jag antar att man ska vara nöjd med att inte ha ont.

Inte alls under kontroll

Knäproblemen var helt borta. Och jag började se fram emot en fin höst med ett bra Midnattslopp och en ännu bättre halvmara. Och kanske ytterligare någon tävling senare under året. Men sen åkte jag till norrland. Och där brakade helvetet löst. Ungefär.

Tanken var att jag skulle slipa på formen under de knappa två veckorna här uppe. Fokucera på träningen och köra på riktigt bra för att närma mig 38' gränsen på Midnattsloppet. De tankarna slogs bort drastiskt när vi passerade Ö-vik.

Utan att gå in på detaljer så blev Flickan från landet i norr´s pappa allvarligt sjuk och alla de fyra döttrarna vakade vid hans sida dag och natt. De timmarna hon var hemma vakade jag över henne och fick trösta. Låg vaken på nätterna för att lyssna om hon grät eller sov. Dagarna gick och han blev snabbt sämre. Fyra dagar senare somnade han in för gott.

Med andra ord blev det väldigt svårt att tänka på träningen. Egentligen kändes det väl som att i det läget spelar det väl ingen roll om man är i form eller inte. Livet i sig spelar lite mera roll. Man får ett helt annat perspektiv. Men de följande dagarna var väldigt känslomässigt utmattande.

Rent träningsmässigt har jag fått till några pass. Men redan under det andra distanspasset så började knät kännas igen. Efter det har det bara blivit värre, men det går att springa med det. Förutom ett intervallpass där hela benet höll på att vika sig under den avslutande 5' intervallen. Så planen är att köra på lite lugnare för att upprätthålla formen (ja, den dåliga formen jag verkar vara i...) fram till Midnattsloppet. Sen får jag se hur det känns innan start samt hur resterande tid av säsongen ser ut.

Känslan just nu är att det känns mindre i knät vid högre hastigheter. Och det kanske bådar gott inför en tävling. Men det kanske bara är inbildning. I morgon väntar lite 200-ingar på grusväg. Och ikväll väntar lite antiinflamatoriskt och massage på utisda av lår och en förbannat massa stretching. Lagom roligt. Och smärtsamt. Men någon måste ju göra det också. Håll tummarna.

Under kontroll

Kanske några ord om de senaste veckorna. Foten känns bara bättre och bättre och distanserna blir längre och längre. Så egentligen skulle man kunna säga att allt var som det skulle. Men ser man i träningsdagboken så är det dessvärre inte så. Under veckan som gick fick jag ihop de 91km som programmet sa åt mig att göra, men det var bara genom distanspass. Inga snabbare lopp, vare sig de 2x800-600-400-200 som jag skulle eller de 16km tempo jag hade tänkt.

Missen sitter dock inte i fotproblemen, vilket är bra. Utan mera i ett knä. Fick i måndags en lätt ömhet i utsidan av vänster knä och misstänkte direkt löparknä. Men jag har kunnat springa vidare. I tisdags och under passet med Janne i Avesta i onsdags högg det till i knät vid 5-6km med gick br asen.

I torsdags var det bara lite "tjockt" och efter en vilodag i fredags så har de sista två passen, varav knappa 21km i dag gått över förväntan. Tungt med relativt problemfritt.

Så jag hoppas jag med hjälp av speciell stretching och lite extra benstyrka i form av utfallssteg och enbensböj kunnat hantera knät. Dock har jag inte vågat köra på snabbare i form av långa eller korta intervaller. Vilket kanske så här i efterhand var klokt.

Nu packar jag mina väskor, drar förbi "Mamma Mia" och åker sedan upp till norrland och Robertsfors i morgon. För att leta efter formen. Någonstans måste det vara och jag har 18 dagar på mig hitta den.

Aldrig nöjd

Ibland undrar jag vad jag har för krav på mig själv egentligen. Jag blir aldrig riktigt nöjd med mina pass. För någon månad sedan sprang jag min första mara. 3.11.25 kom jag in på. Efter att ha ett första mål på 3.30. Riktigt bra enligt många. Inte alls godkänt enligt mig.

Idag drog jag av 5km snabbdistans efter att i flera veckor knappt kunnat springa på grund av en hälsporre. 5km i 3.43-fart. Men jag är inte alls nöjd med passet. Jag ska fan kunna springa betydligt snabbare.

Sådär är det jämt. Pass efter pass. Tävling efter tävling. Och visst är det bra att ha krav på sig själv. Att vilja höja sig och utvecklas. Men någon gång måste man kanske stanna upp och känna sig nöjd också.

Jag vet inte vad det beror på. Jag har alltid haft enorma krav på mig själv. Inte bara när det gäller löpning, utan även i förhållanden och arbete. Överallt. Men nu är det en träningsblogg och då pratar vi om det.

Jag får försöka hitta något pass som jag är riktigt nöjd med. Som efter Spring Cross i våras, då var jag faktiskt nöjd. Jag hade inte kunnat göra mer och det jag gjorde imponerade på andra och jag blev nöjd med min prestation. Så kanske är det där skon klämmer. Jag måste känna att jag gett allt. Att det inte finns ett förbannat skit kvar att krama ur benen och kroppen. Det är bara då jag är nöjd. Det är svårt det där.

Full fart igen

Efter att ha fått slita en hel del pass så känns det nu som att formen börjar komma tillbaka. För en vecka sedan fick jag slita varenda steg jag tog. Kroppen var tung. Andningen var tung. Löpningen var tung.

Efter tre veckor med uppstart och långsamt ökande distans och fart så var jag nu redo att köra som vanligt. Så jag började på måndagen. Långa intervaller. 2x2000-3000-2000 med 500m joggvila och 1000m seriejoggvila. Hade kanske inte så stora förhoppningar, men en serie i 4.10-fart skulle jag väl fixa.

Två timmar senare satt jag i omklädningsrummet. Relativt överraskad och nöjd. Jag fixade två serier och kunde få ner farten på de sista intervallerna till 4.02/km. Och jag behövde inte slita speciellt mycket.

Idag var det planerat 2x800/600/400/200 med 1' vila och 2' serievila. Men efter rådfrågande av Janne så beslutade vi att jag skulle ta det lite lugnt med intervallerna och köra lite snabbdistans i stället. Sagt och gjort. 5km i 3.50-fart tänkte jag.

Efter 4km uppvärmning drog jag iväg på bandet. 3.56 på första. Inga konstigheter. 3.51 på andra. Fortfarande lugnt. Höjde farten lite. 3.46 på tredje. Kändes bra. Chansade lite och drog på lite på fjärde. 3.41 på den och det var fortfarande inga problem. Så då var det egentligen bara att dra på ordentligt sista km. 3.23 på den och jag ska väl vara ärlig att jag pressade på rätt bra på slutet.

18.37.54 stannade klockan på och det är väl sådär. Jag blir visst aldrig nöjd.

Lite mara-filmer

18km in i loppet.

Ca. 9.25 in i klippet dyker jag upp i vit keps och kul/blått linne med vit tröja under. Det ser lätt ut, men det ser också långsamt ut. Det är vid 18km ungeför. Strax innan Janne står med första gelpåsen som jag får ta med mig ut på gärdet. Janne dock, han vile inte springa med.

Strax innan målgång.

Här kommer jag fram till Borgen. Stockholms stadion. Efter ca. 9.50 kommer jag in i bild. Lätt haltande. Fortfarande ser det långsamt ut. Och det känns inte bättre av att se den äldre halvdöda gubben några steg framför mig. Men jag vill tro att jag flög förbi honom på upploppet.

Igång igen.

Det har varit en tung tid. Nästan en månad sedan jag skrev något om träningen och det kan egentligen bara betyda två skaker. Antingen att det har avrit så mycket träning så ork och tid inte räckt till. Eller att det inte bedrivits speciellt mycket träning.

Dessvärre gäller det alternativ nummer två. Efter maran var det dags att ta tag ordentligt i den där hälsporren. Jag gick ut hårt med motionscykel, men det är svårt att motivera sig en längre tid med cykling. Efter drygt en vecka så föll det bort och jag skrt fullständigt i att träna.

Jag gjorde styrkeövningar för foten och jag har avlastat den. Till slut fick jag också nya ilägg i skorna. Direkt efter att jag kommit hem från Anatomic vid Råsunda så gav jag mig ut. Och det kändes fantastiskt. Känslan att få springa.

Det som gjorde det mindre fantastiskt var att jag var helt slut efter 3km jogg. Och jag insåg att den formen jag byggt upp inför maran var som bortblåst efter tre veckors löpvila. Men skam den som ger sig. Det borde ändå gå snabbt att komma tillbaka till den formen.

Så senaste veckan har jag ökat på distansen. 3km blev 5km. 5km blev till 8km och 8km blev till 10km och 11km. Och det är lite där jag är nu. Passen ligger runt 10-11km och ibland kan det till och med gå lite snabbare. Som idag. 9.53km på fina 40.11. Ett snitt på 4.13/km. Och ett "pers" på den klassiska "rälsen-svängen" med 1'37''. Skumt. Men bra.

Så jag fortsätter kämpa på. Formen kommer nog tillbaka om några dagar. Ska fortsätta med distanspass veckan ut innan jag i början på nästa vecka hoppas på lite längre intervaller. Foten är inte 100% ännu, men det går fortsatt framåt. Mycket bra. Eller som Svennis skulle sagt: "Möcke bra!"

Cykelintervaller

Fortfarande inga löpsteg tagna. Men det känns okej ändå. Idag fick jag i alla fall jobba ordentligt. Hade fått ordern om ett intervallpass på cykeln. 4x4' med 2' cykelvila mellan. Tänkte innan att det inte skulle vara allt för tungt. Men kanske jämförde jag för mycket med samma pass springandes, och då är det inte ett direkt skräckinjagande pass.

Men nu satt jag där på cykeln inne på gymet. 10km uppvärmning. Och så iväg. Och satan vad jag fick slita på slutet. Men det var fruktansvärt skönt att få upp pulsen ordentligt och till och med känna lite syra i benen mot slutet. Det var på tiden.

Vad gäller foten och den där förbannade hälsporren så blir det cykel ett tag till. Foten känns bättre och bättre och egentligen skulle jag kunna gå ut och prova jogga lite lugnt. Men jag vill inte chansa ännu och slå upp någonting som verkar läka bra.

Så jag får hålla mig ett tag till. Även om sugen börjar komma att få gå ut i skogen och köra i värmen. Men den som väntar på något gott...

Bike-time

Efter att ha reflekterat några dagar så har det egentligen inte hänt allt för mycket. Inte rent fysiskt i alla fall. Men redan dagen efter maran så ville jag ut springa. Jag ville fara fram längs vägarna och känna pulsen höjas och svetten rinna. Jag tror att jag någonstans kände stor revanchlust. Det fanns så mycket mer att ge. Det fanns så mycket bättre förutsättningar. Konstigt nog har jag samtidigt känslan av att en debut på 3.11 ändå är okej.

I vilket fall som helst. Det tog ända till tisdagen innan jag drog på mig skorna för att dra ut i skogen. Men det gick inte. Inte längre än 3km totalt. Hälsporren gjorde så förbannat ont så det inte gick att springa. Inte ens haltande. Så jag antar vad som väntar nu. Cykeljäveln. Bike-time.

Cyklade 20km på motionscykeln idag. Skönt att känna lite trötthet igen. Har lagt upp lite program kommande två veckor. Med lugna cykelpass, långpass och intervaller. Allt ridandes på den där cykeljäveln. Så får vi hoppas att hälen läker snabbt. Jag har inte tid att vila nu. Jag är i form. Bra form. Här måste malas km. Löpandes.

Maratondebuten

Sitter nu i soffan. Rejält ont under vänster fot. Rejäla blodblåsor på tårna på vänster fot. Antagligen från en lite annorlunda haltande fotisättning. Att jag skulle få ont under loppet visste jag, och det höll ungeför 10km innan smärtan kom. Men jag ska absolut inte skylla tiden på att jag hade ont, men kommande veckor bör jag kolla upp det ordentligt.

Till loppet då. Jag var inte direkt nervös innan. Hade ju inget att jämföra med, så det var bara att köra. Efter fyra km kom jag i fatt de där 3.15 farthållarna. Men jag vet inte hur det blev, men plötsligt så var jag förbi dem och iväg. Första milen passerades precis under 45'. Lagom bra fart och pigga ben.

In på andra milen. Den borde inte heller vara några problem. Janne stod innan utlöpningen på gärdet och jag fick en kort pratstund och en påse gel. Perfekt. Bara rulla ut på gärdet. De kommande km var visserligen lätta även de, men rent mentalt var svängen ute på Djurgården inte rolig någonstans. Lättnad när jag åter såg Janne i kurvan efter djurgårdsbron. Han tyckte jag såg oförskämt pigg ut och gav mig en påse gel till.

Väntade nu bara att jag skulle ta slut. Att benen inte riktigt skulle orka hålla 4.30-tempo ytterligare en mil. Men jag ville samtidigt inte sänka farten. För tänk om. Tänk om jag skulle orka.

Jag rullade vidare. Västerbron andra gången. Och repekten för den var enorm. Det har man läst att man ska ha. Men så plötsligt var jag uppe. Passerade en dröm slitna löpare och kände mig allt starkare. En tid närmare 3.10 var fan inte omöjlig.

37km. Vätskekontroll igen och Janne igen. Några uppmuntrande ord och gelerbjudande som jag dock tackade nej till. Här skulle det inte behövas något mer. Jag hade en skvätt kvar av den jag hade i handen och det var bara fem km kvar. Det är ingenting.

38km och jag drar i mig sista gelen. Lite vatten. Och km senare stumnar jag rejält. Vet inte riktigt vad som händer där. Men jag maler ändå på och lyckas hålla uppe tempot bra ändå. Och plötsligt. Borgen syns där framme och det återstår bara 1500m. Hur många 1500m lopp har jag inte sprungit i mina dar? Det är jättekort.

Jag höjer tempot igen. Passerar ytterligare en drös löpare. Plötsligt inne på stadion. Djurgårdens hem. Och jag drar på en fin 200m spurt. Passerar folk i hela kurvan. Känns kontrollerat och bra. Stannar till och stoppar klockan på 3.11.25.

Lite surt att inte gå under 3.10. Det är absolut ingen omöjlighet. Men nu vet jag hur det är att springa ett maraton. Nu är det gjort. Och det var inte alls så jobbigt som jag var rädd för. Sen hade det kanske inte gått så fint och lätt utan Jannes stöd och hjälp. Enormt stort tack för det brorsan.

3.11.25. Det är perset alltså. Får se om det blir fler maraton i framtiden. Kanske. Kanske inte. Nu är det lite rehab som gäller i alla fall så får vi se hur resten av säsongen ser ut efter det.

Hade riktigt fina och jämna splittider i alla fall, så det känns som att jag lade upp loppet riktigt bra. 22.12-22.32-22.09-22.24-22.45-22.40-23.15-22.57.

Split Tid Diff min/km km/h Plac.
5K 22.21 22.21 04.29 13.43 1116
10K 44.53 22.32 04.31 13.31 1063
15K 1.07.02 22.09 04.26 13.55 1028
20K 1.29.26 22.24 04.29 13.39 1011
21.1K 1.34.25 04.59 04.32 13.25 1007
25K 1.52.11 17.46 04.34 13.17 962
30K 2.14.51 22.40 04.32 13.24 911
35K 2.38.06 23.15 04.39 12.90 839
40K 3.01.03 22.57 04.36 13.07 759
Mål 3.11.25 10.22 04.44 12.71 747

Då var det dags

Så var det äntligen dags. Någonstans längst inne finns det lite längtan. Men samtidigt är jag snuskigt nervös och rädd. Det kommer att bli tungt. Ingen tvivel om den saken. Och det ska vara jobbigt att springa. Inte minst på tävling.

Men nu är det marathon det gäller. En tävling och distans jag aldrig sprungit förr. Och just därför, så har jag ingenting att jämföra med. Jag har ingen som helst aning om vad jag kan prestera eller klara av.

Dessvärre kommer mina tävlingsnerver in också. De får man inte glömma. Träningstider är en sak. Tävlingsresultat en annan. Så har det alltid varit.
Nu har jag senaste veckan försökt ladda. Allt efter vad folk på foum och tidigare löpare har rekomenderat. Pasta, sömn och lätta joggpass. Precis som sig bör. Hurvida det ger resultat vet jag inte.

Kläder är framtagna. Det ända som inte är klart är skovalet. Ett par lite tyngre, men bättre dämpade Asics 2150 eller lite lättare Asics DS trainer. Är egentligen lite mer sugen på den lättare, men jag får sova på saken.

Och så vad gäller sluttiden. Någon sa 3.03.30. Samma person sa också att jag inte skulle tro på den. Vilket stämmer. Jag är mera inne på 3.15-3.20. Vilket jag skulle bli nöjd med på min första mara. Kanske ska jag hålla koll på 3.15-farthållarna. Försöka hänga med så länge det går. Kanske kör jag mitt eget race och bara kör på känsla. Risken är bara att jag lätt studsar runt första milen på 42' och sen får sota ordentligt för det på tredje milen. Det är inte lätt när man varit medeldistansare.

Hur som. En mara gäller i morgon. Det ska bli spännande. Får hoppas vi slipper regnet och får se lite sol. Lite, inte för mycket. Lycka till allihopa. Nu kör vi.

Sista kvalitetspasset

Sista hårda passet är avklarat. Igår fick jag sällskap av Janne och vi drog upp till Slingan, den klassiska barndomsskogen där antagligen flera miljoner varv har körts genom åren.

Tanken var någon typ av snabbare lopp, utan att egentligen ligga ner och kräkas efterår. Och inte heller något som går att jämföra och analysera tider på. Dvs, ingen känd backe eller något på bana. Nu slutade det med 70/20 lopp.

Hann väl mellan 391 och 330m på sex lopp. Hyfsad plan skogsstig, bara en liten kortare backe mitt på. Däremot var det duktigt med motvind åt ena hållet. Fick slita ordentligt på sista och fegade sen ur. Planen var åtta lopp, men jag gav upp lite väl lätt och stannade som sagt efter sex stycken.

Nu återstår det bara tre träningspass till, möjligtvis bara två stycken, beroende på hur det blir med arbete på fredagen. En 10km runda i morgon, men kanske en snabbare avslutning sista 1-2km om det känns som det ska. Sen vila på tisdag och en kort runda på 4-6km på onsdag.

Sen ska toppformen vara där. Jag har ont när jag springer, men det ska inte ursäkta någon ev. dålig tid på lördag. Vad som däremot händer efter maran, det återstår att se. Det finns en hel del i kroppen som behöver kollas upp. Ordentligt.

Äntligen lite flyt

Efter över en vecka med orytmiska pass och kanstigt steg så var det igår dags för det sista längre passet innan dagen D. 24km avverkades i skogarna bakom husknuten. Hade en tanke på att verkligen försöka hålla nere tempot till riktigt lugn jogg. Strax under 5.00 fart vill säga. Det gick. I ungefär en km.

Sen var jag nere på 4.30-fart. Sen gick det verkligen upp och ner. En km runt 4.50 för att sedan öka lite och hamna på 4.30. Oj, då gick det för snabbt igen så tempot sänktes och hamnade på 4.50 igen. Och så fortsatte det. Inte direkt omtimalt om man ska träna in en viss fart, men det kändes lätt i alla fall. Och bäst av allt. Jag kändes tytm igen. Jag kände flyt i löpningen.

Till slut hamnade snittet på 4.36/km. Kanske en tänkbar marafart? Det är åtta dagar kvar nu. Och jag vet fortfarande inte vilken fart jag ska hålla. Hänga på 3.30 farthållarna eller 3.15 farthållarna? Eller ska jag bara köra mitt eget race och försöka hålla runt 4.40/km? Mycket att fundera på de här sista dagarna. Tur är i alla fall att flytet kom tillbaka.

Borttappad känsla

Två veckor kvar. Det är inte mycket. Och jag önskar så innerligt att jag var redo för det som komma skall. Men det är jag inte. Inte på långa vägar. Löpningen den senaste veckan har varit tung. Kantig. Orytmisk. Och suget har inte alls funnit där.

Försökte mig på lite längre intervaller inne på bandet i onsdags. 2x3000+2x2000+2x1000 med 500m joggvila mellan. Lutningen på 1%. Fick slita ordentligt redan på 3000:ingarna och inte blev det bättre.

Senare i veckan försökte jag väcka benen med lite backintervaller. Gick inte heller speciellt bra. Själva backloppen flöt på helt okej. Det var ingen mördarbacke, men sista 30-40m kom syran i alla fall, och hur konstigt det än låter så är det i alla fall bra.

Hade ett 17km pass kvar den här veckan, men jag valde att dela upp passet i två kortare i stället. För att slippa ta en vilodag till utan i stället, utan att slita mer på kroppen, försöka hitta kontiuniteten och rytmen i löpningen i stället. Får hoppas det går snabbt.

Kommande två veckor blir det mer nedtrappning. Ett lite längre pass och två backpass är väl det som är kvar att kämpa med. Resten består bara av lugna lätta distanspass för att hålla muskler och leder i rullning.

Spring Cross 2011

Timmarna innan en tävling funderar jag verkligen på om det egentligen är värt att tävla. Jag mår så svinigt jävla dåligt. Tre toabesök innan klockan slagt 09.00. Gröt som ständigt är på väg upp. En nervositet som inte är från denna värld. Jag har verkligen inga tävlingsnerver.

Efter att ha letat ursäkter för att åka hem igen från tävlingsplatsen så stod jag ändå där på startlinjen kl. 13.50. 11.8km skulle avverkas och jag hade satt 50' som gräns för att bli nöjd. Ett km snitt på ca. 4.10 alltså.

Pang! Startskottet gick och jag, iklädd fotbollsshorts och fladdrig långärmad tröja stack iväg. Allt för att göra tävlingsmomentet mer avslappnat. Jo visst att det fungerade.

3.50 på första km som dessutom innehöll en riktigt mördarbacke. Gick jag ut för hårt nu? 3.59 på andra. Och jag funderade hur loppet skulle springas. Fortsätta så här för att se hur länge det håller, eller dra ner farten lite och hålla de uppsatta 4.10? Jag valde alternativ ett. Ibland måste man chansa.

3.42 och 3.48 på de följande. Jag plockade fler och fler. Två km kvar till varvning. 4.12 på femte. Lång seg stigning och brant nerför utan att kunna vila. Tog det stopp nu? Sjätte km på 3.53 och jag passerade varvningen på ca. 23.40, en tid som senare skulle visa sig ge en femte plats i 6km klassen.

Strax före varvning funderade jag på att bryta. Rädslan för att bli trött kom över mig som så många gånger förr. Men så fick jag lite extra energi och slog bort tankarna. 6km kvar. Kämpa Matte!

4.12 och 4.06. Mördarbacken igen och tunga steg nu. Men jag bet ihop och sträckte ut steget när det planade ut och blev lättlöpt igen. Lyckades även plocka två placeringar. 3.54 och 4.03. Målet är nära nu. Bara en brutal stigning kvar och en 10km passering på ca. 39.40. Betydligt bättre än jag trott innan och målet på 50' kändes hyfsat säkert nu. De jag passerade i början på varvet kom förbi men jag tog rygg och försökte hänga med dem.

4.20 på näst sista km. Riktigt segt i stigningen. Nu var det bara 850m kvar till målet och det var bara att trycka påå. Tyvärr var jag tvungen att släppa ifrån mig de tre jag tagit rygg på sedan varvningen. Jag hade inte mer att ge.

3.21 på de sista 851m och ett hyfsat klipp i spurten på upploppet. Måste säga att sluttiden på 47.25 är riktigt tillfredställande och en fin 10:e plats av ca. 750 startande. 4.00/km i snitt i en rätt kuperad och tunglöpt terräng får anses som godkänt. Kanske mer än så till och med. Så en bra tävlingsdebut. Ett bra Spring Cross 2011. Nu, tre veckor kvar. Sen gäller det. Shit.

Dan före dan

Irritationen i halsen har varken blivit bättre eller sämre. Och jag har inte haft några som helst andra symptom av sjukdom. Kanske har det varit bortkastade träningsdagar i veckan, men det kommer jag aldrig få veta. Halsen är inte perfekt nu heller, men i och med tävlingen i morgon så var jag tvungen att prova idag och försöka hitta någon slags löprytm.

Jag änkte att jag skulle dra på någon km i morgondagens tänkta tävlingstempo, vilket är mellan 4.00-4.10-fart. Eftersom det är mycket skogsstigar och liknande så vet jag inte om det går att dra på för mycket. Det visar sig i morgon. Men åter till dagens pass.

Första km var jag fruktansvärt trött. Hög puls och tung kropp. Känslan var inte positiv någonstans. Men det släppte relativt snabbt. Och efter någon km drog jag upp farten till strax under 4.00/km.

På näst sista km, den sjunde, sträckte jag ut steget utan att egentligen trycka på allt för mycket. Första 820m var plana, innan det avslutades med 180m uppför. Relatibet kraftigt uppför. När Garmin gav i från sig sitt regelbundna km-pip så stod det 3.32/km. Ojdå. Hoppsan. Så snabbt kändes det verkligen inte.

Så kanske går det riktigt bra i morgon. Kanske är jag ännu sjukare i morgon bitti och ställer in. Jag är helt oviss. Men målet, förhoppningen. Det är 4.10-fart första 10km för att sedan dra på sista 1,8km och komma under 50'. För någon vecka sedan körde jag 18km i 4.09-fart, på band. Så 50' ska verkligen inte vara orimligt. Men sen är det ju det där med tävlingsnerverna...

Tre alternativ med 26 dagar kvar

Nu är jag tillbaka i lägenheten. Jag lämnade visserligen norrland tidigt förra veckan, men det har inte funnit så mycket tid eller ork att skriva något här. Men just i kväll finns det tid. Tyvärr, måste jag säga. Att det finns tid beror på att jag inte drog på några träningskläder i kväll.

I slutet på förra veckan började jag känna lite lätt irritation i halsen. Jag plockade bord de hårda kvalitetspassen och valde att bara köra lugnare distanspass. Tillräckligt långa för att få ihop 120km på sju pass. Och på lördagen kändes halsen bra igen.

Dubbla pass på söndagen och laddad för att dra igång den sista hårda veckan innan nedtrappningen inför 28:e maj. Dessvärre kom irritationen tillbaka under eftermiddagen och jag började fundera.

26 dagar kvar till maran. Sex dagar kvar till Spring Cross (11.8km). Och jag funderar i olika banor. Ett alternativ är att jag kör på som tänkt, även med de hårda passen. Det kan göra att irritationen fungerar och allt blir frid och fröjd, eller så kommer en ordentlig förkylning. Vilket gör att uppladningen och formtoppningen blir helt fel och Spring Cross blir inställt.

Ett andra alternativ är att bara jogga. Det kan bli bra i halsen eller så ligger irritationen kvar en vecka till. Jag missar viktiga kvalitetspass och jag kanske åker på en förkylning med bara två veckor kvar till maran.

Och ett tredje alternativ är att vila någon dag. Se till att bli helt okej innan jag kör vidare. Den mesta träningen är ändå klar och jag hinner kansk med en bra tävling i helgen och något kvalitetspass i början på nästa vecka.

Det blev till slut alternativ tre. Känns dumt att chansa så här nära inpå. Så förhoppningsvis är et bra i halsen i morgon eller på onsdag så är det bara köra vidare som planerat.
Ni ser. Jag kan vara klok och lyssna på kroppen ibland. Ha! :)

Norrlandsbesök

Sitter ute i skogen i norrland. Väskan är packad och det är snart dags att bege sig in till Umeå och till flygplatsen. Jag hatar att flyga. Det gör jag. Men ibland går det helt enkelt lättast så.

Det blev en intensiv träningsvecka där jag var tvungen att få ihop många km de första tre dagarna eftersom jag inte skulle ha möjlighet att köra så långt här uppe. Måndagen började med fina 30km på riktigt fina 2.11.51. Utan att vara helt död. Precis det jag behövde inför maran.

Lite lugnare på tisdagen för att sedan gå in på bandet och dra av 18km i 4.10-fart. Konstigt att det känns tyngre att hålla den farten på band än ute på vägarna. Passet klarades av i alla fall, utan att jag behövde slita som ett djur. Det kändes dock en del i benen, det kan jag inte sticka under stolen med.

Sen flög vi upp. Upp till den friska luften i norr och lite påskledigt. Räknade med att bli lite sjuk, som jag alltid blir när jag kan slappna av lite. Men den här gången klarade jag mig. Så fram emot lördagen så mätte jag upp en backe här i Sikeå. Backen var på lagom roliga 640m, så jag beslöt mig för att korta ner den lite. Till knappa 400m. 1.13, 1.18, 1.16 och 1.17 gick loppen på och gav en hastighet mellan 3.08 och 3.22/km)

Den såg inte allt för hemsk ut. Men nu, när jag kört den så vet jag. Den var vidrig. Benen gjorde så ont och det kändes som ett 800m upplopp. Jag stod stilla men tog i allt vad jag kunde. Mjölksyran sprutade ur öronen och efter fyra lopp så hukade jag mig fram och kräktes på toppen av backen. Långsamt och stapplande joggade jag hem och kräktes lite till bakom bilen. Jag vet i alla fall att jag tog i ordentligt.

Veckan summerades på söndagen med fina 100km på sex pass. Och nu återstår det bara en hård vecka på 120km (sju pass) innan det börjar trappas ner lite inför 28:e maj. dagen D.

2.11.51

För någon vecka sedan körde jag ett 30km pass. Ett vidrigt sådant där jag kom på mig själv efter 10km att jag gått på allt för hårt. Öppnade då på 44.45. Jag fick lida ordentligt för det sista 5-6km där jag sista 4km fick stanna ett flertal gånger och gå några meter. Besvikelsen var enorm trots en fin sluttid på 2.12.38.

Igår var det dags igen. Ett extra insatt 30km pass då jag ville ha ännu ett längre pass inför maran. Det flöt på fint i det fina vädret. Även den här gången utan mat i magen. Vid 10km stod klockan på 44.32. Alltså en lite snabbare öppning än senast. Men jag ville inte vika ner mig. Jag ville verkligen inte det. Så jag malde på.

Andra milen flöt också på fint. Passerade en brutal backe vid två tillfällen men efter den flöt det på bra nerför så det blev ett bra tillfälle att plocka sekunder och vila upp benen lite extra.

Vid 10km stannade jag snabbt till och drack lite sportdryck och vatten som jag lagt ut. Och vid 17km tog jag lite Isostar-gel. När jag kom förbi mina utlagda flaskor igen hade jag kommit upp till 24km, så jag plockade upp dem i händerna, drack lite och sprang vidare med dem.

Andra milen passerades på 43.49. Men jag kände mig fortfarande pigg. Även om jag vet vad som kommer att hända några km längre fram. Jag malde vidare. Vid 24km hade jag kommit ut ur terrängspåren och fick smaka lite asfalt sista biten hem. Det blir automatiskt lite tyngre när man byter underlag. Men även fram till 27km kändes allt frid och fröjd. Tempot hölls fortfarande som det skulle.

Men så var vi där. 3km jävlar kvar och då kommer en uppförsbacke. Ingen brant, men en lång och seg och det kändes som att benen stod stilla. Jag kom ingen vart. När jag väl var uppe så hade jag passerat 28km och det kändes bättre. Bara två km kvar och tempot är fortfarande under 4.30/km.

Så flöt det på tills det var 150m kvar. Då vänder jag upp mot min gata. I en knix oh en sista uppförsbacke. Och där stod jag verkligen stilla. Det kändes som om jag låg i 15min-fart. STannade till slut utanför porten och klockade sista milen på 43.30.

En sluttid på 2.11.51 och ett nytt "pers" om man nu kan kalla det så. Men tiden var inte det viktiga. I stället tar jag med mig känslan av att orka hela vägen in. Utan att behöva stanna till. Utan att vara helt död. Det var viktigt. Förbannat viktigt. Nu är det bara ett långpass kvar. Nästa vecka. 35km. Det är bara mala på.

En satans massa skavanker

Klockan närmar sig midnatt och det är alldeles mörkt i lägenheten. Bara skenet av TV:n lyser upp lite. Flickan från landet i norr sover djupt och jag knaprar Voltaren.
Men riktigt så illa är det inte. Jag har ett par skavanker. En öm hälsena. Två ömma ljumskar. En stel baksida och träningsvärk i magen. Och just det, en öm hälkudde också. Men annars mår jag fint.

I vanliga fall kanske jag skulle ha krävt ner mig. Men det är okej. Trots alla de där skavankerna så känns det bra. Jag malde av ett intervallpass med mindre snäll lutning i eftermiddags. 2% är fan i mig mer än man tror. I alla fall om det avverkas i 3.50-fart.

Passet blev 4x2000 med 2% lutning och 500m joggvila. Totalt 17km, vilket var ett par km mindre än planerat. Men med lutningen så slet det mer än jag räknat med.

Att Voltarenkappslarna ligger framför mig har egentligen med backpasset i veckan att göra. I tisdags blev det 6x 255m backe. En rätt stygg backe.Och med farter strax över 3.10/km. Mjölksyran kom tidigt. Efter passet så gjorde det något så förbannat ont i ljumskarna, eller egentligen i fästet mellan magen och ljumskarna. Men med en vilodag och Voltaren så gick det riktigt fint idag. Även hälkudden känns bättre, efter lite fin amatörtejpning. Man har ju varit med förr. Så att säga.

Nu är det bara ett lugnt 19km pass kvar den här veckan innan jag kan inkassera nionde raka veckan utan misstag. Riktigt fint. Sen går jag ut hårt nästa vecka med tre riktigt tunga pass måndag-onsdag, för att sedan flyga upp till Umeå och avverka ett par pass där.

Åttonde raka

Det fortsätter att gå sådär läskigt bra. Efter morgonens distanspass på 12km så inkasserade jag 95km den här veckan och totalt den åttonde raka veckan precis enligt programmet. Utan ett enda snedsteg eller missat pass.

Den här veckan har annars bjudit på behagliga temperaturer. Förutom att man måste trängas med en massa folk ute på vägarna så är det helt underbart att flyga fram på skogsvägar och på rena asfaltsgator. Idag tog jag dessutom en premiärtur inne i Rösjöspåret som i sort sätt var is och snö fri. Dock rätt blöt.

Igår var det premiär för backpass. Tusingarna är ett avslutat kapitel och långa backpass är här. Hade jag inte haft sällskap av Niclas så hade det nog aldrig blivit av, eller så hade jag nog stannat efter två lopp. Då mjölksyran sprutade ordentligt ur öronen.
465meter uppför. Fyra lopp. Jogg ner för andra halvan (ca. 375m) och en minuts vila. Snittade 1.36.90 vilket är knappa två sekunder snabbare än förra året per lopp. Fast då var det sex lopp. Att man alltid ska jämföra tider hit och dit.

Veckans andra intervallpass var 3x4km i 4.00-fart. Med 1% lutning inne på bandet. Inget att bråka om. Flöt på utan minsta besvär förutom att det hela var fruktansvärt tråkigt. Roligare saker kan man hitta på en fredagkväll.

Efteratt ha jobbat på hårt under dagen med biltvätt, däckbyte, storhandling, städning och bärande av kartonger och möbler så är det nu soffläge som gäller. Prinsessbakelserna står framför mig. Kaban är upphälld i glaset. Benen utsträckta på bordet. En bra avslutning på en bra träningsvecka.

Slut på tusingar

Dessto mer distans (Ha!) jag får till 30km passet dessto mer missnöjd blir jag. Det är konstigt. Här drar jag in riktigt fina 2.12.37, men jag är missnöjd ändå. Jag hade velat vara piggare på sista 4km än jag var.

Nåväl. Om jag släpper det där nu och går vidare med veckan som varit. Fredagen skulle avsluta grundträningens kapitel med tusingar. Det här gången 10st med 60'' vila. Det gick helt åt helvete. Fick slita som ett djur redan på första och var på väg att omvandla passet till lugn distans i stället. Men jag krigade på och fick till slut ihop 7st på ett snitt på 3.24.14. Inte mycket att hänga i granen, men det fick duga.

Lördagen bjöd på dubbelpass. 13km på morgonen innan avresa till Janne i Avesta för ett lugnt 13km pass till. Och så avslutade jag veckan idag med ännu lugnare 16km. Fick ihop fina 120.45km på sju pass (en vilodag) och en delad andra plats på "10-i topp listan".

Nu går det neråt igen. Medelvecka och sen lätt vecka innan det blir dags att höja upp för sista gången innan maran. Men från och med nästa vecka är det alltså inga tusingar, utan nu kör jag igång med lång backa i stället. Inte mycket roligare det, men riktigt viktigt.

Riktigt fint långpass. I alla fall tidsmässigt.

Hade en plan idag. 30km med en snabbare mittmil. Jag hade en plan. Att den första milen skulle ligga runt 48', den andra på 44' och den tredje på 48'. Jag hade en plan att kunna glida igenom den första och större delan av den andra, innan jag skulle få börja slita lite på sista. Jag hade en plan att det hela skulle kännas relativt bekvämt men ändå kunna pressa mig strax under 2.20.

Så här i efterhand. Efter att benen slutat skaka. Magen har vänt sig ut och in. Och jag intagit totalt närmare tre liter olika vätskor. Så är det bara att konstatera att planer sällan blir mer än just planer.

Jag stack iväg. Insåg redan efter någon km att det skulle gå snabbare än 48' på första milen. Trots att jag försökte hålla nere tempot. Vid 10km stod klockan på ca. 44.45. Men jag kände mig oberörd.
Efter att ha funderat några sekunder så bestämde jag mig för att försöka trycka på lite kommande mil. Och det höll relativt bra. På någon km mitt i den andra milen dalade tempot lite, men allt som allt gick den på ca. 42.40.

Sen var det bara att försöka hålla uppe tempot på sista milen. Inga 43' utan att försöka hålla det under 50'. Nu visade det sig inte vara några problem, utan jag kunde hålla sista milen på ca. 45.15, även om jag fick slita ordentligt sista 4km.

Så planen höll inte, men jag får vara rätt nöjd ändå. 2.13.37 blev sluttiden och det får väl ändå vara okej. Dock vill jag kunna känna mig betydeligt frächare i det tempot efter 30km, men som det ser ut just nu så måste jag, och jag menar verkligen MÅSTE, hålla nere tempot lite den 28:e maj. Inte minst på andra milen om jag nu ska klara av 42km.

Flytta på er!

Det är härligt med vår. Det är det. Men rent träningsmässigt finns det nackdelar. I alla fall för mig. Som med låg självkänsla inte tycker om att synas. För det första är det ljusare på kvällen när det flesta passen avverkas. Då syns man mer än när det är mörkt. Sen börjar mer och mer komma ut och gå. Inte minst på soliga helgdagar. Och visst. Det är roligt för dem. Absolut. Men många människor är bara i vägen. Det finns många exempel. Folk som går fyra i bredd utan att flytta på sig när man kommer. Folk som låter hundar springa hej vilt efter en. Folk som går bredvid varandra, vänder sig om och ser när man kommer, och fortsätter gå bredvid varandra och täcka upp hela vägen. Idioter. Det är de hela bunten. Igår när jag körde så sprang jag rakt in i en kille. Nu var det inte mening från hans sida, men han skulle precis byta sida av vägen när han såg att jag kom och varken han eller jag hann veja undan. Han bad om ursäkt, så kanske är han förlåten. Men ibland upplever jag verkligen en enorm brist på respekt mot löpare. Eller egentligen kanske mot medmänniskor i huvudtaget. Så svårt kan det inte vara att ta ett litet steg åt sidan när man kommer så man slipper spring genom diket för att komma förbi. I alla fall. 19 lagom pigga km i 4.26-fart igår. Gick fint första 8km, sen kändes det att det hade gått snabbt kvällen innan. Då maldes det 16km i 4.08/km med förvånandsvärt pigga ben. Totalt 21km. Och så avslutar jag veckan idag med dryga 13 lugna km. Och fick ihop 90km som det var tänkt den här veckan. Sjätte raka veckan utan misstag. Sweet!

3.20.59

Äntligen har vägarna blivit fria från is och jag hoppas det ska göra underverk för min lagom tilltyglade ljumske/mage. Det är inget som egentligen påverkat träningen det senaste året, men det skulle vara skönt om det blev riktigt bra.

I vilket fall som helst. Det rullar på, och det är riktigt skönt. Motivationen är inte direkt på topp just nu. Men jag kör det jag ska och det känns riktigt bra under passen.

Förra veckan var en lätt vecka med hela två vilodagar. Lite bortskämd blir man, men samtidigt svårare att hålla rytmen med träningen. Ett hyggligt pass med tusingar (3.21.17 i snitt på 9 lopp) och ett pass med lite längre intervaller (3x5km med 500m joggvila) som gick i mellan 4.10/km och 4.01/km, snabbast på sista loppet.

Nu har jag precis avverkat veckans första kvalitetspass. 9x1000 med 60'' vila. Drog till med ett nytt "rekordsnitt" för den här säsongen på fina 3.20.59. Men jag fick slita ordentligt på sista 600m.
Det var näst sista passet med tusingar, sen blir det dags för lång backe. Usch! Samtidigt blir det lite roligt att jämföra de tiderna med förra årets.

Tung vecka avslutas med pigg snabbdistans

Ytterligare en vecka har lagt till handlingarna. Det har varit en medelvecka som följt förra veckans rekord på 130km (åtta pass). Nu var det 100km på sju pass som var målet, och i och med ett 30km pass så var de övriga passen rätt lugna och korta.

Men veckan började tungt. Tusingar på bandet och jag fick slita från första steget. Efter sjunde loppet fick jag avbryta passet. Klart missnöjd att jag missade två lopp, men samtidigt inte helt förvånad efter 130km veckan. Snittet hamnade strax över 3.23.

Sen fortsatte det med tunga ben. Pass efter pass. Dag in och dag ut. Och i och med en anställningsintervju och personalmöte på onsdagen var jag tvungen att lägga in en vilodag även fast det inte var tänkt så. Tyvärr hjälpte det inte. På torsdagen var det tunga ben igen. Och när jag på fredagen ställde mig på bandet. Laddad med energigel (banan/jordgubb), sportdryck och vatten så väntade 30km. Jag var beredd på tunga ben igen.

Målet var återigen att kunna hålla två mil på 47' och en på 46'. Med sluttiden på 2.20. Efter första låg jag 44'' efter måltiden. Men jag kände mig helt okej. Så jag chansade och drog upp tempot lite på anda milen. Och när 20km passerades hade jag tagit in lite. 46.31 på den men fortfarnde 15'' efter uppsatt tid.

Konstigt nog var jag fortfarande fräch så jag drog på. "Bara" 10km kvar. Lite gel på det och mala vidare. Tog gel vid 21km och vid 26km. Och så lite sportdryck och vatten mellan det. Hade 45.27 på sista milen och kom under de utsatta 2.20 med 17''. Lagom nöjd även om jag hoppas att det ska kunna känna mig lättare i de farterna. 1% lutning genom hela passet.

Lördag bestod av två lugna pass. 10km på morgonen och 10km på eftermiddagen. Och så idag. Sista 13km som behövdes för att klara av 100km. Tog det relativt lugnt första biten. Men efter sju km blev det tungt. Så jag provade att höja tempot för att kolla om det kunde släppa, och det gjorde det verkligen. 4.06, 4.02, 4.03, 4.01, 4,06 och 4,06 på de sex sista km. Men lätta steg och oberörda lungor. Så de blev lite avslutande snabbdistans idag. Totalt 56' på 13km. Nu gäller det bara att kunna omvandla den uthålligheten jag har på 10-15km till 42km. Kanske lättare sagt än gjort.

Dubbla pass

Det blev två tunga pass idag. Inte för att det andra var ett direkt tungt i sig, men efter morgonens intervallpass så var det inte direkt lätta ben som studsade runt 11,7km tre timmar senare.

I morse tänkte jag att jag skulle dra av 8x2000m i 4.00-fart med 2' joggvila. Lutningen på 1%. Egentligen inget direkt mördarpass men jag fick slita ordentligt ändå. Benen kändes inte alls speciellt lätta idag, och kanske är det inte alltför konstigt med tanke på mängden i veckan.

Första sex loppen lyckades jag hålla både farten och lutningen, men på de två sista vek jag ner mig och plockade ner lutningen till 0%. Farten bibehölls hela vägen in och med en extremt kort nerjogg inkasserade jag 24 km i träningsdagboken. Och närmare 35km totalt idag. En bra dag.

Avslutar veckan med 17 lugna km i morgon och hoppas se 130km totalt i veckan. Med andra ord: rekordvecka!

Klockrent pass!

Det har blivit lite tunt med uppdateringar här. Men jag hr inte legat på latisdan för det. Förra veckan kom jag in i rytmen igen och passen flöt på riktigt bra. Totalt 95km på sex pass vilket är helt okej. Även om veckan avslutades med en utekväll innehållande allt för mycket whiskey och pilsner.

För att näna något av passen förra veckan så gled jag runt 9st tusingar på riktigt fina 3.24.21. Med 60'' vila. Detta följdes upp av 30km några dagar senare. Och om det är något pass jag är missnöjd med så är det det där. Jag vet inte riktigt hur jag ska analysera 30km på löpband. Men jag vill känna att det ska vara minsre slitsamt att köra tre mil i sträck på 47'. Men som sagt, det var på band med 1% lutning. Kanske är det en hel annan sak nästa vecka när jag hoppas kunna köra utomhus.

Men nu är det ny vecka och nedträningen fortsätter. Efter en tung söndag var jag lite orlig över hur kroppen egentligen skulle må på måndagspasset. Men det gick fint. Riktigt int. Studsade runt 17km i 4.26-fart. De tre sista km gick under 4.10/km och det kändes lätt.

Det passet följdes upp av dagens klockrena och härliga tusingpass. 9x1000m igen. Med de vanliga 60'' vila.
Tänkte försöka hålla de första fem-sex loppen precis under 3.25, vilket resulterade i: 3.23.89,
3.24.20, 3.24.95, 3.24.22, 3.23.27 och 3.24.75.

Benen var fortfarande relativt pigga så jag drog en chansning och skruvade upp tempot lite. 3.19.81 och 3.18.26 på de kommande två. Det var tungt, men inte sådär mördande at jag fick börja flåsa där inne på gymet.

Sista tusingen ochdet fanns inte så mycket alternativ än att dra på ordentligt. Sträcka ut stegt och låta benen sväva fram. Stannade klockan efter en km på riktigt fina 3.12.82. Och kunde räkna ut en nytt "rekordsnitt" på 3.21.76.

Ett helt fantastiskt fint pass och precis vad jag behövde för att boosta upp självförtroendet efter helgens alkoholintag och inför den stundande rekordveckan. Efter 5.5km uppvärmning och 3.5km nerjogg inkasserades 18km idag.

38.54.94!

Det flyter på rätt bra nu. Efter två dagar med lite lugnare distans så var det idag dags för lite snabbare fart igen. Konstigt att jag helt plötsligt längtar till de passen som går snabbt. Förr har det alltid varit tvärtom. Kanske återgår det till den vanliga känslan när det blir dags att köra de snabba intervallerna ute i skogen igen.

I vilket fall som helst. 10km tempopass stod på programmet för idag. Tänkte att jag skulle ta mig under 40'. Så behöver jag inte fundera så mycket över det mer i år. Jag drog upp bandet till 4.00/fart och höll det första 2km. Inga problem alls.

Jag höjde tempot. Behövde ta igen de 12 sekunderna jag låg efter. Man tappar automatiskt ett par sekunder medan bandet varvas upp till rätt fart.

Efter 5km kändes det fortfarande fint. Var nu bara 2'' efter 4.00-fart. Men var nere på 3.55/km nu. Sen flöt det på. Km efter km tills det bara var 2km kvar. Var nere på 3.46/km nu, men behövde inte slita något. När sista km kom så var det bara att trycka på. 3.29 på sista gav en fin sluttid på 38.54.94.

Nästa vecka är det dags för långpasset igen. 30km. Wohoo. Och så tusingar. Sen ska jag försöka varva 30km pass, längre intervaller och tempopass mellan 12 och 18km. Så får vi hoppas att det kan resultera i fyra stycken milar i sträck på 47'.

Asics 2150 A/W

Bra känsla på åtta tusingar

Nu hoppas jag att vändningen kommer. På något sätt känns det som att jag har slösat bort en veckas träning. Men kanske behövde kroppen lite vila. Jag hade lite halsont och kände mig seg förra veckan. Samtidigt är det mycket på jobbet och jag höll på att renovera vardagsrummet. Så till slut handlade allt om prioritering och då suget efter att träna har varit noll senaste tiden så blev det en hel del onödiga vilodagar.

Men i söndags kom Janne förbi och vi drog av ett skönt 17km pass i dagsljus. Sen rullade det på med pass även i måndags innan det blev vilodag i går då jag kom hem från jobbet strax efter 21.

Idag blev det dock gymet och bandet igen. Tusingarstod på programmet. Lite sugen på att springa snabbt var jag allt, men jag visste inte alls vart jag står rent fartmässigt. Jag drog på. 3.24 på första. 3.27 på andra. Kändes lugnt och fint. Hoppades på samma känsla i 2-3 lopp till.

Tredje och fjärde gick på exakt samma hundradel. 3.25.63 och 3.25.63. Hur ofta händer det? Men känslan fanns kvar. Pigga ben och lätta steg.
3.26 på femte. Kanske fegade jag lite där i stället för att försöka dra på lite till. I stället gjorde jag det på sjätte loppet. 3.23 och 3.20 på sjunde. Och så en avslutning på 3.20. Behövde inte slita på något av loppen utan kunde borra igenom hela passet med bra känsla.

Har fått hem ett nytt par Asics 2150 nu också, eftersom jag har avverkat mina första 2150. Men det dröjer ett tag innan jag använder dem. Idag hade jag Asics DS trainer på fötterna, och just nu lutar det åt att de skulle kunna bli marathonskon. Men det är ett tag kvar.

Missberäkning

Om två minuter borde jag sitta i bilen och frysa på väg till arbetet. Jag vill inte. Jag vill verkligen inte. Men jag antar att jag inte har så mycket val. Framför allt inte nu när jag är halv föreståndare.

I vilket fall som helst. Den här veckan var det tänkt att ha lite mindre mängd än förra veckan, men ändå två intervallpass. De givna tusingarna och så ett komplicerat bandpass med 4x2000 + 2x4000 i 4.00/km. De första fyra loppen med 2% lutning och de avslutande två med 1% lutning.

I stället började halsen göra ont på tisdagen och det har bara blivit lite lugn jogg inne på löpband. Får se hur halsen står sig under dagen, men två intervallpass blir det nog inte den här veckan. Blir svårt att pressa in dem på fyra dagar.

Jämna tremilen

Till och börja med vill jag bara säga att jag har ont. Riktigt jävla ont i benen just nu. Men det är okej. Jag kommer snart trumma vidare med nya pass. Redan i morgon faktiskt. Men om vi går tillbaka till idag i stället, och anledningen till det onda. Det stavas väldigt enkelt: 30km. Så är det.

Tänkte försöka hålla varje mil runt 47'. Dvs. en lite tuffare öppning än senast, för tre veckor sedan, då jag öppnade på 51'. Första 10km var inga direkta problem, förutom att det var förbannat jävla tråkigt på löpbandet, utan musik. Hamnade på 47.00.01.

Andra milen gick på 47.00.08. Ruskigt jämnt. Och benen hängde med helt okej. Även om jag blev lite stressad mot slutet då jag räknade fel med km tiderna för att hålla 47'.

Men sen, när det var sju km kvar, då kom det. Benen blev otroligt stumma. Men jag fortsatte mala. Klockade milen på 46.51.61. Ordentligt sliten. Och jag börjar fundera om det verkligen går att hålla 47' i fyra mil i sträck. Inte om jag har en sån här dag i alla fall. Tur att det är några pass kvar att slipa formen på.

Mycket jobb och rekordsatsning

Förra veckan hade jag så mycket att göra på jobbet så det fanns inte mycket tid att träna. Extra insatta akutmöten, övertidsarbete och en massa annat. Helt vansinnigt sjuk vecka. Har aldrig varit med om något liknande. Så det blev inte mer än tre pass och dryga 40km.

Nu är det en ny vecka och det är full fart igen. Även på träningen. Rekordvecka är planerad påprogrammet och det vill säga 120km på sju pass. Är fortfarande med i racet efter tre dagars träning i alla fall.

Har kört mycket ute senaste tiden och efter helgens 15km och 17km pass, måndagens 19km och tisdagens 13km så känns det lite i ljumskarna av allt halkande på isen. Därför gjorde jag idag comeback inne på gymet och det lagom roliga löpbandet. Tusingar väntade.

Öppnade lite lagom snabbt på 3.27 då jag inte skulle börja hetsa och jaga snittider från förra gången jag körde tusingar. Sen fortsatte det i jämn fart. 3.25-2.25-2.25 och 3.24. Inga direkta svårigheter ännu.

Tre lopp kvar och kände att det inte skulle bli några problem att hålla samma tempo på dem. 3.26-3.23 och 3.23 på de tre avslutande loppen. Behövde inte slita ihjäl mig men var ordentligt trött efter. Fick en riktigt fin genomkörare utan att dra på mig någon mjölksyra. Börjar känna att tider runt 3.30 inte är några större problem längre.

Samma sak med distanspassen. När jag förra året låg och körde 12-20km på 4.50-4.55/km så har jag nu samma lätta känsla i 4.30-4.40/km fart. Märks att jag gått fram ordentligt senaste året. Bara hoppas att det kan fortsätta så kommande säsong också. Då borde 40' på milen inte vara några som helst problem. Och så har vi ju den där maran...

För mycket lutning

Steg in på gymet i lördags morse igen. Har blivit mycket band senaste tiden. Men vill man springa fort så är det det bästa alternativet just nu. Om bara våren kunde komma tidigt i år.

I vilket fall som helst. Långa intervallet var uppskiassat på programmet. 2x3000-2000-1000 med 2' joggvila och 4' seriejoggvila. Lutningen skulle vara 2% på 3000m loppen, 3% på 2000m och 4% på 1000m. Och farten skulle vara 4.00 rakt igenom.

Jag vet inte hur jag tänkte när jag satte upp det där. Jag antar att jag underskattade lutningen en aning. Men jag drog iväg efter 5km uppvärmning, totalt ovetande vad komma skulle.

Första loppet gick bra. Höll 4.00-fart som planerat. Men efter bara några hundra meter på det andra loppet började det ta emot ordentligt. 3% lutning var fan inte att leka med i det tempot. Och inte blev det bättre på 1000m intervallen heller med 4% lutning. Kändes som att jag tuggade brutal uppförsbacke.

Efter serievilan bestämde jag mig för att sänka lutningen på andra serien. Annars skulle det här aldrig gå. Så jag körde på 1% genom hela andra serien. Det kändes lättare och jag behövde inte slite mer. Men jag är övertygad om att jag aldrig skulle fixat en serie till med samma lutning som på första. Får göra ett nytt försök om någon månad kanske.

Nu blir det några lätta dagar med distans i behaglig fart. Så kanske jag kan upprepa det fina tusingpasset från i tisdags. Den här gången med åtta lopp.

Ett djävulskt pass!

Efter långpasset på 30km förra veckan tog jag det lite lugnt. Vilodag och så två lugnare distanspass på 10-13km. Benen var tunga första passet, men svarade riktigt bra på det andra.

Sen slog det om och blev tisdag. Efter jobbet på väg till gymet och löpbandet. Kände lite lätt irritation i halsen och började misstänka en kommande förkylning. Misstankarna stärktes i och med resultatet på passet. Passet bestod av tusingar. Sju stycken den här veckan också med 60'' vila.

Värmde upp 5km och startade om bandet. Första loppet flöt på fint. 3,26. Bestämde mig sen för att chansa lite och försöka hålla de andra någon sekund snabbare så snittet putsades. Andra på 3.24 och tredje på 3.22. Fortfarande med lätta steg. Började undra om det skulle bli något stort den här kvällen.

Fjärde också på 3.22. Och nu jävlar var jag taggad. Det här skulle bara bli en fint pass. Släppte lite på farten till 3.24 på den femte för att sedan trycka på lite extra på sjätte - 3.20. Jag kände att jag fortfarande hade mer att ge så det var bara att ösa på. Stannade klockan efter ytterligare tusen meter på fina 3.14.84.

Joggade ner lite lagom omotiverad i 2km med ett leende på läpparna. Men blev samtidigt orolig om det är en förkylning på gång. Det är då jag brukar få till ett superpass. Eller så har det med långpasset att göra. Att de lugna distanspassen efter blev till någon slags formtopp. För idag, två dagar efter intervallerna är irritationen i halsen fortfarane där, men inget mer än så.

30km

Ännu en vecka är lagd till handlingarna. Och det var en vecka som innehöll ett helt nytt inslag i min träning. Senaste året har det funnits i stort sätt ett långpasspå runt 20km varje vecka. Men nu är det dags att höja nivån lite. 30km pass var tredje vecka för att vänja sig inför marathondebuten om lite drygt fyra månader.

Men om vi börjar från början så var det tusingar i tisdags. Glashala gator och nysnö över det innebar bandet igen. Den här gången lyckades det bättre och jag klarade av alla sju loppen utan att behöva kräkas och avbryta. Snittet blev precis över 3.26 vilket innebär att jag sänkte det med knappa sex tiondelar också. Helt okej, även om jag gärna skulle vilja se lite snabbare lopp än så.

Sen har det rullat på med lättare distanspass fram till lördag morgon. Då begav jag mig till gymet för att dra av det måttligt roliga långpasset på 30 km - på löpbandet. Jag ansåg att det skulle slita mindre på ljumskar och hälsenor än att köra det ute i halkan.

Öppnade riktigt lungt första milen på 51'. Inga konstigheter. Andra gick lite snabbare. 48'. Och så började "loppet". Sista milen. Jag kände mig pigg och fräsch så det var bara att testa och se vad man klarar av. 44' på den avslutande och hela passet på 1% lutning. Avslutade sista km på 3.48. Totalt 2.23 och var inte helt färdig. Så att slänga upp ett marathonmål på 3.30 borde inte vara helt orealistiskt.

Nästa vecka är en "lätt" vecka vilket innebär mindre distans. Skönt att få ta det lite lugnare efter två relativt tuffa veckor.

Glashala gator i Avesta

Första veckan av 2011 är över. I alla fall snart. Några timmar återstår. Det blev en bra vecka. 110,55km fick jag ihop och det ger en fin tredje plats på "10 i topp" listan. Efter det irriterande avbrutna intervallpasset i tisdags så var det mest distanspass som återstod.

Dubbla pass i torsdags eftersom jag gärna vill ha en vilodag. Men det var svårsprunget. Då plusgraderna slog till så blev underlaget vidrigt. Kanske det värsta på väldigt länge. Ja, tills idag i alla fall.

Men jag fick ihop två pass. Med fyratimmars vila mellan. En 13km runda på morgonen och en 10:a på eftermiddagen. Men en kortare paus mitt i då jag hjälpte en kvinna att ta sig upp på vägen med bilen igen.

Vaknade med extremet tunga ben på fredagen. Kände att det skulle bli väldigt tunga 16km på bandet. Men när jag väl stod där. Så flöt det på riktigt bra. Lite lugnare första 6km för att sedan pressa på lite extra. Strax under 45 på avslutande milen. Och 3.55 och 3.48 på de två sista km. Och det kändes väldigt lätt och spänstigt.

Idag for jag upp till Janne i Avesta. Blev 14 km på glashala gator. Kände att det tog ordentligt på ljumskar och vader. Får se hur man mår i morgon. Men 110km klarades och det är huvudsaken. Nu kan jag vara nöjd i några timmar. Sen är det en ny vecka och nya km som ska plockas. 90km tror jag veckan ligger på. En "mellan vecka".

Avbrutet pass

Sitter nu i soffan och är vansinnigt besviken. Skillnaden från att vara nöjd och besviken blev 400m. Varken mer eller mindre.

Bestämde mig inte fören efter två-tre km jogg att jag skulle ge mig på tusingarna idag. Fick plats på ett av de bra banden och vågade göra ett försök trots att det var en hel del folk på gymet.

Fem km uppvärmning följt av 7x1000m med en minuts vila var planen. Jag drog upp bandet och kunde lätt köra igenom första loppet på 3.32.10 Kanske lite för långsamt. Men jag skulle ändå mäkta med sju lopp den här gången.

Andra och tredje flöt också på utan direkta svårigheter. 3.26.77 och 3.26.65. Lite snabbare nu men ändå väldigt kontrollerad löpning. På fjärde sen började det ta emot lite sista 200m. 3.24.85 på den.

Började räkna ner antal lopp nu och bara försöka köra på. 3.25.21 och 3.25.47. Men nu kändes det ordentligt efter ungefär halva intervallen. Men jag gav mig fan på att dra av den sista också. Gav mig i väg i 3.22-fart. Tänkte putsa till snittet ordentligt jämfört med senaste gången.

Men när halva intervallen var gjord började kräkreflexerna sätta igång. Jag var säker på att jag snart skulle stå och spy rakt över löpbandet. Så jag blev tvungen att efter 600 löpta meter stanna bandet. Med lite småkräk i munnen. Sweet.

Snittet på de sex första loppen hamnade på 3.26.84. På hundradelen samma som senast. Jag är besviken, det är jag. För rent orkmässigt vet jag att jag hade fixat 400m till i samma fart. Så hade jag inte börjat kräkas så hade det blivit ett fint snitt på sju lopp. Eller om jag hade kört ute, så hade jag kunnat spy och fortsätta samtidigt i 400m till.

Joggade långsamt ner i 3.4km och fick totalt ihop 15km. Och en hel del bitterhet över att behöva avbryta. Men sång är livet antar jag. Revanch om en vecka. Då ska jag köra sju stycken med betydligt bättre snitt.