För någon vecka sedan körde jag ett 30km pass. Ett vidrigt sådant där jag kom på mig själv efter 10km att jag gått på allt för hårt. Öppnade då på 44.45. Jag fick lida ordentligt för det sista 5-6km där jag sista 4km fick stanna ett flertal gånger och gå några meter. Besvikelsen var enorm trots en fin sluttid på 2.12.38.
Igår var det dags igen. Ett extra insatt 30km pass då jag ville ha ännu ett längre pass inför maran. Det flöt på fint i det fina vädret. Även den här gången utan mat i magen. Vid 10km stod klockan på 44.32. Alltså en lite snabbare öppning än senast. Men jag ville inte vika ner mig. Jag ville verkligen inte det. Så jag malde på.
Andra milen flöt också på fint. Passerade en brutal backe vid två tillfällen men efter den flöt det på bra nerför så det blev ett bra tillfälle att plocka sekunder och vila upp benen lite extra.
Vid 10km stannade jag snabbt till och drack lite sportdryck och vatten som jag lagt ut. Och vid 17km tog jag lite Isostar-gel. När jag kom förbi mina utlagda flaskor igen hade jag kommit upp till 24km, så jag plockade upp dem i händerna, drack lite och sprang vidare med dem.
Andra milen passerades på 43.49. Men jag kände mig fortfarande pigg. Även om jag vet vad som kommer att hända några km längre fram. Jag malde vidare. Vid 24km hade jag kommit ut ur terrängspåren och fick smaka lite asfalt sista biten hem. Det blir automatiskt lite tyngre när man byter underlag. Men även fram till 27km kändes allt frid och fröjd. Tempot hölls fortfarande som det skulle.
Men så var vi där. 3km jävlar kvar och då kommer en uppförsbacke. Ingen brant, men en lång och seg och det kändes som att benen stod stilla. Jag kom ingen vart. När jag väl var uppe så hade jag passerat 28km och det kändes bättre. Bara två km kvar och tempot är fortfarande under 4.30/km.
Så flöt det på tills det var 150m kvar. Då vänder jag upp mot min gata. I en knix oh en sista uppförsbacke. Och där stod jag verkligen stilla. Det kändes som om jag låg i 15min-fart. STannade till slut utanför porten och klockade sista milen på 43.30.
En sluttid på 2.11.51 och ett nytt "pers" om man nu kan kalla det så. Men tiden var inte det viktiga. I stället tar jag med mig känslan av att orka hela vägen in. Utan att behöva stanna till. Utan att vara helt död. Det var viktigt. Förbannat viktigt. Nu är det bara ett långpass kvar. Nästa vecka. 35km. Det är bara mala på.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Bra sprunget.
Men varför ingen mat i magen innan ett långpass?
MVH
Håller med Olov, få i dig mat innan långpassen.
Olov och Mr T >> Jag drar iväg direkt efter arbetet så det finns inte riktigt tid till att äta. Jag får i mig lite mat under lunchen med sen äter jag inte fören efter träningspassen, dvs. runt 18.30-19.00.
Men är man van vid att köra på tom mage är det inga större problem. Jag känner att det är viktigare att fylla på efter passet. Även om det är svårt att få i sig något efter de brutala och de riktigt långa passen.
Bara för att man är van att springa på tom mage betyder inte det att det är bra. Dock förstår jag att det kan vara svårt att få till med arbete m.m. Själv brukar jag försöka få i mig en frukt eller dyl på eftermiddagen om jag ska träna innan middag.
Mr T >> Nej, klart det inte är bra. Men det underlättar att ha vanan inne då man inte behöver lida under de allra flesta passen bara för att man inte har ätit.
Idag blev det långpass (31km) och jag försökte äta mycket tilllunch och även två mackor till mellis, samt en proteinshake på vägen hem. Tyvärr var det ingen bra dag för långpass helt enkelt, men jag tror inte det berodde på matintag.
Skicka en kommentar