Löp-coach?

Jag har fått ett erbjudande. Eller mera en förfrågning. Som jag med blandade känslor har visat mitt intresse för.

Flickan från landet i norr spelar handboll. Klubben ligger i grannkomunen. Hon spelar i damlaget. Men som i de flesta andra klubbarna finns det yngre lag. I det här fallet handlar det om 15-16 åriga tjejer.

För nästan ett år sedan kom en ledare fram till mig när jag satt och kollade på en av Flickan från landet i norrs matcher. Han undrade om jag var han som sprang mycket. Jag antar att ryktet hade gått.

Tyvärr svarade jag ja. Han undrade om jag skulle kunna tänka mig att hjälpa honom. Att komma med tips gällande löpträning för hans lag. De 15-16 åriga tjejerna.

Nu. Nästan ett år senare. Ringde han. Frågade om jag hade lust att komma ner på måndag. Prata lite mer om löpning. Komma med tips. Han pratade om någon 3-års plan. Jag blev mest nervös.Visst kan jag saker om löpning. Hur man ska springa och olika sätt att bygga upp konditionen. Ibland känns det som om jag inte gjort annat senaste 15 åren. Jag började genast skissa upp säsongsträningsprogram och grunduppbyggnadsprogram. Och olika saker att tänka på under löpning och saker för att få till ett effektivare löpsteg.

Så återigen. Där satt jag med luren i handen. Och hade sagt ja. Nervositeten är enorm. Jag tycker inte om att så och prata inför främmande männsikor. Än mindre framför en bunt med 15-16 åriga tjejer. Det är jobbigt. Men nu har jag sagt ja. Och någonstans där inne känns det väl lite roligt. Lite smickrande. Även om jag undrar om jag verkligen kan bidra med något. Men jag kanske kan kalla mig löp-coach då. Eller inte.

Jörrviken tur och retur

Nu är semesterresandet över. I alla fall för den här gången. Efter löpbanden i Sundsvall fortsatte vi upp till Umeå och Robertsfors. Där det var dags för lite mera skogslöpning.
Första passet blev på asfalt. Utan backar vare sig uppåt eller nedåt. Och det kändes bra i vaden. Vaden är det enda som räknas nu. Formen. Som är vidrigt dålig. Kan man alltid fixa till sen.

Det blev 6km på asfaltsvägarna genom Robertsfors och Fredriksfors (som tar ca. 30'' att springa igenom). Och nervositeten kunde lägga sig lite.

Två dagar senare var det dags igen. Jag höll till på andra sidan E4:an nu. I Sikeå. Och där var det lite mjukare, fast även lite ojämnare, skogsvägar. Jag rullade iväg bort mot något ställe som hette Jörrviken. Klockade 14'45'' där och vände tillbaka. 6km blev det även den gången och vaden kändes bra.

Nästa pass. Styrde stegen mot Jörrviken igen. Men insåg när jag kom dit att klockan stod på 12'20''. Betydligt fortare än passet innan. Flickan från landet i norr cyklade med bredvid. Och jag antar att det hade något mer farten att göra.

Efter att ha fortsatt en bit och sedan vänt så började benen kännas tunga. Riktigt tunga. Samtidigt hade värmen hittat tilbaka och solen stekte på rätt ordentligt. Halvvägs på väg tillbaka började vaden kännas lite tjock. Jag stannade till och stretchade ordentligt och fortsatte sedan i lugnt tempo.

7km kom jag upp i. Och det med lite högre fart under skorna. Åtminstånde halva sträckan. Nu är jag hemma igen. Vilket känns riktigt skönt. Och det ska senare idag. När kroppen vaknat till liv. Bli ett lungt pass i de kända skogsmarkerna runt hörnet. Innan det sedan beges in till Borgen. Till Stadion. För att se lite högre farter på DN-Galan.

Sundsvalls löpband

Sitter nu på hotellrummet i Sundsvall. Vi kom hit igår och efter lite strul med rum som inte var färdiga och betalningsmetoder så kom vi ner till grymmet. Jag tänkte att jag skulle prova springa lite på deras löpband och se vad vaden klarar av. Fick igår ihop 7km utan minsta lilla känning. Efter passet däremot kändes vaden lite stel.

Idag på morgonen var jag lite orlig för att det skulle kännas sämre. Men i stället var den lilla stelheten helt borta. Så jag studsade ner till frukosten. Tryckte i mig ordentligt och vilade sedan en timme på rummet.

Sen var det bara på med de lagom härligt luktande träningskläderna. Som knappt hade torkat från igår. Ner till gymmet och upp på bandet igen. Nu ska vi se om vaden klarar av att springa två dagar i sträck. Det gjorde den inte för två veckor sedan.

Jag hoppades på någon km i alla fall. Men efter 7km kändes jag fortfarande ingenting. Och då gick det snabbare än igår och med 2% lutning på bandet.

Nu efter passet är det inte heller någon stelhet. Så jag är glad nu. Riktigt glad. Men kanske är det just löpbanden som fungerar. Kanske klarar vaden inte av ojämna skogsvägar eller hårda asfaltsvägar? I morgon bitti packar vi ihop våra saker här och kör vidare upp till Umeå. Då blir det till att testa vaden ute i skogen. Finns inte så mycket mer än att hoppas. Och fortsätta känns glädjen eefter de två bra passen här i Sundsvall.

Imponerande löpning

Såg det här för några dagar sedan. Och blev lite chockad. Det är fruktansvärt imponerande. Fantastiskt taktiskt löpt. För att vara så pass ung och oerfaren. Hoppas han kan fortsätta utvecklas kommande år och kan konkurrera med Claesson ute på banorna.

Vadstrul. Igen.

Det halsonda försvann till slut. Och kanske var det för att jag helt enkelt struntade i det och stack ut på en joggrunda ändå. Började lite lugnt med 4km. Kändes tungt. Men det brukar det göra efter en viloperiod.

Dagen efter stack jag ut igen. Tog biln upp till Runby. Tänkte köra genom skogen bort till Kairo. Solen gassade ordentligt. Luften var tung att andas. Men steget kändes bra. Lungorna var med. När jag kom fram till Runby fanns två alternativ. Vända och köra samma väg tillbaka. Eller köra den kortare, grusvägen, tillbaka till bilen.

Skogsvägen är ca 4.5km. Grusvägen är knappa 3km. Det hade alltså gett en runda på 7.5km. Och kanske skulle jag ha nöjt mig så. Men jag ville mer idag. Det hela kändes så bra så jag vände. Och började köra skogsvägen tillbaka igen. Och det fortsatte att känns bra, ända fram till 6.5km ungefär. Då började det komma lite krampkänningar i högra vaden. Och någon minut senare så högg det till.

Helvete! Jag gick några minuter, och provade jogga igen. Det gick okej. Kändes lite, men inte så farligt.
Dagen efter var vaden inte så stel. Det känns lite när jag går, men det gör inte direkt ont. Så den här veckan, har jag parkerat mig på motionscykeln. Igen. Trist. När man bara vill ut i skogen och mala km efter km. Men tyvärr är det inte så mycket att göra åt saken.

Långvarig halssmärta

För snart två veckor sedan började jag få lite ont i halsen. Och det är där jag fortfarande är just nu. Halsen vill inte ge med sig. Det gör ont att svälja. Den är röd och irriterad. Men that's it. Inga andra sjukdomssymptom.

Och det är förbannat irriterande. Snart sticker jag ut på ett långpass bara för att det ska hända något.