Nu pekar det åt rätt håll igen

Febern har försvunnit. Nu är det bara att köra vidare. Ta upp kampen med senan igen. I fredags blev det ett 2km pass [9.56.88] och idag blev det ett 2km pass [9.33.32].

Under fredagspasset ömmade det en hel del i senan kring halva distansen. Men det släppte ett tag senare. Och efter passet började det klia en massa kring ärret. Jag antar att det är blodcirkulationen som sätter igång läkningspricessen igen.

Idag under passet, så kände jag ingenting i senan. Den kändes helt perfekt. Det enda problemet var att inte dra upp för högt tempo. Jag hade 4.40.00 på sista km, den som går uppför. Och även om det är en löjligt långsam fart egentligen, så vet jag inte om min sena är riktigt reda för den än.

Så just nu känns det fint. Allt verkar gå åt rätt håll, och det är väl bara att fortsätta med de här korta passen varannan dag. I någon vecka till. Sedan blir det kanske en liten höjning.

Och så kom febern

Nu blev det lite ofrivillig vila. I stället för att fortsätta med 1-1.5km varannan dag så har det blivit helvila. På torsdagen när det bar iväg upp till norrland så började jag slappna av. Inget arbeta på några dagar. Och så poff. Plötsligt satt jag där och var sjuk.

Febern kom och övertog hela mig. Och på lördagen stod jag lutad över toaletten hela morgonen. För att sedan lungt och skönt inse att febern fortfarande var kvar.

Nu är jag hemma igen. Tvingade iväg mig till arbetet igår. Men tog beslutet att stanna hemma idag. Det tar emot. Jävligt mycket. Men annars tar det kanske ännu längre tid att bli frisk. Så löpningen får ligga och vänta lite till. Gå ner i startblocken och bara vänta på att skjutas iväg.

Minirundor

Sen jag var hos Dr. Gustafssom så har jag kört mina korta små minirundor varannan dag. 1.2km i söndags borta i Sumpan. 1.3km igår. I snöstormen.

Under själva passen känns det bra i senan. Jag vill bara bygga på mer och mer. Men förstår att det inte får gå till så. Inte ännu.
Efter passet, och några timmar senare, känns senan fortfarande bra. Det är inte fören dagen efter, när jag känner på senan, som den ömmar lite. Sedan kan det vara borta. Bara sådär plötsligt.

Svullnaden finns kvar. Jag kanske ska sluta oroa mig över den. 1.5 km varannan dag kanske är det rätta sättet att få ordning på det hela. Den sträckan fortsätter jag med någon vecka till i alla fall. Nu närmast blir det några minirundor uppe i norr. Men det ska väl gå det också. Så får vi se hur det känns efter det.

Springa mera

Nu har jag varit hos Dr. Gustafsson igen. Och kanske fick jag ett svar som jag väntade mig. Samtidigt fick jag ett helt otippat svar. Att det har börjat läka i senan förstod jag också. Men i stället för att vila ett tag till så fick jag order om att springa mera. Inte bara 4-5km en gång i veckan. Utan i stället ska jag köra lite kortare. Kanske 1-2km varannan dag.

Det för att få igång läkningsprocessen lite till. Så blodcirkulartionen sätts igång. Vävnader ska läka.
Så det känns fortsatt bra. Idag blev det alltså ett joggpass på 1km. Det känns lite fånigt att dra på sig kläderna för 1km. Men det ska göras innan de långa passen går dra igång.

På söndag blir det lite jogg borta i Sumpan. Tävlingspremiären är här. För andra i alla fall. Och jag ska dit och kolla/coacha.

Och så börjar vi igen. Kanske.

Senan fortsätter att kännas bättre. Svullnaden finns kvar, men ömheten är i stort sätt borta. Det känns bara positivt.
Idag kom jag igång med att jogga också. Bara prova på en liten bit. Mest för att jag ska ha mycket att kunna ta med mig till Dr. Gustafsson på torsdag.

Det kändes helt fantastiskt att köra lite. Även om jag skulle vilja köra ett antal km till, så höll jag mig till 1,5km. Väldigt lugnt. Och med ett mjukt rullande löpsteg. Det fanns små små stigar som gick in i skogen kring backen där Janne malde sina intervaller. Jag körde in på dem. bara en liten bit. 20-30m kanske. Oh, vilken känsla. Att mala på där inne i skogen. Snart. Snart ska jag vara där. Igen.

Nu får jag först se hur det blir i kväll, om det fortfarande känns bra i senan. Eller i morgon bitti. Men det här känns verkligen som ett steg i rätt riktning.

Nu jävlar!

Förhoppning

Fortfarande ingen löpning. Och ärligt talat känns det väl som om det kommer ta ett antal veckor till innan jag är ute på vägarna igen. Men samtidigt känns det lite mera positivt. Det smärtar inte ritigt lika mycket i senan när jag trycker på den och stelheten på morgonen är mindre.

Kanske är det inbillning, men jag tror även att svullnaden är på väg ner. Så jag avvaktar den här veckan innan jag ringer till Dr. Gustafsson.