Berg och dalbana

Det har varit lite berg och dalbana den senaste tiden. Efter, eller egentligen redan innan, Kistaloppet så har motivationen varit borta. Helt borta. Känslan har varit att löpning (inte bara morgonpass, utan all löpning) är djävulens påfund och alltså det vidrigaste man kan hålla på med. Och vilodagarna radade upp sig. Och de passen jag körde var korta, långsamma och väldigt tunga.

Jag ville inte ta ett löpsteg alls. På väldigt länge. Men så kan man inte hålla på att tänka. Så jag bet ihop. Stack ut och körde i alla fall. Ställde in halvmaran i Stockholm, både för att jag kände att det skulle gå åt helvete, hade ingen lust och hade lätt irritation i halsen.

Förra veckan bet jag ihop. Passen skulle bara köras. No matter what. Och så plötsligt släppte det. Stegen kändes lätta. Andningen likaså. Och km och efter km passerades. Lyckades inkassera fina 90km under veckan där alla passen kändes bra. Visserligen slopade jag terrängintervallerna för att istället känna lite glädje och slippa press att springa snabbt.

Även den här veckan har det känts bra. Riktigt bra. 15km igår och 10km idag. Lugnt och fint. Fast ändå inte långsamt. Fick dessutom lite nya leksaker igår. Beställde från Startfitness i torsdags kväll och fick skor, tröja och shorts i går. Snuskigt snabb leverans. Nya Asics DS Trainer 16 (de röda) som jag snart ska börja leka lite med. Och kanske var det inte bara nya saker som kom på posten. Utan även lite mer motivation. För just nu känns det roligt och bra igen.

Kistaloppet 2011

Trots all motivationsbrist så stod jag där igår. Startlinjen utanför Kista galleria. 10km skulle avverkas och målet var ner mot 38'. Jag tänkte innan att kapaciteten finns där. Inga tvivel alls och någon gång ska jag väl få ut det. Men förberedelserna är inte optimala, precis som alltid. Fem toalettbesök och en kräkning innan det var dags att åka till Kista. Nervositeten var total.

Men i vilket fall som helst. Efter 4km uppvärmning var kroppen i alla fall igång. Den sista havregrynsgröten höll på att komma upp när jag var på väg bort till startfållan. Placerade mig rätt långt fram och hoppades kunna hålla en jämn 3.45-fart de första 5-6km i alla fall. Då skulle jag ha lite marginal när backarna kom på slutet.

Jo visst. 3.33 på första km och så in genom gallerian. 3.29 på andra och jag insåg att jag någon km senare skulle få lida ordentligt för den öppningen. Vid fem km klev jag åt sidan. Kräktes lite och satte fart igen. Vid sex km var jag helst slut. Och vid sju km stannade jag igen. Tänkte bryta men bet ihop efter en stund och satte fart igen. På enormt tunga ben.

Det kändes som att backarna avlöste varandra nu och man fick knappt vila mellan dem. Som tur var hittade jag en medlöperska från Hässelby som jag växeldrog lite med under knappa 2km innan jag drog iväg sista 500m. Kunde ändå avsluta sista km på 3.39, kanske tack vara en brant nedförsbacke in mot mål.

Min klocka stannade på 38.28 men det var utan tiden jag stod stilla och kräktes. 39.50 blev det officiella tiden, men inte fick jag någon vindjacka för det. Kanske bara gällde tävlingsklassen. Jag sprang i motionsklassen och kom in på en sjätte plats av 555 startande. Och den placeringen och med den lagom inofficiella tiden 38.28 så får det anses som ok. Dock ska det bli en lite mer försiktig öppning nästa gång. Så kanske man inte tar slut fören vid 8km nästa gång.

Välkommen motivationsbrist

Det kanske är på tiden att uppdatera sidan lite. Jag har inte legat på latsidan. Eller. Jo, till viss del har jag faktiskt det.

Jag vet inte hur pass långt bak jag behöver gå men det finns i alla fall två pass som är värda att nämna. Först terrängintervaller uppe i Runbyspåret. 3x2km med 3' vila mellan. Snittet hamnade någonstans kring 3.45/km. Även om jag fick slita ordentligt för att hålla farten, inte minst i backarna, så kände det riktigt bra.

Två dagar senare var det dags för ett liknande pass. 3x2km med 500m joggvila. På löpbandet. Tanken var att få jobba i lite högre farter. Loppen den här eftermiddagen gick i 3.32/km, 3.30/km och 3.28/km. Känslan var kontrollerad och bra.

Men sen tog det stopp. Jag flög upp till Umeå för en anställningsintervju och en begravning med boupptäckning. Det fanns varken tid eller mental kraft att ge sig ut och träna. Totalt blev det hela fem vilodagar. Och efter det har det varit svårt att hitta motivation att köra. Riktigt svårt. Har kommit till en tung mental svacka nu och ger mig mest ut på 8-10km joggrundor.