Uppgång och fall

Efter att ha åkt dit på något slags virus och legat utslagen några få dagar så var det dags i lördags att köra en kort löjlig 2km runda igen. Jag var inte helt frisk och är det fortfarande inte. Men eftersom det ska gå så långsamt och är så pass kort sträcka så var det bara att dra på sig skorna och rulla ut ändå.

Sagt och gjort. Och efter 7' löpning kändes det fortfarande ingen som helst ömhet i senan. Helt underbart. Efter 7'30'' kom lite lite ömhet. Men knappt märkbart. Så på hela är det väldigt positivt.

Men det skulle inte hålla i sig för länge. Idag kom ömheten lite kraftigare efter 3'. Ocg höll i sig under större delen av passet.

Jag har fortfarande inte fått tag på sjukgymnasten, så jag vet inte hur vi ska gå vidare med bahandlingen för att få fart på läkningen av senan ordentligt. Men det märktes tydligt att bara fyra dagars vila gav rätt mycket. Så tankarna på några veckors helvila känns verkligen inte främmande just nu.

I morgon ska jag förhoppningsvis kunna prata med sjukgymnast Ingrid så får vi se hur det hela går.

Och så börjar vi om igen

Jag börjar bli trött på det här nu. Jävligt trött. Efter operationen trodde jag det var slut på springadet till diverse läkare och sjukgymnaster. Men jag hade visst fel.

Efter att i två månader nu ha joggat, för inte fan kan man kalla det jag gjort för springa, 2km varannan dag så har senan inte blivit bättre. Snarare tvärtom. I veckan pratade jag med Dr. Gustafsson. Han tyckte att jag skulle börja köra lite med sjukgymnastik för att få igång senan ordentligt. Lite ultraljud, acupunktur eller lite retström. Allt efter vad sjukgymnasten väljer att använda sig av.

Så nu jagar jag tid hos min vanliga sjukgymnast. Fick tag i henne igår, men fick lite telefonproblem, så det hann inte bokas någon tid. Om fyra veckor ska jag prata med Dr. Gustafsson igen. Kanske är det dags att slänga upp foten på operationsbordet igen då? Fast det har jag inte tid med. Inte tid och inte råd. Jag får helt enkelt vänta och se. Vänta och dras med en hälsena som inte vill vara med och leka.

Undertiden vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Om jag ska fortsätta jogga eller vila helt. Kanske får rådfråga med sjukgymnasten Ingrid.
Till råga på allt så har jag gått och blivit sjuk. Inte sådär halvsjuk utan så sjuk att jag faktiskt var tvungen att sjukanmäla mig. Och det är inte vanligt. Så i kväll är det Melissa Horn som får trösta mig. Hennes ord får eka ur högtalarna och tala till mig. Om hon ändå hade ett svar gällande senan också. Men man kanske inte kan få allt.

Äntligen

I tisdags på löppasset började de första ömhetskänslorna komma efter 20''. Och höll i sig större delen av passet.
I torsdags kom de inte förren efter 1'20'', och höll i sig under en del stunder.

Idag har jag hjälpt Janne att flytta och har gått en hel del. Upp och ner för trappor med en hel del tygnd på fötterna. Så jag förväntade mig inte direkt att det skulle kännas speciellt bra under dagens korta 2km.

Jag joggade i väg och försökte hålla nere tempot som vanligt. Absolut inte över 5.00/km. Inga känningar efter första minuten. Inte heller efter andra. Idag började det komma strax efter 4'. Och var väldigt lite.

Vägen tillbaka gick lite snabbare, men senan kändes förvånandsvärt bra. Får hoppas att det kanske kan bli en liten vändning nu. Jag behöver verkligen det i livet för tillfället.

En vecka till

Det vill fortfarande inte bli bättre i den där senan. Nu har det gått en vecka till där jag malt på med 2km varannan dag. I riktigt lugnt tempo. Men det vill sig inte.

Första 4-5' ömmar det i senan. Sedan brukar jag stanna upp och känna lite på den. För att efter det vända och jogga tillbaka. På hemvägen brukar senan kännas mycket bättre.

På morgonen är ömheten mycket mindre också. Det är väl egentligen det enda tecknet på förbättring. I alla andra lägen känns det som att det står still eller försämras.

Nu återstår det två pass innan jag ska prata med Dr. Gustafsson igen. Men jag vet inte riktigt vad jag ska fråga eller säga. Det mest frustrarande är nästan att jag inte kan sätta fingret på vart i senan det gör ont när jag springer. För känner jag på den innan eller efter så gör det inte ont någonstans.

Nu har jag precis avverkat 2km (9.52.25) och benen längtar efter mer. De skriker efter fler km. Tyvärr får de fotsätta skrika ett tag till. Jag kan inte tysta dem.

Det var inte så här det skulle bli

Här har jag suttit och funderat på hur jag ska göra. Vilka vägar det finns att välja. Vad jag kan hitta på för att stelheten i senan ska ta och försvinna för gott. För som det är just nu, känns det verkligen inte som att det går frammåt med läkningen.

Dr. Gustafsson's ord ekar i huvudet dag efter dag. "Spring mera". Jo, och det verkar hjälpa väldigt mycket. Två månader har gått sedan jag började med 2km varannan dag. Och senjäveln känns inte mycket bättre för det.

I morse tänkte jag att jag skulle vila helt i två veckor. Men så tog jag tag i telefonen och ringde idrottskliniken. Det ska visst inte vara lätt att få tag på sin läkare. 21 maj fick jag en telefontid. Så undertiden känns det som att jag kan fortsätta med varannan dagtjafset. 2km njutning. Så får jag se vad Dr. G har att säga sedan.

Idag blev det i alla fall en 2km runda. Skönt att få röra lite på sig, även om det bara är så kort. Senan kändes relativt bra, men inte helt perfekt. Och i morse var den väldigt stel.
Det var inte riktigt såhär det skulle bli. Det skulle bli bra. Riktigt bra, som med den andra senan. Så jag ska kunna susa fram över stock och sten. I mer än 2km.
Så frågan är egentligen vad som är värst. Smärtan i senan. Eller smärtan i hjärtat.

En ny plan

Okej. Jag har en ny plan nu. Svullnaderna har inte blivit större kring senan. Men jag ska lägga om rundorna och tempot jag kör nu. Inga utmätta rundor. Då blir jag bara stressad och tittar på klockan hela tiden. Och så är tiderna plötsligt nere på 3.56 igen.

Och rundorna ska variera. Inte samma runda två gånger. Då går det heller inte att jämnföra hur långt jag hinner på 10'.

Och så tempot. Det ska ner. Över 5.00/km varje gång. Och det gör inget om det är uppe på 5.30/km heller.

Igår hittade jag något slags lunkande tempo efter 3' ungefär. Då kändes det inte som att jag ansträngde hälsenan. Höjde jag tempot några steg så kände jag direkt att den anstränger sig mer. Kanske kan det här vara någon slags lösning. Jag vet inte. Men det är värt att prova.

I morse var det knappt stelt i senan. Och det är positivt då jag sprang igår. Annars är humöret på topp idag. Och det är inte illa då klockan ringde 06.50 i morse och det var dags att dra sig ner till tvättstugan. Förhoppningsvis blir det ett lite längre cykelpass i kväll. Måste bara hitta en ny mp3-spelare, då min andra fortfarande sitter på arbetet med en kniv genom sig.