Lördag morgon. Jag stiger upp och är som vanligt väldigt stel i hälsenorna. Inget ovanligt, men inte allt för motiverande när det vankas morgonintervaller på bandet. Jag går omkring lite i lägenheten bland alla flyttlådor. Allt för att gå igång senorna. Häller i mig ett glas pucko.
Jag joggar iväg. Ut i blåsten. Två km till gymet och så tre km till inne på bandet. Uppvärmningen är klar. Under hela uppvärmningen tänker jag på passet. På vilken fart jag ska hålla. Får en tanke att 4.00-fart kan fungera. Ha!
På schemat stod det 9' med lutning 3'/2% + 3'/3% + 3'/4% och så två minuter joggvila på det. Iväg på nästa serie. 9' med lutningarna 3%-4%-5% och sen på tredje serien 9' med 4%-5%-6%.
Jag kanske tog för lätt på lutningen för jag var inte så rädd inför passet. Men nu vet jag.
4.00-fart var bara att glömma. Jag plågade mig igenom första serien i 4.10/km. Sen var jag helt slut. Men jag bet ihop. Andra serien fick gå i 4.20/km och jag slet ordentligt. Men jag skulle bara upp för den där backjäveln.
Tredje serien blev brutal. Farten ner på 4.30/km och syran sprutade ur öronen. Men till slut kom jag upp, även för den där 6% backen.
Det här passet var vidrigt. Men jag hoppas det ger något. I alla fall mental styrka. Totalt 15km och det är fint att ha det gjort innan klockan slår 12.00. Nu fortsätter jag köra överkropp. Bära möbler och flyttlådor. Fruktansvärt roligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Herrejösses. Jag har aldrig kört ett så tufft back-pass, men det lät verkligen inte som att det var att leka med! :-O
Nejdu, det var inte roligt någonstans. Men förhoppningsvis givande.
Skicka en kommentar