Springa med grannar

Jag har en granne som är maratonlöperska. Eller. Hon har varit i alla fall. Landslaget. VM. Givetvis springer hon fortfarande en hel del.
Ett hus längre bort bor det en annan familj. De åker mycket skidor. Mannen springer en del. Förra året sprang vi en rund ihop. Han skulle visa mig en runda runt en sjö. Det slutade med en hel del myr och vilselöpning. Men trevligt ändå.


Sen gick det ett år. Började kännas lite löjligt att vi inte sprungit ihop fler gånger. Så förra helgen stod vi och pratade. Jag nämnde löpning dagen efter. Han frågade hur långt. Jag tolkade det som att ett intresse att följa med fanns.


Klockan 09.00 möttes vi ute på gatan. Drog iväg i 4.30-fart. Jag var inte riktigt beredd på det. Brukar gärna ta 1-2km i 5.00-fart för att låta kroppen komma igång. Men det blev en fin runda. Nya vägar. Inget folk. En massa prat. 17km i 4.29-fart. Och det är här min andra granne kommer in i berättelsen. Hon som har varit elit.


Hon känner till den där runda. Brukar springa den hon också. Och när jag nämnde att vi kört den började hon fråga om farter. Hon började föreslå att vi alla skulle köra tillsammans. Och paniken växte. En lätt maratonlöperska och två stela gubbar som gör allt för att inte släppa. Det kanske skulle vara något.


Under veckan som gått fick jag annars in ett bra backpass på lunchen. 8x220m i farter mellan 3.08 och 3.34. Blev tungt där på slutet. Kanske ska sänka farten lite och försöka köra 10-12st i stället. Känner att det sliter en del på vaderna.
Efter tisdagen kom lite förkylning och hälsade på. Inget allvarlig men det slutade ändå med några vilodagar. Förhoppningen är att kicka igång igen ikväll eller i morgon.