28km fick jag ihop den här veckan. Ingen direkt mängd att skryta med. Men jämfört med de senaste månaderna är det helt okej. Nu är det bara att fortsätta bygga på och hoppas att hälen håller för det också.
Efter 10km passet i onsdags kändes senan fortfarande okej. Vila på torsdagen och sen ett lite kortare pass på fredagskvällen. 6 km avverkades genom edsbergsparken och sollentunas gångvärgar. Benen och lungorna kändes pigga även under det passet.
I dag fick jag sällskap av Janne. Hans fot börjar också kännas bättre och hans pass byggs på de också. Vi körde 7 km i rösjöspåret i 4.38 fart. Men idag var det inte skönt. Benen och kroppen kändes blytung och allt var bara segt. Men positivt var i alla fall att senan kändes bra.
Nu har funderingarna för framtiden börjat dra igång. Tre veckor har nu gått ungefär där senan har känts okej. Och det på pass varannan dag och upp till 10km. Så tänkte jag fortsätta november ut. Frågan är hur det ska gå vidare sen.
Första funderingen är att fortsätta bygga på passen. 12-14km. Varannan dag. Och göra det genom december månad. Låta senan byggas upp sakta men säkert. Och låta senan belastas längre perioder.
Den andra funderingen är att börja lägga in kortare pass mellan de längre. Så det blir fler pass varje vecka. Exempelvis: 12km-vila-10km-5km-8km-vila-8km. För att se om senan klarar belastning vid fler tillfällen.
Jag har två veckor på mig att fundera på hur det ska se ut. Det jag vet säkert just nu är att det känns bra. Kroppen börjar reagera olika på passen. Nu när de börjar bli lite längre.
söndag, november 16, 2008
onsdag, november 12, 2008
Ett rekord till
Arbetsdagen kommer inte att gå till historien som en av min karriärs bästa. Återigen, precis som måndag och tisdag, så var båda mina avdelningskollegor borta. Sjuka och hemma med sjukt barn. Själv är jag nästan aldrig sjuk. Utan går runt med en läskigt hög närvaro. Antar att jag får betala för det ibland.
En förälder var med i verksamheten idag och ärligt talat hade det varit lättare att ha varit helt ensam. Mamman är kaotisk i hela sitt sätt.
Men precis som alla andra dagar så tog även den här arbetsdagen slut. Efter en stunds övertidsarbete.
Till slut stod jag i alla fall där ute på gatan. Vid stolpen där nästan alla rundor börjar. Men tung andning och ett hjärta som hugger och sticker. Taggad. Eller inte det minsta sugen.
Det var skönt att få komma ut. Andas lite frisk luft och få upp pulsen på ett behagligt sätt. Och att slå ytterligare ett rekord.
Visste först inte riktigt hur långt det skulle bli, utan avvaktar senan lite. Första 3-4km kändes sådär. Inte ömt, men inte heller jättebra som senast. Stannade för att tömma blåsan efter 17'. Efter det kändes jag inte av någon ömhet längre. Km efter km rullade på. Och så plötsligt så hade jag passerat brandstationen och rundade till slut simhallen för att vända tillbaka hemmåt. För att börja klättra de där sista 1500m uppför.
Sista km gick på 4.26.71. Ett tempo som kändes behagligt. Hela passet blev på 10km. 46.45.60. Och både lungor och ben kändes riktigt bra. Inte speciellt ansträngt. Och det bästa av allt kanske ändå är att senan kändes helt okej. Nu har jag haft foten i högläge ett tag. Förhoppningsvis känns den bra i morgon bitti också. För då. Då mina damer och herrar. Då är jag på gång.
En förälder var med i verksamheten idag och ärligt talat hade det varit lättare att ha varit helt ensam. Mamman är kaotisk i hela sitt sätt.
Men precis som alla andra dagar så tog även den här arbetsdagen slut. Efter en stunds övertidsarbete.
Till slut stod jag i alla fall där ute på gatan. Vid stolpen där nästan alla rundor börjar. Men tung andning och ett hjärta som hugger och sticker. Taggad. Eller inte det minsta sugen.
Det var skönt att få komma ut. Andas lite frisk luft och få upp pulsen på ett behagligt sätt. Och att slå ytterligare ett rekord.
Visste först inte riktigt hur långt det skulle bli, utan avvaktar senan lite. Första 3-4km kändes sådär. Inte ömt, men inte heller jättebra som senast. Stannade för att tömma blåsan efter 17'. Efter det kändes jag inte av någon ömhet längre. Km efter km rullade på. Och så plötsligt så hade jag passerat brandstationen och rundade till slut simhallen för att vända tillbaka hemmåt. För att börja klättra de där sista 1500m uppför.
Sista km gick på 4.26.71. Ett tempo som kändes behagligt. Hela passet blev på 10km. 46.45.60. Och både lungor och ben kändes riktigt bra. Inte speciellt ansträngt. Och det bästa av allt kanske ändå är att senan kändes helt okej. Nu har jag haft foten i högläge ett tag. Förhoppningsvis känns den bra i morgon bitti också. För då. Då mina damer och herrar. Då är jag på gång.
lördag, november 08, 2008
Vidriga morgonpass
Blev tvungen att köra något jag i vanliga fall gör vad som helst för att slippa. Jag blev tvungen att stiga upp och hoppa in i träningskläderna på en gång. Min kropp vill inte fungera så tidigt. Morgonpass måste vara djävulens påhitt. Men tyvärr är man ändå tvungen att köra dem.
I vilket fall som helst. Jag kände mig riktigt osäker på om senan skulle kännas bra så tidigt på morgonen. Och det utan att ha gått igång den hemma först. Men jag började lite långsamt rulla igång stegen. Kändes okej. Och det blev egentligen bara bättre och bättre. Och någonstans mitt där inne i skogen så kändes det nästan som att steget var på väg upp. Höften höjdes. Nedslaget blev inte så rullande.
Likaväl kan det ha varit en synvilla. En känsla. Men som på riktigt inte fanns där. Det blev 5km i morse. På lite lagom heta 24.02. 89. Men det var morgonpass. Och det kändes över förväntan. Samt att träningen var klar tidigt. Även om man senare kände sig sugen på ett pass till.
Tidigare i veckan har det blivit rekord. 8km på 38.18. 76. Och i torsdags fick jag in ett 7km pass med Janne. Bra känsla i foten där också.
Känns verkligen positivt just nu med löpningen. Längden ökar och senan är stabil. Men det är fortfarande en bra bit innan den är som den ska. Men fortsätter det åt samma håll så ska det nog bli bra till slut. Och först då. Blir det dags att fila på formen.
I vilket fall som helst. Jag kände mig riktigt osäker på om senan skulle kännas bra så tidigt på morgonen. Och det utan att ha gått igång den hemma först. Men jag började lite långsamt rulla igång stegen. Kändes okej. Och det blev egentligen bara bättre och bättre. Och någonstans mitt där inne i skogen så kändes det nästan som att steget var på väg upp. Höften höjdes. Nedslaget blev inte så rullande.
Likaväl kan det ha varit en synvilla. En känsla. Men som på riktigt inte fanns där. Det blev 5km i morse. På lite lagom heta 24.02. 89. Men det var morgonpass. Och det kändes över förväntan. Samt att träningen var klar tidigt. Även om man senare kände sig sugen på ett pass till.
Tidigare i veckan har det blivit rekord. 8km på 38.18. 76. Och i torsdags fick jag in ett 7km pass med Janne. Bra känsla i foten där också.
Känns verkligen positivt just nu med löpningen. Längden ökar och senan är stabil. Men det är fortfarande en bra bit innan den är som den ska. Men fortsätter det åt samma håll så ska det nog bli bra till slut. Och först då. Blir det dags att fila på formen.
tisdag, november 04, 2008
Nytt rekord
Fick till ett sånt där riktigt fint pass idag. Var lite orolig innan eftersom jag skulle springa hela svängen på asfalt. Efter att ha kört lite drygt tre km (4.52.30 på första km) och jag passerade Edsbacka krog för att svänge ner mot Sollentuna vallens baksida så började senan ömma lite.
Men efter att ha malt på den långa raksträckan och börjat svänga upp mot Helenelund så hade det släppt. Benen kändes bra. Senan kändes bra. Och allting började kännas sådär som det sk. Förutom att steget fortfarande inte är där jag vill. Fortfarande allt för sittande. Jag vågar inte alls komma upp på tå.
Mot slutet kom backarna och energin började rinna ut. Men kvar fanns en enorm lust att springa mera. Blev totalt 8km på 38.18.76. Nytt rekord sen operationen. Och på vägen tillbaka mötte jag Patrik Engström. Hans steg såg lite högre och bättre ut än mitt. Än så länge...
Men efter att ha malt på den långa raksträckan och börjat svänga upp mot Helenelund så hade det släppt. Benen kändes bra. Senan kändes bra. Och allting började kännas sådär som det sk. Förutom att steget fortfarande inte är där jag vill. Fortfarande allt för sittande. Jag vågar inte alls komma upp på tå.
Mot slutet kom backarna och energin började rinna ut. Men kvar fanns en enorm lust att springa mera. Blev totalt 8km på 38.18.76. Nytt rekord sen operationen. Och på vägen tillbaka mötte jag Patrik Engström. Hans steg såg lite högre och bättre ut än mitt. Än så länge...
söndag, november 02, 2008
Ängsjöminnen
Åkte ut till ängsjö och mötte Janne där. Det ligger nästan mellan våra respektive bostäder, så det var rätt lämpligt.
Förr körde vi rätt ofta där. Både Janne och jag, och med den grupp vi körde med på den gamla goda tiden. Med Steffen, Roy och Jeppe. Och med inhopp av Wagge och Ristat. Jag saknar den den tiden något enormt ibland.
För att återgå till nutid. Några enstaka plusgrader i luften. En hel del folk i spåret. Brukar bli så fina helgdagar. Första två km kändes riktigt bra i senan. Klockade en snittid på 4.46/km. Helt okej tempo.
Efter de första två km blir banan lättare. Riktigt lätt. Det går nästan lätt utför hela vägen. Och i och med det, samtidigt som kroppen börjar bli varm, så ökade steglängden och tempot trissades upp. Meningarna mellan oss blev kortare och kortare. Samtidigt som ingen av oss vill verka trött.
Ytterligare tre km senare fick jag stanna klockan. På stabila 22.00.90. En bra snitfart på 4.24/km, utan att känna sig direkt slut.
Ska fortsätta med varannan dag löpning kommande vecka också. På 5-7km. Känns hälen bra efter det kanske det blir dags att höja upp något pass på 8-9km.
Förr körde vi rätt ofta där. Både Janne och jag, och med den grupp vi körde med på den gamla goda tiden. Med Steffen, Roy och Jeppe. Och med inhopp av Wagge och Ristat. Jag saknar den den tiden något enormt ibland.
För att återgå till nutid. Några enstaka plusgrader i luften. En hel del folk i spåret. Brukar bli så fina helgdagar. Första två km kändes riktigt bra i senan. Klockade en snittid på 4.46/km. Helt okej tempo.
Efter de första två km blir banan lättare. Riktigt lätt. Det går nästan lätt utför hela vägen. Och i och med det, samtidigt som kroppen börjar bli varm, så ökade steglängden och tempot trissades upp. Meningarna mellan oss blev kortare och kortare. Samtidigt som ingen av oss vill verka trött.
Ytterligare tre km senare fick jag stanna klockan. På stabila 22.00.90. En bra snitfart på 4.24/km, utan att känna sig direkt slut.
Ska fortsätta med varannan dag löpning kommande vecka också. På 5-7km. Känns hälen bra efter det kanske det blir dags att höja upp något pass på 8-9km.
fredag, oktober 31, 2008
En vanlig fredagskväll
Den senaste veckan har senan ömmat lite mer än att jag ska tycka det är okej. Men idag kanske det vände tillbaka åt rätt håll. Lyckades få med mig en positiv känsla efter ett pass i den mörka skogen. 6.3km blev det på en enormt låg snittfart på 5.03/km.
Tänkte att jag skulle passa på att byta till vinterdäcken idag också. Första gången på den nya bilen. Och det var inte det lättaste. Efter närmare två timmar, med det ena struulet efter det andra, så blev det klart. Då hade mörkret fallit över parkeringen och i gatlampornas sken kunde man urskilja lite snöflingor. Snöflingor som hann smälta bort och försvinna ut i tomma intet innan de hann landa på marken.
Till slut hoppade Janne och jag in i bilen och gasade i väg upp till skogen. Och stack iväg på rundan. Tre varv i ett 2.1km spår. Varje varv gick snabbare. Intresssant att det alltid blir så. Även om man försöker hålla tillbaka de osynliga fartökningarna.
Regn och snö. Mörkt. Blåsigt och kallt. Men det är okej då senan kändes okej. Och jag fick värma upp mig en bastu efter. Farten var inte mycket att skryta med, men det kanske är den farten jag ska försöka hålla. Om det vore så lätt.
Tänkte att jag skulle passa på att byta till vinterdäcken idag också. Första gången på den nya bilen. Och det var inte det lättaste. Efter närmare två timmar, med det ena struulet efter det andra, så blev det klart. Då hade mörkret fallit över parkeringen och i gatlampornas sken kunde man urskilja lite snöflingor. Snöflingor som hann smälta bort och försvinna ut i tomma intet innan de hann landa på marken.
Till slut hoppade Janne och jag in i bilen och gasade i väg upp till skogen. Och stack iväg på rundan. Tre varv i ett 2.1km spår. Varje varv gick snabbare. Intresssant att det alltid blir så. Även om man försöker hålla tillbaka de osynliga fartökningarna.
Regn och snö. Mörkt. Blåsigt och kallt. Men det är okej då senan kändes okej. Och jag fick värma upp mig en bastu efter. Farten var inte mycket att skryta med, men det kanske är den farten jag ska försöka hålla. Om det vore så lätt.
torsdag, oktober 30, 2008
Åt fel håll
Senaste veckan har det gått åt helt fel håll. Sen passet ute hos Janne har senan ömmat ordentligt. Jag provade jogga lite kort dagen efter i skogen. Det blev visserligen lite bättre, men fortfarande ömt.
Sen tog jag helvila. Ända till igår. Då var morgonstelheten borta och jag kände att det var dags att testa hur senan skulle svara på lite löpning.
Kan inte påstå att det kändes bra, men ändå lite lite bättre än innan vilan. Det blev 5.2km på 24.53.55. En av slutning på 4.35.65. Det mest positiva var nog att kroppen i sig kändes väldigt pigg. Inga stumma ben eller tung andning. Kändes som att jag småjoggade runt.
Senan ömade till och från. Och jag hoppas det går över snart. Att det vänder tillbaka till känslan för två-tre veckor sedan.
I kväll åker Flickan från landet i norr hem till Umeå. Ledsamt. Och en helg i ensamhet. Ska väl kunna fördriva tiden med att köra några pass. Löpning på fredag. Styrka och Djurgården-Frölunda på lördag. Och så löpning eller cykling på söndag. Nu har jag en plan.
Sen tog jag helvila. Ända till igår. Då var morgonstelheten borta och jag kände att det var dags att testa hur senan skulle svara på lite löpning.
Kan inte påstå att det kändes bra, men ändå lite lite bättre än innan vilan. Det blev 5.2km på 24.53.55. En av slutning på 4.35.65. Det mest positiva var nog att kroppen i sig kändes väldigt pigg. Inga stumma ben eller tung andning. Kändes som att jag småjoggade runt.
Senan ömade till och från. Och jag hoppas det går över snart. Att det vänder tillbaka till känslan för två-tre veckor sedan.
I kväll åker Flickan från landet i norr hem till Umeå. Ledsamt. Och en helg i ensamhet. Ska väl kunna fördriva tiden med att köra några pass. Löpning på fredag. Styrka och Djurgården-Frölunda på lördag. Och så löpning eller cykling på söndag. Nu har jag en plan.
fredag, oktober 24, 2008
Hemska asfalt
Efter cykelpasset i onsdags så kändes benen relativt matta i går. Passade därför på att ta veckans vilodag.
Vet inte riktigt om det hjälpte när jag idag tog de första stegen på en kortare 4.5km runda. Åkte ut till Janne och körde en sväng med honom (han rehabar också för en trasig fot). Benen var ritigt tunga. Kroppen kändes matt.
Men i såna stunder är det bara att bita ihop. Oftast släpper det efter några minuter, vilket det gjorde idag. Däremot kom det lite ömhet i senan. Vet inte om det beror på att jag är här ute och springer, för jag hade ont senast jag körde här också.
Eller så beror det på att vi springer rundan på asfalt. Jag är van att köra mina pass i skogen så omställningen och det hårda underlaget gör väl att senan säger i från.
Så det är ingen idé att börja bryta ihop ännu. På söndag eller måndag är det dags för ett nytt löppass och den gången blir det på mjukare underlag. Så får vi se om det är det som gör det. Jag måste kunna springa på asfalt också. Men så här i uppbyggnadsfasen kanske jag ska ta det lugnare med det hårda underlaget.
Vet inte riktigt om det hjälpte när jag idag tog de första stegen på en kortare 4.5km runda. Åkte ut till Janne och körde en sväng med honom (han rehabar också för en trasig fot). Benen var ritigt tunga. Kroppen kändes matt.
Men i såna stunder är det bara att bita ihop. Oftast släpper det efter några minuter, vilket det gjorde idag. Däremot kom det lite ömhet i senan. Vet inte om det beror på att jag är här ute och springer, för jag hade ont senast jag körde här också.
Eller så beror det på att vi springer rundan på asfalt. Jag är van att köra mina pass i skogen så omställningen och det hårda underlaget gör väl att senan säger i från.
Så det är ingen idé att börja bryta ihop ännu. På söndag eller måndag är det dags för ett nytt löppass och den gången blir det på mjukare underlag. Så får vi se om det är det som gör det. Jag måste kunna springa på asfalt också. Men så här i uppbyggnadsfasen kanske jag ska ta det lugnare med det hårda underlaget.
onsdag, oktober 22, 2008
Veckan som varit.
Det blir inte så mycket skrivet här. Ska försöka ändra på det nu när arbetet har börjat lugna ner sig. När utvecklingssamtalen är gjorda och alla kurser och möten börjar ta slut.
Senaste veckan har jag i alla fall fortsatt med att köra varannan dag. I fredags hade jag ett pass på 7.5km i 4.37 fart. Var tungt i början, men flöt på fint efter 5-6'.
Sen har det fortsatt i den stilen. Den här veckan tänkte jag ta det lite lugnare. Gå tillbaka till löpning var tredje dag. Inte för att det har blivit sämre i senan. Utan mest för att vara helt på den säkra sidan och inte stressa upp med högre fart eller fler pass.
Igår var det ett pass med Janne. Det var länge sen vi körde ihop. 5 km fick vi ihop och ett behagligt lugnt tempo. 4.45/km. Undrar om det går att springa långsamare än 5.00/km. Jag strävar efter det ofta, men tycks inte riktigt klara av det.
Idag hoppade jag upp på cykeln. Värmde upp med att trampa 10km och satte sen iväg med lite intervaller. 5x2' med 1' lugn cykelvila mellan. Tog en hel del. Men kul att få känna sig lite lagom sliten efter.
I morgon blir det lite lätt styrka igen, innan det bär iväg ut i skogarna på fredag. Ska försöka satsa på ett pass runt 7-8km. Det tar sig. Det tar sig.
Senaste veckan har jag i alla fall fortsatt med att köra varannan dag. I fredags hade jag ett pass på 7.5km i 4.37 fart. Var tungt i början, men flöt på fint efter 5-6'.
Sen har det fortsatt i den stilen. Den här veckan tänkte jag ta det lite lugnare. Gå tillbaka till löpning var tredje dag. Inte för att det har blivit sämre i senan. Utan mest för att vara helt på den säkra sidan och inte stressa upp med högre fart eller fler pass.
Igår var det ett pass med Janne. Det var länge sen vi körde ihop. 5 km fick vi ihop och ett behagligt lugnt tempo. 4.45/km. Undrar om det går att springa långsamare än 5.00/km. Jag strävar efter det ofta, men tycks inte riktigt klara av det.
Idag hoppade jag upp på cykeln. Värmde upp med att trampa 10km och satte sen iväg med lite intervaller. 5x2' med 1' lugn cykelvila mellan. Tog en hel del. Men kul att få känna sig lite lagom sliten efter.
I morgon blir det lite lätt styrka igen, innan det bär iväg ut i skogarna på fredag. Ska försöka satsa på ett pass runt 7-8km. Det tar sig. Det tar sig.
onsdag, oktober 15, 2008
Kapar sekunder
Senaste veckan har jag provat med löppass varannan dag. Senan har svarat riktigt positivt på det. Ingen morgonstelhet. Mindre och mindre ömhet under själva passen. Och distanserna växer. Farten höjs.
I måndags var det ett riktigt fint 7km pass. Idag var tanken att det skulle bli lite kortare. Och så på fredag ett närmare 7-8km igen. Senan kändes inte lika perfekt som i måndags. Men ändå helt okej.
Medan jag sprang där ute på Sollentunas mörka gångvägar så började jag fundera lite. Och fundera. Det är jag bra på. Säkerligen bättre än att springa. I alla fall just nu.
När allt går som det ska. 6-7 löppass och 9-10 mil i veckan. Då fungerar det mesta automatiskt. Visst kanske kroppen är lite segare vissa dagar. Men samtidigt finns det dagar då man känner lättheten. Just nu känns alla pass likadana.
Men nu är det saker som att ha rytm i steget. Saker som att reflexartat springa på sidan av gångvägen där underlaget är mjukare. Saker som att ha en lagom hög armpendling. Och saker som att känna farten.
När det bara är korta små pass varannan dag finns inte de här sakerna hos mig. Ännu mindre när man varit borta från löpningen en längre tid. Nu spänner jag armarna i ett högt läge. Jag springer mitt på vägen för att slippa ojämn mark. Jag har orytmiskt steg och ojämn fart.
Jag kommer ihåg en gång när jag skulle springa till mina föräldrar för första gången. Jag kände på farten och tittade på klockan. Uppskattade distansen tiill 17km. Några dagar senare cyklade jag samma sträcka och mätte med cykeldatorn. Den visade på 17.2km. Då kände jag farten bra.
Men jag antar att det bara är att ligga i. Passen går bättre och bättre. Och fortsätter det så här kommer jag innan årsskiftet kunna köra på för fullt. Men jag har inte brottom. Det får ta den tid det tar. Tyvärr. Och med tiden kommer rytmen och det höga steget tillbaka. Idag avslutade jag med en km på 4.14.24. Det lovar gott.
I måndags var det ett riktigt fint 7km pass. Idag var tanken att det skulle bli lite kortare. Och så på fredag ett närmare 7-8km igen. Senan kändes inte lika perfekt som i måndags. Men ändå helt okej.
Medan jag sprang där ute på Sollentunas mörka gångvägar så började jag fundera lite. Och fundera. Det är jag bra på. Säkerligen bättre än att springa. I alla fall just nu.
När allt går som det ska. 6-7 löppass och 9-10 mil i veckan. Då fungerar det mesta automatiskt. Visst kanske kroppen är lite segare vissa dagar. Men samtidigt finns det dagar då man känner lättheten. Just nu känns alla pass likadana.
Men nu är det saker som att ha rytm i steget. Saker som att reflexartat springa på sidan av gångvägen där underlaget är mjukare. Saker som att ha en lagom hög armpendling. Och saker som att känna farten.
När det bara är korta små pass varannan dag finns inte de här sakerna hos mig. Ännu mindre när man varit borta från löpningen en längre tid. Nu spänner jag armarna i ett högt läge. Jag springer mitt på vägen för att slippa ojämn mark. Jag har orytmiskt steg och ojämn fart.
Jag kommer ihåg en gång när jag skulle springa till mina föräldrar för första gången. Jag kände på farten och tittade på klockan. Uppskattade distansen tiill 17km. Några dagar senare cyklade jag samma sträcka och mätte med cykeldatorn. Den visade på 17.2km. Då kände jag farten bra.
Men jag antar att det bara är att ligga i. Passen går bättre och bättre. Och fortsätter det så här kommer jag innan årsskiftet kunna köra på för fullt. Men jag har inte brottom. Det får ta den tid det tar. Tyvärr. Och med tiden kommer rytmen och det höga steget tillbaka. Idag avslutade jag med en km på 4.14.24. Det lovar gott.
måndag, oktober 13, 2008
Ett helt varv
Vet inte riktigt vad som hände i helgen. Bestämde mig mer eller mindre för att bara stanna kvar i soffan och skita i alla vad träning heter. Tyvärr blev det också så. Jag malde igenom ett par filmer i stället för km.
Idag är det måndag och det kanske är dags att ta tag i livet igen. Försöka hitta tillbaka. Jag försökte hitta tillbaka genom att försöka mig på ett helt varv i rösjöspåret. Totalt 7km [32.44.73]. Benen kändes pigga och lungorna likaså. Och det allra bästa var att senan kändes riktigt bra. Första lilla ömheten kom runt 25' och det var inte alls så farligt.
Började spåna lite på en slags planering för framtiden. Men jag tror jag väntar någon vecka innan jag avslöjar något. Så inte senan säger emot närmsta dagarna. Men det är kul att igen börja fundera på lite allvarligare träning än det jag gör nu.
Idag är det måndag och det kanske är dags att ta tag i livet igen. Försöka hitta tillbaka. Jag försökte hitta tillbaka genom att försöka mig på ett helt varv i rösjöspåret. Totalt 7km [32.44.73]. Benen kändes pigga och lungorna likaså. Och det allra bästa var att senan kändes riktigt bra. Första lilla ömheten kom runt 25' och det var inte alls så farligt.
Började spåna lite på en slags planering för framtiden. Men jag tror jag väntar någon vecka innan jag avslöjar något. Så inte senan säger emot närmsta dagarna. Men det är kul att igen börja fundera på lite allvarligare träning än det jag gör nu.
måndag, oktober 06, 2008
Sex härliga
Igår fanns det ingen lust alls att träna. Men egentligen fanns det inget alternativ. Inget val. Det var bara att hoppa upp på cykeln och börja trampa. Helvete vad trist det är med motionscykel. Men det får vara så nu när jag inte kan springa så mycket.
Igår blev det lite kortare intervaller där på cykeln i alla fall. 3x2' med 1' vila. Och så uppvärmning och nerrcykling på det. Gav i alla fall 20km. Bättre än inget.
Idag skulle det bli löpning i alla fall. Vilken höjdpunkt. Har tidigare bara hållt mig i skogen. På stigarna och grusvägarna. Nu stack jag iväg lite senare och tänkte hålla mig där det fanns ordentligt ljus. Men så kom jag i slutet på rundan på varför jag var nöjd med skogen. Alla rundor jag har som går på gångvägarna slutar med uppförsbacke. Och det är inte bara en liten. Det går uppför sista 800m. Det kändes.
Jag öppnade första km idag på 4.48 och blev direkt lite orolig för senan. Vid 8' ömmade det lite. Jag stannade och kände lite på den. Sprang vidare och det kändes bra. Vid 16' ömmade det lite igen. Åter lite stretch och så iväg. Sen kändes senan bra hela vägen. 5.8km totalt med en avslutande km på 4.33. Där det kändes som att jag stod stilla. Men tydligen inte.
Återigen positiva besked från senan. Gött!
Igår blev det lite kortare intervaller där på cykeln i alla fall. 3x2' med 1' vila. Och så uppvärmning och nerrcykling på det. Gav i alla fall 20km. Bättre än inget.
Idag skulle det bli löpning i alla fall. Vilken höjdpunkt. Har tidigare bara hållt mig i skogen. På stigarna och grusvägarna. Nu stack jag iväg lite senare och tänkte hålla mig där det fanns ordentligt ljus. Men så kom jag i slutet på rundan på varför jag var nöjd med skogen. Alla rundor jag har som går på gångvägarna slutar med uppförsbacke. Och det är inte bara en liten. Det går uppför sista 800m. Det kändes.
Jag öppnade första km idag på 4.48 och blev direkt lite orolig för senan. Vid 8' ömmade det lite. Jag stannade och kände lite på den. Sprang vidare och det kändes bra. Vid 16' ömmade det lite igen. Åter lite stretch och så iväg. Sen kändes senan bra hela vägen. 5.8km totalt med en avslutande km på 4.33. Där det kändes som att jag stod stilla. Men tydligen inte.
Återigen positiva besked från senan. Gött!
fredag, oktober 03, 2008
En ökning till
Det känns lite som att det har vänt tillbaka den här veckan. I alla fall när det gäller träningen. Att jobbet sen har slitit ordentligt på självförtroendet och allt bara har kännts fel.
Men nu ska jag försöka skaka av mig det och ta lite helg. Brukar ha svårt för det, men jag måste försöka.
I måndags fick jag till ett sånt där hemskt, men härligt cykelintervallpass igen. Ökade på en 3' intervall på toppen och hade högra motsånd än senast på de tre avslutande intervallerna. Nu blev det 1-2-3-3-2-1-1. Nästan så att det blev en tendens till syra sista två intervallerna. Men bara nästan.
På tisdagen blev det en lugnare distans pass på 5km. Inga direkta konstigheter där. Ömade lite grann då och då. Men ändå bättre än passet innan. Så det går verkligen åt rätt håll just nu, efter förra veckans svacka.
Gjorde ett försök till att cykla på lite på onsdagens pass. Men vare sig motivation eller ork infann sig i kroppen. I stället trampade jag bara av korta 10km.
Idag däremot kändes det bättre. Efter att ha brytit ihop när jag kom hem från jobbet så stack jag iväg ut i skogen. Körde plant för att testa hur länge det går utan att känan något i senan. Hela 10' utan minsta lilla känning. Sen kom det lite då och då i några minuter innan det försvann igen.
Öste på där inne i skogen på slutet, på små stigar. Bland rötter och mossa. Grenar och gegga. Helt underbart. Jag älskar verkligen att springa i skogen, orienteringsspår, på hösten. Kom upp i 6km [29.31.37] och det kändes återigen bättre nu än i tisdags. Och det hela börjar kännas hoppfullt igen. Drömmen om två sjöar lever vidare.
Men nu ska jag försöka skaka av mig det och ta lite helg. Brukar ha svårt för det, men jag måste försöka.
I måndags fick jag till ett sånt där hemskt, men härligt cykelintervallpass igen. Ökade på en 3' intervall på toppen och hade högra motsånd än senast på de tre avslutande intervallerna. Nu blev det 1-2-3-3-2-1-1. Nästan så att det blev en tendens till syra sista två intervallerna. Men bara nästan.
På tisdagen blev det en lugnare distans pass på 5km. Inga direkta konstigheter där. Ömade lite grann då och då. Men ändå bättre än passet innan. Så det går verkligen åt rätt håll just nu, efter förra veckans svacka.
Gjorde ett försök till att cykla på lite på onsdagens pass. Men vare sig motivation eller ork infann sig i kroppen. I stället trampade jag bara av korta 10km.
Idag däremot kändes det bättre. Efter att ha brytit ihop när jag kom hem från jobbet så stack jag iväg ut i skogen. Körde plant för att testa hur länge det går utan att känan något i senan. Hela 10' utan minsta lilla känning. Sen kom det lite då och då i några minuter innan det försvann igen.
Öste på där inne i skogen på slutet, på små stigar. Bland rötter och mossa. Grenar och gegga. Helt underbart. Jag älskar verkligen att springa i skogen, orienteringsspår, på hösten. Kom upp i 6km [29.31.37] och det kändes återigen bättre nu än i tisdags. Och det hela börjar kännas hoppfullt igen. Drömmen om två sjöar lever vidare.
måndag, september 29, 2008
Stressad sena
Efter det riktigt bra 5km passet i måndags och det härliga, men tunga cykelintervallpasset så var motivationen på topp. Kanske för högt uppe. Men det skulle inte ta allt för lång tid innan den sjönk.
På torsdagen var jag hemma hos föräldrarna och skulle pass apå att springa ett pass där. En av alla de där gamla rundorna som jag malt i så många herrans år. Men som alltid när man ska ta det lugnt och hamnar på et välbekant sträcka så går det allt för fort. Jag vet exakt vilka tider man ska ha på vissa ställen. Och så blir jag stressad och helt plötsligt är farten allt för hög för att senan ska tycka det är behagligt.
Så den började kännas ordentligt. Bara 3.5km fick det bli. På asfalt hela vägen. Inte det bästa heller. Men ingen stelhet på morgonen efter. Har verkligen märkt hur viktigt det är att hålla upp foten efter varje träningspass.
I går var jag ute hos Janne och körde ett kort pass hos honom. 4.2km på mottliga 19.26. Foten kändes lite bättre än passet innan. Men inte i närheten av hur det var i måndags. Någon säger att senan påverkas av stress. Och det verkar väldigt logiskt när det gäller mig.
På torsdagen var jag hemma hos föräldrarna och skulle pass apå att springa ett pass där. En av alla de där gamla rundorna som jag malt i så många herrans år. Men som alltid när man ska ta det lugnt och hamnar på et välbekant sträcka så går det allt för fort. Jag vet exakt vilka tider man ska ha på vissa ställen. Och så blir jag stressad och helt plötsligt är farten allt för hög för att senan ska tycka det är behagligt.
Så den började kännas ordentligt. Bara 3.5km fick det bli. På asfalt hela vägen. Inte det bästa heller. Men ingen stelhet på morgonen efter. Har verkligen märkt hur viktigt det är att hålla upp foten efter varje träningspass.
I går var jag ute hos Janne och körde ett kort pass hos honom. 4.2km på mottliga 19.26. Foten kändes lite bättre än passet innan. Men inte i närheten av hur det var i måndags. Någon säger att senan påverkas av stress. Och det verkar väldigt logiskt när det gäller mig.
tisdag, september 23, 2008
Ett riktigt träningspass
Igår testade jag senan lite mer än vanligt. Var uppe och nosade på hela 5km. [24.20.20] Inte för att det är speciellt långt, men det är längre än tidigare under rehaben. Så det var verkligen ett steg fram. Nu kändes det inte perfekt, utan det ömmade lite då och då under passet. Men så här på morgonen efter så fanns det ingen stelhet i senan.
Idag blev det löpvila. I stället hoppade jag upp på cykeln här i vardagsrummet. Efter 20' uppvärmning bestämde jag mig för att köra stegrande och fallande intervaller. Med samma vila som intervall. 1-2-3-2-1-1 blev det. Hade först någon tanke om att det skulle bli 1-2-3-4-3-2-1. men efter att ha kört första 2:an så tog det emot ordentligt i benen.
Stor skillnad jämfört med samma intervaller ute i skogen. I och för sig är formen så här efter ett antal månaders rehab inte den bästa. Men nu kändes det för första gången på väldigt länge att det var ett träningspass och inte lite lufsande i skogen.
Får se hur senan svarar på lite hårdare cykling. med både fart och motstånd. Är det ingen stelhet i morgon bitti så kanske det är dags att höja ribban lite till.
Idag blev det löpvila. I stället hoppade jag upp på cykeln här i vardagsrummet. Efter 20' uppvärmning bestämde jag mig för att köra stegrande och fallande intervaller. Med samma vila som intervall. 1-2-3-2-1-1 blev det. Hade först någon tanke om att det skulle bli 1-2-3-4-3-2-1. men efter att ha kört första 2:an så tog det emot ordentligt i benen.
Stor skillnad jämfört med samma intervaller ute i skogen. I och för sig är formen så här efter ett antal månaders rehab inte den bästa. Men nu kändes det för första gången på väldigt länge att det var ett träningspass och inte lite lufsande i skogen.
Får se hur senan svarar på lite hårdare cykling. med både fart och motstånd. Är det ingen stelhet i morgon bitti så kanske det är dags att höja ribban lite till.
fredag, september 19, 2008
Oregelbundet tempo
Har fått till tre löppass den här veckan. Idag stack jag lite inpulsivt in på en liten stig i skogen bakom. Och så kom det en såndär härlig känsla. Steget kändes lätt. Senan kändes bra. Och så var jag mitt i skogen. I tystnaden.
Det var länge sedan jag körde terrängspår. Det märktes tydligt då jag mestandels tittade ner på fötterna i stället för framåt. Det gjorde jag aldrig förr. Då visste jag var fötterna landade. Nu fanns det någon slags osäkerhet.
Senan kändes riktigt bra första 6'. Sedan kom lite känningar runt omkring senan. Men det blir bättre och bättre för varje regelbunt pass jag kör. Däremot är farten väldigt oregelbunden. Undrar om det är såhär det känns för de som bara joggar en eller två gånger i veckan. Eller de kanske inte vet hur bra det kan kännas. Hur steget kan kännas avslappnat, rytmiskt och skönt.
I morgon blir det alternatvi träning. Så får jag se hur senan känna efter det. Kanske blir det ett löppass på söndag också.
Det var länge sedan jag körde terrängspår. Det märktes tydligt då jag mestandels tittade ner på fötterna i stället för framåt. Det gjorde jag aldrig förr. Då visste jag var fötterna landade. Nu fanns det någon slags osäkerhet.
Senan kändes riktigt bra första 6'. Sedan kom lite känningar runt omkring senan. Men det blir bättre och bättre för varje regelbunt pass jag kör. Däremot är farten väldigt oregelbunden. Undrar om det är såhär det känns för de som bara joggar en eller två gånger i veckan. Eller de kanske inte vet hur bra det kan kännas. Hur steget kan kännas avslappnat, rytmiskt och skönt.
I morgon blir det alternatvi träning. Så får jag se hur senan känna efter det. Kanske blir det ett löppass på söndag också.
måndag, september 15, 2008
För stor belastning på höger ben
Tog mig i kragen och pallade mig ut idag. Vet inte vad som hände på det där cykelpasset i onsdags. Men att bara gå runt och inte träna för man inte har lust känns fel. Så det är bara ut och köra på.
En kort runda på 3km [14.08.66] fick det bli. I det riktigt kalla vädret. Vantarna åkte på efter halva rundan. Och foten kändes helt okej. Tempot höjdes mot slutet och stundtals kändes det helt perfekt.
Men jag försöker hålla nere tempot. Så fort det går snabbare så blir isättningen med den onda vänsterfoten snabbare. Bara en lät isättning och så en kraftig belastning på höger vad. Det är inte bra. Inte i längden i alla fall.
Får hålla i det här nu. Och köra på. Mest för senan skull. Den behöver regelbunden löpning. Så det för en gång skull kan läka ordentligt. I morgon blir det en cykelpass och ett styrkepass. Och så iväg för att hämta min nya bil.
En kort runda på 3km [14.08.66] fick det bli. I det riktigt kalla vädret. Vantarna åkte på efter halva rundan. Och foten kändes helt okej. Tempot höjdes mot slutet och stundtals kändes det helt perfekt.
Men jag försöker hålla nere tempot. Så fort det går snabbare så blir isättningen med den onda vänsterfoten snabbare. Bara en lät isättning och så en kraftig belastning på höger vad. Det är inte bra. Inte i längden i alla fall.
Får hålla i det här nu. Och köra på. Mest för senan skull. Den behöver regelbunden löpning. Så det för en gång skull kan läka ordentligt. I morgon blir det en cykelpass och ett styrkepass. Och så iväg för att hämta min nya bil.
söndag, september 14, 2008
Vad hände?
I onsdags var det dags för ett pass på cykeln. Jag hoppade upp och kände mit taggad. Började trampa och allt kändes bra. Foten kändes fint och jag höjde motståndet lite. Benen trampade på i bra tempo. Men så hände något.
10 km efter att jag började trampa försvann något. Jag kände mig plötsligt helt tom. Trampade lite halvhjärtat på ett lågt tempo några minuter till och hoppades en av. Kände bara olustkänslor till det hela. Och så har det fortsatt. Som om all motivation och lust att träna bara försvann.
Jag vet inte riktigt vad som hände. Men jag vet att jag måste hitta tillbaka till den. Framför allt till löppassen. I morgon är det en ny vecka. I morgon är det en ny chans. Då gäller det att ta den.
10 km efter att jag började trampa försvann något. Jag kände mig plötsligt helt tom. Trampade lite halvhjärtat på ett lågt tempo några minuter till och hoppades en av. Kände bara olustkänslor till det hela. Och så har det fortsatt. Som om all motivation och lust att träna bara försvann.
Jag vet inte riktigt vad som hände. Men jag vet att jag måste hitta tillbaka till den. Framför allt till löppassen. I morgon är det en ny vecka. I morgon är det en ny chans. Då gäller det att ta den.
måndag, september 08, 2008
En höjning och ett bröllop
I helgen var det bröllop. Fick äran att vara min brors bestman. Eftersom bröllopet var förlagt på ett ställe 90min bilresa härifrån kan man tro att det blir svårt att hinna med träning. Men tvärtom. Det fanns en träningsanläggning där och med en tidig start så hanns det med både ett hårdare 15km pass på cykeln och ett simpass på 1000m.
Dan efter var väl kanske inte kroppen jättepigg. Så det fick bli veckans enda vilodag. I stället startade det om i dag. Måndag och det var dags för löpning. Jag började jogga och senan kändes riktigt bra. Hela vägen fram till 13'30''. Då började det ömma lite i foten. Men det släppte efter en minut ungefär. Så jag körde på.
När jag passerat 4km började det nästan kännas som gamla goda dagar, Steget är fortfarande dåligt och jag vågar inte riktigt komma upp på tår. Men att ta steget upp till 4 och 4.5km känns ändå riktigt bra. Och det utan att ha mera ont än tidigare.
Nu ska det bli intressant att se hur senan svarar på den här höjningen i morgon bitti. Jag har inte haft någon stelhet senaste veckorna. Så jag får hoppas att den håller sig borta nu också.
Dan efter var väl kanske inte kroppen jättepigg. Så det fick bli veckans enda vilodag. I stället startade det om i dag. Måndag och det var dags för löpning. Jag började jogga och senan kändes riktigt bra. Hela vägen fram till 13'30''. Då började det ömma lite i foten. Men det släppte efter en minut ungefär. Så jag körde på.
När jag passerat 4km började det nästan kännas som gamla goda dagar, Steget är fortfarande dåligt och jag vågar inte riktigt komma upp på tår. Men att ta steget upp till 4 och 4.5km känns ändå riktigt bra. Och det utan att ha mera ont än tidigare.
Nu ska det bli intressant att se hur senan svarar på den här höjningen i morgon bitti. Jag har inte haft någon stelhet senaste veckorna. Så jag får hoppas att den håller sig borta nu också.
måndag, september 01, 2008
Efter sjukdom
Jag blev rejält deckad av det där som jag misstänkte skulle bli en förkylning. Febern kom. Och jag blev hemskickad från jobbet. Självmant går jag sällan.
Nu är jag i stort sätt frisk. Jobbade hela förra veckan. Hade inget val. Har så fruktansvärt mycket att göra så jag försöker mest hålla huvudet ovanför ytan.
I helgen lyckades jag till och med prova jogga 2km. Hälen ömmade en del, men med tanke på infektionen i kroppen och att jag vilat en vecka så var det inte speciellt chokerande.
Just nu ligger jag med foten i högläge och hoppas att väska och sånt skit ska ta och rinna uppåt i benet. Även om stelheten på morgonen inte längre finns kvar.
Dagens pass blev 3.2km i Rösjöspåret med en häl som stundtals gav sig till känna. Men så länge jag nu kan köra kontunierligt så tror jag att det blir bättre och bättre för varje pass.
Dags att få i sig lite mat innan Djurgårdens match börjar. Tre av fyra i backlinjen är borta. Känns lite lagom bra. Men säsongen är ungeför lika lyckad som min löparsäsong så det spelar lite lagom stor roll.
Nu är jag i stort sätt frisk. Jobbade hela förra veckan. Hade inget val. Har så fruktansvärt mycket att göra så jag försöker mest hålla huvudet ovanför ytan.
I helgen lyckades jag till och med prova jogga 2km. Hälen ömmade en del, men med tanke på infektionen i kroppen och att jag vilat en vecka så var det inte speciellt chokerande.
Just nu ligger jag med foten i högläge och hoppas att väska och sånt skit ska ta och rinna uppåt i benet. Även om stelheten på morgonen inte längre finns kvar.
Dagens pass blev 3.2km i Rösjöspåret med en häl som stundtals gav sig till känna. Men så länge jag nu kan köra kontunierligt så tror jag att det blir bättre och bättre för varje pass.
Dags att få i sig lite mat innan Djurgårdens match börjar. Tre av fyra i backlinjen är borta. Känns lite lagom bra. Men säsongen är ungeför lika lyckad som min löparsäsong så det spelar lite lagom stor roll.
onsdag, augusti 20, 2008
Mellanläge
Igår var det cykelpass egentligen. Men efter att ha missat styrkan i måndags då det i stället blev 92-års kalas. Så tänkte jag att jag skulle köra dubbelt. Inget konstigt med det. Och ingen chock för kroppen.
Väl uppe på cykeln började jag trampa iväg. Men det gick knappt. Kroppen var helt slut. Och efter bara några minuter kände jag mig allmänt svimfärdig. Envis som jag är cyklade jag vidare och det blev i alla fall 15km. Och även styrkan efter det.
I morse kl 05.00 när jag steg upp var näsan lite täppt. Och halsen ömmade lite. Det blev bättre på förmiddagen, men sämre framåt hemfärd igen.
Men skorna åkte på och gången blev jogg. Men kroppen ville inte vara med idag heller så efter bara några minuter vände jag och joggade hem igen. Senan kändes inte alls lika bra som senast, men det är förståligt om jag nu har någon infektion i kroppen.
Får se hur det känns i morgon. Kanske blir det en vilodag. Är inte direkt oväntat att jag blir sjuk. Brukar alltid bli det när jag kommer tillbaka till jobbet efter ledighet. Alla barnens baciller som flyger till höger och vänster. Tar ett tag innan man blir imun. Förhoppningsvis håller det inte i sig speciellt länge.
Väl uppe på cykeln började jag trampa iväg. Men det gick knappt. Kroppen var helt slut. Och efter bara några minuter kände jag mig allmänt svimfärdig. Envis som jag är cyklade jag vidare och det blev i alla fall 15km. Och även styrkan efter det.
I morse kl 05.00 när jag steg upp var näsan lite täppt. Och halsen ömmade lite. Det blev bättre på förmiddagen, men sämre framåt hemfärd igen.
Men skorna åkte på och gången blev jogg. Men kroppen ville inte vara med idag heller så efter bara några minuter vände jag och joggade hem igen. Senan kändes inte alls lika bra som senast, men det är förståligt om jag nu har någon infektion i kroppen.
Får se hur det känns i morgon. Kanske blir det en vilodag. Är inte direkt oväntat att jag blir sjuk. Brukar alltid bli det när jag kommer tillbaka till jobbet efter ledighet. Alla barnens baciller som flyger till höger och vänster. Tar ett tag innan man blir imun. Förhoppningsvis håller det inte i sig speciellt länge.
söndag, augusti 17, 2008
Riktigt positivt
Fick till ett riktigt positivt pass i förmiddags. 3km, precis som vanligt. En annan slinga, där terrängen inte är lika välbekant, så klockan inte skulle spela lika stor roll. Inte fören vid 7-8' kom första känslan nera i senan. Men den var kort och det var väldigt lite känningar i foten under hela passet.
Vilket är extra positivt då jag igår körde både längre och md hårdare motstånd på motionscykeln. Var beredd på att det skulle kännas en hel del under löpningen idag.
Kom och tänka på under passet att jag haft Tjurruset som mål att köra i höst. Att jag skulle vara hel då och se det som en nystart. I stället får jag nog skjuta upp den till nästa vår. Två Sjöar kan bli aktuellt. Om inte allt löper på perfekt, då finns det lite lopp under vintern. Snömilen, sylveterloppet. Men just nu ställer jag in mig på Två Sjöar. Då hinner jag få lite km i benen också. Förhoppningsvis.
Men efter idag så känns det väldigt hoppfullt. Nu gäller det bara att hålla huvudet kallt. Fortsätta på 3-4km närmsta veckorna. Och sedan höja väldigt väldigt långsamt.
Skönt när man får ett sånt här bra pass, det behövs för att man ska orka fortsätt med den här eländiga rehaben. Nästa pass blir på onsdag.
Vilket är extra positivt då jag igår körde både längre och md hårdare motstånd på motionscykeln. Var beredd på att det skulle kännas en hel del under löpningen idag.
Kom och tänka på under passet att jag haft Tjurruset som mål att köra i höst. Att jag skulle vara hel då och se det som en nystart. I stället får jag nog skjuta upp den till nästa vår. Två Sjöar kan bli aktuellt. Om inte allt löper på perfekt, då finns det lite lopp under vintern. Snömilen, sylveterloppet. Men just nu ställer jag in mig på Två Sjöar. Då hinner jag få lite km i benen också. Förhoppningsvis.
Men efter idag så känns det väldigt hoppfullt. Nu gäller det bara att hålla huvudet kallt. Fortsätta på 3-4km närmsta veckorna. Och sedan höja väldigt väldigt långsamt.
Skönt när man får ett sånt här bra pass, det behövs för att man ska orka fortsätt med den här eländiga rehaben. Nästa pass blir på onsdag.
torsdag, augusti 14, 2008
Borde lämna klockan hemma
Kanske är det lite åt rätt håll nu med mitt nya upplägg. Inte bara genom att köra löppass var tredje dag. Utan även att håll igång mellan passen. Löpning-styrka-cykling. Rullande schema.
Idag var det alltså löpning igen. Samma runda som i måndags. En 3km runda med lätt början och med en avslutande stigning sista 700m. Första 4'30'' kändes allt perfekt. Inga känslor alls i senan och området kring den. Sedan kom det lite lite smygande. Vissa stunder kändes det mer. Andra mindre.
Och allt eftersom stegen for fram längs stigen, så tittade jag allt mer på klockan. Jämförde tiden med måndagens pass. Och så höjdes tempot. Och i mål, vid stolpen, var jag 32'' snabbare idag än senast. Inte bra med tanke på den ostadiga senan.
Får försöka släppa tanken på tempot i framtiden. Eller ta en runda där jag inte känner till distanden. Och bara köra ett visst antal minuter och vända sedan. Nu blir det två dagar med alternativ träning. Känns bra det också.
Idag var det alltså löpning igen. Samma runda som i måndags. En 3km runda med lätt början och med en avslutande stigning sista 700m. Första 4'30'' kändes allt perfekt. Inga känslor alls i senan och området kring den. Sedan kom det lite lite smygande. Vissa stunder kändes det mer. Andra mindre.
Och allt eftersom stegen for fram längs stigen, så tittade jag allt mer på klockan. Jämförde tiden med måndagens pass. Och så höjdes tempot. Och i mål, vid stolpen, var jag 32'' snabbare idag än senast. Inte bra med tanke på den ostadiga senan.
Får försöka släppa tanken på tempot i framtiden. Eller ta en runda där jag inte känner till distanden. Och bara köra ett visst antal minuter och vända sedan. Nu blir det två dagar med alternativ träning. Känns bra det också.
måndag, augusti 11, 2008
Tillbaka till verkligheten
Nu är semestern slut och det är dags att återgå till det normala. Jag har varit lite här och där den senaste tiden. Lite i Umeå och lite i Sundsvall. Och så en resa ner till Tyskland. Under all den tiden blev det bara två löppass. En kortare morgonjogg på 2.8km i Sundsvall. Och en 3km runda längs en tågräls i skogen i Tyskland.
Men nu är nu och då är då. Första degen på jobbet idag och det märks i huvudet. Det blev en 3km runda på måttliga 14.48.69 idag. Första 6'30'' ömmadet det lite i nedre fästet. Men jag körde på. Och efter ytterligare någon minut släppte det hela och jag kunde köra på utan större besvär.
Får se hur det känns i morgon med stelhet och syligt. Och om det var något allvarligare eller bara vätskan som bör lämna senområdet i och med träningen.
Men nu är nu och då är då. Första degen på jobbet idag och det märks i huvudet. Det blev en 3km runda på måttliga 14.48.69 idag. Första 6'30'' ömmadet det lite i nedre fästet. Men jag körde på. Och efter ytterligare någon minut släppte det hela och jag kunde köra på utan större besvär.
Får se hur det känns i morgon med stelhet och syligt. Och om det var något allvarligare eller bara vätskan som bör lämna senområdet i och med träningen.
torsdag, juli 24, 2008
Sköna känslor
Fjärde passet. 2.1 km uppe i Runbyspåret. Ett välkänt gamalt spår där jag tillbringat väldigt många träningstimmar under min uppväxt. Skönt att komma tillbaka dit och känna på skogsvägarna jag malt på så många gånger.
Under gårdagen och under förmiddagen har senan känts lite sisådär. Det var lite stelt i morse och under en del steg har det stramat lite. Tungheten från förra passet satt liksom kvar i senan.
Mellan löppassen har jag medvetet lagt in vilodagar för att vila senan helt. Ingen cykling heller med andra ord.
Men idag körde jag på i hopp om att det skulle släppa. Och efter en km började det kännas riktigt bra. Att det då och då stramade lite i övre senfästet gjorde inget sa sjukgymnasten, så det blev positiva känslor ändå.
Mot slutet, sista 2-300m kunde jag dessutom prova sträcka ut steget lite extra, få upp farten en smula i alla fall. Sköna känslor det också.
Så det rullar på nu. Det kan nog behövas korta pass regelbundet. För att få vätskan att röra sig uppåt. Och för att få musklerna kring senan att sträkas. Och blodcirkulationen att kicka igång.
Nu blir det nästan en veckas vila, då jag flyger upp till Umeå i morgon. Och sedan ner till Sundsvall för att se Winnerbäck.
I Sundsvall möter jag upp Janne så det blir nog något pass kring hotellet.
Efter Sundsvall bär det direkt ner till Tykland i några dagar, och där hoppas jag jag får in något kortare joggpass för att hålla igång läkningen.
Under gårdagen och under förmiddagen har senan känts lite sisådär. Det var lite stelt i morse och under en del steg har det stramat lite. Tungheten från förra passet satt liksom kvar i senan.
Mellan löppassen har jag medvetet lagt in vilodagar för att vila senan helt. Ingen cykling heller med andra ord.
Men idag körde jag på i hopp om att det skulle släppa. Och efter en km började det kännas riktigt bra. Att det då och då stramade lite i övre senfästet gjorde inget sa sjukgymnasten, så det blev positiva känslor ändå.
Mot slutet, sista 2-300m kunde jag dessutom prova sträcka ut steget lite extra, få upp farten en smula i alla fall. Sköna känslor det också.
Så det rullar på nu. Det kan nog behövas korta pass regelbundet. För att få vätskan att röra sig uppåt. Och för att få musklerna kring senan att sträkas. Och blodcirkulationen att kicka igång.
Nu blir det nästan en veckas vila, då jag flyger upp till Umeå i morgon. Och sedan ner till Sundsvall för att se Winnerbäck.
I Sundsvall möter jag upp Janne så det blir nog något pass kring hotellet.
Efter Sundsvall bär det direkt ner till Tykland i några dagar, och där hoppas jag jag får in något kortare joggpass för att hålla igång läkningen.
tisdag, juli 22, 2008
Testen löper vidare
Tredje testet gick helt okej det också. Blev hela 2km idag. På den lite lagom imponerande tiden 10.21.35.
Det var inte riktigt lika fantastisk känsla som förra passet, men helt okej ändå. Efter halva tiden började det kännas lite tjockt kring senan. Men det fanns ingen ömhetskänsla någonstans i senan. Och det är det som räknas i dagsläget. Det tjocka kan jag tänka mig är vätskan som rör lite på sig, och förhoppningsvis rör den sig uppåt och försvinner.
Annars börjar njutningen komma tillbaka. Känslan att rulla över soldränkta skogsvägar. Varmt i luften och bara ett fåtal människor som är ute. Nästan lika härligt som att köra på isiga vägar i slask och minusgrader. Eller hur var det nu.
I kväll är det DN-galan. Jag sitter där på läktaren. Precis som alltid. Och smakar på bitterheten över att se andra prestera och springa som jag vill.
Det var inte riktigt lika fantastisk känsla som förra passet, men helt okej ändå. Efter halva tiden började det kännas lite tjockt kring senan. Men det fanns ingen ömhetskänsla någonstans i senan. Och det är det som räknas i dagsläget. Det tjocka kan jag tänka mig är vätskan som rör lite på sig, och förhoppningsvis rör den sig uppåt och försvinner.
Annars börjar njutningen komma tillbaka. Känslan att rulla över soldränkta skogsvägar. Varmt i luften och bara ett fåtal människor som är ute. Nästan lika härligt som att köra på isiga vägar i slask och minusgrader. Eller hur var det nu.
I kväll är det DN-galan. Jag sitter där på läktaren. Precis som alltid. Och smakar på bitterheten över att se andra prestera och springa som jag vill.
söndag, juli 20, 2008
Ett andra test
Under förra passet. Det första testet av senan så hade jag hoppats på en perfekt känsla på en gång. Det fick jag inte. Det kändes lite konstigt i senområdet och det kom en del stickningar första steget efter löpningen.
Därför vilade jag en extra dag och gjorde inte det andra löppasset fören idag. Minst lika nervös inför det här passet som inför förra. Men det finns bara ett sätt att få reda på hur det går, och det är att dra på sig skorna. Klockan. Och klick klick, låta stegen rulla från stolpen ute på gatan.
Efter en minut kändes allt bra, precis som förra passet. Efter två likaså. Och sen var klockan helt plötsligt uppe på fyra minuter. Inga känningar i senan. Men där kom en plötslig smärta på insidan av högra låret. Och lite på insidan av vänster knä. Jag stannade och stretchade ut låret. Och körde vidare. Känningarna där fanns kvar, men släppte eftersom jag sprang på.
Tankarna hamnade givetvis på låret och så plötsligt svängde jag upp in på gatan igen. Och hela vägen fram till porten. Och insåg att klockan stannade på 7'38''. 1.5km. Och det utan känningar i senan. Inte ens de första stegen efter löpningen gjorde några avtryck.
Det var länge sedan jag kunde springa en hel runda utan några känningar alls. Hoppas nu bara inte att det var en engångsföreteelse, utan att nästa pass, på onsdag, känns lika bra. Förutom lårsmärtan. Nu gäller det bara att hålla nera farten, distansen och antal pass. Så jag inte höjer för snabbt.
Därför vilade jag en extra dag och gjorde inte det andra löppasset fören idag. Minst lika nervös inför det här passet som inför förra. Men det finns bara ett sätt att få reda på hur det går, och det är att dra på sig skorna. Klockan. Och klick klick, låta stegen rulla från stolpen ute på gatan.
Efter en minut kändes allt bra, precis som förra passet. Efter två likaså. Och sen var klockan helt plötsligt uppe på fyra minuter. Inga känningar i senan. Men där kom en plötslig smärta på insidan av högra låret. Och lite på insidan av vänster knä. Jag stannade och stretchade ut låret. Och körde vidare. Känningarna där fanns kvar, men släppte eftersom jag sprang på.
Tankarna hamnade givetvis på låret och så plötsligt svängde jag upp in på gatan igen. Och hela vägen fram till porten. Och insåg att klockan stannade på 7'38''. 1.5km. Och det utan känningar i senan. Inte ens de första stegen efter löpningen gjorde några avtryck.
Det var länge sedan jag kunde springa en hel runda utan några känningar alls. Hoppas nu bara inte att det var en engångsföreteelse, utan att nästa pass, på onsdag, känns lika bra. Förutom lårsmärtan. Nu gäller det bara att hålla nera farten, distansen och antal pass. Så jag inte höjer för snabbt.
fredag, juli 18, 2008
Ingen perfekt känsla
I tisdags var jag för sista gången hos Ingird och fick accupunktur behandling. Vi beslöt oss för att inte använda ström den här gången, eftersom stelheten var rätt ordentlig efter senaste gången.
Nu har det gått nästan sju veckor sedan senaste löppasset. Och den senaste tiden har det känts riktigt bra. Ingen stelhet på morgonen. Svullnaden har börjar gå ner. Och allt verkar gå åt rätt håll.
Igår tog jag på mig löpparskorna. Fick nästan damma av dem. Men det var en härlig känsla. Även om rädslan tog över det mesta. Nervositeten var enorm. Men till slut kom jag ut på vägen och var framme vid stolpen där alla rundor brukar börja. Klockan trycktes igång och stegen började långsamt långsamt rulla.
Eftersåt vet jag inte riktigt hur jag ska tolka passet. Om det nu ska kallas för pass. Det blev knappat 1km på 5'. Och det fanns inte den där perfekta känslan jag hoppats på. Men kanske var det att hoppas på för mycket. Det fanns ingen direkt ömhet i det nedre fästet, men ändå var det något som inte riktigt stämde.
Idag fanns det knappt någon stelhet i senan, vilket käns väldigt positivt. Och i morgon ska jag jogga 5-10' igen. Kanske får jag mer svar då.
Nu har det gått nästan sju veckor sedan senaste löppasset. Och den senaste tiden har det känts riktigt bra. Ingen stelhet på morgonen. Svullnaden har börjar gå ner. Och allt verkar gå åt rätt håll.
Igår tog jag på mig löpparskorna. Fick nästan damma av dem. Men det var en härlig känsla. Även om rädslan tog över det mesta. Nervositeten var enorm. Men till slut kom jag ut på vägen och var framme vid stolpen där alla rundor brukar börja. Klockan trycktes igång och stegen började långsamt långsamt rulla.
Eftersåt vet jag inte riktigt hur jag ska tolka passet. Om det nu ska kallas för pass. Det blev knappat 1km på 5'. Och det fanns inte den där perfekta känslan jag hoppats på. Men kanske var det att hoppas på för mycket. Det fanns ingen direkt ömhet i det nedre fästet, men ändå var det något som inte riktigt stämde.
Idag fanns det knappt någon stelhet i senan, vilket käns väldigt positivt. Och i morgon ska jag jogga 5-10' igen. Kanske får jag mer svar då.
söndag, juli 13, 2008
Slutet är nära
Senaste veckan har fortfarande inte innehållt några löppass. Det har inte varit meningen heller. Sjukgymnastens order gäller. Och jag vet att det är dumt att börja för tidigt. Det är väl lite därför jag sitter så rastlös just nu.
I stället har det körts en massa annat. Centralbadet blev lite av vändpunkten förra veckan. Och sedan dess har det varit pass varje dag. En hel del cykel ute på grusvägarna och i det härliga regnet. Och så lite styrka här hemma i vardagsrummet. Allt för att känna att man gör någonting i alla fall.
På tisdag är det dags för sista strömbehandlingen. Så i slutet på nästa vecka. Då är det dags att dra på sig skorna igen. Sticka ut och trycka igång klockan. Livrädd. För att det ska göra ont eller att det ska dyka upp någon ömhet eller svullnad igen. Men det är ett test jag måste göra.
Undertiden kan jag fortsätta drömma. Drömma om mjölksyran. Om halvsprängda lungor. Och om de där underbart slutkörda benen.
I stället har det körts en massa annat. Centralbadet blev lite av vändpunkten förra veckan. Och sedan dess har det varit pass varje dag. En hel del cykel ute på grusvägarna och i det härliga regnet. Och så lite styrka här hemma i vardagsrummet. Allt för att känna att man gör någonting i alla fall.
På tisdag är det dags för sista strömbehandlingen. Så i slutet på nästa vecka. Då är det dags att dra på sig skorna igen. Sticka ut och trycka igång klockan. Livrädd. För att det ska göra ont eller att det ska dyka upp någon ömhet eller svullnad igen. Men det är ett test jag måste göra.
Undertiden kan jag fortsätta drömma. Drömma om mjölksyran. Om halvsprängda lungor. Och om de där underbart slutkörda benen.
måndag, juli 07, 2008
Tre raka positiva
Vaknade upp dagen efter gympasset på centralbadet med en brutal träningsvärk i större delen av kroppen. Kanske är det inte så förvånandsvärt när man gymar en gång vart femte år. Och använder muskler som brukar ligga i ide.
Men som all avet. Bästa sättet att bli av med träningsvärk är att träna bort den. Så det blev ett styrkepass här hemma i går. Idag känns kroppen redan bättre. Även om träningsvärk oftast är en rätt behaglig smärta.
Idag blev det i stället ett cykelpass. Hyfsad fart till arbetet och hyfsad fart tillbaka. Jag vågar inte trycka på för mycket med tanke på senan. Ett kortare stopp där byxorna fastade i kedjan och gick sönder så mycket att jag i stort sätt fick cykla hem i kallsongerna. Det mest positiva är att senan kändes bra i söndags morse. Ingen stelhet alls. Vilket måste anses som bra då jag bland annat körde lite benböj med 90kg belastning + kroppsvikt.
Hoppas det kan fortsätta kännas så här bra även efter dagens lite snabbare cykelpass. På torsdag är det dags för lite strömbehandling igen Får se vad senan svarar på det.
Men som all avet. Bästa sättet att bli av med träningsvärk är att träna bort den. Så det blev ett styrkepass här hemma i går. Idag känns kroppen redan bättre. Även om träningsvärk oftast är en rätt behaglig smärta.
Idag blev det i stället ett cykelpass. Hyfsad fart till arbetet och hyfsad fart tillbaka. Jag vågar inte trycka på för mycket med tanke på senan. Ett kortare stopp där byxorna fastade i kedjan och gick sönder så mycket att jag i stort sätt fick cykla hem i kallsongerna. Det mest positiva är att senan kändes bra i söndags morse. Ingen stelhet alls. Vilket måste anses som bra då jag bland annat körde lite benböj med 90kg belastning + kroppsvikt.
Hoppas det kan fortsätta kännas så här bra även efter dagens lite snabbare cykelpass. På torsdag är det dags för lite strömbehandling igen Får se vad senan svarar på det.
lördag, juli 05, 2008
Äntligen lite fysisk aktivitet
Äntligen blev det ett pass igen. Tyvärr ingen löpning. Ingen cykling heller för den delen. Det blev lite roddmaskin och lite allmänt gymande inne på centralbadet. Men jag fick känna på att bli svettig igen. Fick känna att arbeta lite med musklerna.
Det blev lite extra belastning på hälsenan. Lite behböj och lite roddmaskin. Men än så länge känns den okej. Vi får se hur det blir i morgon bitti. Får hoppas att stelheten håller sig borta. Då kan träningen idag verkligen ses som ett steg framåt.
Ska försöka se dagens aktivitet som startskottet till fortsatt träning nu. Även om jag inte kan eller får springa eller cykla, så måste det bli någonting. Längre promenader eller styrka här hemma. Någonting.
I väntan på det får Håkan Hellström sjunga lite om sin ängel han håller kär. Och om fjärilen och blomman. På sånt där sätt som bara Håkan kan sjunga på.
Det blev lite extra belastning på hälsenan. Lite behböj och lite roddmaskin. Men än så länge känns den okej. Vi får se hur det blir i morgon bitti. Får hoppas att stelheten håller sig borta. Då kan träningen idag verkligen ses som ett steg framåt.
Ska försöka se dagens aktivitet som startskottet till fortsatt träning nu. Även om jag inte kan eller får springa eller cykla, så måste det bli någonting. Längre promenader eller styrka här hemma. Någonting.
I väntan på det får Håkan Hellström sjunga lite om sin ängel han håller kär. Och om fjärilen och blomman. På sånt där sätt som bara Håkan kan sjunga på.
torsdag, juli 03, 2008
Tvångscykling
Nu har det gått ett par dagar sedan jag fick strömbehandling senast. Och det har blivit mindre och mindre stelhet på morgonen. I morse var det nog ingen alls, om jag minns rätt.
Däremot har jag blivit tvungen att cykla till och från arbetet senaste veckan. 12 km dit. 12 km hem. Tacka SL för det. Eller alla de parter som är inblandade i den soppan. Vad det ser ut som just nu blir det väl ingen lösning på det till nästa vecka heller. Så jag får trampa vidare km efter km.
Av cyklingen har det ibland känts lite i senan. Ingen smärta, men lite lite ömhet ibland. Men jag cyklar riktigt riktigt långsamt. Och har hälen på pedalen. Allt för att anstränga senan så lite som möjligt. Men det kan ju bli helt annorlunda när det om två veckor är dags att prova springa. Försöker jag intala mig själv om i alla fall.
Förhoppningsvis kommer skrivandet i gång lite mer då. När det finns lite mera träning att skriva om. I början 2km pass. Sedan 7-8km. Vidare till 12-14km pass. Och sedan upp till de härliga 18-20km passen. Och vem vet, kanske blir det mysiga intervaller på det också. Men det är i framtiden. Jag vågar inte hoppas för mycket. Undertiden får det bli lite sporadisk uppdatering.
Däremot har jag blivit tvungen att cykla till och från arbetet senaste veckan. 12 km dit. 12 km hem. Tacka SL för det. Eller alla de parter som är inblandade i den soppan. Vad det ser ut som just nu blir det väl ingen lösning på det till nästa vecka heller. Så jag får trampa vidare km efter km.
Av cyklingen har det ibland känts lite i senan. Ingen smärta, men lite lite ömhet ibland. Men jag cyklar riktigt riktigt långsamt. Och har hälen på pedalen. Allt för att anstränga senan så lite som möjligt. Men det kan ju bli helt annorlunda när det om två veckor är dags att prova springa. Försöker jag intala mig själv om i alla fall.
Förhoppningsvis kommer skrivandet i gång lite mer då. När det finns lite mera träning att skriva om. I början 2km pass. Sedan 7-8km. Vidare till 12-14km pass. Och sedan upp till de härliga 18-20km passen. Och vem vet, kanske blir det mysiga intervaller på det också. Men det är i framtiden. Jag vågar inte hoppas för mycket. Undertiden får det bli lite sporadisk uppdatering.
söndag, juni 29, 2008
För mycket ström
Den här veckan var det strömbehandling både tisdag och torsdag. På tisdagen hade jag en strömstyrka på 2.0 på den övre och 2.2 på den nedre. Det var verkligen på gränsen till smärta. Morgonen efter var det lite stelt i senan igen. Och den där positiva känslan jag hade i början på veckan började långsamt förtvina.
På torsdagen var det dags igen. Ingrid höjde och höjde. Men ingen obehagskänsla kom. Ingen smärta. Och så plötsligt låg både övre och undre på 4.0. Mer vågade hon inte höja.
Och allting kändes sådär positivt och bra igen.
Men så kom fredagsmorgonen. Och stelheten infann sig igen. Kanske blev det för mycket ström. För nära inpå varandra. Nu är det lite mer än en vecka innan nästa behandling. Och sedan några dagar till den sista. Efter det är det dags att dra på sig skorna igen. Allt för många veckor sedan sist. Och sticka ut på vägarna. Livrädd.
På torsdagen var det dags igen. Ingrid höjde och höjde. Men ingen obehagskänsla kom. Ingen smärta. Och så plötsligt låg både övre och undre på 4.0. Mer vågade hon inte höja.
Och allting kändes sådär positivt och bra igen.
Men så kom fredagsmorgonen. Och stelheten infann sig igen. Kanske blev det för mycket ström. För nära inpå varandra. Nu är det lite mer än en vecka innan nästa behandling. Och sedan några dagar till den sista. Efter det är det dags att dra på sig skorna igen. Allt för många veckor sedan sist. Och sticka ut på vägarna. Livrädd.
tisdag, juni 24, 2008
The story goes on
Det finns egentligen inte så mycket att säga. Det fortsätter med behandling hos Ingrid. Accupunktur med ström. Och däremellan total vila. Trist som fan, men den här gången måste jag verkligen hålla mig från att sticka ut och köra.
Idag kunde det dock konstateras att jag tål bra mycket mer strömstyrka än jag gjorde förra veckan. Vilket tyder på att det går åt rätt håll. Samtidigt så har jag de tre senaste mornarna inte känt någon stelhet när jag stigit upp heller, vilket tyder på att vätskan kring senan också börja lägga sig.
I morgon ska jag prata med Dr. Gustafsson igen. Har inte så mycket att säga eftersom jag inte provsprungit ännu. Så det blir väl mest att boka om telefontiden och uppdatera honom om hur läget ser ut.
Idag kunde det dock konstateras att jag tål bra mycket mer strömstyrka än jag gjorde förra veckan. Vilket tyder på att det går åt rätt håll. Samtidigt så har jag de tre senaste mornarna inte känt någon stelhet när jag stigit upp heller, vilket tyder på att vätskan kring senan också börja lägga sig.
I morgon ska jag prata med Dr. Gustafsson igen. Har inte så mycket att säga eftersom jag inte provsprungit ännu. Så det blir väl mest att boka om telefontiden och uppdatera honom om hur läget ser ut.
tisdag, juni 17, 2008
Mer och mer ström
Behandlingen fortsätter. Nu har jag varit hos Ingrid (sjukgymnasten) tre gånger och fått ström i senan. Idag höjde vi styrkan på strömmen en aning så effekten blir ännu större.
Jag vet inte riktigt om det hjälper, men det är svårt att säga det efter bara tre gånger. Dessutom får jag inte provspringa ännu så jag vet inte resultatet förren det blir dags att dra på sig löparskorna igen.
När jag ligger där på britsen så känns det ändå gaska bra. Strömpulseringarna tar ordentligt och jag får någon slags känsla av att det kommer att bli bra. Hoppas det inte förblir en känsla utan att det om några veckor när det blir dags att testa foten, verkligen känns bra.
Höstträning med härlig distans genom skogen. Löven börjar skifta färg och luften är kyligare och lätt att andas. Hösten är den bästa tiden att träna på tycker jag. Och sedan är det dags för vintern. Grunträningen. Förhoppningsvis tunga 1000:ingar. Men...jag kanske ska hålla huvudet kallt än så länge. Det är bara juni. Och jag ska upp på den där britsen ett par gånger till.
Jag vet inte riktigt om det hjälper, men det är svårt att säga det efter bara tre gånger. Dessutom får jag inte provspringa ännu så jag vet inte resultatet förren det blir dags att dra på sig löparskorna igen.
När jag ligger där på britsen så känns det ändå gaska bra. Strömpulseringarna tar ordentligt och jag får någon slags känsla av att det kommer att bli bra. Hoppas det inte förblir en känsla utan att det om några veckor när det blir dags att testa foten, verkligen känns bra.
Höstträning med härlig distans genom skogen. Löven börjar skifta färg och luften är kyligare och lätt att andas. Hösten är den bästa tiden att träna på tycker jag. Och sedan är det dags för vintern. Grunträningen. Förhoppningsvis tunga 1000:ingar. Men...jag kanske ska hålla huvudet kallt än så länge. Det är bara juni. Och jag ska upp på den där britsen ett par gånger till.
fredag, juni 13, 2008
Behandlingen är igång
Nu har jag startat med bahandlingen på senan. Sjugymnasten valde att attakera skiten med accupunktur och med ström genom en del av nålarna. Lugn och pulsaktik. Efter två bahandlingar kan jag inte direkt påstå att det blivit bättre, men jag får nog ha lite tålamod. Det har inte blivit sämre och kanske är det det viktigaste.
Idag cyklade jag till och från dagens annorlunda arbetsplats. Totalt 39.9km blev det. På vägen hem susade jag igenom en del av Runby spåret. Ett spår jag ofta har tränat i. Och så kom det där. Det där enorma suget att bara få susa fram mellan träden på lätta steg. På steg som inte gör ont. På steg som är starka och spänstiga. Steg från förr.
I stället blir det nu helvila från all belastning. Ingen löpning. Ingen cykling. I minst två veckor till. Medan jag fortsätter att få lite behandling på senan. Tur att det finns fotboll på kvällarna nu ändå, så det finns något tidsfördriv.
Idag cyklade jag till och från dagens annorlunda arbetsplats. Totalt 39.9km blev det. På vägen hem susade jag igenom en del av Runby spåret. Ett spår jag ofta har tränat i. Och så kom det där. Det där enorma suget att bara få susa fram mellan träden på lätta steg. På steg som inte gör ont. På steg som är starka och spänstiga. Steg från förr.
I stället blir det nu helvila från all belastning. Ingen löpning. Ingen cykling. I minst två veckor till. Medan jag fortsätter att få lite behandling på senan. Tur att det finns fotboll på kvällarna nu ändå, så det finns något tidsfördriv.
lördag, juni 07, 2008
I väntan på behandling
Senan reagerade ordentligt på det korta 2,5km passet. Så pass att jag inte sprungit alls sedan dess. Det tar ungefär 3-4 dagar för morgonstelheten att försvinna just nu. Och det blir lite meningslöst att bara springa ett kort pass var 4:e dag.
Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på just nu. All annan träning känns bara trist och meningslös nu när jag inte får springa. Den här identiteten jag alltid haft som löpare är verkligen som bortblåst. Och med den så blir resterande del av livet lite tyngre.
På tisdag är det sjukgymnastdags, kanske får jag några svar där. Även om jag inte vågar hoppas på för mycket. Andra alternativet är att hitta en ny operationstid med Dr. Gustafsson. Fast det kommer kanske också ta tid att få. Och jag behöver den så det passar med semestern, annars får jag vänta till jul. Och det känns lite lagom roligt.
I morgon ska jag prova springa igen, så senan inte känns helt bra när jag är hos sjukgymnasten
Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på just nu. All annan träning känns bara trist och meningslös nu när jag inte får springa. Den här identiteten jag alltid haft som löpare är verkligen som bortblåst. Och med den så blir resterande del av livet lite tyngre.
På tisdag är det sjukgymnastdags, kanske får jag några svar där. Även om jag inte vågar hoppas på för mycket. Andra alternativet är att hitta en ny operationstid med Dr. Gustafsson. Fast det kommer kanske också ta tid att få. Och jag behöver den så det passar med semestern, annars får jag vänta till jul. Och det känns lite lagom roligt.
I morgon ska jag prova springa igen, så senan inte känns helt bra när jag är hos sjukgymnasten
tisdag, juni 03, 2008
Två lite halvdana löppass
Senaste veckan har det varit lite mera positivt igen. Fick till ett bra joggpass med Janne i söndags. Lite längre än vanligt. Hela 2.5km totalt. Innan dess hade jag vilat i fem dagar då senan känts riktigt stel. Men där jag i stället kört lite allmänstyrka här hemma.
Dagen efter söndagspasset var senan knappt stel alls. Och under dagens pass kom ömheten lite till och från.
Jag har nog fegat lite med senan under rehabtiden. Inte vågat sträcka ut den ordentligt när jag springer eller går. Nu har jag börjat göra det. Försöka få bort det lite haltande steget, även om det gör lite ont i bland. Kanske hjälper det inget, men det kan heller inte vara bra att halta när man kanske inte behöver det.
Får se hur senan svarar på 2.5km i dag också.
Dagen efter söndagspasset var senan knappt stel alls. Och under dagens pass kom ömheten lite till och från.
Jag har nog fegat lite med senan under rehabtiden. Inte vågat sträcka ut den ordentligt när jag springer eller går. Nu har jag börjat göra det. Försöka få bort det lite haltande steget, även om det gör lite ont i bland. Kanske hjälper det inget, men det kan heller inte vara bra att halta när man kanske inte behöver det.
Får se hur senan svarar på 2.5km i dag också.
måndag, maj 26, 2008
Uppgång och fall
Efter att ha åkt dit på något slags virus och legat utslagen några få dagar så var det dags i lördags att köra en kort löjlig 2km runda igen. Jag var inte helt frisk och är det fortfarande inte. Men eftersom det ska gå så långsamt och är så pass kort sträcka så var det bara att dra på sig skorna och rulla ut ändå.
Sagt och gjort. Och efter 7' löpning kändes det fortfarande ingen som helst ömhet i senan. Helt underbart. Efter 7'30'' kom lite lite ömhet. Men knappt märkbart. Så på hela är det väldigt positivt.
Men det skulle inte hålla i sig för länge. Idag kom ömheten lite kraftigare efter 3'. Ocg höll i sig under större delen av passet.
Jag har fortfarande inte fått tag på sjukgymnasten, så jag vet inte hur vi ska gå vidare med bahandlingen för att få fart på läkningen av senan ordentligt. Men det märktes tydligt att bara fyra dagars vila gav rätt mycket. Så tankarna på några veckors helvila känns verkligen inte främmande just nu.
I morgon ska jag förhoppningsvis kunna prata med sjukgymnast Ingrid så får vi se hur det hela går.
Sagt och gjort. Och efter 7' löpning kändes det fortfarande ingen som helst ömhet i senan. Helt underbart. Efter 7'30'' kom lite lite ömhet. Men knappt märkbart. Så på hela är det väldigt positivt.
Men det skulle inte hålla i sig för länge. Idag kom ömheten lite kraftigare efter 3'. Ocg höll i sig under större delen av passet.
Jag har fortfarande inte fått tag på sjukgymnasten, så jag vet inte hur vi ska gå vidare med bahandlingen för att få fart på läkningen av senan ordentligt. Men det märktes tydligt att bara fyra dagars vila gav rätt mycket. Så tankarna på några veckors helvila känns verkligen inte främmande just nu.
I morgon ska jag förhoppningsvis kunna prata med sjukgymnast Ingrid så får vi se hur det hela går.
fredag, maj 23, 2008
Och så börjar vi om igen
Jag börjar bli trött på det här nu. Jävligt trött. Efter operationen trodde jag det var slut på springadet till diverse läkare och sjukgymnaster. Men jag hade visst fel.
Efter att i två månader nu ha joggat, för inte fan kan man kalla det jag gjort för springa, 2km varannan dag så har senan inte blivit bättre. Snarare tvärtom. I veckan pratade jag med Dr. Gustafsson. Han tyckte att jag skulle börja köra lite med sjukgymnastik för att få igång senan ordentligt. Lite ultraljud, acupunktur eller lite retström. Allt efter vad sjukgymnasten väljer att använda sig av.
Så nu jagar jag tid hos min vanliga sjukgymnast. Fick tag i henne igår, men fick lite telefonproblem, så det hann inte bokas någon tid. Om fyra veckor ska jag prata med Dr. Gustafsson igen. Kanske är det dags att slänga upp foten på operationsbordet igen då? Fast det har jag inte tid med. Inte tid och inte råd. Jag får helt enkelt vänta och se. Vänta och dras med en hälsena som inte vill vara med och leka.
Undertiden vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Om jag ska fortsätta jogga eller vila helt. Kanske får rådfråga med sjukgymnasten Ingrid.
Till råga på allt så har jag gått och blivit sjuk. Inte sådär halvsjuk utan så sjuk att jag faktiskt var tvungen att sjukanmäla mig. Och det är inte vanligt. Så i kväll är det Melissa Horn som får trösta mig. Hennes ord får eka ur högtalarna och tala till mig. Om hon ändå hade ett svar gällande senan också. Men man kanske inte kan få allt.
Efter att i två månader nu ha joggat, för inte fan kan man kalla det jag gjort för springa, 2km varannan dag så har senan inte blivit bättre. Snarare tvärtom. I veckan pratade jag med Dr. Gustafsson. Han tyckte att jag skulle börja köra lite med sjukgymnastik för att få igång senan ordentligt. Lite ultraljud, acupunktur eller lite retström. Allt efter vad sjukgymnasten väljer att använda sig av.
Så nu jagar jag tid hos min vanliga sjukgymnast. Fick tag i henne igår, men fick lite telefonproblem, så det hann inte bokas någon tid. Om fyra veckor ska jag prata med Dr. Gustafsson igen. Kanske är det dags att slänga upp foten på operationsbordet igen då? Fast det har jag inte tid med. Inte tid och inte råd. Jag får helt enkelt vänta och se. Vänta och dras med en hälsena som inte vill vara med och leka.
Undertiden vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Om jag ska fortsätta jogga eller vila helt. Kanske får rådfråga med sjukgymnasten Ingrid.
Till råga på allt så har jag gått och blivit sjuk. Inte sådär halvsjuk utan så sjuk att jag faktiskt var tvungen att sjukanmäla mig. Och det är inte vanligt. Så i kväll är det Melissa Horn som får trösta mig. Hennes ord får eka ur högtalarna och tala till mig. Om hon ändå hade ett svar gällande senan också. Men man kanske inte kan få allt.
lördag, maj 17, 2008
Äntligen
I tisdags på löppasset började de första ömhetskänslorna komma efter 20''. Och höll i sig större delen av passet.
I torsdags kom de inte förren efter 1'20'', och höll i sig under en del stunder.
Idag har jag hjälpt Janne att flytta och har gått en hel del. Upp och ner för trappor med en hel del tygnd på fötterna. Så jag förväntade mig inte direkt att det skulle kännas speciellt bra under dagens korta 2km.
Jag joggade i väg och försökte hålla nere tempot som vanligt. Absolut inte över 5.00/km. Inga känningar efter första minuten. Inte heller efter andra. Idag började det komma strax efter 4'. Och var väldigt lite.
Vägen tillbaka gick lite snabbare, men senan kändes förvånandsvärt bra. Får hoppas att det kanske kan bli en liten vändning nu. Jag behöver verkligen det i livet för tillfället.
I torsdags kom de inte förren efter 1'20'', och höll i sig under en del stunder.
Idag har jag hjälpt Janne att flytta och har gått en hel del. Upp och ner för trappor med en hel del tygnd på fötterna. Så jag förväntade mig inte direkt att det skulle kännas speciellt bra under dagens korta 2km.
Jag joggade i väg och försökte hålla nere tempot som vanligt. Absolut inte över 5.00/km. Inga känningar efter första minuten. Inte heller efter andra. Idag började det komma strax efter 4'. Och var väldigt lite.
Vägen tillbaka gick lite snabbare, men senan kändes förvånandsvärt bra. Får hoppas att det kanske kan bli en liten vändning nu. Jag behöver verkligen det i livet för tillfället.
torsdag, maj 15, 2008
En vecka till
Det vill fortfarande inte bli bättre i den där senan. Nu har det gått en vecka till där jag malt på med 2km varannan dag. I riktigt lugnt tempo. Men det vill sig inte.
Första 4-5' ömmar det i senan. Sedan brukar jag stanna upp och känna lite på den. För att efter det vända och jogga tillbaka. På hemvägen brukar senan kännas mycket bättre.
På morgonen är ömheten mycket mindre också. Det är väl egentligen det enda tecknet på förbättring. I alla andra lägen känns det som att det står still eller försämras.
Nu återstår det två pass innan jag ska prata med Dr. Gustafsson igen. Men jag vet inte riktigt vad jag ska fråga eller säga. Det mest frustrarande är nästan att jag inte kan sätta fingret på vart i senan det gör ont när jag springer. För känner jag på den innan eller efter så gör det inte ont någonstans.
Nu har jag precis avverkat 2km (9.52.25) och benen längtar efter mer. De skriker efter fler km. Tyvärr får de fotsätta skrika ett tag till. Jag kan inte tysta dem.
Första 4-5' ömmar det i senan. Sedan brukar jag stanna upp och känna lite på den. För att efter det vända och jogga tillbaka. På hemvägen brukar senan kännas mycket bättre.
På morgonen är ömheten mycket mindre också. Det är väl egentligen det enda tecknet på förbättring. I alla andra lägen känns det som att det står still eller försämras.
Nu återstår det två pass innan jag ska prata med Dr. Gustafsson igen. Men jag vet inte riktigt vad jag ska fråga eller säga. Det mest frustrarande är nästan att jag inte kan sätta fingret på vart i senan det gör ont när jag springer. För känner jag på den innan eller efter så gör det inte ont någonstans.
Nu har jag precis avverkat 2km (9.52.25) och benen längtar efter mer. De skriker efter fler km. Tyvärr får de fotsätta skrika ett tag till. Jag kan inte tysta dem.
fredag, maj 09, 2008
Det var inte så här det skulle bli
Här har jag suttit och funderat på hur jag ska göra. Vilka vägar det finns att välja. Vad jag kan hitta på för att stelheten i senan ska ta och försvinna för gott. För som det är just nu, känns det verkligen inte som att det går frammåt med läkningen.
Dr. Gustafsson's ord ekar i huvudet dag efter dag. "Spring mera". Jo, och det verkar hjälpa väldigt mycket. Två månader har gått sedan jag började med 2km varannan dag. Och senjäveln känns inte mycket bättre för det.
I morse tänkte jag att jag skulle vila helt i två veckor. Men så tog jag tag i telefonen och ringde idrottskliniken. Det ska visst inte vara lätt att få tag på sin läkare. 21 maj fick jag en telefontid. Så undertiden känns det som att jag kan fortsätta med varannan dagtjafset. 2km njutning. Så får jag se vad Dr. G har att säga sedan.
Idag blev det i alla fall en 2km runda. Skönt att få röra lite på sig, även om det bara är så kort. Senan kändes relativt bra, men inte helt perfekt. Och i morse var den väldigt stel.
Det var inte riktigt såhär det skulle bli. Det skulle bli bra. Riktigt bra, som med den andra senan. Så jag ska kunna susa fram över stock och sten. I mer än 2km.
Så frågan är egentligen vad som är värst. Smärtan i senan. Eller smärtan i hjärtat.
Dr. Gustafsson's ord ekar i huvudet dag efter dag. "Spring mera". Jo, och det verkar hjälpa väldigt mycket. Två månader har gått sedan jag började med 2km varannan dag. Och senjäveln känns inte mycket bättre för det.
I morse tänkte jag att jag skulle vila helt i två veckor. Men så tog jag tag i telefonen och ringde idrottskliniken. Det ska visst inte vara lätt att få tag på sin läkare. 21 maj fick jag en telefontid. Så undertiden känns det som att jag kan fortsätta med varannan dagtjafset. 2km njutning. Så får jag se vad Dr. G har att säga sedan.
Idag blev det i alla fall en 2km runda. Skönt att få röra lite på sig, även om det bara är så kort. Senan kändes relativt bra, men inte helt perfekt. Och i morse var den väldigt stel.
Det var inte riktigt såhär det skulle bli. Det skulle bli bra. Riktigt bra, som med den andra senan. Så jag ska kunna susa fram över stock och sten. I mer än 2km.
Så frågan är egentligen vad som är värst. Smärtan i senan. Eller smärtan i hjärtat.
lördag, maj 03, 2008
En ny plan
Okej. Jag har en ny plan nu. Svullnaderna har inte blivit större kring senan. Men jag ska lägga om rundorna och tempot jag kör nu. Inga utmätta rundor. Då blir jag bara stressad och tittar på klockan hela tiden. Och så är tiderna plötsligt nere på 3.56 igen.
Och rundorna ska variera. Inte samma runda två gånger. Då går det heller inte att jämnföra hur långt jag hinner på 10'.
Och så tempot. Det ska ner. Över 5.00/km varje gång. Och det gör inget om det är uppe på 5.30/km heller.
Igår hittade jag något slags lunkande tempo efter 3' ungefär. Då kändes det inte som att jag ansträngde hälsenan. Höjde jag tempot några steg så kände jag direkt att den anstränger sig mer. Kanske kan det här vara någon slags lösning. Jag vet inte. Men det är värt att prova.
I morse var det knappt stelt i senan. Och det är positivt då jag sprang igår. Annars är humöret på topp idag. Och det är inte illa då klockan ringde 06.50 i morse och det var dags att dra sig ner till tvättstugan. Förhoppningsvis blir det ett lite längre cykelpass i kväll. Måste bara hitta en ny mp3-spelare, då min andra fortfarande sitter på arbetet med en kniv genom sig.
Och rundorna ska variera. Inte samma runda två gånger. Då går det heller inte att jämnföra hur långt jag hinner på 10'.
Och så tempot. Det ska ner. Över 5.00/km varje gång. Och det gör inget om det är uppe på 5.30/km heller.
Igår hittade jag något slags lunkande tempo efter 3' ungefär. Då kändes det inte som att jag ansträngde hälsenan. Höjde jag tempot några steg så kände jag direkt att den anstränger sig mer. Kanske kan det här vara någon slags lösning. Jag vet inte. Men det är värt att prova.
I morse var det knappt stelt i senan. Och det är positivt då jag sprang igår. Annars är humöret på topp idag. Och det är inte illa då klockan ringde 06.50 i morse och det var dags att dra sig ner till tvättstugan. Förhoppningsvis blir det ett lite längre cykelpass i kväll. Måste bara hitta en ny mp3-spelare, då min andra fortfarande sitter på arbetet med en kniv genom sig.
tisdag, april 29, 2008
En fundering
Nu har jag äntligen lite tid för att sitta här och skriva. Det finns egentligen inte speciellt mycket att uppdatera, men det har blivit några pass sedan passet ute i vallentuna.
Det senaste passet. i fredags, blev kanske en liten miss i planeringen. Då jag egentligen skulle hålla kring 4.45-5.00/km på mina pass, så öppnade jag första km på 4.14. Utan att ens tänka på att det gick fort.
Andra km gick på 3.56. Och det var kanske inte så genomtänkt. Dagen efter var senan väldigt stel och de små knutarna vid ärret kändes större än tidigare.
Så sedan dess har det blivit några extra dagars vila, och redan på söndagen kändes senan helt normal. Och nu efter ytterligare två dagars vila från löpning kändes ingen stelhet alls på morgonen, samt att svullnaderna är betydligt mindre.
Nu funderar jag på om jag ska låta löpningen vila lite till. Resten av veckan, kanske lite längre. Även om det motsäger vad Dr. Gustafsson har sagt. Men jag nu provat med 2km varannan dag i nästan två månader, utan att det blivit någon större skillnad. Så något måste jag prova.
I morgon ska jag coacha Janne som kommit in på banan nu. Börjat med intervallerna på bana. Och på med spikskorna. Avundsjukan växer än mer. Kanske kommer det vara så att det inte går att hålla sig från att jogga lite i morgon ändå.
Det senaste passet. i fredags, blev kanske en liten miss i planeringen. Då jag egentligen skulle hålla kring 4.45-5.00/km på mina pass, så öppnade jag första km på 4.14. Utan att ens tänka på att det gick fort.
Andra km gick på 3.56. Och det var kanske inte så genomtänkt. Dagen efter var senan väldigt stel och de små knutarna vid ärret kändes större än tidigare.
Så sedan dess har det blivit några extra dagars vila, och redan på söndagen kändes senan helt normal. Och nu efter ytterligare två dagars vila från löpning kändes ingen stelhet alls på morgonen, samt att svullnaderna är betydligt mindre.
Nu funderar jag på om jag ska låta löpningen vila lite till. Resten av veckan, kanske lite längre. Även om det motsäger vad Dr. Gustafsson har sagt. Men jag nu provat med 2km varannan dag i nästan två månader, utan att det blivit någon större skillnad. Så något måste jag prova.
I morgon ska jag coacha Janne som kommit in på banan nu. Börjat med intervallerna på bana. Och på med spikskorna. Avundsjukan växer än mer. Kanske kommer det vara så att det inte går att hålla sig från att jogga lite i morgon ändå.
söndag, april 20, 2008
Steget tar sig
Var ute i Vallentuna och provade att springa på Terräng DM banan idag. 2.5km blev det [12.24.85]. Janne kom in två på långa banan och jag joggade ner med honom efteråt. Innan idag hade jag vilat från löpning i tre dagar så jag var beredd på att det skulle kännas lite i senan, som det brukar kunna göra efter mer än en dags vila.
Men det kändes bra. Lite stelt första stegen, men sedan var det över förväntan. Det jag tänkte på idag var att jag i slutet på passet kom upp lite i steget. Det var inte lika kantigt steg, utan det blev lite mera naturligt löpsteg för mig. Inte på tårna som jag brukar, men det närmar sig.
Men det kändes bra. Lite stelt första stegen, men sedan var det över förväntan. Det jag tänkte på idag var att jag i slutet på passet kom upp lite i steget. Det var inte lika kantigt steg, utan det blev lite mera naturligt löpsteg för mig. Inte på tårna som jag brukar, men det närmar sig.
söndag, april 06, 2008
Siktet är inställt
Senaste veckan har det gått lite upp och ner. Första passet i tisdags kändes allting utmärkt. Ingen ömhet alls i senan och jag kunde skutta omkring i skolskenet i 3km. Kanske blev det för långt men, det är så förbannat svårt att hålla igen.
Nästa pass var på fredagen. Och då gjorde det ont. I stort sätt hela passet. 2km blev det dock, men humöret var långt i från samma som i tisdags. 9.47.59 hamnade det på.
Och så var det dags idag igen. 2km med Janne. Och när han är med så är det ännu svårare att hålla nere tempot. Vilket visade sig snabbt. 4.36.70 på första km och allt kändes bra. Vid vändning blev det motvind och uppför, men det hade tydligen ingen inverkan. 4.31.33 på den och en totaltid på 9.08.03. Alldeles för fort alltså. Jag vet inte hur senan reagerar på de farterna ännu.
Idag kändes det hela alltså mycket bättre. Och jag tänker fortsätta mala på 2km varannan dag. Och så får jag hoppas på det bästa. Målet är fortfarande inställt på Tjurruset i oktober.
Nästa pass var på fredagen. Och då gjorde det ont. I stort sätt hela passet. 2km blev det dock, men humöret var långt i från samma som i tisdags. 9.47.59 hamnade det på.
Och så var det dags idag igen. 2km med Janne. Och när han är med så är det ännu svårare att hålla nere tempot. Vilket visade sig snabbt. 4.36.70 på första km och allt kändes bra. Vid vändning blev det motvind och uppför, men det hade tydligen ingen inverkan. 4.31.33 på den och en totaltid på 9.08.03. Alldeles för fort alltså. Jag vet inte hur senan reagerar på de farterna ännu.
Idag kändes det hela alltså mycket bättre. Och jag tänker fortsätta mala på 2km varannan dag. Och så får jag hoppas på det bästa. Målet är fortfarande inställt på Tjurruset i oktober.
söndag, mars 30, 2008
Nu pekar det åt rätt håll igen
Febern har försvunnit. Nu är det bara att köra vidare. Ta upp kampen med senan igen. I fredags blev det ett 2km pass [9.56.88] och idag blev det ett 2km pass [9.33.32].
Under fredagspasset ömmade det en hel del i senan kring halva distansen. Men det släppte ett tag senare. Och efter passet började det klia en massa kring ärret. Jag antar att det är blodcirkulationen som sätter igång läkningspricessen igen.
Idag under passet, så kände jag ingenting i senan. Den kändes helt perfekt. Det enda problemet var att inte dra upp för högt tempo. Jag hade 4.40.00 på sista km, den som går uppför. Och även om det är en löjligt långsam fart egentligen, så vet jag inte om min sena är riktigt reda för den än.
Så just nu känns det fint. Allt verkar gå åt rätt håll, och det är väl bara att fortsätta med de här korta passen varannan dag. I någon vecka till. Sedan blir det kanske en liten höjning.
Under fredagspasset ömmade det en hel del i senan kring halva distansen. Men det släppte ett tag senare. Och efter passet började det klia en massa kring ärret. Jag antar att det är blodcirkulationen som sätter igång läkningspricessen igen.
Idag under passet, så kände jag ingenting i senan. Den kändes helt perfekt. Det enda problemet var att inte dra upp för högt tempo. Jag hade 4.40.00 på sista km, den som går uppför. Och även om det är en löjligt långsam fart egentligen, så vet jag inte om min sena är riktigt reda för den än.
Så just nu känns det fint. Allt verkar gå åt rätt håll, och det är väl bara att fortsätta med de här korta passen varannan dag. I någon vecka till. Sedan blir det kanske en liten höjning.
onsdag, mars 26, 2008
Och så kom febern
Nu blev det lite ofrivillig vila. I stället för att fortsätta med 1-1.5km varannan dag så har det blivit helvila. På torsdagen när det bar iväg upp till norrland så började jag slappna av. Inget arbeta på några dagar. Och så poff. Plötsligt satt jag där och var sjuk.
Febern kom och övertog hela mig. Och på lördagen stod jag lutad över toaletten hela morgonen. För att sedan lungt och skönt inse att febern fortfarande var kvar.
Nu är jag hemma igen. Tvingade iväg mig till arbetet igår. Men tog beslutet att stanna hemma idag. Det tar emot. Jävligt mycket. Men annars tar det kanske ännu längre tid att bli frisk. Så löpningen får ligga och vänta lite till. Gå ner i startblocken och bara vänta på att skjutas iväg.
Febern kom och övertog hela mig. Och på lördagen stod jag lutad över toaletten hela morgonen. För att sedan lungt och skönt inse att febern fortfarande var kvar.
Nu är jag hemma igen. Tvingade iväg mig till arbetet igår. Men tog beslutet att stanna hemma idag. Det tar emot. Jävligt mycket. Men annars tar det kanske ännu längre tid att bli frisk. Så löpningen får ligga och vänta lite till. Gå ner i startblocken och bara vänta på att skjutas iväg.
onsdag, mars 19, 2008
Minirundor
Sen jag var hos Dr. Gustafssom så har jag kört mina korta små minirundor varannan dag. 1.2km i söndags borta i Sumpan. 1.3km igår. I snöstormen.
Under själva passen känns det bra i senan. Jag vill bara bygga på mer och mer. Men förstår att det inte får gå till så. Inte ännu.
Efter passet, och några timmar senare, känns senan fortfarande bra. Det är inte fören dagen efter, när jag känner på senan, som den ömmar lite. Sedan kan det vara borta. Bara sådär plötsligt.
Svullnaden finns kvar. Jag kanske ska sluta oroa mig över den. 1.5 km varannan dag kanske är det rätta sättet att få ordning på det hela. Den sträckan fortsätter jag med någon vecka till i alla fall. Nu närmast blir det några minirundor uppe i norr. Men det ska väl gå det också. Så får vi se hur det känns efter det.
Under själva passen känns det bra i senan. Jag vill bara bygga på mer och mer. Men förstår att det inte får gå till så. Inte ännu.
Efter passet, och några timmar senare, känns senan fortfarande bra. Det är inte fören dagen efter, när jag känner på senan, som den ömmar lite. Sedan kan det vara borta. Bara sådär plötsligt.
Svullnaden finns kvar. Jag kanske ska sluta oroa mig över den. 1.5 km varannan dag kanske är det rätta sättet att få ordning på det hela. Den sträckan fortsätter jag med någon vecka till i alla fall. Nu närmast blir det några minirundor uppe i norr. Men det ska väl gå det också. Så får vi se hur det känns efter det.
fredag, mars 14, 2008
Springa mera
Nu har jag varit hos Dr. Gustafsson igen. Och kanske fick jag ett svar som jag väntade mig. Samtidigt fick jag ett helt otippat svar. Att det har börjat läka i senan förstod jag också. Men i stället för att vila ett tag till så fick jag order om att springa mera. Inte bara 4-5km en gång i veckan. Utan i stället ska jag köra lite kortare. Kanske 1-2km varannan dag.
Det för att få igång läkningsprocessen lite till. Så blodcirkulartionen sätts igång. Vävnader ska läka.
Så det känns fortsatt bra. Idag blev det alltså ett joggpass på 1km. Det känns lite fånigt att dra på sig kläderna för 1km. Men det ska göras innan de långa passen går dra igång.
På söndag blir det lite jogg borta i Sumpan. Tävlingspremiären är här. För andra i alla fall. Och jag ska dit och kolla/coacha.
Det för att få igång läkningsprocessen lite till. Så blodcirkulartionen sätts igång. Vävnader ska läka.
Så det känns fortsatt bra. Idag blev det alltså ett joggpass på 1km. Det känns lite fånigt att dra på sig kläderna för 1km. Men det ska göras innan de långa passen går dra igång.
På söndag blir det lite jogg borta i Sumpan. Tävlingspremiären är här. För andra i alla fall. Och jag ska dit och kolla/coacha.
tisdag, mars 11, 2008
Och så börjar vi igen. Kanske.
Senan fortsätter att kännas bättre. Svullnaden finns kvar, men ömheten är i stort sätt borta. Det känns bara positivt.
Idag kom jag igång med att jogga också. Bara prova på en liten bit. Mest för att jag ska ha mycket att kunna ta med mig till Dr. Gustafsson på torsdag.
Det kändes helt fantastiskt att köra lite. Även om jag skulle vilja köra ett antal km till, så höll jag mig till 1,5km. Väldigt lugnt. Och med ett mjukt rullande löpsteg. Det fanns små små stigar som gick in i skogen kring backen där Janne malde sina intervaller. Jag körde in på dem. bara en liten bit. 20-30m kanske. Oh, vilken känsla. Att mala på där inne i skogen. Snart. Snart ska jag vara där. Igen.
Nu får jag först se hur det blir i kväll, om det fortfarande känns bra i senan. Eller i morgon bitti. Men det här känns verkligen som ett steg i rätt riktning.
Nu jävlar!
Idag kom jag igång med att jogga också. Bara prova på en liten bit. Mest för att jag ska ha mycket att kunna ta med mig till Dr. Gustafsson på torsdag.
Det kändes helt fantastiskt att köra lite. Även om jag skulle vilja köra ett antal km till, så höll jag mig till 1,5km. Väldigt lugnt. Och med ett mjukt rullande löpsteg. Det fanns små små stigar som gick in i skogen kring backen där Janne malde sina intervaller. Jag körde in på dem. bara en liten bit. 20-30m kanske. Oh, vilken känsla. Att mala på där inne i skogen. Snart. Snart ska jag vara där. Igen.
Nu får jag först se hur det blir i kväll, om det fortfarande känns bra i senan. Eller i morgon bitti. Men det här känns verkligen som ett steg i rätt riktning.
Nu jävlar!
tisdag, mars 04, 2008
Förhoppning
Fortfarande ingen löpning. Och ärligt talat känns det väl som om det kommer ta ett antal veckor till innan jag är ute på vägarna igen. Men samtidigt känns det lite mera positivt. Det smärtar inte ritigt lika mycket i senan när jag trycker på den och stelheten på morgonen är mindre.
Kanske är det inbillning, men jag tror även att svullnaden är på väg ner. Så jag avvaktar den här veckan innan jag ringer till Dr. Gustafsson.
Kanske är det inbillning, men jag tror även att svullnaden är på väg ner. Så jag avvaktar den här veckan innan jag ringer till Dr. Gustafsson.
onsdag, februari 27, 2008
Mycket mörkt och en ljusning.
Nu har jag slutat äta de antiinflamatoriska tabletterna. Jag kan inte direkt påstå att det blivit något bättre i senan. Det ömmar fortfarande i senan på morgonen. Svullnaden över det nedre fästet finns kvar. Den enda ljusningen är att idag provade jag jogga några steg. Medan jag coachade Janne på intervallpasset. Då kändes det bra. Jag rullade ordentligt på hälsen och tog lugna, lätta, mjuka steg.
Men som sagt. Svullnad och ömhet finns kvar. Nu är det några dagar kvar tills de två viloveckorna Dr. Gustafssom bestämde är över. Så får jag se hur det är. Annars blir det ett samtal till idrottskliniken igen. Eller så ger jag upp. Hm.
Men som sagt. Svullnad och ömhet finns kvar. Nu är det några dagar kvar tills de två viloveckorna Dr. Gustafssom bestämde är över. Så får jag se hur det är. Annars blir det ett samtal till idrottskliniken igen. Eller så ger jag upp. Hm.
söndag, februari 24, 2008
Ömheten finns kvar
Nu har jag knaprat de där tabletterna i fem dagar. Två om dagen i fem dagar. Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Svullnaden har möjligtvis gått ner lite. Men det är fortfarande ömt. Ordentligt ömt. Och det är stelt på morgonen. Är det dags att ge upp nu?
Det är fortfarande nio dagars vila kvar. Som jag skulle ta enligt Dr. Gustafsson. men jag känner mig lite skeptiskt till att det ska fungera. Jag vill, men vågar inte riktigt tro på det.
Undertiden så försvinner lusten lite att träna något annat. Slarvigt och oregelbundet med styrkan. Kanske ett cykelpass i veckan. Det duger inte. Men är det springa man vill så är det svårt att motivera sig när det inte går.
Det är fortfarande nio dagars vila kvar. Som jag skulle ta enligt Dr. Gustafsson. men jag känner mig lite skeptiskt till att det ska fungera. Jag vill, men vågar inte riktigt tro på det.
Undertiden så försvinner lusten lite att träna något annat. Slarvigt och oregelbundet med styrkan. Kanske ett cykelpass i veckan. Det duger inte. Men är det springa man vill så är det svårt att motivera sig när det inte går.
tisdag, februari 19, 2008
Diklofenak
Efter en tids ömmande kring den opererade hälsenan så blev det ett besök hos Dr. Gustafsson. Han klämde lite på senan och frågade lite. Och så konstaterade han det jag egentligen redan misstänkte. Det hade gått för snabbt fram. Viljan var lite för stor.
Så nu blir det vila igen. Samtidigt som det blir till att knapra lite tabletter. Lite antiinflamitoriska. Diklofenak. Det ska få bort svullnaden över det nedre hälsenefästet och få mig ut på gatorna igen.
Även om det känns lite tungt att inte veta till 110% att det är bra om två veckor, så gav besöket lite hopp i alla fall. Nu är det bara vänta och se. Och hoppas.
Så nu blir det vila igen. Samtidigt som det blir till att knapra lite tabletter. Lite antiinflamitoriska. Diklofenak. Det ska få bort svullnaden över det nedre hälsenefästet och få mig ut på gatorna igen.
Även om det känns lite tungt att inte veta till 110% att det är bra om två veckor, så gav besöket lite hopp i alla fall. Nu är det bara vänta och se. Och hoppas.
söndag, februari 10, 2008
Ilande smärta
I går, efter morgonpasset som kändes i senan kom någon slags ilande smärta i hälen. Den dök upp i bland och försvann efter bara några sekunder. Så höll det på i stort sätt hela dagen.
Idag är den känslan borta, men de första stegen i morse var fruktansvärt stela.
Jag avvaktar några dagar, kanske någon vecka. Innan jag hör av mig till Dr. Gustafsson igen. Om jag ändå kunde komma ihåg hur det var på förra senan. Då kanske jag inte skulle behöva gå runt och oroa mig. Men nu vet jag inte det, utan får dras med den här förbannade oron.
Ingen löpning nu förren tidigast onsdag. Då blir det några korta lugna (?) km med Janne.
Idag är den känslan borta, men de första stegen i morse var fruktansvärt stela.
Jag avvaktar några dagar, kanske någon vecka. Innan jag hör av mig till Dr. Gustafsson igen. Om jag ändå kunde komma ihåg hur det var på förra senan. Då kanske jag inte skulle behöva gå runt och oroa mig. Men nu vet jag inte det, utan får dras med den här förbannade oron.
Ingen löpning nu förren tidigast onsdag. Då blir det några korta lugna (?) km med Janne.
lördag, februari 09, 2008
Ont igen
Klev upp en bra bit innan kl 09.00 i morse. Slängde i mig lite drickyoghurt och drog på mig träningskläderna. Skorna p och nyckeln i fickan. Ut på skogsvägarna. Jag brukar ogilla morgonpass starkt. Kroppen är inte igång och hela passet brukar bara kännas hemskt.
Den här gången hade nog kroppen vaknat. I alla fall större delen av den. Den biten som inte hade vaknat var hälsenan. Den var stel. Och det ömmade. Och allting blev bara förjävligt.
Nu en stund efter passet så känns senan normal igen. Jag antar, och hoppas att senan bara var stel och att det var därför den ömmade. Inte för att något blivit fel där i och att jag måste ta ett steg tillbaka i rehaben.
Jag får avvakta någon dag och se. Senast på onsdag blir nästa löppass. Kanske innan, bara för att testa.
Den här gången hade nog kroppen vaknat. I alla fall större delen av den. Den biten som inte hade vaknat var hälsenan. Den var stel. Och det ömmade. Och allting blev bara förjävligt.
Nu en stund efter passet så känns senan normal igen. Jag antar, och hoppas att senan bara var stel och att det var därför den ömmade. Inte för att något blivit fel där i och att jag måste ta ett steg tillbaka i rehaben.
Jag får avvakta någon dag och se. Senast på onsdag blir nästa löppass. Kanske innan, bara för att testa.
onsdag, februari 06, 2008
Uppe på 5km
Nu blev det en höjning på distansen. 5km joggades idag, med en reletivt fin avslutning på 4.27 på sista km.
Fötsra km kändes lite stel i senan. Mest kring ärret. Men de efterföljande km kändes bra. Inga steg på tårna direkt, men ett hyfsat rytmiskt steg ändå.
Det som oroar lite är det där klumpen precis ovanför nedre hälsenefästet. Där ömmar det fortfarande en del när jag känner med fingrarna. Och jag går fortfarande runt och hoppas att det är för att Dr. Gustafsson brände där och att det tar längre tid att läka. Dum som jag är dokumenterade jag inte rehaben efter förra operationen, så jag kommer inte ihåg om det var naturligt.
Det har ändå bara gått sju veckor sedan operationen. Så jag får ge det några veckor till innan jag hör av mig till idrottskliniken.
Fötsra km kändes lite stel i senan. Mest kring ärret. Men de efterföljande km kändes bra. Inga steg på tårna direkt, men ett hyfsat rytmiskt steg ändå.
Det som oroar lite är det där klumpen precis ovanför nedre hälsenefästet. Där ömmar det fortfarande en del när jag känner med fingrarna. Och jag går fortfarande runt och hoppas att det är för att Dr. Gustafsson brände där och att det tar längre tid att läka. Dum som jag är dokumenterade jag inte rehaben efter förra operationen, så jag kommer inte ihåg om det var naturligt.
Det har ändå bara gått sju veckor sedan operationen. Så jag får ge det några veckor till innan jag hör av mig till idrottskliniken.
söndag, februari 03, 2008
Veckorna rullar vidare
Efter förra passet kom det inte heller någon direkt synlig svullnad kring senan. Men för att vara på den säkra sidan så lät jag det gå några dagar innan dagens löppass. Samtidigt går jag och drar på en envis liten förkylning, som inte verkar vilja släppa taget fullt ut.
Idag blev det dock 3.5km. [17.29.28]. Nyfallen snö längs vägarna. Jag valde skogen då jag ansåg att det skulle vara mindre risk för dolda isfläckar och halka. Första 3-4' kändes foten lite stel, men sedan flöt det på riktigt bra.
Nu har det snart gått åtta veckor sedan operationen och det känns som att det är dags att pressa foten lite. För att se vad den klarar. Nästa löppass blir på onsdag och då tänkte jag försöka komma upp i 4-5km i alla fall.
Mellan löppassen blir det styrka. Och kanske något litet cykelpass.
Idag blev det dock 3.5km. [17.29.28]. Nyfallen snö längs vägarna. Jag valde skogen då jag ansåg att det skulle vara mindre risk för dolda isfläckar och halka. Första 3-4' kändes foten lite stel, men sedan flöt det på riktigt bra.
Nu har det snart gått åtta veckor sedan operationen och det känns som att det är dags att pressa foten lite. För att se vad den klarar. Nästa löppass blir på onsdag och då tänkte jag försöka komma upp i 4-5km i alla fall.
Mellan löppassen blir det styrka. Och kanske något litet cykelpass.
tisdag, januari 29, 2008
En oroande knöl
I söndags blev det ytterligare ett löppass. 2km [10.22.50]. Och idag ett på 3km. [14.14.17]. Kanske blev det för nära inpå varandra. En liten knöl längst ner på senan. Där jag hade ömheten innan operationen. Och där Dr. Gustafsson brände bort blodkärlen. Den oroar lite.
Kanske är det ingenting speciellt, men det blir ändå som ett litet orosmoment. Jag vill inget annat än bara kunna springa som vanligt. Och det känns så bra att nu komma igång lite. Lägga på en km per vecka. Och idag hade jag till och med hygglig fart. 4.58-4.45-4.30. Aningen för fort på sista, men ändå kul att utan problem kunna köra på i den farten.
Steget är väldigt kantigt och stelt. Mycket för att jag springer på hälarna i stället för tårna som jag brukar. Nu blir det några dagars vila. Ingen löpning innan helgen. Så får vi se hur det blir med den där förbannade oroande knölen. Den kanske är borta i morgon. Och ingår i den läkningsprocess hälsenan håller på med. Det är i alla fall det vi får hoppas på.
Kanske är det ingenting speciellt, men det blir ändå som ett litet orosmoment. Jag vill inget annat än bara kunna springa som vanligt. Och det känns så bra att nu komma igång lite. Lägga på en km per vecka. Och idag hade jag till och med hygglig fart. 4.58-4.45-4.30. Aningen för fort på sista, men ändå kul att utan problem kunna köra på i den farten.
Steget är väldigt kantigt och stelt. Mycket för att jag springer på hälarna i stället för tårna som jag brukar. Nu blir det några dagars vila. Ingen löpning innan helgen. Så får vi se hur det blir med den där förbannade oroande knölen. Den kanske är borta i morgon. Och ingår i den läkningsprocess hälsenan håller på med. Det är i alla fall det vi får hoppas på.
fredag, januari 25, 2008
De första stegen
Nu har jag äntligen tagit de där första löpstegen. Fast om jag ska kalla det löpning vet jag inte riktigt. Kanske mera överdrivet lugn jogg. 2km blev det. 5.40 på första och 5.16 på andra. Inga direkt imponerande tider. Men det är verkligen inte det viktigaste just nu.
Nu är jag alltså igång. Men det gäller att hålla tillbaka. Både med antal pass och med distansen och farten. Det är svårt, men det måste göras.
Jag hade ingen direkt smärta i hälsen under löpningen, och det kom ingenting efter. Inte ens någon svullnad. Det enda som är kvar och oroar lite är att det fortfarande gör relativt ont längst ner på senan. Där blodkärlen brändes bort. Men jag antar, eller hoppas i alla fall, att läkningen tar längre tid där.
Nu är jag alltså igång. Men det gäller att hålla tillbaka. Både med antal pass och med distansen och farten. Det är svårt, men det måste göras.
Jag hade ingen direkt smärta i hälsen under löpningen, och det kom ingenting efter. Inte ens någon svullnad. Det enda som är kvar och oroar lite är att det fortfarande gör relativt ont längst ner på senan. Där blodkärlen brändes bort. Men jag antar, eller hoppas i alla fall, att läkningen tar längre tid där.
fredag, januari 04, 2008
Mera motstånd
Har de senaste dagarna hållt till uppe i Norrland hos Flickan från landet i norr. Därför har det heller inte blivit något cyklande på motionscykel. Men det har blivit styrkepass varje dag.
Senaste tiden har någon slags enorm envishet visat sig. Situpsen kör jag bokstavligt talat tills jag kräks. Det gjorde jag under dagens styrkepass. Jag ger inte upp.
Idag blev det också lite cykling. På motionscykeln i vardagsrummet. Ökade upp motståndet från 0 till 1. Kändes riktigt bra. Hade kunnat köra mer men vill inte förivriga mig. Får se nu under kvällen hur senan blir. Inga nya svullnader eller rodnad så är allt som det ska. Då är det bara fortsätta.
Senaste tiden har någon slags enorm envishet visat sig. Situpsen kör jag bokstavligt talat tills jag kräks. Det gjorde jag under dagens styrkepass. Jag ger inte upp.
Idag blev det också lite cykling. På motionscykeln i vardagsrummet. Ökade upp motståndet från 0 till 1. Kändes riktigt bra. Hade kunnat köra mer men vill inte förivriga mig. Får se nu under kvällen hur senan blir. Inga nya svullnader eller rodnad så är allt som det ska. Då är det bara fortsätta.
lördag, december 22, 2007
Ett steg framåt
Nu har det gått lite längre tid sedan operationen. Och jag måste säga att det senaste dagarna har gått riktigt bra. Jag kan i stort sätt gå helt normalt nu. Och jag vill bara få bort det där eländiga blodiga bandaget som sitter runt senan. Och så dra bort stygnen.
Senaste veckan har jag fortsatt med den lätta styrketräningen här hemma. Lagt på några repetitioner bara. Känns skönt att vara inne i någon slags träningsrytm i alla fall. Även om det knappast kan räknas som riktig träning. Inte sån träning jag vill utföra.
Idag tog jag det så långt att jag drog fram motionscykeln. Drog på mig lite träningskläder och började trampa lite lätt. Utan något motstånd. Cyklade lugna 5km [12.44.79]. Och skönt med lite omväxling. Och att få känslan att gå lite framåt nu.
Senaste veckan har jag fortsatt med den lätta styrketräningen här hemma. Lagt på några repetitioner bara. Känns skönt att vara inne i någon slags träningsrytm i alla fall. Även om det knappast kan räknas som riktig träning. Inte sån träning jag vill utföra.
Idag tog jag det så långt att jag drog fram motionscykeln. Drog på mig lite träningskläder och började trampa lite lätt. Utan något motstånd. Cyklade lugna 5km [12.44.79]. Och skönt med lite omväxling. Och att få känslan att gå lite framåt nu.
fredag, december 14, 2007
Tre dagar senare
Igår lade jag undan kryckorna. Jag vill inte ha dem längre. Och det gick ändå helt okej att gå utan dem. Det går inte snabbt, och det gör lite ont, men det går.
I morse var det värre. Det hela kändes jättestelt och gick nästan inte alls att gå utan kryckor. Jag antar, eller hoppas, att det beror på stelhet. Att såret drar ihop sig lite under natten.
Har kört styrka både tisdag och onsdag nu, och kör vidare med det resten av veckan. På måndag får jag se hur det fungerar med hälen. Målet är att kunna cykla lite utan motstånd i slutet på nästa vecka.
I morse var det värre. Det hela kändes jättestelt och gick nästan inte alls att gå utan kryckor. Jag antar, eller hoppas, att det beror på stelhet. Att såret drar ihop sig lite under natten.
Har kört styrka både tisdag och onsdag nu, och kör vidare med det resten av veckan. På måndag får jag se hur det fungerar med hälen. Målet är att kunna cykla lite utan motstånd i slutet på nästa vecka.
onsdag, december 12, 2007
Operationen är klar
Nu sitter jag hemma med en nyopererad hälsena. Det gör ont, men inte alls så mycket som jag förväntade mig.
Dr. Gustafsson började operera på den vid 08.30 i går morse och var klar 35 minuter senare. Hela ingreppet gick utan problem. Det han gjorde var att bränna bort en del blodkärl som växte in i själva hälsenan. Och så tog han bort delar av en sk. "nylonstrumpa" som sitter som skydd och glidhjälp runt senan. Den hade klistrat fast på senan och börjat vecka sig.
Men nu är det borta och det var en näst intill identisk operation som på den högra senan för tre år sedan.
Nu sitter jag här och hoppas det ska läka snabbt. Värktabletter har jag inte gait och jag tänker inte göra det heller. Jag vill hellre ha en ärlig känsla över hur det känns.
Jag kan inte stödja mig på foten riktigt ännu, men inom någon dag ska det gå att göra.
Undertiden börjar jag köra på lite med styrketräning. Armar, mage och rygg. De ska få sig en omgång varje dag.
Dr. Gustafsson började operera på den vid 08.30 i går morse och var klar 35 minuter senare. Hela ingreppet gick utan problem. Det han gjorde var att bränna bort en del blodkärl som växte in i själva hälsenan. Och så tog han bort delar av en sk. "nylonstrumpa" som sitter som skydd och glidhjälp runt senan. Den hade klistrat fast på senan och börjat vecka sig.
Men nu är det borta och det var en näst intill identisk operation som på den högra senan för tre år sedan.
Nu sitter jag här och hoppas det ska läka snabbt. Värktabletter har jag inte gait och jag tänker inte göra det heller. Jag vill hellre ha en ärlig känsla över hur det känns.
Jag kan inte stödja mig på foten riktigt ännu, men inom någon dag ska det gå att göra.
Undertiden börjar jag köra på lite med styrketräning. Armar, mage och rygg. De ska få sig en omgång varje dag.
söndag, december 02, 2007
Tid för operation
Nu börjar det närma sig operationen av vänster hälsena. Det är lite drygt en vecka kvar. 11 december lägger jag mig på operationsbordet och låter Dr. Gustafsson fixa till senan.
Senaste veckan har träningen ändå gått på relativt bra. Det har blivit några längre pass. 12-13 km på km tider ner mot 4.30. Och det har känts riktigt lätta och rymiskt.
En del stunder har jag funderat på om jag verkligen borde göra operationen, men när jag sedan efter passet känner lite lätt på senan så vet jag att jag gör rätt.
Nu blir det några dagars vila, eftersom jag har en mindre förkylning i kroppen. Och vill inte chansa på att utveckla den inför operationen. Har jag tur försvinner den snabbt och jag kan få in några löppass till i slutet på nästa vecka. Men det återstår att se.
Jag återkommer efter operationen och utvecklar lite vad som gjorden där inne kring senan.
Senaste veckan har träningen ändå gått på relativt bra. Det har blivit några längre pass. 12-13 km på km tider ner mot 4.30. Och det har känts riktigt lätta och rymiskt.
En del stunder har jag funderat på om jag verkligen borde göra operationen, men när jag sedan efter passet känner lite lätt på senan så vet jag att jag gör rätt.
Nu blir det några dagars vila, eftersom jag har en mindre förkylning i kroppen. Och vill inte chansa på att utveckla den inför operationen. Har jag tur försvinner den snabbt och jag kan få in några löppass till i slutet på nästa vecka. Men det återstår att se.
Jag återkommer efter operationen och utvecklar lite vad som gjorden där inne kring senan.
lördag, november 17, 2007
Två bra milpass
Fick in två riktigt bra milpass den här veckan. I onsdags körde jag på själv med tanken att bara försöka ta mig runt 10km. Milen för första gången sedan jag slutade i juni. Det kändes riktigt bra i både ben och lungor. Och lite förvånandsvärt kom jag runt på tiden 45.48.62. Med en sista km på 4.30.39.
Dagen efter var det samma runda med Janne. Som vanligt skruvades tempot upp lite när det är ett gemensamt pass. Men hela vägen var det pigga ben och oberörd när det gäller andningen. 44.17.25. Med en avslutande km på 4.14.76 .
Så just nu käns det väldigt roligt. Ibland undrar jag om jag verkligen borde operera senen, men när jag efter passen känner väldigt väldigt löst på den så gör det riktigt ont. Då käns det helt rätt med operation.
Idag, lördag, känns det lite halvkrassligt i halsen och näsan, så det blir lite vila idag. Hoppas på ett lugnare pass i morgon.
Dagen efter var det samma runda med Janne. Som vanligt skruvades tempot upp lite när det är ett gemensamt pass. Men hela vägen var det pigga ben och oberörd när det gäller andningen. 44.17.25. Med en avslutande km på 4.14.76 .
Så just nu käns det väldigt roligt. Ibland undrar jag om jag verkligen borde operera senen, men när jag efter passen känner väldigt väldigt löst på den så gör det riktigt ont. Då käns det helt rätt med operation.
Idag, lördag, känns det lite halvkrassligt i halsen och näsan, så det blir lite vila idag. Hoppas på ett lugnare pass i morgon.
måndag, november 12, 2007
Nedräkning
Nu är operationen för vänster hälsena bokad och dagarna kan börja räknas ner. Planen är att köra på lite inför operationen. När det gäller löpning. Det gör lite ont, men inte så illa att jag inte kan springa. Och nu när jag vet att och när jag ska fixa till den, så känns det helt okej ändå.
De senaste tre dagarna har det känts riktigt bra. 6 km [28.13.80], 7,5 km [35.54.98] och 5,5 km [24.04.16]. Under dagens 5,5 km runda höjde jag succesivt tempot utan att trycka på. Ökade steglängden bara och flöt på i ett bra och bahagligt tempo. 3.59.11 på sista km tyder på att lite form fortfarande döljer sig där under ytan.
Nu har jag lite tid innan det är dags att lägga sig på operationsbordet hos Dr. Gustafsson. Under den tiden ska det köras en hel del löpning. Lite mer än 6-7 km pass. Utan att överdriva och överanstränga något annat på kroppen. Men det ger bra förutsättningar till rehaben runt jul.
Så nu kommer nog sidan här uppdateras lite oftare. Allt eftersom passen rullar in.
De senaste tre dagarna har det känts riktigt bra. 6 km [28.13.80], 7,5 km [35.54.98] och 5,5 km [24.04.16]. Under dagens 5,5 km runda höjde jag succesivt tempot utan att trycka på. Ökade steglängden bara och flöt på i ett bra och bahagligt tempo. 3.59.11 på sista km tyder på att lite form fortfarande döljer sig där under ytan.
Nu har jag lite tid innan det är dags att lägga sig på operationsbordet hos Dr. Gustafsson. Under den tiden ska det köras en hel del löpning. Lite mer än 6-7 km pass. Utan att överdriva och överanstränga något annat på kroppen. Men det ger bra förutsättningar till rehaben runt jul.
Så nu kommer nog sidan här uppdateras lite oftare. Allt eftersom passen rullar in.
söndag, oktober 28, 2007
Röntgen avklarad
Nu har det gått en tid sen jag skrev senast. Efter att ha varit hos Dr. Gustafsson så fick jag vänta lite med att få en tid till ultraljudsröntgen. Den gjorde jag vid Globen i fredags och fick kanske inte det besked jag hoppades på.
Det var endast en liten svullnad vid nedre hälsenefästet. Inget mer. Läkaren där ansåg att det kunde gå över med exentrisk träning och stretching.
Skitsnack, tänkte jag.
Jag hade samma problem med högra innan operationen på den och det hjälpte ingenting. När de väl öppnade den var det bra mycket mer fel än de såg på röntgen.
Så under nästa vecka ska jag prata med Dr. Gustafsson igen och bestämma hurvida en operation är aktuell. Jag ska försöka få till den i alla fall, vilket jag tror inte är pmöjligt eftersom jag är den som betalar kalaset.
Under senaste månaden har det mest blivit lite sporadiskt tränande. Motivationen har inte varit på topp eftersom jag inte vet när operationsuppehållet blir av. Samt att jag har alldeles för mycket att göra på arbetet just nu.
Lite cyklande, löpning och styrketräning har det blivit, när det funnits tid.
Det var endast en liten svullnad vid nedre hälsenefästet. Inget mer. Läkaren där ansåg att det kunde gå över med exentrisk träning och stretching.
Skitsnack, tänkte jag.
Jag hade samma problem med högra innan operationen på den och det hjälpte ingenting. När de väl öppnade den var det bra mycket mer fel än de såg på röntgen.
Så under nästa vecka ska jag prata med Dr. Gustafsson igen och bestämma hurvida en operation är aktuell. Jag ska försöka få till den i alla fall, vilket jag tror inte är pmöjligt eftersom jag är den som betalar kalaset.
Under senaste månaden har det mest blivit lite sporadiskt tränande. Motivationen har inte varit på topp eftersom jag inte vet när operationsuppehållet blir av. Samt att jag har alldeles för mycket att göra på arbetet just nu.
Lite cyklande, löpning och styrketräning har det blivit, när det funnits tid.
måndag, oktober 08, 2007
Cut me open Dr!
Senaste veckorna har det blivit lite mera löpning. Den distansen som tidigare var uppvärmningssträckan har nu blivit huvudpasset. Alltså korta lugna rundor på 3-4km. Inte mycket att hänga i granen, men det är skönt att få komma ut i alla fall. Dessutom spelar det ingen större roll om senan blir sämre just nu, när jag ändå ska försöka få till en operation på den.
Annars har jag fortsatt att trampa på cykeln. Senaste tiden har det blivit lite mera motionscykel. Och så något lättare styrkepass på det.
idag däremot var jag på idrottskliniken i solna. Hos Dr. Gustafsson. Han som opererade min högra hälsena för lite drygt tre år sedan.
Idag kollade han lite på vänster hälsena. Och bedömde att det antagligen rörde sig om samma skada som det tidigare var på den högra. Jag fick remiss till att göra en ultraljudsröntgen på Täby sjukhus.
Dr. Gustafsson hade gärna öppnat upp och kollat på en gång, men det kanske var bäst att kolla upp det först. Vilket ger mig lite tid till att förbereda mig och meddela chefen. Jag räknar med att göra operationen innna årsskiftet. Så 2008, då vet man aldrig vad som händer...
För övrigt blev det ett bra pass på 7km (31.20.42) idag. Längsta jag sprungit sedan början av juni.
Annars har jag fortsatt att trampa på cykeln. Senaste tiden har det blivit lite mera motionscykel. Och så något lättare styrkepass på det.
idag däremot var jag på idrottskliniken i solna. Hos Dr. Gustafsson. Han som opererade min högra hälsena för lite drygt tre år sedan.
Idag kollade han lite på vänster hälsena. Och bedömde att det antagligen rörde sig om samma skada som det tidigare var på den högra. Jag fick remiss till att göra en ultraljudsröntgen på Täby sjukhus.
Dr. Gustafsson hade gärna öppnat upp och kollat på en gång, men det kanske var bäst att kolla upp det först. Vilket ger mig lite tid till att förbereda mig och meddela chefen. Jag räknar med att göra operationen innna årsskiftet. Så 2008, då vet man aldrig vad som händer...
För övrigt blev det ett bra pass på 7km (31.20.42) idag. Längsta jag sprungit sedan början av juni.
söndag, september 23, 2007
Hjälp mig Dr. Gustafsson!
Senaste två veckorna har jag dragits med en förbannat elnvis förkylning. Inget allvarligare, men samtidigt inget som gör att man vill träna. Jag har lugnt försökt vänta ut den. Utan resultat.
I går fick jag nog och drog på mig löparskorna och stack ut. Joggade lugnt en 3km och blev förvånandsvärt trött av det. Antar att det var en kombination av förkylningen i kroppen och att det var direkt på morgonen. Hoppas jag i alla fall, för inte tror jag att jag har tappat så mycket av min uthållighet.
Hälsenan har under dessa två veckor bara blivit sämre. Det ömmar så fort jag tar på den och det är lite stelt när man tar de första stegen på morgonen. Dessutom känner jag de tmå knölarna på senan som jag hade på den högra innan jag opererade den. Det var små blodkärl som växte in i senan.
Nu börjar jag fundera på att höra av mig till idrottskliniken igen. Så att Dr. Gustafsson där kan slänga upp mig på operationsbordet. Men jag är tvärr medveten om att vägen dit är lång. Remiss från vårdcentralen och besök hos både den ena och den andra. Men rent ekonomiskt är en ev. operation inga problem.
Jag får avvakta en vecka och se. En vecka med träning. Kanske är det förkylningsviruset som gör att senan känns sämre.
I går fick jag nog och drog på mig löparskorna och stack ut. Joggade lugnt en 3km och blev förvånandsvärt trött av det. Antar att det var en kombination av förkylningen i kroppen och att det var direkt på morgonen. Hoppas jag i alla fall, för inte tror jag att jag har tappat så mycket av min uthållighet.
Hälsenan har under dessa två veckor bara blivit sämre. Det ömmar så fort jag tar på den och det är lite stelt när man tar de första stegen på morgonen. Dessutom känner jag de tmå knölarna på senan som jag hade på den högra innan jag opererade den. Det var små blodkärl som växte in i senan.
Nu börjar jag fundera på att höra av mig till idrottskliniken igen. Så att Dr. Gustafsson där kan slänga upp mig på operationsbordet. Men jag är tvärr medveten om att vägen dit är lång. Remiss från vårdcentralen och besök hos både den ena och den andra. Men rent ekonomiskt är en ev. operation inga problem.
Jag får avvakta en vecka och se. En vecka med träning. Kanske är det förkylningsviruset som gör att senan känns sämre.
tisdag, september 04, 2007
En Claessonkaskad
Har varit lite småkrasslig senaste veckorna. Men nu känns det bättre. Det enda som ligger kvar är en enorm dos av trötthet. Det är samtidigt väldigt mycket på arbetet så man får väl köra så gott det går.
Har fortsatt mala på med cyklande och styrketränande. Tyvärr är det inte så mycket mer att göra.
I går hade jag möte sent och skulle cykla hem. Det regnade småspik. 12 km på 25.54.69. Jag var helt slut. De sista 600m består enbart av uppförsbacke. Jag stapplade av cykeln och bar upp den för de fyra trapporna. Fick i mig några droppar vatten och gick sedan och kräktes. Så slutkörd var jag.
Men samtidigt kändes det bra. Härligt att få köra på så pass hårt att det känns ordentligt i kroppen.
Idag blev det ett lite lugnare pass på motionscykeln på 20km (34.12.87). Rundade av med lite styrka.
Ser annars mest fram emot helgen. På lördag är det Bellmanstafetten. Jag skulle ha medverkat, men efter beslutet att sluta springa var jag tvungen att ge bort min plats. Tyvärr. Men jag ska in och kolla när Janne ska köra, och så som vanligt. Värma upp med honom. Med andra ord, jag ska springa några km i helgen igen.
Har fortsatt mala på med cyklande och styrketränande. Tyvärr är det inte så mycket mer att göra.
I går hade jag möte sent och skulle cykla hem. Det regnade småspik. 12 km på 25.54.69. Jag var helt slut. De sista 600m består enbart av uppförsbacke. Jag stapplade av cykeln och bar upp den för de fyra trapporna. Fick i mig några droppar vatten och gick sedan och kräktes. Så slutkörd var jag.
Men samtidigt kändes det bra. Härligt att få köra på så pass hårt att det känns ordentligt i kroppen.
Idag blev det ett lite lugnare pass på motionscykeln på 20km (34.12.87). Rundade av med lite styrka.
Ser annars mest fram emot helgen. På lördag är det Bellmanstafetten. Jag skulle ha medverkat, men efter beslutet att sluta springa var jag tvungen att ge bort min plats. Tyvärr. Men jag ska in och kolla när Janne ska köra, och så som vanligt. Värma upp med honom. Med andra ord, jag ska springa några km i helgen igen.
fredag, augusti 24, 2007
Svamp i skon
Har senaste tiden börjat anpassa mig rätt bra till ett liv utan löpning. Ett par styrkepass i veckan samt en hel del cykling. Både snabbare på en motionscykel och en del mountainbike ute på vägarna och stigarna.
Det började kännas riktigt bra och roligt. Känslan att träna hårt kom tillbaka. Efter ett pass i veckan var jag helt slut i kroppen. Det är den känslan som är underbar.
Ett annat pass satt jag inne på motionscykeln. Körde ett pass på 30km och under hela passet hade jag bara en tanke. Hur underbart det skulle vara att få sticka ut i spåret och springa i stället.
I samma veva började jag titta runt lite på internet. Det sägs att man kan hitta allt där. Och på ett forum gällande hälsenebesvär hittade jag lite intressant. Aloe vera ska tydligen kunna hjälpa mot inflamationer. Men intressantare, det var en man som satt in vanliga tvättsvampar i hälkappan. För att stödja och få mjukare stötdämpning.
Sagt och gjort. Och efter tre dagar känns hälen bättre. Det behöver inte alls bero på svampen. Det kan lika väl vara en bra period helt enkelt. Men det gör att läpparna ler en aning.
Värre blev det i onsdags kväll när jag kom hem och kände att jag brann upp. Vaknade på torsdag och mådde egentligen sämre. Envis som jag är åkte jag till arbetet. Men höll bara halva dagen. Sedan kastade jag in handuken och åkte hem. För att fortsätta brinna lite. Sov 10 timmar och vaknade hyfsat pigg idag. Det tar verkligen emot att inte gå till arbetet. Jag måste vara riktigt dålig för att stanna hemma. Men jag antar att man måste det ibland. Även jag.
Det började kännas riktigt bra och roligt. Känslan att träna hårt kom tillbaka. Efter ett pass i veckan var jag helt slut i kroppen. Det är den känslan som är underbar.
Ett annat pass satt jag inne på motionscykeln. Körde ett pass på 30km och under hela passet hade jag bara en tanke. Hur underbart det skulle vara att få sticka ut i spåret och springa i stället.
I samma veva började jag titta runt lite på internet. Det sägs att man kan hitta allt där. Och på ett forum gällande hälsenebesvär hittade jag lite intressant. Aloe vera ska tydligen kunna hjälpa mot inflamationer. Men intressantare, det var en man som satt in vanliga tvättsvampar i hälkappan. För att stödja och få mjukare stötdämpning.
Sagt och gjort. Och efter tre dagar känns hälen bättre. Det behöver inte alls bero på svampen. Det kan lika väl vara en bra period helt enkelt. Men det gör att läpparna ler en aning.
Värre blev det i onsdags kväll när jag kom hem och kände att jag brann upp. Vaknade på torsdag och mådde egentligen sämre. Envis som jag är åkte jag till arbetet. Men höll bara halva dagen. Sedan kastade jag in handuken och åkte hem. För att fortsätta brinna lite. Sov 10 timmar och vaknade hyfsat pigg idag. Det tar verkligen emot att inte gå till arbetet. Jag måste vara riktigt dålig för att stanna hemma. Men jag antar att man måste det ibland. Även jag.
söndag, augusti 19, 2007
9km och toppform
Igår var det dags för en av de där underbara stunderna. Janne skulle springa midnattsloppet och jag följde med för att värma upp med honom. Vi joggade runt precis som förr. Och stannade för att strecha efter 4km.
Sedan körde vi några stegringar innan han skulle gå i väg bort till starten.
Innan eliten går in i sin startfolla så brukar de köra lite fler stegringar på gatan framför. Jag gick dit också. Körde några lopp med eliten. Publiken stod tätt på båda sidorna av gatan och tittade. Det kändes precis som förr. Det kändes som att jag var en av alla dem igen. Skillnaden var bara att när löparna skulle ställa upp på statlinjen så var jag tvungen att gå och ställa mig i publiken. Det sved.
Benen kändes väldigt lätta. Hälsenan ömmade lite första 3-4 minuterna på uppvärmningen, sedan ingenting. Helt underbart. Körde nerjoggen med Janne också. Totalt blev det 9km (44.54.72). Och känslan kom där jag aldrig ville sluta springa. För slutade jag, visste jag att det kommer att dröja ett tag innan jag gör det igen.
Nu blir det inga fler löppass på ett tag.
I övrigt har jag fortsatt träna styrka här henna. Samt ett antal pass på cykeln i skogen. Det är roligt det där med mountainbike. Ny cykeldator gör det ännu roligare. Ska införskaffa lite fler saker till det där snart. Tröja bl.a.
Sedan körde vi några stegringar innan han skulle gå i väg bort till starten.
Innan eliten går in i sin startfolla så brukar de köra lite fler stegringar på gatan framför. Jag gick dit också. Körde några lopp med eliten. Publiken stod tätt på båda sidorna av gatan och tittade. Det kändes precis som förr. Det kändes som att jag var en av alla dem igen. Skillnaden var bara att när löparna skulle ställa upp på statlinjen så var jag tvungen att gå och ställa mig i publiken. Det sved.
Benen kändes väldigt lätta. Hälsenan ömmade lite första 3-4 minuterna på uppvärmningen, sedan ingenting. Helt underbart. Körde nerjoggen med Janne också. Totalt blev det 9km (44.54.72). Och känslan kom där jag aldrig ville sluta springa. För slutade jag, visste jag att det kommer att dröja ett tag innan jag gör det igen.
Nu blir det inga fler löppass på ett tag.
I övrigt har jag fortsatt träna styrka här henna. Samt ett antal pass på cykeln i skogen. Det är roligt det där med mountainbike. Ny cykeldator gör det ännu roligare. Ska införskaffa lite fler saker till det där snart. Tröja bl.a.
fredag, augusti 03, 2007
2 underbara km
Nästan två månader sedan jag tog de senaste löpstegen. Men idag var det dags. Egentligen var det inget jag planerade, utan det bara blev så. 2km (9.39.95) fick det bli. Från bussen till mina föräldrar.
Det var helt underbart. 2km underbar känsla. Steget kändes spänstigt och benen pigga. Konstigt skulle det vara annars. Hälsenan kändes ingenting. Inte under löpning i alla fall. När man känner lite lätt på den så ömmar den fortfarande, så har det varit i två månader nu. Men kanske behövs det lite rörelse på den för att det ska bli bättre.
Det här vara bara en engångsföreteelse. Jag tänker inte fortsätta springa nu. Men någongång ibland kanske det kan bli något km. Undertiden fortsätter jag med mina cykelpass. Och med lättare styrka.
Det var helt underbart. 2km underbar känsla. Steget kändes spänstigt och benen pigga. Konstigt skulle det vara annars. Hälsenan kändes ingenting. Inte under löpning i alla fall. När man känner lite lätt på den så ömmar den fortfarande, så har det varit i två månader nu. Men kanske behövs det lite rörelse på den för att det ska bli bättre.
Det här vara bara en engångsföreteelse. Jag tänker inte fortsätta springa nu. Men någongång ibland kanske det kan bli något km. Undertiden fortsätter jag med mina cykelpass. Och med lättare styrka.
torsdag, juli 26, 2007
Fortsatt cykling.
Jag fortsätter flyga fram på cykeln. Senaste dagarna har jag även tagit mig ut på Järvafältet. Fick ihop en 31km runda i lördags.
Jag har varvat cykling och styrketräning. Fick order om att inte cykla för mycket i början. Vet inte om jag kan påstå att jag följt det. Men efter att det börjat kännas lite i knäna så får det bli lite mera styrka närmsta dagarna.
Det passar utmärkt eftersom jag åker i väg några dagar nu. Men när jag återvänder i början på nästa vecka så fortsätter jag med cyklingen. Tyvärr blir det även fortsättningsvis på en mountainbike.
Hälsenan har blivit bättre. Hade några dagar förra veckan där jag inte kände något alls vid beröring. Jag vet inte vad det beror på. Kanske att jag vilat ett bra tag, inte gått i mina vanliga vardagsskor, börjat träna och få lite mera blodcirkulation i kroppen eller något annat. Bra är det i alla fall och det skapar hopp.
Känner inte alls samma njutelse av att cykla som jag gjorde med att springa. Jag kan inte riktigt köa slut på mig själv med cykeln. Jag kan bli helt slut under själva passet, men några minuter efter är jag pigg igen. Det är något av det jag saknar mest av allt med löpningen. Känslan att vara helt slutkörd. Att lägga sig i sängen och vara utmattad av träningen. Och tänka att snart, snart är det dags för ett nytt pass. Och så somna med ett leende på läpparna.
Jag har varvat cykling och styrketräning. Fick order om att inte cykla för mycket i början. Vet inte om jag kan påstå att jag följt det. Men efter att det börjat kännas lite i knäna så får det bli lite mera styrka närmsta dagarna.
Det passar utmärkt eftersom jag åker i väg några dagar nu. Men när jag återvänder i början på nästa vecka så fortsätter jag med cyklingen. Tyvärr blir det även fortsättningsvis på en mountainbike.
Hälsenan har blivit bättre. Hade några dagar förra veckan där jag inte kände något alls vid beröring. Jag vet inte vad det beror på. Kanske att jag vilat ett bra tag, inte gått i mina vanliga vardagsskor, börjat träna och få lite mera blodcirkulation i kroppen eller något annat. Bra är det i alla fall och det skapar hopp.
Känner inte alls samma njutelse av att cykla som jag gjorde med att springa. Jag kan inte riktigt köa slut på mig själv med cykeln. Jag kan bli helt slut under själva passet, men några minuter efter är jag pigg igen. Det är något av det jag saknar mest av allt med löpningen. Känslan att vara helt slutkörd. Att lägga sig i sängen och vara utmattad av träningen. Och tänka att snart, snart är det dags för ett nytt pass. Och så somna med ett leende på läpparna.
onsdag, juli 18, 2007
35 km på två dagar
Efter en månad gick det inte riktigt att bara sitta still längre. Hälsenan gör fortfarande lika ont, jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den.
Men jag började i stället plocka fram cykeln och bar ner den för alla trappor. Ut på gatan och upp på sadeln. Det är en mountaionbike, så jag vet inte hur pass snabbt och vart man riktigt ska cykla med den. Men jag körde på skogs och asfaltsvägar mellan Väsby och Sollentuna. 17,5km blev det. (48.19.34) och samma sträcka idag (45.40.61).
Skönt att få upp pulsen lite igen och känna sig lite svettig. Vi får se vad det hela leder till och hur det känns i bakdelen och övriga kroppen. Roligt är det i alla fall, och det är väl ändå huvudsaken så här i början.
Men jag började i stället plocka fram cykeln och bar ner den för alla trappor. Ut på gatan och upp på sadeln. Det är en mountaionbike, så jag vet inte hur pass snabbt och vart man riktigt ska cykla med den. Men jag körde på skogs och asfaltsvägar mellan Väsby och Sollentuna. 17,5km blev det. (48.19.34) och samma sträcka idag (45.40.61).
Skönt att få upp pulsen lite igen och känna sig lite svettig. Vi får se vad det hela leder till och hur det känns i bakdelen och övriga kroppen. Roligt är det i alla fall, och det är väl ändå huvudsaken så här i början.
söndag, juli 08, 2007
Tiden går...
Det har snart gått en månad sedan jag tog beslutet att sluta springa. Ett beslut jag fått väldigt stort stöd för. Alla utom en jag pratat med ansåg att det var ett klokt beslut. Att det var rätt och att de förstod till fullo. Och det känns bra.
Men sedan finns det en som tyckte att jag skulle komma tillbaka igen. Vila och stärka senan. Kanske byta träningsinriktning. Det var Håkan Larsson. Triatleten. Och det kändes bra också. Han vet säkert vilken vilja man som idrottsman har. Och jag kan inte undgå att bli mäkta imponerad och bli fruktansvärt avundsjuk på allt det han kör. Och ska jag vara ärlig känns det rätt roligt att kanske träna något nytt.
Under den här senaste månaden har jag skrivit två böcker i stället. Plötsligt fanns det så mycket fritid. En barnbok som fortfarande behöver bilder. (Någon som är duktig på att teckna?) Och en bok som heter "Resan mot det oundvikliga beslutet". Det är en självbiografi som beskriver vägen till beslutet att sluta springa.
Hälsenan blev först lite bättre. Men under den senaste veckan har den bara blivit sämre. Jag har mina misstankar att problemet kan ligga i mina fritidsskor. Jag ska byta skor under ett längre tag nu, och se hur resultatet blir.
Träningsmässigt den senaste månaden har jag kört lite allmänstyrka varje kväll. Armhävningar, situps och backups. Och så träning för hälsenan. Men jag vet inte hur länge jag kan hålla mig i från att sticka ut och köra något mer. Något mera givande. Jag har ingen bra cykel, endast en mountainbike. Så långa cykelpass vet jag inte om det är så bra. Och löpning...nej, inte innan senan är helt bra. Någonting måste jag hitta på snart. För det här fungerar inte längre.
Jag börjar bli mer och mer övertygad över att den här träningsdagboken snart kommer att ta fart igen. Kanske inte en löpares dagbok. Men träning blir det snart.
Men sedan finns det en som tyckte att jag skulle komma tillbaka igen. Vila och stärka senan. Kanske byta träningsinriktning. Det var Håkan Larsson. Triatleten. Och det kändes bra också. Han vet säkert vilken vilja man som idrottsman har. Och jag kan inte undgå att bli mäkta imponerad och bli fruktansvärt avundsjuk på allt det han kör. Och ska jag vara ärlig känns det rätt roligt att kanske träna något nytt.
Under den här senaste månaden har jag skrivit två böcker i stället. Plötsligt fanns det så mycket fritid. En barnbok som fortfarande behöver bilder. (Någon som är duktig på att teckna?) Och en bok som heter "Resan mot det oundvikliga beslutet". Det är en självbiografi som beskriver vägen till beslutet att sluta springa.
Hälsenan blev först lite bättre. Men under den senaste veckan har den bara blivit sämre. Jag har mina misstankar att problemet kan ligga i mina fritidsskor. Jag ska byta skor under ett längre tag nu, och se hur resultatet blir.
Träningsmässigt den senaste månaden har jag kört lite allmänstyrka varje kväll. Armhävningar, situps och backups. Och så träning för hälsenan. Men jag vet inte hur länge jag kan hålla mig i från att sticka ut och köra något mer. Något mera givande. Jag har ingen bra cykel, endast en mountainbike. Så långa cykelpass vet jag inte om det är så bra. Och löpning...nej, inte innan senan är helt bra. Någonting måste jag hitta på snart. För det här fungerar inte längre.
Jag börjar bli mer och mer övertygad över att den här träningsdagboken snart kommer att ta fart igen. Kanske inte en löpares dagbok. Men träning blir det snart.
onsdag, juni 13, 2007
Handduken är kastad
Baksidan var i stort sätt bra. Men vänster hälsena har egentligen bara blivit värre och värre. Om det beror på någon snedbelasting eller skoproblem vet jag inte. Det jag vet däremot är att orken är slut. Jag har inte energi att ta mig tillbaka från ytterligare en skada. Framför allt inte en skada så pass omfattande som en hälsena.
Sista passet blev 12 km (55.37.85) hem från arbetet i måndags kväll. Tyvärr. Motivationen finns verkligen, det gör den. Men det sliter så pass psykologiskt att alltid få börja om från början.
Nu är det vila som gäller. Inte bara några veckor, utan månader. När året lider mot slitt slut får jag se hur kroppen känns. Baksidor, vader och hälsenor måste få läka ordntligt nu. Kanske kan lite jogg för skojs skull startas upp då. Det återstår att se. Kanske t.o.m en hårdare sattsning. Men för tillfället är det över. På riktigt.
Sista passet blev 12 km (55.37.85) hem från arbetet i måndags kväll. Tyvärr. Motivationen finns verkligen, det gör den. Men det sliter så pass psykologiskt att alltid få börja om från början.
Nu är det vila som gäller. Inte bara några veckor, utan månader. När året lider mot slitt slut får jag se hur kroppen känns. Baksidor, vader och hälsenor måste få läka ordntligt nu. Kanske kan lite jogg för skojs skull startas upp då. Det återstår att se. Kanske t.o.m en hårdare sattsning. Men för tillfället är det över. På riktigt.
söndag, juni 10, 2007
Fortsatt bra i baksidan
I fredags blev det ett bra pass på 7,5 km (32.35.86). Sköna varma skogsvägar och ett hyggligt tempo. Samt en baksida som kändes problemfri.
Idag var det sista passet, det sjätte, för veckan. Ett kort och lugnt morgonjoggspass på 5km (23.27.22). Och även under det passet kändes baksidan bra.
Det som oroar mig lite dock är en känsla i vänster hälsena. Jag har avrit lite öm i den den senaste veckan, men eftersom jag samtidigt haft ett litet sår på senan har jag inbillat mig att det ska komma från mina nya skor. Men på morgonen känns det lite stel i senan. Så jag vet inte riktigt vad det kan vara, jag har knappast kört så hårt att det ska vara någon överansträgning i senan.
Jag får väl avvakta några dagar till och se hur det känns. Den här veckan var det korta "komigångpass". Mest för att hålla igång rytmen och baksidan. Nu när den känns relativt bra är det på tiden att öka träningsdosen igen.
Jag kör inga intervallpass nästa vecka heller, men ökar distanspassen så de ligger strax över milen i snitt i alla fall. Och hoppas att det blir bra i senan.
Idag var det sista passet, det sjätte, för veckan. Ett kort och lugnt morgonjoggspass på 5km (23.27.22). Och även under det passet kändes baksidan bra.
Det som oroar mig lite dock är en känsla i vänster hälsena. Jag har avrit lite öm i den den senaste veckan, men eftersom jag samtidigt haft ett litet sår på senan har jag inbillat mig att det ska komma från mina nya skor. Men på morgonen känns det lite stel i senan. Så jag vet inte riktigt vad det kan vara, jag har knappast kört så hårt att det ska vara någon överansträgning i senan.
Jag får väl avvakta några dagar till och se hur det känns. Den här veckan var det korta "komigångpass". Mest för att hålla igång rytmen och baksidan. Nu när den känns relativt bra är det på tiden att öka träningsdosen igen.
Jag kör inga intervallpass nästa vecka heller, men ökar distanspassen så de ligger strax över milen i snitt i alla fall. Och hoppas att det blir bra i senan.
torsdag, juni 07, 2007
En möjlig vändpunkt
Skulle egentligen ta veckans vilodag idag, men efter lite ändrade planer på arbetet så fanns det utrymme för ett pass ändå. Jag tänkte att det skulle bli 7km i lagom behaglig fart. Har under dagen haft en lite ömmande hälsena, vilket antagligen kommer från mina nya skor.
Vid första kontrollpunkten låg jag 10’’ under den tiden jag brukar ha där. Det kändes lätt så jag pinnade på i samma tempo. För varje steg jag tog, så blev tankarna kring tiden större och större. Jag brukar ha 31’ ungefär om det går hyfsat fort. Jag började fundera på en tid under 30’.
Stegen malde på. Vid nästa kontrollpunkt behövde jag ha runt 22’ för att möjligtvis klara 30’. Jag flög förbi bommen på 21.49. Så ja!
Det började kännas lite i benen nu, men inte alls så mycket som jag trodde det skulle göra. Så jag malde vidare.
När jag kommer ut ur skogen tar det knappa 3’. Alltså behövde jag ha 27’ för att klara tiden. Jag vände runt stolpen och kom ut ur skogen på 26.31. Nu var det klart. Så jag sträckte bara ut stegen lite på raksträckan innan den avslutande långa uppförsbacken. Och stannade utanför huset på fina 28.49.05.
Det viktigaste är inte en snabb tid, för 4.07/km är inte speciellt snabbt när allt kommer omkring. Det viktigaste var att det faktiskt kändes problemfritt i baksidan. Så kanske det här passet var vändpunkten. Kanske går det bättre nu.
Igår kändes det inte alls lika bra. Vare sig i benen eller i baksidan. 8 km (37.12.10) i hettan.
Vid första kontrollpunkten låg jag 10’’ under den tiden jag brukar ha där. Det kändes lätt så jag pinnade på i samma tempo. För varje steg jag tog, så blev tankarna kring tiden större och större. Jag brukar ha 31’ ungefär om det går hyfsat fort. Jag började fundera på en tid under 30’.
Stegen malde på. Vid nästa kontrollpunkt behövde jag ha runt 22’ för att möjligtvis klara 30’. Jag flög förbi bommen på 21.49. Så ja!
Det började kännas lite i benen nu, men inte alls så mycket som jag trodde det skulle göra. Så jag malde vidare.
När jag kommer ut ur skogen tar det knappa 3’. Alltså behövde jag ha 27’ för att klara tiden. Jag vände runt stolpen och kom ut ur skogen på 26.31. Nu var det klart. Så jag sträckte bara ut stegen lite på raksträckan innan den avslutande långa uppförsbacken. Och stannade utanför huset på fina 28.49.05.
Det viktigaste är inte en snabb tid, för 4.07/km är inte speciellt snabbt när allt kommer omkring. Det viktigaste var att det faktiskt kändes problemfritt i baksidan. Så kanske det här passet var vändpunkten. Kanske går det bättre nu.
Igår kändes det inte alls lika bra. Vare sig i benen eller i baksidan. 8 km (37.12.10) i hettan.
onsdag, juni 06, 2007
Tre pass, tre platser
Nu sitter jag med en ny dator i knät. Så det kanske är på tiden för en liten uppdatering av träningen.
I lördags var jag ute hos Janne i Jakobsberg och körde ett morgonpass på 7,5km (35.10.31). Morgonpass känns aldrig bra, och det här var inga undantag.
I måndags fick jag också sällskap av Janne, men då i Väsbys skogar. 8,7km (38.37.66). Det passet var nog ett av de bättre på ett tag. Baksidan kände jag i stort sätt inte alls av, och då höjdes farten lite mot slutet.
I går var jag ute på gärdet och vårruset och passade på att köra ett pass där. Det blev ett lugnt och lätt joggpass på 7km (33.20.32). Kan inte påstå att det kändes jättebra i baksidan, men jag hoppas inte att det ska vara något som hänger kvar.
Nu ska jag snart iväg bort till rotebro på veckans tredje pass på lika många dagar. Viktigaste är nog att komma in i rytmen nu. Att köra många pass, även om det inte är speciellt hårda.
I lördags var jag ute hos Janne i Jakobsberg och körde ett morgonpass på 7,5km (35.10.31). Morgonpass känns aldrig bra, och det här var inga undantag.
I måndags fick jag också sällskap av Janne, men då i Väsbys skogar. 8,7km (38.37.66). Det passet var nog ett av de bättre på ett tag. Baksidan kände jag i stort sätt inte alls av, och då höjdes farten lite mot slutet.
I går var jag ute på gärdet och vårruset och passade på att köra ett pass där. Det blev ett lugnt och lätt joggpass på 7km (33.20.32). Kan inte påstå att det kändes jättebra i baksidan, men jag hoppas inte att det ska vara något som hänger kvar.
Nu ska jag snart iväg bort till rotebro på veckans tredje pass på lika många dagar. Viktigaste är nog att komma in i rytmen nu. Att köra många pass, även om det inte är speciellt hårda.
onsdag, maj 30, 2007
Fortsatt rehab
Veckan har rullat på och likaså har stegen över det kvällskyliga asfalten och gruset. I söndags kunde jag ta mig runt 8km (38.43.34) utan större svårigheter.
I måndags blev det ett pass med Janne, och när han brukar vara med så höjs farten. 6km (27.10.66) på närmare 4.30/km fart.
Det kändes bra. Pigga ben och otroligt skönt och roligt att få och kunna köra på lite extra.
Tisdagen bjöd på 8km (36.55.48). Även där gick det lite snabbare. Omedvetet. Det är lite svårt att kontrollera farten, när viljan är så stor.
I dag var jag hos sjukgymnasten igen. Fick lite mera ström i benet, och fick massage. Det börjar kännas bra nu. Någon vecka kvar till full träning, med intervaller. Men längre distanspass och kanske några snabbare pass bör klaras av.
I måndags blev det ett pass med Janne, och när han brukar vara med så höjs farten. 6km (27.10.66) på närmare 4.30/km fart.
Det kändes bra. Pigga ben och otroligt skönt och roligt att få och kunna köra på lite extra.
Tisdagen bjöd på 8km (36.55.48). Även där gick det lite snabbare. Omedvetet. Det är lite svårt att kontrollera farten, när viljan är så stor.
I dag var jag hos sjukgymnasten igen. Fick lite mera ström i benet, och fick massage. Det börjar kännas bra nu. Någon vecka kvar till full träning, med intervaller. Men längre distanspass och kanske några snabbare pass bör klaras av.
torsdag, maj 24, 2007
Lite jogg bara
Nu har jag varit hos sjukgymnasten och fått tillåtelse att börja jogga lite. Det är inga direkta träningspass för mig, men jag får röra lite på benen i alla fall. Och bygga upp baksidan.
Igår skulle jag bara testa och joggade 2km (9.07.65) och idag ökade jag lite till 3,5km (16.11.42).
Det känns riktigt bra att få komma ut på vägarna igen, känns lite som att jag varit borta längre än en vecka.
Baksidan känns inte bra, det måste jag erkänna. Men är det plant fungerar det fint. Kommer det däremot en uppförsbacke så ömmar det lite. Så tempot sänks lite när det går uppför.
Till nästa tävling: 14 dagar??
Igår skulle jag bara testa och joggade 2km (9.07.65) och idag ökade jag lite till 3,5km (16.11.42).
Det känns riktigt bra att få komma ut på vägarna igen, känns lite som att jag varit borta längre än en vecka.
Baksidan känns inte bra, det måste jag erkänna. Men är det plant fungerar det fint. Kommer det däremot en uppförsbacke så ömmar det lite. Så tempot sänks lite när det går uppför.
Till nästa tävling: 14 dagar??
tisdag, maj 22, 2007
Ström i låretsbaksida
Var hos sjukgymnasten i morse. Blev behandlad med lite ström i baksidan av låret. Och en lite lättare massage för att få ärrbildningen åt rätt håll.
Det är en mindre bristning i baksidan som har läkt bra under de dagarna jag vilat. I morgon kan jag börja jogga igen och öka allt eftersom. De snabbare loppen, där jag sträcker ut steget ordentligt bör jag däremot vänta 3-4 veckor med.
Så nu kör vi vidare. Lite övningar där jag stärker baksidan och nerverna kring bristningen. Och så jogg. I någon dag. Som sedan blir vanlig distans.
Det är en mindre bristning i baksidan som har läkt bra under de dagarna jag vilat. I morgon kan jag börja jogga igen och öka allt eftersom. De snabbare loppen, där jag sträcker ut steget ordentligt bör jag däremot vänta 3-4 veckor med.
Så nu kör vi vidare. Lite övningar där jag stärker baksidan och nerverna kring bristningen. Och så jogg. I någon dag. Som sedan blir vanlig distans.
fredag, maj 18, 2007
På skadefronten intet nytt
Nu har det gått två dagar sedan hugget i baksidan i låret. Jag kan gå normalt utan att känna något. Och jag kan öven jogga så länge jag har minimalt knäuppdrag. Men som träningspass går det inte.
Eftersom det kan handla om en bristning är jag osäker när det gäller stretching. Jag vill inte stretcha upp några ärrbildningar på eller kring senan, utan avvaktar sjukgymnastbesöket på tisdag morgon.
När jag sträcker ut benet med lite lite belastning på baksidan gör det ont. Det känns lite som enorm tränigsvärk. Så jag får snällt sitta och vänta någon dag till innan jag eventuellt kan prova jogga några minuter.
Till nästa tävling: 20 dagar??
Eftersom det kan handla om en bristning är jag osäker när det gäller stretching. Jag vill inte stretcha upp några ärrbildningar på eller kring senan, utan avvaktar sjukgymnastbesöket på tisdag morgon.
När jag sträcker ut benet med lite lite belastning på baksidan gör det ont. Det känns lite som enorm tränigsvärk. Så jag får snällt sitta och vänta någon dag till innan jag eventuellt kan prova jogga några minuter.
Till nästa tävling: 20 dagar??
tisdag, maj 15, 2007
Det var det...
Började veckan med ett lugnt 12 km (56.43.25) pass. För att jogga bort lite av tävlingens spår och förbereda kroppen inför intervallpasset idag. Det var tunga ben, men det var inte heller direkt oväntat.
Idag var det alltså dags för första passet på bana. Tanken var 12x200m med 30'' vila. Och hålla loppen på ca 33''. Spikskorna skulle vänta för att vänja kroppen och benen lite vid underlag och fart.
Uppvärmningen på 4 km kändes helt okej. Och det fanns ett visst sug att köra intervaller. Lite löpskolning och stegringslopp senare var det dags.
Jag drog första loppet. Janne i rygg. 33.10 gick den på. Andra drog Janne. Jag i rygg. 34.28 blev tiden.
Tredje loppet skulle jag dra igen. Det kändes bra i kroppen och det var roligt. Men det roliga skulle inte vara länge. I mitten av kurvan började det kännas lite i baksidan. Det blev mer och mer och jag började halta lite. När vi kom ut ur kurvan högg det till i baksidan av låret och det var bara att kasta klockan i frustration och ramla ihop på gräset bredvid banan.
Nu. Någon timme senare, är smärtan inte alls lika stor. Men det ömmar fortfarande friskt i baksidan. Framför allt i det läget då jag sträcker ut benet.
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Till att börja med får jag väl avvakta morgondagen och se hur det känns. Men frågan är om jag orkar ta mig tillbaka från ännu en skada. Kanske är det dags att lägga ner nu. Jag vet inte. Jag var på gång. Allt kändes så bra. Och så kommer det här. Det är tomt.
Idag var det alltså dags för första passet på bana. Tanken var 12x200m med 30'' vila. Och hålla loppen på ca 33''. Spikskorna skulle vänta för att vänja kroppen och benen lite vid underlag och fart.
Uppvärmningen på 4 km kändes helt okej. Och det fanns ett visst sug att köra intervaller. Lite löpskolning och stegringslopp senare var det dags.
Jag drog första loppet. Janne i rygg. 33.10 gick den på. Andra drog Janne. Jag i rygg. 34.28 blev tiden.
Tredje loppet skulle jag dra igen. Det kändes bra i kroppen och det var roligt. Men det roliga skulle inte vara länge. I mitten av kurvan började det kännas lite i baksidan. Det blev mer och mer och jag började halta lite. När vi kom ut ur kurvan högg det till i baksidan av låret och det var bara att kasta klockan i frustration och ramla ihop på gräset bredvid banan.
Nu. Någon timme senare, är smärtan inte alls lika stor. Men det ömmar fortfarande friskt i baksidan. Framför allt i det läget då jag sträcker ut benet.
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Till att börja med får jag väl avvakta morgondagen och se hur det känns. Men frågan är om jag orkar ta mig tillbaka från ännu en skada. Kanske är det dags att lägga ner nu. Jag vet inte. Jag var på gång. Allt kändes så bra. Och så kommer det här. Det är tomt.
söndag, maj 13, 2007
Rädslan tar över allt mer
Idag var det dags för tävling alltså. Rösjöloppet 5700m. Hade väl egentligen inga direkta förhoppningar på loppet men att komma under 24' kände jag att jag måste för att vara på rätt väg.
Uppvärmningen kändes okej, varken mer eller mindre. Lite väl mycket nervositet kanske för att vara ett motionslopp. Frukosten var på väg upp ett flertal gånger.
Tröja och linne på och så kom startskottet. Pang.
Jag kan inte påstå att det kändes tungt. Men efter någon km kom det en backe som var lte tyngre än de andra. I backen kom också rädslan. Jag blev rädd att jag skulle ta slut. Att jag skulle bli trött. Att jag inte skulle orka köra vidare. Så jag stannade. Stretchade baksidan lite vid sidan om vägen. Fortsatte sedan vidare i högt tempo.
Någon km senare kom nästa tunga backe. I den kom rädslan tillbaka. Så jag stannade igen. Och stretchade baksidan. Och fortsatte ett litet tag senare igen. I högre tempo.
I mål var jag inte slut. Jag hade mycket kvar att ge. Antagligen hade jag kunnat kapa en hel del tid. Men rädslan tog över för mycket. Det har aldrig hänt i tävlingssammanhang tidigare. Och jag hoppas inte det gör det igen. Men jag är väl medveten om att jag behöver psykologiskhjälp i min träning (och i vardagliga livet också för den delen).
Jag kom i mål på 22.45 enligt den officiella kolckan. Men min visade 21.25.17 eftersom jag stannade klockan när jag stannade under loppet. Så 21.25.17 är en troligare tid som visar mera på min form och kapacitet i dagsläget.
Gled väl in på en 26:e plats officiellt. Men med min tid hade det blivit runt 15-16:e plats. Inte för att det spelar någon som helst roll. 185 startade.
Jag får fortsätta jobba på att försöka övervinna rädslan. Kanske ska jag mala på hårda pass. Intervallpass, tävlingar och hårdare distanspass så jag vänjer mig vid smärtan och tröttheten. Tröttheten flyttas visserligen fram hela tiden i och med att jag blir starkare och uthålligare.
Så nöjd är jag inte riktigt. Tiden är okej. Men det fanns mer brister som jag måste få bort. Nästa tävling var tänkt att bli blodomloppet 5:e juni. Men efter idag så får jag fundera vidare.
Uppvärmningen kändes okej, varken mer eller mindre. Lite väl mycket nervositet kanske för att vara ett motionslopp. Frukosten var på väg upp ett flertal gånger.
Tröja och linne på och så kom startskottet. Pang.
Jag kan inte påstå att det kändes tungt. Men efter någon km kom det en backe som var lte tyngre än de andra. I backen kom också rädslan. Jag blev rädd att jag skulle ta slut. Att jag skulle bli trött. Att jag inte skulle orka köra vidare. Så jag stannade. Stretchade baksidan lite vid sidan om vägen. Fortsatte sedan vidare i högt tempo.
Någon km senare kom nästa tunga backe. I den kom rädslan tillbaka. Så jag stannade igen. Och stretchade baksidan. Och fortsatte ett litet tag senare igen. I högre tempo.
I mål var jag inte slut. Jag hade mycket kvar att ge. Antagligen hade jag kunnat kapa en hel del tid. Men rädslan tog över för mycket. Det har aldrig hänt i tävlingssammanhang tidigare. Och jag hoppas inte det gör det igen. Men jag är väl medveten om att jag behöver psykologiskhjälp i min träning (och i vardagliga livet också för den delen).
Jag kom i mål på 22.45 enligt den officiella kolckan. Men min visade 21.25.17 eftersom jag stannade klockan när jag stannade under loppet. Så 21.25.17 är en troligare tid som visar mera på min form och kapacitet i dagsläget.
Gled väl in på en 26:e plats officiellt. Men med min tid hade det blivit runt 15-16:e plats. Inte för att det spelar någon som helst roll. 185 startade.
Jag får fortsätta jobba på att försöka övervinna rädslan. Kanske ska jag mala på hårda pass. Intervallpass, tävlingar och hårdare distanspass så jag vänjer mig vid smärtan och tröttheten. Tröttheten flyttas visserligen fram hela tiden i och med att jag blir starkare och uthålligare.
Så nöjd är jag inte riktigt. Tiden är okej. Men det fanns mer brister som jag måste få bort. Nästa tävling var tänkt att bli blodomloppet 5:e juni. Men efter idag så får jag fundera vidare.
lördag, maj 12, 2007
Dagarna före
De två senaste dagarna har jag lättat lite på träningen och i stort sätt bara joggat lite. I fredags blev det 6 km (27.39.67) och i dag blev det endast 4 km (18.45.25).
Efter den lite tyngre perioden kändes det som att det behövdes några dagar med lite lugn träning. Men samtidigt hålla igång kroppen innan tävlingen i morgon.
Jag kan inte påstå att det känns bra inför loppet, men det behöver samtidigt inte betyda att det kommer att gå dåligt. Jag hoppas bara att jag slipper en hostattack under loppets gång. För annars kommer det att bli jobbigt.
För övrigt har jag idag tackat nej till att springa Svenska Cupen för klubben (Väsby) i Norrtälje kommande torsdag. (800m). Jag känner att nu när vaderna börjar kännas så pass bra som de gör, så känns det väldigt riskabelt och dumt att börja bansäsongen med en 800m tävling. Jag vill ha några pass i benen där jag kan i lugn och ro vänja benen till hastigheten, spikskorna och underlaget. 6:e juni går eventuellt nästa match. Då är det 1500m som gäller och då kanske jag kan ställa upp. Det känns inte bra att tacka nej nu, men samtidigt så hoppas jag att det ändå är rätt beslut.
Till nästa tävling: 1 dag
Efter den lite tyngre perioden kändes det som att det behövdes några dagar med lite lugn träning. Men samtidigt hålla igång kroppen innan tävlingen i morgon.
Jag kan inte påstå att det känns bra inför loppet, men det behöver samtidigt inte betyda att det kommer att gå dåligt. Jag hoppas bara att jag slipper en hostattack under loppets gång. För annars kommer det att bli jobbigt.
För övrigt har jag idag tackat nej till att springa Svenska Cupen för klubben (Väsby) i Norrtälje kommande torsdag. (800m). Jag känner att nu när vaderna börjar kännas så pass bra som de gör, så känns det väldigt riskabelt och dumt att börja bansäsongen med en 800m tävling. Jag vill ha några pass i benen där jag kan i lugn och ro vänja benen till hastigheten, spikskorna och underlaget. 6:e juni går eventuellt nästa match. Då är det 1500m som gäller och då kanske jag kan ställa upp. Det känns inte bra att tacka nej nu, men samtidigt så hoppas jag att det ändå är rätt beslut.
Till nästa tävling: 1 dag
torsdag, maj 10, 2007
12 raka
Nu är en period med 12 raka pass avklarade. Den här veckan började med ett bra 16km pass (1.08.20.78). Lättare ben än samma pass på söndagen.
Tisdag var det tungt att komma ut på vägarna. Oturligt nog hade jag en motionscykel i lägenheten. Så det blev ett lugnt 20km pass på den (37.23.16). Nu är motionscykeln borta så det är bara att palla sig ut längs de ödsliga gatorna nästa gång. D.v.s. i morgon kväll.
I går blev det ett bra pass tillsammans med Janne. 5x250m backe med 2'30'' vila.
(51.57/51.41/52.71/52.14/53.67). Tiderna är betydligt sämre än senast. Men samtidigt var det slutet på en lång period med pass, samt jag körde tre lopp mer än senast.
Är inte helt nöjd med passet, men det får duga. Andningen kändes bra. Lade sig snabbt efter avslutad intervall. Men mjölksyran kom snabbt på de sista loppen.
Uppvärmning 3km och nerjogg 2km.
Det var sista passet med backintervaller. Nu är det dags att ta steget vidare. Steget ut på banorna. 200:ingar. Första passet nästa vecka. Med gympaskor. För att vänja vaderna lite innan spikskorna åker på.
Och så idag. Äntligen lite vila. Aktiv vila kanske man ska säga. Lång arbetsdag. Bärande av 18 tunga kartonger med kakel och ett punkteringsbyte. Men nu. Nu är det benen på soffbordet. I några minuter till i alla fall.
Till nästa tävling: 3 dagar
Tisdag var det tungt att komma ut på vägarna. Oturligt nog hade jag en motionscykel i lägenheten. Så det blev ett lugnt 20km pass på den (37.23.16). Nu är motionscykeln borta så det är bara att palla sig ut längs de ödsliga gatorna nästa gång. D.v.s. i morgon kväll.
I går blev det ett bra pass tillsammans med Janne. 5x250m backe med 2'30'' vila.
(51.57/51.41/52.71/52.14/53.67). Tiderna är betydligt sämre än senast. Men samtidigt var det slutet på en lång period med pass, samt jag körde tre lopp mer än senast.
Är inte helt nöjd med passet, men det får duga. Andningen kändes bra. Lade sig snabbt efter avslutad intervall. Men mjölksyran kom snabbt på de sista loppen.
Uppvärmning 3km och nerjogg 2km.
Det var sista passet med backintervaller. Nu är det dags att ta steget vidare. Steget ut på banorna. 200:ingar. Första passet nästa vecka. Med gympaskor. För att vänja vaderna lite innan spikskorna åker på.
Och så idag. Äntligen lite vila. Aktiv vila kanske man ska säga. Lång arbetsdag. Bärande av 18 tunga kartonger med kakel och ett punkteringsbyte. Men nu. Nu är det benen på soffbordet. I några minuter till i alla fall.
Till nästa tävling: 3 dagar
söndag, maj 06, 2007
Vecka 18 - 75 km - 7 pass
Kunde avsluta veckan med två relativt bra pass.
Igår blev det 4,5km uppvärming innan jag körde 6x70/20 (ca. 400m). Och avslutade med 4km nerjogg.
Passet i sig kändes helt okej. Skönt väder och pigga ben. Det kändes som att det var ett välbehövligt intervallpass. Det är dags nu att få lite mera fart i benen. Snabbare lopp. Snart är det dags att stiga ut på banan. Och dra på sig spikskorna. Men innan dess är det ett backpass kvar.
Dagens pass var ett av de tyngre. 15km (1.07.17.65). Riktigt tunga ben och kropp i allmänhet.
Totalt blev det alltså 7 pass den här veckan. 75 km och då räknar jag inte med cykelpassets kilometerantal.
Nästa vecka är det tänkt att det ska bli 95km på 6 pass. Varav ett pass är tävling (söndag) och ett intervallpass (backe-onsdag).
Hoppas bara att allt slem kan försvinna ur halsen snart. Ibland är det ett ganska störande moment under passen. Och det kan bli jobbigt under tävligsfart.
Igår blev det 4,5km uppvärming innan jag körde 6x70/20 (ca. 400m). Och avslutade med 4km nerjogg.
Passet i sig kändes helt okej. Skönt väder och pigga ben. Det kändes som att det var ett välbehövligt intervallpass. Det är dags nu att få lite mera fart i benen. Snabbare lopp. Snart är det dags att stiga ut på banan. Och dra på sig spikskorna. Men innan dess är det ett backpass kvar.
Dagens pass var ett av de tyngre. 15km (1.07.17.65). Riktigt tunga ben och kropp i allmänhet.
Totalt blev det alltså 7 pass den här veckan. 75 km och då räknar jag inte med cykelpassets kilometerantal.
Nästa vecka är det tänkt att det ska bli 95km på 6 pass. Varav ett pass är tävling (söndag) och ett intervallpass (backe-onsdag).
Hoppas bara att allt slem kan försvinna ur halsen snart. Ibland är det ett ganska störande moment under passen. Och det kan bli jobbigt under tävligsfart.
fredag, maj 04, 2007
En ny sväng växer fram
Har börjat utforska lite nya områden här omkring. Har hittat ett nytt spår. Som är riktigt roligt. Inte ett vanligt elljusspår, utan ett spår som på något sätt ligger närmare naturen. Mycket krokiga vägar och svängar. Fast ändå på bra vägar.
Det blir nog flera rundor ute i det där spåret under sommaren. Så länge det är ljust ute. Idag blev det i alla fall 15km (1.11.24.12). Och det börjar kännas lite bättre i kroppen. Får hoppas det kan fortsätta göra det nu.
Till nästa tävling: 8 dagar
Det blir nog flera rundor ute i det där spåret under sommaren. Så länge det är ljust ute. Idag blev det i alla fall 15km (1.11.24.12). Och det börjar kännas lite bättre i kroppen. Får hoppas det kan fortsätta göra det nu.
Till nästa tävling: 8 dagar
torsdag, maj 03, 2007
1.40/km
Idag var det vilodag. Men efter en hyfsat peppande kommentar så blev det ett litet cykelpass ändå. 20 km på 33.12.42 (17.12.55/15.59.87) på motionscykeln.
Vet inte riktigt om det är snabbt. Bra. Eller hur man ska tolka känslan i ben och lungor under ett cykelpass. Men lite träning var det nog allt.
Vet inte riktigt om det är snabbt. Bra. Eller hur man ska tolka känslan i ben och lungor under ett cykelpass. Men lite träning var det nog allt.
onsdag, maj 02, 2007
Något måste göras
Det går fortsatt segt med träningen. Ingen direkt rytm i löpningen. Tunga ben. Tunga lungor. Det vill helt enkelt inte stämma.
Det blev 12 km (54.26.64) igår. På lite nya ägar. Lite nya skogsrundor. Men med samma sega ben.
Idag skulle det bli backintervaller. Men slutade med 10 km (41.48.26). Motivationen för backe fanns helt enkelt inte. Varken för Janne eller mig. Så det blev lite distans i hyggligt tempo.
Men någonting måste göras. Jag känner bara mer och mer rädsla för att bli trött. Jag fegar under distanspassen. Kör långsamare än tänkt. Hittar på ursäkter när det börjar bli jobbigt. Knyta om skor. Stretcha.
Det knyter sig någonstans inom mig när det är dags för intervaller. Tusingar. Backe 70/20. Bana. Vad det nu är.
Extra jobbigt blir det där Janne är med. Eftersom jag vet att han är mycket bättre än mig.
Jag vet inte riktigt varför det blir så. Men jag antar att det är rädslan för att inte orka. Att välja den enklaste vägen. Den lätta. Och att få stryk av Janne varje varje lopp. Och det gör mig inte direkt bättre. Jag blir inte bättre av att bara springa 12-15km sex gånger i veckan. Jag måste verkligen köra mina intervallpass. Det är dem som gör skillnaden.
Jag antar att det enda som finns att göra är att forcera igenom rädslan. Köra på. Bli trött. Bli helt slut. Tävla. Gång på gång. Tills det inte längre är något problem. Tills det inte längre är något speciellt.
Nästa tävling: 10 dagar
Det blev 12 km (54.26.64) igår. På lite nya ägar. Lite nya skogsrundor. Men med samma sega ben.
Idag skulle det bli backintervaller. Men slutade med 10 km (41.48.26). Motivationen för backe fanns helt enkelt inte. Varken för Janne eller mig. Så det blev lite distans i hyggligt tempo.
Men någonting måste göras. Jag känner bara mer och mer rädsla för att bli trött. Jag fegar under distanspassen. Kör långsamare än tänkt. Hittar på ursäkter när det börjar bli jobbigt. Knyta om skor. Stretcha.
Det knyter sig någonstans inom mig när det är dags för intervaller. Tusingar. Backe 70/20. Bana. Vad det nu är.
Extra jobbigt blir det där Janne är med. Eftersom jag vet att han är mycket bättre än mig.
Jag vet inte riktigt varför det blir så. Men jag antar att det är rädslan för att inte orka. Att välja den enklaste vägen. Den lätta. Och att få stryk av Janne varje varje lopp. Och det gör mig inte direkt bättre. Jag blir inte bättre av att bara springa 12-15km sex gånger i veckan. Jag måste verkligen köra mina intervallpass. Det är dem som gör skillnaden.
Jag antar att det enda som finns att göra är att forcera igenom rädslan. Köra på. Bli trött. Bli helt slut. Tävla. Gång på gång. Tills det inte längre är något problem. Tills det inte längre är något speciellt.
Nästa tävling: 10 dagar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
