Ett fint, långt och kontrollerat pass

Hade önskat att köra ett intervallpass på måndag eller tisdag den här veckan. Men efter lite tidsbrist de dagarna så fick det bli onsdag. Jag hoppas jag hinner återhämta mig lagom till tävlingen på lördag eftermiddag. Men med lugn jogg i morgon och vilodag/resdag på fredag så borde det gå bra. Sträckan ser just nu ut att bli 4.6km lång bara så det är bara att ösa på.

I måndags fick jag sällskap av Janne under ett 15km pass och i tisdags blev det 15km till, dock utan sällskap. Båda passen kändes helt okej.

Idag då. Ursprungsplanen var 5000-4000-3000-2000-1000 med 500m joggvila. Farterna var tänkta till 4.00-3.55-3.50-3.45-3.30. Men det var där det ändrades. Eftersom det snart är tävlingsdags så valde jag att dra ner lite på farten så jag inte drog på mig syra på sista tusingen samt skulle slippa slita. Och jag lyckades.

4.08-fart på första 5km och 4.05-fart på 4km. Kändes hur lugnt som helst. 3km gick i 3.59-fart och även det flöt på hur lätt som helst. 2km i 3.53-fart och den avslutande tusingen sträckte jag ut stegen lite och kom in på 3.44.

Hela passet kändes skönt och kontrollerat samtidigt som det blev en bra genomkörare på totalt 24km. Nästan överraskande bra. Förhoppningsvis kanske det börja släppa nu, då det varit segt i löpningen sen maran i slutet på maj.

Midnattsloppet 2011

Jag är inte gjord för att tävla. Jag klarar inte av det. Redan när jag vaknar på morgonen så låser sig kroppen. Och huvudet. Jag blir så nervös att jag inte kan hålla kvar maten i magen. Varje gång jag försöker äta något så kräks jag upp det en liten stund senare. Och allt det utan någon egentligen press utifrån. Men med dessto mer press från mig själv.

I vilket fall som helst så stod jag till slut i den där startfållan på Ringvägen. Och som vanligt i dessa lopp så ska man vara där så pass tidigt att man hinner bli kall och stel både en och två gånger innan starten går.

Första km blev trång. Svårt att ta sig fram och hitta något slags flyt i löpningen. 4.03 på den och det var inte alls det jag hoppats på. På andra och tredje km började det spricka upplite och jag fick fart på benen. 3.42 och 3.39. Tredje km bjöd på löpning på kullersten vilket inte var det roligaste underlaget.

I slutet på fjärde km började stigningen upp till kyrkan. Och den fortsatte en bit in på den femte. Så plötsligt var km tiderna uppe på 3.55 och 4.11. Jag började tänka att det var kört och att jag inte ens skulle ta mig under 40'.

Men väl uppe på toppen så blev jag piggare. Backen slet inte alls så mycket som jag trodde och jag kunde snabbat hitta tillbaka till flytet. 3.39 och 3.44 på sjätte och sjunde. Plockade placeringar hela tiden. Även om det egentligen är rätt oviktigt.

Jag kände mig rätt pigg fortfarande och tänkte att de tre sista km skulle kunna gå rätt snabbt ändå. Men så plötsligt. Där framme tornade ytterligare att as till backe upp. Jag var verkligen inte beredd på den. 3.57 på åttonde och återigen 4.11 på klättringen. Det här var verkligen inte bra. Och just där insåg jag att jag inte hade en chans på låga 38' idag.

Efter backen var det bara att köra. 3.38 på sista med en ordentlig fartökning och fint steg hela det långa upploppet. Inte helt slut i mål. Vilket egentligen aldrig är roligt att vara. Så visst finns det mer att ta. Men kanske är det främst det psykologiska jag borde jobba med. Att våga bli trött. Att våga pressa mig. Att tro på mig själv och min förmåga. För visst fan är jag god för 38' på milen i dagsläget. Det är jag övertygad om.

Nu blev det officiella resultatet 39.07 men jag vill någonstans ha 38.43 i stället för det var tiden på 10km. Garmin visade 10.12km i mål så jag i såna fall kan dra av 26''.

En bra genomkörare blev det i alla fall och med en insikt om att just Midnattsloppet inte direkt är gjord för att springa snabbt. Kan det kanske vara en tanke att flytta fram till startgrupp 1B nästa år? Borde vara lättare första km då. Nu är det bara fortsätta träna på och kolla vad jag gör för fel. För känslan är att jag borde springa snabbare på milen efter alla träningstimmar och intervaller jag malt. Men tydligen är så inte fallet.

Obefintlig form

Steg upp i morse och kände ingenting i knät. Inte ovanligt eftersom jag aldrig brukar känna något när passen väl är avslutade. Men tanken var att försöka gå igång kroppen lite på morgonen så allt inte är så stelt när jag väl drar iväg.

Efter lite frukost så drog jag på mig skorna, den här gången lättare skor utan de nya iläggsulorna. Tänkte att uppvärmningen skulle få avgöra om det blev lugn distans eller intervaller. Efter 5km värmning så kände jag ingenting i knät så det var bara att ställa in klockan och köra iväg.

Målet var 15x200m med 30'' ståvila på grusväg, men jag pallade bara 10st idag. Formen är verkligen kass just nu.

Första loppet gick på 32'', kanske lite för fort. De resterande låg mellan 35'' och 40'' och jag var riktigt trött. Dock utan känningar i knät.

Men 2km i farter mellan 2.55/km och 3.19/km får vara okej. Skönt med lite överfart igen och dessutom utan känningar i knät.

Så under nerjoggen funderade jag lite på vad det beror på. Kanske att jag körde i skor utan de nya iläggen och med mindre stötdämpning. Eller att jag masserade senan längd utsida lår ordentligt igår kväll. Kanske för att jag tog en diklofinak tablett igår kväll. Eller så var det helt enkelt en bra dag där det gick i lite högre farter, fast samtidigt var det 5km uppvämning i lugn fart och nerjogg i lugn fart utan känningar.

I vilket fall som helst, väldigt skönt och positiv känsla. Även om formen verkar vara obefintlig i dagsläget. 10 st 200:ingar i de farterna ska inte vara några problem alls egentligen. Men jag antar att man ska vara nöjd med att inte ha ont.

Inte alls under kontroll

Knäproblemen var helt borta. Och jag började se fram emot en fin höst med ett bra Midnattslopp och en ännu bättre halvmara. Och kanske ytterligare någon tävling senare under året. Men sen åkte jag till norrland. Och där brakade helvetet löst. Ungefär.

Tanken var att jag skulle slipa på formen under de knappa två veckorna här uppe. Fokucera på träningen och köra på riktigt bra för att närma mig 38' gränsen på Midnattsloppet. De tankarna slogs bort drastiskt när vi passerade Ö-vik.

Utan att gå in på detaljer så blev Flickan från landet i norr´s pappa allvarligt sjuk och alla de fyra döttrarna vakade vid hans sida dag och natt. De timmarna hon var hemma vakade jag över henne och fick trösta. Låg vaken på nätterna för att lyssna om hon grät eller sov. Dagarna gick och han blev snabbt sämre. Fyra dagar senare somnade han in för gott.

Med andra ord blev det väldigt svårt att tänka på träningen. Egentligen kändes det väl som att i det läget spelar det väl ingen roll om man är i form eller inte. Livet i sig spelar lite mera roll. Man får ett helt annat perspektiv. Men de följande dagarna var väldigt känslomässigt utmattande.

Rent träningsmässigt har jag fått till några pass. Men redan under det andra distanspasset så började knät kännas igen. Efter det har det bara blivit värre, men det går att springa med det. Förutom ett intervallpass där hela benet höll på att vika sig under den avslutande 5' intervallen. Så planen är att köra på lite lugnare för att upprätthålla formen (ja, den dåliga formen jag verkar vara i...) fram till Midnattsloppet. Sen får jag se hur det känns innan start samt hur resterande tid av säsongen ser ut.

Känslan just nu är att det känns mindre i knät vid högre hastigheter. Och det kanske bådar gott inför en tävling. Men det kanske bara är inbildning. I morgon väntar lite 200-ingar på grusväg. Och ikväll väntar lite antiinflamatoriskt och massage på utisda av lår och en förbannat massa stretching. Lagom roligt. Och smärtsamt. Men någon måste ju göra det också. Håll tummarna.

Under kontroll

Kanske några ord om de senaste veckorna. Foten känns bara bättre och bättre och distanserna blir längre och längre. Så egentligen skulle man kunna säga att allt var som det skulle. Men ser man i träningsdagboken så är det dessvärre inte så. Under veckan som gick fick jag ihop de 91km som programmet sa åt mig att göra, men det var bara genom distanspass. Inga snabbare lopp, vare sig de 2x800-600-400-200 som jag skulle eller de 16km tempo jag hade tänkt.

Missen sitter dock inte i fotproblemen, vilket är bra. Utan mera i ett knä. Fick i måndags en lätt ömhet i utsidan av vänster knä och misstänkte direkt löparknä. Men jag har kunnat springa vidare. I tisdags och under passet med Janne i Avesta i onsdags högg det till i knät vid 5-6km med gick br asen.

I torsdags var det bara lite "tjockt" och efter en vilodag i fredags så har de sista två passen, varav knappa 21km i dag gått över förväntan. Tungt med relativt problemfritt.

Så jag hoppas jag med hjälp av speciell stretching och lite extra benstyrka i form av utfallssteg och enbensböj kunnat hantera knät. Dock har jag inte vågat köra på snabbare i form av långa eller korta intervaller. Vilket kanske så här i efterhand var klokt.

Nu packar jag mina väskor, drar förbi "Mamma Mia" och åker sedan upp till norrland och Robertsfors i morgon. För att leta efter formen. Någonstans måste det vara och jag har 18 dagar på mig hitta den.

Aldrig nöjd

Ibland undrar jag vad jag har för krav på mig själv egentligen. Jag blir aldrig riktigt nöjd med mina pass. För någon månad sedan sprang jag min första mara. 3.11.25 kom jag in på. Efter att ha ett första mål på 3.30. Riktigt bra enligt många. Inte alls godkänt enligt mig.

Idag drog jag av 5km snabbdistans efter att i flera veckor knappt kunnat springa på grund av en hälsporre. 5km i 3.43-fart. Men jag är inte alls nöjd med passet. Jag ska fan kunna springa betydligt snabbare.

Sådär är det jämt. Pass efter pass. Tävling efter tävling. Och visst är det bra att ha krav på sig själv. Att vilja höja sig och utvecklas. Men någon gång måste man kanske stanna upp och känna sig nöjd också.

Jag vet inte vad det beror på. Jag har alltid haft enorma krav på mig själv. Inte bara när det gäller löpning, utan även i förhållanden och arbete. Överallt. Men nu är det en träningsblogg och då pratar vi om det.

Jag får försöka hitta något pass som jag är riktigt nöjd med. Som efter Spring Cross i våras, då var jag faktiskt nöjd. Jag hade inte kunnat göra mer och det jag gjorde imponerade på andra och jag blev nöjd med min prestation. Så kanske är det där skon klämmer. Jag måste känna att jag gett allt. Att det inte finns ett förbannat skit kvar att krama ur benen och kroppen. Det är bara då jag är nöjd. Det är svårt det där.

Full fart igen

Efter att ha fått slita en hel del pass så känns det nu som att formen börjar komma tillbaka. För en vecka sedan fick jag slita varenda steg jag tog. Kroppen var tung. Andningen var tung. Löpningen var tung.

Efter tre veckor med uppstart och långsamt ökande distans och fart så var jag nu redo att köra som vanligt. Så jag började på måndagen. Långa intervaller. 2x2000-3000-2000 med 500m joggvila och 1000m seriejoggvila. Hade kanske inte så stora förhoppningar, men en serie i 4.10-fart skulle jag väl fixa.

Två timmar senare satt jag i omklädningsrummet. Relativt överraskad och nöjd. Jag fixade två serier och kunde få ner farten på de sista intervallerna till 4.02/km. Och jag behövde inte slita speciellt mycket.

Idag var det planerat 2x800/600/400/200 med 1' vila och 2' serievila. Men efter rådfrågande av Janne så beslutade vi att jag skulle ta det lite lugnt med intervallerna och köra lite snabbdistans i stället. Sagt och gjort. 5km i 3.50-fart tänkte jag.

Efter 4km uppvärmning drog jag iväg på bandet. 3.56 på första. Inga konstigheter. 3.51 på andra. Fortfarande lugnt. Höjde farten lite. 3.46 på tredje. Kändes bra. Chansade lite och drog på lite på fjärde. 3.41 på den och det var fortfarande inga problem. Så då var det egentligen bara att dra på ordentligt sista km. 3.23 på den och jag ska väl vara ärlig att jag pressade på rätt bra på slutet.

18.37.54 stannade klockan på och det är väl sådär. Jag blir visst aldrig nöjd.

Lite mara-filmer

18km in i loppet.

Ca. 9.25 in i klippet dyker jag upp i vit keps och kul/blått linne med vit tröja under. Det ser lätt ut, men det ser också långsamt ut. Det är vid 18km ungeför. Strax innan Janne står med första gelpåsen som jag får ta med mig ut på gärdet. Janne dock, han vile inte springa med.

Strax innan målgång.

Här kommer jag fram till Borgen. Stockholms stadion. Efter ca. 9.50 kommer jag in i bild. Lätt haltande. Fortfarande ser det långsamt ut. Och det känns inte bättre av att se den äldre halvdöda gubben några steg framför mig. Men jag vill tro att jag flög förbi honom på upploppet.

Igång igen.

Det har varit en tung tid. Nästan en månad sedan jag skrev något om träningen och det kan egentligen bara betyda två skaker. Antingen att det har avrit så mycket träning så ork och tid inte räckt till. Eller att det inte bedrivits speciellt mycket träning.

Dessvärre gäller det alternativ nummer två. Efter maran var det dags att ta tag ordentligt i den där hälsporren. Jag gick ut hårt med motionscykel, men det är svårt att motivera sig en längre tid med cykling. Efter drygt en vecka så föll det bort och jag skrt fullständigt i att träna.

Jag gjorde styrkeövningar för foten och jag har avlastat den. Till slut fick jag också nya ilägg i skorna. Direkt efter att jag kommit hem från Anatomic vid Råsunda så gav jag mig ut. Och det kändes fantastiskt. Känslan att få springa.

Det som gjorde det mindre fantastiskt var att jag var helt slut efter 3km jogg. Och jag insåg att den formen jag byggt upp inför maran var som bortblåst efter tre veckors löpvila. Men skam den som ger sig. Det borde ändå gå snabbt att komma tillbaka till den formen.

Så senaste veckan har jag ökat på distansen. 3km blev 5km. 5km blev till 8km och 8km blev till 10km och 11km. Och det är lite där jag är nu. Passen ligger runt 10-11km och ibland kan det till och med gå lite snabbare. Som idag. 9.53km på fina 40.11. Ett snitt på 4.13/km. Och ett "pers" på den klassiska "rälsen-svängen" med 1'37''. Skumt. Men bra.

Så jag fortsätter kämpa på. Formen kommer nog tillbaka om några dagar. Ska fortsätta med distanspass veckan ut innan jag i början på nästa vecka hoppas på lite längre intervaller. Foten är inte 100% ännu, men det går fortsatt framåt. Mycket bra. Eller som Svennis skulle sagt: "Möcke bra!"

Cykelintervaller

Fortfarande inga löpsteg tagna. Men det känns okej ändå. Idag fick jag i alla fall jobba ordentligt. Hade fått ordern om ett intervallpass på cykeln. 4x4' med 2' cykelvila mellan. Tänkte innan att det inte skulle vara allt för tungt. Men kanske jämförde jag för mycket med samma pass springandes, och då är det inte ett direkt skräckinjagande pass.

Men nu satt jag där på cykeln inne på gymet. 10km uppvärmning. Och så iväg. Och satan vad jag fick slita på slutet. Men det var fruktansvärt skönt att få upp pulsen ordentligt och till och med känna lite syra i benen mot slutet. Det var på tiden.

Vad gäller foten och den där förbannade hälsporren så blir det cykel ett tag till. Foten känns bättre och bättre och egentligen skulle jag kunna gå ut och prova jogga lite lugnt. Men jag vill inte chansa ännu och slå upp någonting som verkar läka bra.

Så jag får hålla mig ett tag till. Även om sugen börjar komma att få gå ut i skogen och köra i värmen. Men den som väntar på något gott...

Bike-time

Efter att ha reflekterat några dagar så har det egentligen inte hänt allt för mycket. Inte rent fysiskt i alla fall. Men redan dagen efter maran så ville jag ut springa. Jag ville fara fram längs vägarna och känna pulsen höjas och svetten rinna. Jag tror att jag någonstans kände stor revanchlust. Det fanns så mycket mer att ge. Det fanns så mycket bättre förutsättningar. Konstigt nog har jag samtidigt känslan av att en debut på 3.11 ändå är okej.

I vilket fall som helst. Det tog ända till tisdagen innan jag drog på mig skorna för att dra ut i skogen. Men det gick inte. Inte längre än 3km totalt. Hälsporren gjorde så förbannat ont så det inte gick att springa. Inte ens haltande. Så jag antar vad som väntar nu. Cykeljäveln. Bike-time.

Cyklade 20km på motionscykeln idag. Skönt att känna lite trötthet igen. Har lagt upp lite program kommande två veckor. Med lugna cykelpass, långpass och intervaller. Allt ridandes på den där cykeljäveln. Så får vi hoppas att hälen läker snabbt. Jag har inte tid att vila nu. Jag är i form. Bra form. Här måste malas km. Löpandes.

Maratondebuten

Sitter nu i soffan. Rejält ont under vänster fot. Rejäla blodblåsor på tårna på vänster fot. Antagligen från en lite annorlunda haltande fotisättning. Att jag skulle få ont under loppet visste jag, och det höll ungeför 10km innan smärtan kom. Men jag ska absolut inte skylla tiden på att jag hade ont, men kommande veckor bör jag kolla upp det ordentligt.

Till loppet då. Jag var inte direkt nervös innan. Hade ju inget att jämföra med, så det var bara att köra. Efter fyra km kom jag i fatt de där 3.15 farthållarna. Men jag vet inte hur det blev, men plötsligt så var jag förbi dem och iväg. Första milen passerades precis under 45'. Lagom bra fart och pigga ben.

In på andra milen. Den borde inte heller vara några problem. Janne stod innan utlöpningen på gärdet och jag fick en kort pratstund och en påse gel. Perfekt. Bara rulla ut på gärdet. De kommande km var visserligen lätta även de, men rent mentalt var svängen ute på Djurgården inte rolig någonstans. Lättnad när jag åter såg Janne i kurvan efter djurgårdsbron. Han tyckte jag såg oförskämt pigg ut och gav mig en påse gel till.

Väntade nu bara att jag skulle ta slut. Att benen inte riktigt skulle orka hålla 4.30-tempo ytterligare en mil. Men jag ville samtidigt inte sänka farten. För tänk om. Tänk om jag skulle orka.

Jag rullade vidare. Västerbron andra gången. Och repekten för den var enorm. Det har man läst att man ska ha. Men så plötsligt var jag uppe. Passerade en dröm slitna löpare och kände mig allt starkare. En tid närmare 3.10 var fan inte omöjlig.

37km. Vätskekontroll igen och Janne igen. Några uppmuntrande ord och gelerbjudande som jag dock tackade nej till. Här skulle det inte behövas något mer. Jag hade en skvätt kvar av den jag hade i handen och det var bara fem km kvar. Det är ingenting.

38km och jag drar i mig sista gelen. Lite vatten. Och km senare stumnar jag rejält. Vet inte riktigt vad som händer där. Men jag maler ändå på och lyckas hålla uppe tempot bra ändå. Och plötsligt. Borgen syns där framme och det återstår bara 1500m. Hur många 1500m lopp har jag inte sprungit i mina dar? Det är jättekort.

Jag höjer tempot igen. Passerar ytterligare en drös löpare. Plötsligt inne på stadion. Djurgårdens hem. Och jag drar på en fin 200m spurt. Passerar folk i hela kurvan. Känns kontrollerat och bra. Stannar till och stoppar klockan på 3.11.25.

Lite surt att inte gå under 3.10. Det är absolut ingen omöjlighet. Men nu vet jag hur det är att springa ett maraton. Nu är det gjort. Och det var inte alls så jobbigt som jag var rädd för. Sen hade det kanske inte gått så fint och lätt utan Jannes stöd och hjälp. Enormt stort tack för det brorsan.

3.11.25. Det är perset alltså. Får se om det blir fler maraton i framtiden. Kanske. Kanske inte. Nu är det lite rehab som gäller i alla fall så får vi se hur resten av säsongen ser ut efter det.

Hade riktigt fina och jämna splittider i alla fall, så det känns som att jag lade upp loppet riktigt bra. 22.12-22.32-22.09-22.24-22.45-22.40-23.15-22.57.

Split Tid Diff min/km km/h Plac.
5K 22.21 22.21 04.29 13.43 1116
10K 44.53 22.32 04.31 13.31 1063
15K 1.07.02 22.09 04.26 13.55 1028
20K 1.29.26 22.24 04.29 13.39 1011
21.1K 1.34.25 04.59 04.32 13.25 1007
25K 1.52.11 17.46 04.34 13.17 962
30K 2.14.51 22.40 04.32 13.24 911
35K 2.38.06 23.15 04.39 12.90 839
40K 3.01.03 22.57 04.36 13.07 759
Mål 3.11.25 10.22 04.44 12.71 747

Då var det dags

Så var det äntligen dags. Någonstans längst inne finns det lite längtan. Men samtidigt är jag snuskigt nervös och rädd. Det kommer att bli tungt. Ingen tvivel om den saken. Och det ska vara jobbigt att springa. Inte minst på tävling.

Men nu är det marathon det gäller. En tävling och distans jag aldrig sprungit förr. Och just därför, så har jag ingenting att jämföra med. Jag har ingen som helst aning om vad jag kan prestera eller klara av.

Dessvärre kommer mina tävlingsnerver in också. De får man inte glömma. Träningstider är en sak. Tävlingsresultat en annan. Så har det alltid varit.
Nu har jag senaste veckan försökt ladda. Allt efter vad folk på foum och tidigare löpare har rekomenderat. Pasta, sömn och lätta joggpass. Precis som sig bör. Hurvida det ger resultat vet jag inte.

Kläder är framtagna. Det ända som inte är klart är skovalet. Ett par lite tyngre, men bättre dämpade Asics 2150 eller lite lättare Asics DS trainer. Är egentligen lite mer sugen på den lättare, men jag får sova på saken.

Och så vad gäller sluttiden. Någon sa 3.03.30. Samma person sa också att jag inte skulle tro på den. Vilket stämmer. Jag är mera inne på 3.15-3.20. Vilket jag skulle bli nöjd med på min första mara. Kanske ska jag hålla koll på 3.15-farthållarna. Försöka hänga med så länge det går. Kanske kör jag mitt eget race och bara kör på känsla. Risken är bara att jag lätt studsar runt första milen på 42' och sen får sota ordentligt för det på tredje milen. Det är inte lätt när man varit medeldistansare.

Hur som. En mara gäller i morgon. Det ska bli spännande. Får hoppas vi slipper regnet och får se lite sol. Lite, inte för mycket. Lycka till allihopa. Nu kör vi.

Sista kvalitetspasset

Sista hårda passet är avklarat. Igår fick jag sällskap av Janne och vi drog upp till Slingan, den klassiska barndomsskogen där antagligen flera miljoner varv har körts genom åren.

Tanken var någon typ av snabbare lopp, utan att egentligen ligga ner och kräkas efterår. Och inte heller något som går att jämföra och analysera tider på. Dvs, ingen känd backe eller något på bana. Nu slutade det med 70/20 lopp.

Hann väl mellan 391 och 330m på sex lopp. Hyfsad plan skogsstig, bara en liten kortare backe mitt på. Däremot var det duktigt med motvind åt ena hållet. Fick slita ordentligt på sista och fegade sen ur. Planen var åtta lopp, men jag gav upp lite väl lätt och stannade som sagt efter sex stycken.

Nu återstår det bara tre träningspass till, möjligtvis bara två stycken, beroende på hur det blir med arbete på fredagen. En 10km runda i morgon, men kanske en snabbare avslutning sista 1-2km om det känns som det ska. Sen vila på tisdag och en kort runda på 4-6km på onsdag.

Sen ska toppformen vara där. Jag har ont när jag springer, men det ska inte ursäkta någon ev. dålig tid på lördag. Vad som däremot händer efter maran, det återstår att se. Det finns en hel del i kroppen som behöver kollas upp. Ordentligt.

Äntligen lite flyt

Efter över en vecka med orytmiska pass och kanstigt steg så var det igår dags för det sista längre passet innan dagen D. 24km avverkades i skogarna bakom husknuten. Hade en tanke på att verkligen försöka hålla nere tempot till riktigt lugn jogg. Strax under 5.00 fart vill säga. Det gick. I ungefär en km.

Sen var jag nere på 4.30-fart. Sen gick det verkligen upp och ner. En km runt 4.50 för att sedan öka lite och hamna på 4.30. Oj, då gick det för snabbt igen så tempot sänktes och hamnade på 4.50 igen. Och så fortsatte det. Inte direkt omtimalt om man ska träna in en viss fart, men det kändes lätt i alla fall. Och bäst av allt. Jag kändes tytm igen. Jag kände flyt i löpningen.

Till slut hamnade snittet på 4.36/km. Kanske en tänkbar marafart? Det är åtta dagar kvar nu. Och jag vet fortfarande inte vilken fart jag ska hålla. Hänga på 3.30 farthållarna eller 3.15 farthållarna? Eller ska jag bara köra mitt eget race och försöka hålla runt 4.40/km? Mycket att fundera på de här sista dagarna. Tur är i alla fall att flytet kom tillbaka.

Borttappad känsla

Två veckor kvar. Det är inte mycket. Och jag önskar så innerligt att jag var redo för det som komma skall. Men det är jag inte. Inte på långa vägar. Löpningen den senaste veckan har varit tung. Kantig. Orytmisk. Och suget har inte alls funnit där.

Försökte mig på lite längre intervaller inne på bandet i onsdags. 2x3000+2x2000+2x1000 med 500m joggvila mellan. Lutningen på 1%. Fick slita ordentligt redan på 3000:ingarna och inte blev det bättre.

Senare i veckan försökte jag väcka benen med lite backintervaller. Gick inte heller speciellt bra. Själva backloppen flöt på helt okej. Det var ingen mördarbacke, men sista 30-40m kom syran i alla fall, och hur konstigt det än låter så är det i alla fall bra.

Hade ett 17km pass kvar den här veckan, men jag valde att dela upp passet i två kortare i stället. För att slippa ta en vilodag till utan i stället, utan att slita mer på kroppen, försöka hitta kontiuniteten och rytmen i löpningen i stället. Får hoppas det går snabbt.

Kommande två veckor blir det mer nedtrappning. Ett lite längre pass och två backpass är väl det som är kvar att kämpa med. Resten består bara av lugna lätta distanspass för att hålla muskler och leder i rullning.

Spring Cross 2011

Timmarna innan en tävling funderar jag verkligen på om det egentligen är värt att tävla. Jag mår så svinigt jävla dåligt. Tre toabesök innan klockan slagt 09.00. Gröt som ständigt är på väg upp. En nervositet som inte är från denna värld. Jag har verkligen inga tävlingsnerver.

Efter att ha letat ursäkter för att åka hem igen från tävlingsplatsen så stod jag ändå där på startlinjen kl. 13.50. 11.8km skulle avverkas och jag hade satt 50' som gräns för att bli nöjd. Ett km snitt på ca. 4.10 alltså.

Pang! Startskottet gick och jag, iklädd fotbollsshorts och fladdrig långärmad tröja stack iväg. Allt för att göra tävlingsmomentet mer avslappnat. Jo visst att det fungerade.

3.50 på första km som dessutom innehöll en riktigt mördarbacke. Gick jag ut för hårt nu? 3.59 på andra. Och jag funderade hur loppet skulle springas. Fortsätta så här för att se hur länge det håller, eller dra ner farten lite och hålla de uppsatta 4.10? Jag valde alternativ ett. Ibland måste man chansa.

3.42 och 3.48 på de följande. Jag plockade fler och fler. Två km kvar till varvning. 4.12 på femte. Lång seg stigning och brant nerför utan att kunna vila. Tog det stopp nu? Sjätte km på 3.53 och jag passerade varvningen på ca. 23.40, en tid som senare skulle visa sig ge en femte plats i 6km klassen.

Strax före varvning funderade jag på att bryta. Rädslan för att bli trött kom över mig som så många gånger förr. Men så fick jag lite extra energi och slog bort tankarna. 6km kvar. Kämpa Matte!

4.12 och 4.06. Mördarbacken igen och tunga steg nu. Men jag bet ihop och sträckte ut steget när det planade ut och blev lättlöpt igen. Lyckades även plocka två placeringar. 3.54 och 4.03. Målet är nära nu. Bara en brutal stigning kvar och en 10km passering på ca. 39.40. Betydligt bättre än jag trott innan och målet på 50' kändes hyfsat säkert nu. De jag passerade i början på varvet kom förbi men jag tog rygg och försökte hänga med dem.

4.20 på näst sista km. Riktigt segt i stigningen. Nu var det bara 850m kvar till målet och det var bara att trycka påå. Tyvärr var jag tvungen att släppa ifrån mig de tre jag tagit rygg på sedan varvningen. Jag hade inte mer att ge.

3.21 på de sista 851m och ett hyfsat klipp i spurten på upploppet. Måste säga att sluttiden på 47.25 är riktigt tillfredställande och en fin 10:e plats av ca. 750 startande. 4.00/km i snitt i en rätt kuperad och tunglöpt terräng får anses som godkänt. Kanske mer än så till och med. Så en bra tävlingsdebut. Ett bra Spring Cross 2011. Nu, tre veckor kvar. Sen gäller det. Shit.

Dan före dan

Irritationen i halsen har varken blivit bättre eller sämre. Och jag har inte haft några som helst andra symptom av sjukdom. Kanske har det varit bortkastade träningsdagar i veckan, men det kommer jag aldrig få veta. Halsen är inte perfekt nu heller, men i och med tävlingen i morgon så var jag tvungen att prova idag och försöka hitta någon slags löprytm.

Jag änkte att jag skulle dra på någon km i morgondagens tänkta tävlingstempo, vilket är mellan 4.00-4.10-fart. Eftersom det är mycket skogsstigar och liknande så vet jag inte om det går att dra på för mycket. Det visar sig i morgon. Men åter till dagens pass.

Första km var jag fruktansvärt trött. Hög puls och tung kropp. Känslan var inte positiv någonstans. Men det släppte relativt snabbt. Och efter någon km drog jag upp farten till strax under 4.00/km.

På näst sista km, den sjunde, sträckte jag ut steget utan att egentligen trycka på allt för mycket. Första 820m var plana, innan det avslutades med 180m uppför. Relatibet kraftigt uppför. När Garmin gav i från sig sitt regelbundna km-pip så stod det 3.32/km. Ojdå. Hoppsan. Så snabbt kändes det verkligen inte.

Så kanske går det riktigt bra i morgon. Kanske är jag ännu sjukare i morgon bitti och ställer in. Jag är helt oviss. Men målet, förhoppningen. Det är 4.10-fart första 10km för att sedan dra på sista 1,8km och komma under 50'. För någon vecka sedan körde jag 18km i 4.09-fart, på band. Så 50' ska verkligen inte vara orimligt. Men sen är det ju det där med tävlingsnerverna...

Tre alternativ med 26 dagar kvar

Nu är jag tillbaka i lägenheten. Jag lämnade visserligen norrland tidigt förra veckan, men det har inte funnit så mycket tid eller ork att skriva något här. Men just i kväll finns det tid. Tyvärr, måste jag säga. Att det finns tid beror på att jag inte drog på några träningskläder i kväll.

I slutet på förra veckan började jag känna lite lätt irritation i halsen. Jag plockade bord de hårda kvalitetspassen och valde att bara köra lugnare distanspass. Tillräckligt långa för att få ihop 120km på sju pass. Och på lördagen kändes halsen bra igen.

Dubbla pass på söndagen och laddad för att dra igång den sista hårda veckan innan nedtrappningen inför 28:e maj. Dessvärre kom irritationen tillbaka under eftermiddagen och jag började fundera.

26 dagar kvar till maran. Sex dagar kvar till Spring Cross (11.8km). Och jag funderar i olika banor. Ett alternativ är att jag kör på som tänkt, även med de hårda passen. Det kan göra att irritationen fungerar och allt blir frid och fröjd, eller så kommer en ordentlig förkylning. Vilket gör att uppladningen och formtoppningen blir helt fel och Spring Cross blir inställt.

Ett andra alternativ är att bara jogga. Det kan bli bra i halsen eller så ligger irritationen kvar en vecka till. Jag missar viktiga kvalitetspass och jag kanske åker på en förkylning med bara två veckor kvar till maran.

Och ett tredje alternativ är att vila någon dag. Se till att bli helt okej innan jag kör vidare. Den mesta träningen är ändå klar och jag hinner kansk med en bra tävling i helgen och något kvalitetspass i början på nästa vecka.

Det blev till slut alternativ tre. Känns dumt att chansa så här nära inpå. Så förhoppningsvis är et bra i halsen i morgon eller på onsdag så är det bara köra vidare som planerat.
Ni ser. Jag kan vara klok och lyssna på kroppen ibland. Ha! :)

Norrlandsbesök

Sitter ute i skogen i norrland. Väskan är packad och det är snart dags att bege sig in till Umeå och till flygplatsen. Jag hatar att flyga. Det gör jag. Men ibland går det helt enkelt lättast så.

Det blev en intensiv träningsvecka där jag var tvungen att få ihop många km de första tre dagarna eftersom jag inte skulle ha möjlighet att köra så långt här uppe. Måndagen började med fina 30km på riktigt fina 2.11.51. Utan att vara helt död. Precis det jag behövde inför maran.

Lite lugnare på tisdagen för att sedan gå in på bandet och dra av 18km i 4.10-fart. Konstigt att det känns tyngre att hålla den farten på band än ute på vägarna. Passet klarades av i alla fall, utan att jag behövde slita som ett djur. Det kändes dock en del i benen, det kan jag inte sticka under stolen med.

Sen flög vi upp. Upp till den friska luften i norr och lite påskledigt. Räknade med att bli lite sjuk, som jag alltid blir när jag kan slappna av lite. Men den här gången klarade jag mig. Så fram emot lördagen så mätte jag upp en backe här i Sikeå. Backen var på lagom roliga 640m, så jag beslöt mig för att korta ner den lite. Till knappa 400m. 1.13, 1.18, 1.16 och 1.17 gick loppen på och gav en hastighet mellan 3.08 och 3.22/km)

Den såg inte allt för hemsk ut. Men nu, när jag kört den så vet jag. Den var vidrig. Benen gjorde så ont och det kändes som ett 800m upplopp. Jag stod stilla men tog i allt vad jag kunde. Mjölksyran sprutade ur öronen och efter fyra lopp så hukade jag mig fram och kräktes på toppen av backen. Långsamt och stapplande joggade jag hem och kräktes lite till bakom bilen. Jag vet i alla fall att jag tog i ordentligt.

Veckan summerades på söndagen med fina 100km på sex pass. Och nu återstår det bara en hård vecka på 120km (sju pass) innan det börjar trappas ner lite inför 28:e maj. dagen D.

2.11.51

För någon vecka sedan körde jag ett 30km pass. Ett vidrigt sådant där jag kom på mig själv efter 10km att jag gått på allt för hårt. Öppnade då på 44.45. Jag fick lida ordentligt för det sista 5-6km där jag sista 4km fick stanna ett flertal gånger och gå några meter. Besvikelsen var enorm trots en fin sluttid på 2.12.38.

Igår var det dags igen. Ett extra insatt 30km pass då jag ville ha ännu ett längre pass inför maran. Det flöt på fint i det fina vädret. Även den här gången utan mat i magen. Vid 10km stod klockan på 44.32. Alltså en lite snabbare öppning än senast. Men jag ville inte vika ner mig. Jag ville verkligen inte det. Så jag malde på.

Andra milen flöt också på fint. Passerade en brutal backe vid två tillfällen men efter den flöt det på bra nerför så det blev ett bra tillfälle att plocka sekunder och vila upp benen lite extra.

Vid 10km stannade jag snabbt till och drack lite sportdryck och vatten som jag lagt ut. Och vid 17km tog jag lite Isostar-gel. När jag kom förbi mina utlagda flaskor igen hade jag kommit upp till 24km, så jag plockade upp dem i händerna, drack lite och sprang vidare med dem.

Andra milen passerades på 43.49. Men jag kände mig fortfarande pigg. Även om jag vet vad som kommer att hända några km längre fram. Jag malde vidare. Vid 24km hade jag kommit ut ur terrängspåren och fick smaka lite asfalt sista biten hem. Det blir automatiskt lite tyngre när man byter underlag. Men även fram till 27km kändes allt frid och fröjd. Tempot hölls fortfarande som det skulle.

Men så var vi där. 3km jävlar kvar och då kommer en uppförsbacke. Ingen brant, men en lång och seg och det kändes som att benen stod stilla. Jag kom ingen vart. När jag väl var uppe så hade jag passerat 28km och det kändes bättre. Bara två km kvar och tempot är fortfarande under 4.30/km.

Så flöt det på tills det var 150m kvar. Då vänder jag upp mot min gata. I en knix oh en sista uppförsbacke. Och där stod jag verkligen stilla. Det kändes som om jag låg i 15min-fart. STannade till slut utanför porten och klockade sista milen på 43.30.

En sluttid på 2.11.51 och ett nytt "pers" om man nu kan kalla det så. Men tiden var inte det viktiga. I stället tar jag med mig känslan av att orka hela vägen in. Utan att behöva stanna till. Utan att vara helt död. Det var viktigt. Förbannat viktigt. Nu är det bara ett långpass kvar. Nästa vecka. 35km. Det är bara mala på.

En satans massa skavanker

Klockan närmar sig midnatt och det är alldeles mörkt i lägenheten. Bara skenet av TV:n lyser upp lite. Flickan från landet i norr sover djupt och jag knaprar Voltaren.
Men riktigt så illa är det inte. Jag har ett par skavanker. En öm hälsena. Två ömma ljumskar. En stel baksida och träningsvärk i magen. Och just det, en öm hälkudde också. Men annars mår jag fint.

I vanliga fall kanske jag skulle ha krävt ner mig. Men det är okej. Trots alla de där skavankerna så känns det bra. Jag malde av ett intervallpass med mindre snäll lutning i eftermiddags. 2% är fan i mig mer än man tror. I alla fall om det avverkas i 3.50-fart.

Passet blev 4x2000 med 2% lutning och 500m joggvila. Totalt 17km, vilket var ett par km mindre än planerat. Men med lutningen så slet det mer än jag räknat med.

Att Voltarenkappslarna ligger framför mig har egentligen med backpasset i veckan att göra. I tisdags blev det 6x 255m backe. En rätt stygg backe.Och med farter strax över 3.10/km. Mjölksyran kom tidigt. Efter passet så gjorde det något så förbannat ont i ljumskarna, eller egentligen i fästet mellan magen och ljumskarna. Men med en vilodag och Voltaren så gick det riktigt fint idag. Även hälkudden känns bättre, efter lite fin amatörtejpning. Man har ju varit med förr. Så att säga.

Nu är det bara ett lugnt 19km pass kvar den här veckan innan jag kan inkassera nionde raka veckan utan misstag. Riktigt fint. Sen går jag ut hårt nästa vecka med tre riktigt tunga pass måndag-onsdag, för att sedan flyga upp till Umeå och avverka ett par pass där.

Åttonde raka

Det fortsätter att gå sådär läskigt bra. Efter morgonens distanspass på 12km så inkasserade jag 95km den här veckan och totalt den åttonde raka veckan precis enligt programmet. Utan ett enda snedsteg eller missat pass.

Den här veckan har annars bjudit på behagliga temperaturer. Förutom att man måste trängas med en massa folk ute på vägarna så är det helt underbart att flyga fram på skogsvägar och på rena asfaltsgator. Idag tog jag dessutom en premiärtur inne i Rösjöspåret som i sort sätt var is och snö fri. Dock rätt blöt.

Igår var det premiär för backpass. Tusingarna är ett avslutat kapitel och långa backpass är här. Hade jag inte haft sällskap av Niclas så hade det nog aldrig blivit av, eller så hade jag nog stannat efter två lopp. Då mjölksyran sprutade ordentligt ur öronen.
465meter uppför. Fyra lopp. Jogg ner för andra halvan (ca. 375m) och en minuts vila. Snittade 1.36.90 vilket är knappa två sekunder snabbare än förra året per lopp. Fast då var det sex lopp. Att man alltid ska jämföra tider hit och dit.

Veckans andra intervallpass var 3x4km i 4.00-fart. Med 1% lutning inne på bandet. Inget att bråka om. Flöt på utan minsta besvär förutom att det hela var fruktansvärt tråkigt. Roligare saker kan man hitta på en fredagkväll.

Efteratt ha jobbat på hårt under dagen med biltvätt, däckbyte, storhandling, städning och bärande av kartonger och möbler så är det nu soffläge som gäller. Prinsessbakelserna står framför mig. Kaban är upphälld i glaset. Benen utsträckta på bordet. En bra avslutning på en bra träningsvecka.

Slut på tusingar

Dessto mer distans (Ha!) jag får till 30km passet dessto mer missnöjd blir jag. Det är konstigt. Här drar jag in riktigt fina 2.12.37, men jag är missnöjd ändå. Jag hade velat vara piggare på sista 4km än jag var.

Nåväl. Om jag släpper det där nu och går vidare med veckan som varit. Fredagen skulle avsluta grundträningens kapitel med tusingar. Det här gången 10st med 60'' vila. Det gick helt åt helvete. Fick slita som ett djur redan på första och var på väg att omvandla passet till lugn distans i stället. Men jag krigade på och fick till slut ihop 7st på ett snitt på 3.24.14. Inte mycket att hänga i granen, men det fick duga.

Lördagen bjöd på dubbelpass. 13km på morgonen innan avresa till Janne i Avesta för ett lugnt 13km pass till. Och så avslutade jag veckan idag med ännu lugnare 16km. Fick ihop fina 120.45km på sju pass (en vilodag) och en delad andra plats på "10-i topp listan".

Nu går det neråt igen. Medelvecka och sen lätt vecka innan det blir dags att höja upp för sista gången innan maran. Men från och med nästa vecka är det alltså inga tusingar, utan nu kör jag igång med lång backa i stället. Inte mycket roligare det, men riktigt viktigt.

Riktigt fint långpass. I alla fall tidsmässigt.

Hade en plan idag. 30km med en snabbare mittmil. Jag hade en plan. Att den första milen skulle ligga runt 48', den andra på 44' och den tredje på 48'. Jag hade en plan att kunna glida igenom den första och större delan av den andra, innan jag skulle få börja slita lite på sista. Jag hade en plan att det hela skulle kännas relativt bekvämt men ändå kunna pressa mig strax under 2.20.

Så här i efterhand. Efter att benen slutat skaka. Magen har vänt sig ut och in. Och jag intagit totalt närmare tre liter olika vätskor. Så är det bara att konstatera att planer sällan blir mer än just planer.

Jag stack iväg. Insåg redan efter någon km att det skulle gå snabbare än 48' på första milen. Trots att jag försökte hålla nere tempot. Vid 10km stod klockan på ca. 44.45. Men jag kände mig oberörd.
Efter att ha funderat några sekunder så bestämde jag mig för att försöka trycka på lite kommande mil. Och det höll relativt bra. På någon km mitt i den andra milen dalade tempot lite, men allt som allt gick den på ca. 42.40.

Sen var det bara att försöka hålla uppe tempot på sista milen. Inga 43' utan att försöka hålla det under 50'. Nu visade det sig inte vara några problem, utan jag kunde hålla sista milen på ca. 45.15, även om jag fick slita ordentligt sista 4km.

Så planen höll inte, men jag får vara rätt nöjd ändå. 2.13.37 blev sluttiden och det får väl ändå vara okej. Dock vill jag kunna känna mig betydeligt frächare i det tempot efter 30km, men som det ser ut just nu så måste jag, och jag menar verkligen MÅSTE, hålla nere tempot lite den 28:e maj. Inte minst på andra milen om jag nu ska klara av 42km.

Flytta på er!

Det är härligt med vår. Det är det. Men rent träningsmässigt finns det nackdelar. I alla fall för mig. Som med låg självkänsla inte tycker om att synas. För det första är det ljusare på kvällen när det flesta passen avverkas. Då syns man mer än när det är mörkt. Sen börjar mer och mer komma ut och gå. Inte minst på soliga helgdagar. Och visst. Det är roligt för dem. Absolut. Men många människor är bara i vägen. Det finns många exempel. Folk som går fyra i bredd utan att flytta på sig när man kommer. Folk som låter hundar springa hej vilt efter en. Folk som går bredvid varandra, vänder sig om och ser när man kommer, och fortsätter gå bredvid varandra och täcka upp hela vägen. Idioter. Det är de hela bunten. Igår när jag körde så sprang jag rakt in i en kille. Nu var det inte mening från hans sida, men han skulle precis byta sida av vägen när han såg att jag kom och varken han eller jag hann veja undan. Han bad om ursäkt, så kanske är han förlåten. Men ibland upplever jag verkligen en enorm brist på respekt mot löpare. Eller egentligen kanske mot medmänniskor i huvudtaget. Så svårt kan det inte vara att ta ett litet steg åt sidan när man kommer så man slipper spring genom diket för att komma förbi. I alla fall. 19 lagom pigga km i 4.26-fart igår. Gick fint första 8km, sen kändes det att det hade gått snabbt kvällen innan. Då maldes det 16km i 4.08/km med förvånandsvärt pigga ben. Totalt 21km. Och så avslutar jag veckan idag med dryga 13 lugna km. Och fick ihop 90km som det var tänkt den här veckan. Sjätte raka veckan utan misstag. Sweet!

3.20.59

Äntligen har vägarna blivit fria från is och jag hoppas det ska göra underverk för min lagom tilltyglade ljumske/mage. Det är inget som egentligen påverkat träningen det senaste året, men det skulle vara skönt om det blev riktigt bra.

I vilket fall som helst. Det rullar på, och det är riktigt skönt. Motivationen är inte direkt på topp just nu. Men jag kör det jag ska och det känns riktigt bra under passen.

Förra veckan var en lätt vecka med hela två vilodagar. Lite bortskämd blir man, men samtidigt svårare att hålla rytmen med träningen. Ett hyggligt pass med tusingar (3.21.17 i snitt på 9 lopp) och ett pass med lite längre intervaller (3x5km med 500m joggvila) som gick i mellan 4.10/km och 4.01/km, snabbast på sista loppet.

Nu har jag precis avverkat veckans första kvalitetspass. 9x1000 med 60'' vila. Drog till med ett nytt "rekordsnitt" för den här säsongen på fina 3.20.59. Men jag fick slita ordentligt på sista 600m.
Det var näst sista passet med tusingar, sen blir det dags för lång backe. Usch! Samtidigt blir det lite roligt att jämföra de tiderna med förra årets.

Tung vecka avslutas med pigg snabbdistans

Ytterligare en vecka har lagt till handlingarna. Det har varit en medelvecka som följt förra veckans rekord på 130km (åtta pass). Nu var det 100km på sju pass som var målet, och i och med ett 30km pass så var de övriga passen rätt lugna och korta.

Men veckan började tungt. Tusingar på bandet och jag fick slita från första steget. Efter sjunde loppet fick jag avbryta passet. Klart missnöjd att jag missade två lopp, men samtidigt inte helt förvånad efter 130km veckan. Snittet hamnade strax över 3.23.

Sen fortsatte det med tunga ben. Pass efter pass. Dag in och dag ut. Och i och med en anställningsintervju och personalmöte på onsdagen var jag tvungen att lägga in en vilodag även fast det inte var tänkt så. Tyvärr hjälpte det inte. På torsdagen var det tunga ben igen. Och när jag på fredagen ställde mig på bandet. Laddad med energigel (banan/jordgubb), sportdryck och vatten så väntade 30km. Jag var beredd på tunga ben igen.

Målet var återigen att kunna hålla två mil på 47' och en på 46'. Med sluttiden på 2.20. Efter första låg jag 44'' efter måltiden. Men jag kände mig helt okej. Så jag chansade och drog upp tempot lite på anda milen. Och när 20km passerades hade jag tagit in lite. 46.31 på den men fortfarnde 15'' efter uppsatt tid.

Konstigt nog var jag fortfarande fräch så jag drog på. "Bara" 10km kvar. Lite gel på det och mala vidare. Tog gel vid 21km och vid 26km. Och så lite sportdryck och vatten mellan det. Hade 45.27 på sista milen och kom under de utsatta 2.20 med 17''. Lagom nöjd även om jag hoppas att det ska kunna känna mig lättare i de farterna. 1% lutning genom hela passet.

Lördag bestod av två lugna pass. 10km på morgonen och 10km på eftermiddagen. Och så idag. Sista 13km som behövdes för att klara av 100km. Tog det relativt lugnt första biten. Men efter sju km blev det tungt. Så jag provade att höja tempot för att kolla om det kunde släppa, och det gjorde det verkligen. 4.06, 4.02, 4.03, 4.01, 4,06 och 4,06 på de sex sista km. Men lätta steg och oberörda lungor. Så de blev lite avslutande snabbdistans idag. Totalt 56' på 13km. Nu gäller det bara att kunna omvandla den uthålligheten jag har på 10-15km till 42km. Kanske lättare sagt än gjort.

Dubbla pass

Det blev två tunga pass idag. Inte för att det andra var ett direkt tungt i sig, men efter morgonens intervallpass så var det inte direkt lätta ben som studsade runt 11,7km tre timmar senare.

I morse tänkte jag att jag skulle dra av 8x2000m i 4.00-fart med 2' joggvila. Lutningen på 1%. Egentligen inget direkt mördarpass men jag fick slita ordentligt ändå. Benen kändes inte alls speciellt lätta idag, och kanske är det inte alltför konstigt med tanke på mängden i veckan.

Första sex loppen lyckades jag hålla både farten och lutningen, men på de två sista vek jag ner mig och plockade ner lutningen till 0%. Farten bibehölls hela vägen in och med en extremt kort nerjogg inkasserade jag 24 km i träningsdagboken. Och närmare 35km totalt idag. En bra dag.

Avslutar veckan med 17 lugna km i morgon och hoppas se 130km totalt i veckan. Med andra ord: rekordvecka!

Klockrent pass!

Det har blivit lite tunt med uppdateringar här. Men jag hr inte legat på latisdan för det. Förra veckan kom jag in i rytmen igen och passen flöt på riktigt bra. Totalt 95km på sex pass vilket är helt okej. Även om veckan avslutades med en utekväll innehållande allt för mycket whiskey och pilsner.

För att näna något av passen förra veckan så gled jag runt 9st tusingar på riktigt fina 3.24.21. Med 60'' vila. Detta följdes upp av 30km några dagar senare. Och om det är något pass jag är missnöjd med så är det det där. Jag vet inte riktigt hur jag ska analysera 30km på löpband. Men jag vill känna att det ska vara minsre slitsamt att köra tre mil i sträck på 47'. Men som sagt, det var på band med 1% lutning. Kanske är det en hel annan sak nästa vecka när jag hoppas kunna köra utomhus.

Men nu är det ny vecka och nedträningen fortsätter. Efter en tung söndag var jag lite orlig över hur kroppen egentligen skulle må på måndagspasset. Men det gick fint. Riktigt int. Studsade runt 17km i 4.26-fart. De tre sista km gick under 4.10/km och det kändes lätt.

Det passet följdes upp av dagens klockrena och härliga tusingpass. 9x1000m igen. Med de vanliga 60'' vila.
Tänkte försöka hålla de första fem-sex loppen precis under 3.25, vilket resulterade i: 3.23.89,
3.24.20, 3.24.95, 3.24.22, 3.23.27 och 3.24.75.

Benen var fortfarande relativt pigga så jag drog en chansning och skruvade upp tempot lite. 3.19.81 och 3.18.26 på de kommande två. Det var tungt, men inte sådär mördande at jag fick börja flåsa där inne på gymet.

Sista tusingen ochdet fanns inte så mycket alternativ än att dra på ordentligt. Sträcka ut stegt och låta benen sväva fram. Stannade klockan efter en km på riktigt fina 3.12.82. Och kunde räkna ut en nytt "rekordsnitt" på 3.21.76.

Ett helt fantastiskt fint pass och precis vad jag behövde för att boosta upp självförtroendet efter helgens alkoholintag och inför den stundande rekordveckan. Efter 5.5km uppvärmning och 3.5km nerjogg inkasserades 18km idag.

38.54.94!

Det flyter på rätt bra nu. Efter två dagar med lite lugnare distans så var det idag dags för lite snabbare fart igen. Konstigt att jag helt plötsligt längtar till de passen som går snabbt. Förr har det alltid varit tvärtom. Kanske återgår det till den vanliga känslan när det blir dags att köra de snabba intervallerna ute i skogen igen.

I vilket fall som helst. 10km tempopass stod på programmet för idag. Tänkte att jag skulle ta mig under 40'. Så behöver jag inte fundera så mycket över det mer i år. Jag drog upp bandet till 4.00/fart och höll det första 2km. Inga problem alls.

Jag höjde tempot. Behövde ta igen de 12 sekunderna jag låg efter. Man tappar automatiskt ett par sekunder medan bandet varvas upp till rätt fart.

Efter 5km kändes det fortfarande fint. Var nu bara 2'' efter 4.00-fart. Men var nere på 3.55/km nu. Sen flöt det på. Km efter km tills det bara var 2km kvar. Var nere på 3.46/km nu, men behövde inte slita något. När sista km kom så var det bara att trycka på. 3.29 på sista gav en fin sluttid på 38.54.94.

Nästa vecka är det dags för långpasset igen. 30km. Wohoo. Och så tusingar. Sen ska jag försöka varva 30km pass, längre intervaller och tempopass mellan 12 och 18km. Så får vi hoppas att det kan resultera i fyra stycken milar i sträck på 47'.

Asics 2150 A/W

Bra känsla på åtta tusingar

Nu hoppas jag att vändningen kommer. På något sätt känns det som att jag har slösat bort en veckas träning. Men kanske behövde kroppen lite vila. Jag hade lite halsont och kände mig seg förra veckan. Samtidigt är det mycket på jobbet och jag höll på att renovera vardagsrummet. Så till slut handlade allt om prioritering och då suget efter att träna har varit noll senaste tiden så blev det en hel del onödiga vilodagar.

Men i söndags kom Janne förbi och vi drog av ett skönt 17km pass i dagsljus. Sen rullade det på med pass även i måndags innan det blev vilodag i går då jag kom hem från jobbet strax efter 21.

Idag blev det dock gymet och bandet igen. Tusingarstod på programmet. Lite sugen på att springa snabbt var jag allt, men jag visste inte alls vart jag står rent fartmässigt. Jag drog på. 3.24 på första. 3.27 på andra. Kändes lugnt och fint. Hoppades på samma känsla i 2-3 lopp till.

Tredje och fjärde gick på exakt samma hundradel. 3.25.63 och 3.25.63. Hur ofta händer det? Men känslan fanns kvar. Pigga ben och lätta steg.
3.26 på femte. Kanske fegade jag lite där i stället för att försöka dra på lite till. I stället gjorde jag det på sjätte loppet. 3.23 och 3.20 på sjunde. Och så en avslutning på 3.20. Behövde inte slita på något av loppen utan kunde borra igenom hela passet med bra känsla.

Har fått hem ett nytt par Asics 2150 nu också, eftersom jag har avverkat mina första 2150. Men det dröjer ett tag innan jag använder dem. Idag hade jag Asics DS trainer på fötterna, och just nu lutar det åt att de skulle kunna bli marathonskon. Men det är ett tag kvar.

Missberäkning

Om två minuter borde jag sitta i bilen och frysa på väg till arbetet. Jag vill inte. Jag vill verkligen inte. Men jag antar att jag inte har så mycket val. Framför allt inte nu när jag är halv föreståndare.

I vilket fall som helst. Den här veckan var det tänkt att ha lite mindre mängd än förra veckan, men ändå två intervallpass. De givna tusingarna och så ett komplicerat bandpass med 4x2000 + 2x4000 i 4.00/km. De första fyra loppen med 2% lutning och de avslutande två med 1% lutning.

I stället började halsen göra ont på tisdagen och det har bara blivit lite lugn jogg inne på löpband. Får se hur halsen står sig under dagen, men två intervallpass blir det nog inte den här veckan. Blir svårt att pressa in dem på fyra dagar.

Jämna tremilen

Till och börja med vill jag bara säga att jag har ont. Riktigt jävla ont i benen just nu. Men det är okej. Jag kommer snart trumma vidare med nya pass. Redan i morgon faktiskt. Men om vi går tillbaka till idag i stället, och anledningen till det onda. Det stavas väldigt enkelt: 30km. Så är det.

Tänkte försöka hålla varje mil runt 47'. Dvs. en lite tuffare öppning än senast, för tre veckor sedan, då jag öppnade på 51'. Första 10km var inga direkta problem, förutom att det var förbannat jävla tråkigt på löpbandet, utan musik. Hamnade på 47.00.01.

Andra milen gick på 47.00.08. Ruskigt jämnt. Och benen hängde med helt okej. Även om jag blev lite stressad mot slutet då jag räknade fel med km tiderna för att hålla 47'.

Men sen, när det var sju km kvar, då kom det. Benen blev otroligt stumma. Men jag fortsatte mala. Klockade milen på 46.51.61. Ordentligt sliten. Och jag börjar fundera om det verkligen går att hålla 47' i fyra mil i sträck. Inte om jag har en sån här dag i alla fall. Tur att det är några pass kvar att slipa formen på.

Mycket jobb och rekordsatsning

Förra veckan hade jag så mycket att göra på jobbet så det fanns inte mycket tid att träna. Extra insatta akutmöten, övertidsarbete och en massa annat. Helt vansinnigt sjuk vecka. Har aldrig varit med om något liknande. Så det blev inte mer än tre pass och dryga 40km.

Nu är det en ny vecka och det är full fart igen. Även på träningen. Rekordvecka är planerad påprogrammet och det vill säga 120km på sju pass. Är fortfarande med i racet efter tre dagars träning i alla fall.

Har kört mycket ute senaste tiden och efter helgens 15km och 17km pass, måndagens 19km och tisdagens 13km så känns det lite i ljumskarna av allt halkande på isen. Därför gjorde jag idag comeback inne på gymet och det lagom roliga löpbandet. Tusingar väntade.

Öppnade lite lagom snabbt på 3.27 då jag inte skulle börja hetsa och jaga snittider från förra gången jag körde tusingar. Sen fortsatte det i jämn fart. 3.25-2.25-2.25 och 3.24. Inga direkta svårigheter ännu.

Tre lopp kvar och kände att det inte skulle bli några problem att hålla samma tempo på dem. 3.26-3.23 och 3.23 på de tre avslutande loppen. Behövde inte slita ihjäl mig men var ordentligt trött efter. Fick en riktigt fin genomkörare utan att dra på mig någon mjölksyra. Börjar känna att tider runt 3.30 inte är några större problem längre.

Samma sak med distanspassen. När jag förra året låg och körde 12-20km på 4.50-4.55/km så har jag nu samma lätta känsla i 4.30-4.40/km fart. Märks att jag gått fram ordentligt senaste året. Bara hoppas att det kan fortsätta så kommande säsong också. Då borde 40' på milen inte vara några som helst problem. Och så har vi ju den där maran...

För mycket lutning

Steg in på gymet i lördags morse igen. Har blivit mycket band senaste tiden. Men vill man springa fort så är det det bästa alternativet just nu. Om bara våren kunde komma tidigt i år.

I vilket fall som helst. Långa intervallet var uppskiassat på programmet. 2x3000-2000-1000 med 2' joggvila och 4' seriejoggvila. Lutningen skulle vara 2% på 3000m loppen, 3% på 2000m och 4% på 1000m. Och farten skulle vara 4.00 rakt igenom.

Jag vet inte hur jag tänkte när jag satte upp det där. Jag antar att jag underskattade lutningen en aning. Men jag drog iväg efter 5km uppvärmning, totalt ovetande vad komma skulle.

Första loppet gick bra. Höll 4.00-fart som planerat. Men efter bara några hundra meter på det andra loppet började det ta emot ordentligt. 3% lutning var fan inte att leka med i det tempot. Och inte blev det bättre på 1000m intervallen heller med 4% lutning. Kändes som att jag tuggade brutal uppförsbacke.

Efter serievilan bestämde jag mig för att sänka lutningen på andra serien. Annars skulle det här aldrig gå. Så jag körde på 1% genom hela andra serien. Det kändes lättare och jag behövde inte slite mer. Men jag är övertygad om att jag aldrig skulle fixat en serie till med samma lutning som på första. Får göra ett nytt försök om någon månad kanske.

Nu blir det några lätta dagar med distans i behaglig fart. Så kanske jag kan upprepa det fina tusingpasset från i tisdags. Den här gången med åtta lopp.

Ett djävulskt pass!

Efter långpasset på 30km förra veckan tog jag det lite lugnt. Vilodag och så två lugnare distanspass på 10-13km. Benen var tunga första passet, men svarade riktigt bra på det andra.

Sen slog det om och blev tisdag. Efter jobbet på väg till gymet och löpbandet. Kände lite lätt irritation i halsen och började misstänka en kommande förkylning. Misstankarna stärktes i och med resultatet på passet. Passet bestod av tusingar. Sju stycken den här veckan också med 60'' vila.

Värmde upp 5km och startade om bandet. Första loppet flöt på fint. 3,26. Bestämde mig sen för att chansa lite och försöka hålla de andra någon sekund snabbare så snittet putsades. Andra på 3.24 och tredje på 3.22. Fortfarande med lätta steg. Började undra om det skulle bli något stort den här kvällen.

Fjärde också på 3.22. Och nu jävlar var jag taggad. Det här skulle bara bli en fint pass. Släppte lite på farten till 3.24 på den femte för att sedan trycka på lite extra på sjätte - 3.20. Jag kände att jag fortfarande hade mer att ge så det var bara att ösa på. Stannade klockan efter ytterligare tusen meter på fina 3.14.84.

Joggade ner lite lagom omotiverad i 2km med ett leende på läpparna. Men blev samtidigt orolig om det är en förkylning på gång. Det är då jag brukar få till ett superpass. Eller så har det med långpasset att göra. Att de lugna distanspassen efter blev till någon slags formtopp. För idag, två dagar efter intervallerna är irritationen i halsen fortfarane där, men inget mer än så.

30km

Ännu en vecka är lagd till handlingarna. Och det var en vecka som innehöll ett helt nytt inslag i min träning. Senaste året har det funnits i stort sätt ett långpasspå runt 20km varje vecka. Men nu är det dags att höja nivån lite. 30km pass var tredje vecka för att vänja sig inför marathondebuten om lite drygt fyra månader.

Men om vi börjar från början så var det tusingar i tisdags. Glashala gator och nysnö över det innebar bandet igen. Den här gången lyckades det bättre och jag klarade av alla sju loppen utan att behöva kräkas och avbryta. Snittet blev precis över 3.26 vilket innebär att jag sänkte det med knappa sex tiondelar också. Helt okej, även om jag gärna skulle vilja se lite snabbare lopp än så.

Sen har det rullat på med lättare distanspass fram till lördag morgon. Då begav jag mig till gymet för att dra av det måttligt roliga långpasset på 30 km - på löpbandet. Jag ansåg att det skulle slita mindre på ljumskar och hälsenor än att köra det ute i halkan.

Öppnade riktigt lungt första milen på 51'. Inga konstigheter. Andra gick lite snabbare. 48'. Och så började "loppet". Sista milen. Jag kände mig pigg och fräsch så det var bara att testa och se vad man klarar av. 44' på den avslutande och hela passet på 1% lutning. Avslutade sista km på 3.48. Totalt 2.23 och var inte helt färdig. Så att slänga upp ett marathonmål på 3.30 borde inte vara helt orealistiskt.

Nästa vecka är en "lätt" vecka vilket innebär mindre distans. Skönt att få ta det lite lugnare efter två relativt tuffa veckor.

Glashala gator i Avesta

Första veckan av 2011 är över. I alla fall snart. Några timmar återstår. Det blev en bra vecka. 110,55km fick jag ihop och det ger en fin tredje plats på "10 i topp" listan. Efter det irriterande avbrutna intervallpasset i tisdags så var det mest distanspass som återstod.

Dubbla pass i torsdags eftersom jag gärna vill ha en vilodag. Men det var svårsprunget. Då plusgraderna slog till så blev underlaget vidrigt. Kanske det värsta på väldigt länge. Ja, tills idag i alla fall.

Men jag fick ihop två pass. Med fyratimmars vila mellan. En 13km runda på morgonen och en 10:a på eftermiddagen. Men en kortare paus mitt i då jag hjälpte en kvinna att ta sig upp på vägen med bilen igen.

Vaknade med extremet tunga ben på fredagen. Kände att det skulle bli väldigt tunga 16km på bandet. Men när jag väl stod där. Så flöt det på riktigt bra. Lite lugnare första 6km för att sedan pressa på lite extra. Strax under 45 på avslutande milen. Och 3.55 och 3.48 på de två sista km. Och det kändes väldigt lätt och spänstigt.

Idag for jag upp till Janne i Avesta. Blev 14 km på glashala gator. Kände att det tog ordentligt på ljumskar och vader. Får se hur man mår i morgon. Men 110km klarades och det är huvudsaken. Nu kan jag vara nöjd i några timmar. Sen är det en ny vecka och nya km som ska plockas. 90km tror jag veckan ligger på. En "mellan vecka".

Avbrutet pass

Sitter nu i soffan och är vansinnigt besviken. Skillnaden från att vara nöjd och besviken blev 400m. Varken mer eller mindre.

Bestämde mig inte fören efter två-tre km jogg att jag skulle ge mig på tusingarna idag. Fick plats på ett av de bra banden och vågade göra ett försök trots att det var en hel del folk på gymet.

Fem km uppvärmning följt av 7x1000m med en minuts vila var planen. Jag drog upp bandet och kunde lätt köra igenom första loppet på 3.32.10 Kanske lite för långsamt. Men jag skulle ändå mäkta med sju lopp den här gången.

Andra och tredje flöt också på utan direkta svårigheter. 3.26.77 och 3.26.65. Lite snabbare nu men ändå väldigt kontrollerad löpning. På fjärde sen började det ta emot lite sista 200m. 3.24.85 på den.

Började räkna ner antal lopp nu och bara försöka köra på. 3.25.21 och 3.25.47. Men nu kändes det ordentligt efter ungefär halva intervallen. Men jag gav mig fan på att dra av den sista också. Gav mig i väg i 3.22-fart. Tänkte putsa till snittet ordentligt jämfört med senaste gången.

Men när halva intervallen var gjord började kräkreflexerna sätta igång. Jag var säker på att jag snart skulle stå och spy rakt över löpbandet. Så jag blev tvungen att efter 600 löpta meter stanna bandet. Med lite småkräk i munnen. Sweet.

Snittet på de sex första loppen hamnade på 3.26.84. På hundradelen samma som senast. Jag är besviken, det är jag. För rent orkmässigt vet jag att jag hade fixat 400m till i samma fart. Så hade jag inte börjat kräkas så hade det blivit ett fint snitt på sju lopp. Eller om jag hade kört ute, så hade jag kunnat spy och fortsätta samtidigt i 400m till.

Joggade långsamt ner i 3.4km och fick totalt ihop 15km. Och en hel del bitterhet över att behöva avbryta. Men sång är livet antar jag. Revanch om en vecka. Då ska jag köra sju stycken med betydligt bättre snitt.

Summering 2010

Året 2010 börjar lida mot sitt slut. Jag sitter nu uppe i skogen i norrland framför en kamin där elden sprakar härligt. Det är lätt att känna sig bekväm. Men för en liten stund sedan var jag ute och malde. 14km i ca. 4.20/km. Kändes okej. I alla fall med tanke på att snön slog i ansiktet, 10 minusgrader och halkigt underlag. Men för att sumera året så är det just det jag nämnde, som är en stor förändring jämfört med tidigare år.

Jag har alltid haft lätt att hitta de där ursäkterna. Det är för kallt, det är för halkigt o.s.v. Så har det inte varit iår. Jag har nog gått och blivit mentalt starkare. Ute och köra. Så enkelt är det. Det finns inga ursäkter. Inte så länge man är relativt hel.

Under 2010 har jag dragit ihop närmare 3200km. Det är ett "pers" på över 1000km. Inte illa för en gammal man som jag. Och det märks klara förbättringar. Att ligga och köra 20km i 4.20-4.30 fart är inga problem längre. För bara ett år sedan fick jag verkligen slita då.

Tävlingar har det inte varit så mycket. Midnattsloppet som blev riktigt vidrig. Trängsel som gjorde att det inte gick att springa. Sen var det halvmaran som jag med bitterhet ficklämna över starlappen till Janne. I och med en lättare hälseneskada.

Och så var det det där med skador. Jsag har haft tur. Enormt mycket tur jämfört med ungdomsåren. Då var det problem hela tiden. I år var det lite strul i ena senfästet i slutet påsommaren. Antagligen för att det blev väldigt mycket mängd samtidigt som kvalitetspassen blev snabbare och slet mer. Får tänka på det till nästa år.

Nu när januari kommer blir det dags att komponera ihop nästa års tävlingar. Någon är redan klar. Men jag ska försöka få in några roliga terränglopp på våren också. Har hört att just tävling är bra träning.

Så vi kör på. Ett pass kvar det här året. Det ska väl gådet också. Innan det är dags att vända blad och köra nya intervallpass och distanspass. Det känns bra nu. Och det har varit ett enormt bra träningsår. Och så får jag tänka som de där amerikanska löparna...Just Do It!

6x1000

Veckorna rullar på. Och termometern visar allt fler minusgrader. ilket resulterar i allt fler pass på löpbandet. Inte potimalt. Men det är bättre än att vila eller riskera luftrören.

Lätt vecka den här veckan, vilket ska resultera i endast fem pass på totalt runt 75-80km. Det blir att pressa ihop de hårdare passen såhär i början på veckan då det inte finns tillgång till bandet i julhelgen. Men det ska nog gå bra ändå.

Började med att dra av sex tusingar på bandet igår. Öppnade ytterligare lite hårdare den här gången. 3.28 på första. I stället för 3.36 som senast. På uppvärmningen var benen pigga, men jag kände redan att huvudet var någon annanstans. Svårt med balansen på bandet.

Andra flöt på bra. 3.27. Och även tredje kändes okej på 3.28. Jämnt och bra. Men på fjärde började det ta emot redan. Inget bra tecken. Men jag bet ihop. 3.24. För att på femte få slita lite och hamna på 2.29. Jag var på väg att ge upp. men övade lite på den mentala biten och öste på ett sista lopp. 3.23 och snittet blev bättre än förra veckan.

Idag blir det långpass (24km) där de sista fyra ska bli en ordentlig tempohöjning och ligga runt 4.00/km. Sen blir det lättare pass resten av veckan. ch i och med att jag åker upp till norrland på lördag så vet jag inte riktigt hur jag ska få ihop passen till nästa vecka. Allt beror på hur termometern beslutar sig att vara.

13km tempo

Avverkade igår ett lite längre pass på löpbandet. Det har blivit mycket löpband senaste tiden, kanske lite onödigt mycket. Men det tar emot att springa runt i den där förbannade snömodden. Kylan stör inte, inte ett dugg. Men underlaget är vidrigt. För varje steg jag tar känner jag hur det sliter i ljumskar och hälsenor.

21 km i går i alla fall. Ingen direkt märkvärdig fart, utan mest bara ett pass att ta emot dig. Hade bandet på 1% lutning som jag brukar. Det passet trodde jag skulle sitta i under dagens tempopass också. Men jag hade fel. Tror jag. För när det på skissen stod 13km i 4.10-fart så blev jag direkt orolig. Inte minst när passet skulle köras kl. 09.

Men efter att ha fått igång benen hyggligt efter 4km uppvärmning så drog jag iväg. Lade farten på 4.08 för att ha någon sekund till godo och för att ta ifatt de sekunderna man tappar när bandet ska skruvas upp.

Hade hoppats att det skulle vara en bekväm resa upp till 5-6km i alla fall. Men det kändes lätt hela vägen fram till 9km. Det var först där, med 4km kvar, så det började bli lite stumt i benen. Snabbt slog jag bort tanken på att dra ner på farten, utan jag malde bara på. Och plötsligt så var jag klar. 13 km med ett snitt på 4.08/km. Helt okej. Jag hoppas de här nya tempopassen, som ska bli längre och länre, verkligen betalar sig i sommar.

En tusing till

Efter ett par dagar med riktigt tunga ben var det idag dags för tusingar igen. Termometern visade på -10 så jag räknade redan i morse att stiga in på gymet och mala passet på löpband. Konstigt nog är det mera av en nervös taggkänsla att göra det, i stället för att få det där vanliga klumpen i magen redan kvällen innan.

Förra gången, för två veckor sedan, så körde jag fyra tusingar med ett snitt på 3.34.42. Efteråt när jag pratade med Janne så blev jag nästan utskälld för att fega så mycket i början då jag tror att jag inte ska orka. Då gick jag ut lugnt på 3.43.

Idag gick första på 3.36. Kanske fortfarande lite för långsamt, kan jag analysera så här i efterhand. Andra loppet gick snabbare. 3.26 och det kände fortfarande väldigt lätt. Tredje loppet på 3.28 och först nu tvingades jag upp lite mera på tårna.

Fjärde på 3.25 och jag började fundera på om jag är i bra form eller om det är så förbannat mycket enklare att springa på band.

Femte drog jag runt på fina 3.19 utan att känna mig helt död efteråt. Ett hyggligt snitt på 3.27.37 alltså på fem lopp. Än så länge är det inte så många lopp, jag ska om ett antal veckor vara uppe på nio-tio tusingar i förhoppningsvissamma farter. Men jag tycker ändå det indikerar på hygglig form.

Ska försöka jogga av de snabbare loppen med ett lite längre pass i morgon innan jag på fredag eller lördag drar på en snabbare runda igen. Planen är 13km i 4.10/km fart.

3000km

Innan det här året hade jag ett rekord på 2100 löpta km under ett år. Det var då. Det rekordet är visserligen slaget för väldigt länge sedan, men under veckan som gick passerade jag 3000 löpta km under 2010. Riktigt bra.

I början på året var nästan 12-14km pass som långpass. Nu när det står 14km på programmet så är jag lättat. Vad skönt, bara ett kort pass idag. Vilken enorm skillnad det kan bli.

Men men, året är inte över ännu och jag hinner dra in ett antal km till innan det är dags att knyta ihop säcken och sumera 2010. Kanske blir det runt 3200km Vem vet.

Senaste veckan har det varit lite motigt att komma ut och köra. Speciellt torsdag och fredag. Jag har inte alls varit motiverad att gå ut i kylan och springa. Men jag har gjort det, och bara det är en utveckling jämfört med förr i tiden då det blev väldigt många oplanerade vilodagar.

Den här veckan innehåller 5x1000m igen. år se hur vädret är om det blir på band igen. Men en sak är säker, jag ska inte hålla på och fega som senast. Att öppna på 3.43 är inte godkänt. Nu ska alla ner på 3.30.

Oförskämt lätt

Den här veckan är det bara ett intervallpass. Hur det blev såi programmet vet jag inte. Men jag hade säkert någon tanke med det. Och kanskeär det bara bra så kroppen får ta det lite lugnare.

I vilket fall som helst har veckan flytit på riktigt bra. Trots de ohyggliga minusgraderna. 17km i måndags och 14km igår. Gårdagspasset var dock vidrigt. Känseln försvann helt i ansiktet och händerna. Men 14km är alltid 14km.

Idag klev jag dock in på bandet igen. Dags att dra på lite. Planen var 5km-4km-3km-2km-1km med 500m joggvila mellan. Farten hade jag tänkt skulle ligga runt 4.10/km i början och kanske mot slutet gå ner precis under 4-blankt.

Nu blev det inte så. Inte alls faktiskt. Utan det blev mycket bättre. Det kändes så förbannat lätt så jag drog av de första 5km i 4.06/km. 4km intervallen gick på 3.59/km. Fortfarande väldigt lätt i steget. Oberörd i lungorna.

Dags för 3km och det flöt på riktigt fint den också i 3.55/km. Lätt jogg och så iväg på 2km loppet. 3.50/km på den och så var det bara att dra på sista loppet. 3.40 på den avslutande km och jag behövde inte slita ett dugg under något lopp. Utan jag sprang på där med funderingar på varför det helt plötsligt kändes så förbannat lätt i relativt höga farter. Jag kom inte på något. Men det gör inget. Det går bra nu. Totalt 23km på 1.42.

4x1000

Det har varit mycket den senaste tiden, vilket gjort det svårt att hinna med uppdateringar. Sjukperioden höll i sig nästan en hel vecka. Det var inte fören på söndagen jag kom ut och joggade en riktigt tung 4km runda. Snorig och täppt.

Sen fortsatte jag resten av veckan. Fick till två intervallpass inne på bandet. Först 4x15' med 3' joggvila. Farten var 4.10/km.
Andra passet var nästan likadant. 3x4km med 3' joggvila. Där gick det lite snabbare, 3.59/km.

Totalt blev det en veckomängd på 75km. Tur att det på programmet var en lätt vecka så jag inte chockade kroppen totalt efter sjukperioden.

Nu är det v. 48 och det är dags att slänga in lite tusingar. I och med att det är lagom behagliga -15 grader ute så fick bandet bli platsen för säsongens första tusingar. Det var "bara" fyra stycken och jag hade förhoppningar att kunna komma ner mot 3.30-3.35 i snitt.
Jag drog upp bandet efter 5km uppvärmning och fegade nog lite väl mycket. 3.43 och var oberörd. Så på nästa fick det gå snabbare. 3.34 och 3.30 på andra och tredje. Fortfarande relativt pigg.

På sista loppet kom jag ner på 3.28 och behövde inte heller då slita som ett djur. Så med ett snitt på 3.34.42 så känns det helt okej. Jag känner att det finns betydligt mer att kräma ur benen och kroppen. Antingen 2-3 lopp till i samma fart, eller fyra fem totalt i närmare 3.25.

Julbord i kväll, så det blir en extra vilodag. Men förhoppningarna är att kunna trycka in ett morgonpass på lördag i stället. Så jag får ihop mina sex pass och 85km den här veckan.

Sjukperiod

Jag hade rekord på gång. November månad skulle bli en riktigt bra träningsperiod. Tuffa veckor och långa pass. En bra grund helt enkelt. Men det sket sig. Som vanligt när något riktigt bra är på gång.

Jag vaknade upp med halsont. Snorig näsa och huvudvärk. Plågade mig igenom en veckar arbete med lätt feberkänsla. Precis som alltid. Sex hela vilodagar blev det. Inann jag igår, fortfarande inte direkt frisk. Gav mig ut på en lugn 4km runda. Det var tungt. Riktigt tungt. Näsan täpptes igen och jag hostade slem.

Idag är det ny vecka. Jag börjar känna att jag inte har råd att vila mer. Det är hög tid att köra hårt nu. Jag känner mig lite lite bättre idag. Men fortfarande väldigt snorig. Ska försöka ge mig på en lite längre runda idag, längre än de fyra små kilometrarna jag körde igår. Så fr vi se hur kroppen reagerar på det och hur jag känner mig i morgon.

Två liknande pass

Det fortsätter att rulla på bra. Förra veckan var en tung vecka med 105km på sex pass. I början på veckan fick jag in första intervallpasset. 6x2km med 3' joggvila. Farten låg på 3.59/km. Inte vansinnigt snabbt, men tillräckligt bra tempo för att jag skulle få slita lite på sista loppet.

Sen fortsatte passen, ett efter ett. Motivationen har int evarit på topp, men jag har kommit ut och kört det jag skulle. Nästan i alla fall. På lördagen, då skulle det vara 5x10min terräng. I och med att vägarna var fulla med is så blev det svårt att få till ett bra tempo ute i skogen. Så jag drog på mig shortsen och ställde mig inne på bandet i stället.

Efer uppvärmningen drog jag iväg. Tänkte att jag i alla fall skulle hålla 4.00/km, men efter två lopp tog det emot ordentligt redan. Jag slet onödigt hårt på tredje och tänkte efter det tacka för mig. Men jag lyckades pressa in tre stycken 5 minutare också. I samma fart.
Vilan var också där 3' jogg.

Kanske var det all mängd i veckan som satte sig i benen till lördagens kvalitetspass. Jag hoppas det i alla fall. Så det kanske släpper den här veckan när mängden inte är fullt lika stor. Idag vaknade jag dessvärre med lite halsont, täppt näsa och kall. Får se hur det artar sig nu under eftermiddagen. Så kanske det kan bli ett pass i kväll ändå. Ett lugnt.

Nya leksaker

Det är en ny säsong och då är det ett bra tillfälle att skaffa sig lite nya leksaker. Först ut en garmin forerunner 405. En riktigt fin vän att ha med sig ut på de mörka vägarna.

Den andra leksaken är Asics DS Trainer. En lite lättare sko med bra fästa nu när det blir lite halt på vägarna. Har inte provat den ännu, men den ligger där hemma och väntar på att få komma ut och visa vad den går för.

Mer intervaller

Jag var lite sliten i benen efter långpasset på 23km i onsdags. Ett långpass där planen var att ta sig runt Edsviken. Men efter att ha irrat bort mig någonstans bakom Tegelhagsskolan så blev det lite fel. Eller jävligt mycket fel egentligen. Efter att ha lagt på lite extra svängar så snattade Garmin på 23.01 i alla fall. Med en snittfart på 4.46/km. Helt okej i kyla, blåst, mörker och duggregn.

På torsdag stod jag och funderade. Intervaller på bandet eller lättare jogg för att försöka få till piggare ben senare i veckan. Men när jag väl stod där på bandet så var det inget snack längre. Utan jag värmde upp 5km och drog iväg. 8x3' på 3.50/km. Med 60'' vila mellan. Behövde inte slita något alls, utan kunde smidigt löpa igenom alla intervallerna.

Idag blir det dock vilodag. Sju pass i rad, och vi behöver inte överdriva nu. Utan det är på tiden att få återhämta sig lite innan lördag och sönda som innehåller två lugnare distanspass. Ett på 10m och ett på 14km.

Första snabba passet

Säsongens första pass med lite snabbare fart är avverkat. Det var någon fartleksliknande intervallserie som drogs av i Runbyskogen igår kväll. 2'-3'-4'-5'-4'-3'-2'-1' med joggvila som var lika lång som intervallen.

Jag hade innan någon förhoppning att kunna gå ner runt 4.00/km på intervallerna, men det visade sig snabbt att jag hde fel. Den här gången fel i rätt riktning, så att säga. Alla lopp utom sista 3 minutaren gick betydligt under 4.00-fart. Mellan 3.42 och 3.52.Och ska jag skylla på något så var faktiskt den andra trean väldigt mycket uppför.

Benen kändes riktigt pigga, och andningen var inget större besvär heller. Det enda som störde var att det blev lite kallt på slutet då svetten började bli lite väl kall i kylan. Men jag är nöjd, helt okej fart rakt igenom utan att behöva slita allt för mycket.

Säsongen 2011 är igång

Säsongen 2011är igång. Men det har inte riktigt börjat som jag hade hoppats på. Under förra veckan, viloveckan, började jag efter några dagar att skaka. Jag ville bara ut och springa. Köra hårt. pass efter pass. Men allt eftersom veckan gick, så blev jag mer och mer bekväm med att vila. Bara komma hem och ta det lugnt. Och sen när nya veckan startade, då var jag inte alls sugen på att träna. Det var inte ett dugg roligt längre.

Men nu har snart första veckan gått. Lite av en uppstartsvecka med lugnare distanspass. 5 pass på ca 60km totalt ska det bli. Inga konstigheter. Men än så länge har inget pass varit roligt. Det har varit tungt både mentalt och fysiskt. Men jag antar att det släpper snart. När rutinen sätter sig igen. Under tiden är det bara att bita ihop. Gå ut och köra det jag ska. Säsongen är lång, så det är ingen panik ännu.

Tjuruset - säsongen avklarad!

Igår var det dags. Premiär för Tjurruset. För min del alltså. Hade väl inge direkta förväntningar. Omöjligt att jämföra miltiden och banorna. Så det var bara att köra på och se vad som skulle dyka upp.

Det var kallt. Djävulskt kallt. Mössa på. Tog det relativt lugnt i början. Och det var svårt att springa i normalt tempo. Småstigar. Vattenhinder. Berg och hela skiten. Lera in i kallsongerna och upp till öronen. Men jag malde på. Kände mig inte direkt trött.

När det var två km kvar kom jag fram till en myr. En vidrig myr. I cirka 800m. Där kom mjölksyran. Var tionde steg sjönk man ner ända till knäna. Det var tungt. Men när myren passerats så kändes det bra igen. Jag malde på. Skuttade över de sista hindrena. Under nätet. Upp för stupet. In och ut ur containern. Och så in i mål. Inte helt slut. Men det gick knappt att springa om folk och med vatten upp till midjan blir det också svårt.

Tycker ändå inte att loppet var så tufft som jag var rädd för innan. Kallt var det. Men inte speciellt tufft. Nu har jag i alla fall gjort det. Och det gav om inte annat bra träning.
Kom in som 121:a av knappa 30000 startande. Får väl vara okej. Med tiden 52.31. En tid som egentligen inte säger ett skit.

Idag mötte jag upp Janne. Vi drog av en sista 10km runda. Strax under 4.30-fart. Kändes bra. Lätt. Och väl hemma igen. Så kunde vi konstatera avv säsongen nu är slut. 2010 är över. Nu blir det en veckas totalvila. Ladda batterierna. Innan grundträningen för 2011 kör igång. Då ska jag vara laddad. Som bara fan!

81km på fyra dagar

81km på de senaste fyra dagarna. Jag börjar känna mig förbannat sliten. Inte bara i benen. Utan hela kroppen. Hela huvudet.
Efter långpasset i söndags var tanken att jag skulle ha lite lugnare 16km pass på måndagen. Det blev 17km och efter det intervaller med handbollstjejerna. Totalt 21km inskrivet i boken.

Tisdagen var seg. Var så totalt jävla osugen på intervallerna i skogen. Så jag fegade nästan ur helt. Till slut pallade jag mig iväg till gymet och tänkte dra av några km i alla fall. Men efter 5km uppvärmning så gav jag migpå lite intervaller i alla fall. 3x2.2km med 3' joggvila. Farterna var inte jätteimponerande: 3.59 - 3.53 - 3.57. Det flöt inte på speciellt lätt. Men det blev gjort. Dessvärre inte i terräng. Men i alla fall.

Idag fortsatte mängden. 25km var det tänkt. Men det gick inte. Stapplade in i trappen efter 23 förbannat jävla plågsamma km. Det var tungt från första steget och jag kallsvettades hela vägen. Får väl vara nöjd att det ändå blev 23km. Även om det gick i 5.23/km, vilket skulle kunna vara något av rekordlångsam fart.

Nu trappar mängden ner lite. 14km i morgon och så en lugn 10:a på fredag. Innan det blir dags för tävling på lördag. Och jag som inte hunnit bli nervös ännu.

Bra avslutningpå veckan

Fick till ett riktigt bra avslut på veckan. Och det känns som att det behövdes efter ett flertal veckor med strul och förkylningar.

Igår drog jag fram den gamla vanliga intervallångesten i och med premiären för terrängintervaller i rösjöspåret. Rundan var lagd i ett brutalt tungt spår där alla de tunga backarna ingick. 2.2km var sträckan och jag hade som mål att fixa fyra stycken på under 9.00, helst ner mot 8.49 vilket är 4.00/km.

Efter 5km uppvärmning var det dags. Jag drog iväg och det stannade klockan på 8.30 efter första varvet. Lite väl fort kanske. Andra varvet gick på 8.24. Och jag stod med händerna på knäna och hulkade vid sidan av spåret. Helt slut.

Jag var tvungen att avbryta där. Det hade inte gått att köra fler. Nästa gång ska jag försöka slappna av lite och hålla lite lägre fart på de inledande, så kanske det ska gå att fixa två till.

Idag blev det långpass. 22km totalt på 1.46.53. Och ett styrkepass efter det. För att stärka mage och ryggpartiet. Förhoppningarna är att kunna fortsätta köra det två gånger i veckan i alla fall.

80km på sex pass den här veckan. Och nu känns det verkligen som att jag är helt frisk. Härligt. Nästa vecka är det 100km som är målet. Och så Tjurruset på lördag. Kan bli spännande.

Är jag frisk nu?

Nu hoppas jag att förkylningen packat sin väska och dragit för gott. För ända sedan jag började dra igång förra helgen så har det inte kännts 100%. Det har varit sega ben. Tröttsamt i huvudet. Kantigt och orytmiskt. Lätt huvundvärk och ont i bihålorna.

Jag har fått ihop några km varje dag. men har inte vågat dra på ordentligt. I går var planen att köra ett längre pass på 20km. Men det ställdes in efter att jag hade för ont i bihålorna och i huvudet.

Idag däremot drog jag med mig träningskläderna till jobbet. Fick skjuts dit i morse så jag blev "tvingad" att springa hem. Så efter en stängning och ett avdelningsmöte så drog jag på mig svettkläderna och gick ut i regnet. Benen svarade riktigt bra. Och så fortsatte det hela vägen hem. Sista 3km försökte jag höja tempot lite och även det kändes riktigt bra.

Totalt 12km påfina 53.28.05 och riktigt pigga ben. Hoppas att det kan fortsätta så här nu så jag hinner få lite fart på benen innan Tjurruset nästa helg.
Tidigt morgonpass innan jobbet i morgon och sedan NHL match i globen. Lördagen hoppas jag kan innehålla lite skogsintervaller. 4x2.2km i snabbt tempo. Med 3' vila. Kan bli spännande. Men roligt om det går att få lite tryck i benen.

Oplanerad vila

Jag håller låg profil här på sidan. Efter senaste uppdateringen fortsatte det höjas med km antalet varje vecka. Och egentligen känbdes det bara bättre och bättre. Ja, inte sämre i alla fall. Senfästet var stabilt och jag såg verkligen fram emot idag. Måndag vecka 39. Då var det slut på rehabträningen och dags att köra för fullt igen. Fan va nice!

Men så kom lördagen. Och jag började få ordentligt ont i halsen. Och så kom söndagen. Och halsen blev ännu värre. Och i natt. Då gick det knappt att svälja alls. Så nu sitter jag här. Det är måndag. Det är vecka 39. Men inte fan får jag köra för fullt.

Kanske ska jag bara vara glad över att skadan antagligen är läkt. Det halsonda försvinner av sig själv. Om några dagar. Hoppas jag. Jag antar att jag får vänta ett tag till innan jag gasar på med skogsintervallerna.

Uppe på 45km

Det kanske är på sin plats med en uppdatering nu. En vecka har gått sedan sist. Jag har fortsatt rehabträningen. Om man nu ska kalla det så. Det är inte så mycket till rehab, utan mera en stegring av träningsmängden.

Senfästet känns okej. Inte sådär 100% som jag vill. Men det går bra att springa. Än så länge. Första 7-8' känns det lite instabilt, men sen är det bara att mala på som förr. Nästan.

Igår var det tänkt att jag skulle dra av Stockholms halvmara på nytt pers. D.v.s under 1.29. Jag är helt övertygad om att jag hade fixat det också. Om det nu var så att jag stått där på startlinjen. Nu var inte fallet så, utan jag valde att inte chansa med senfästet. Utan stod över tävlingen för att kunna köra för fullt hela höstenoch vintern i stället. I mitt nman sprang i stället Janne. Och han lyckades få in mitt namn på en riktigt fin placering och tid. 1.18 och en fin 64:e plats. Jag kan inte sluta att imponeras över min storbror. Och känns en enorm mängd avundsjuka.

Men jag antar att det bara är att kämpa vidare. Lite närmare hans tider kanske jag kommer. Någongång. Någonstans.

Pers igen?

Tänkte jag skulle sticka ut på ännu en sån där rehabrunda. För att testa hälen. Det gick sådär. Eller, egentligen gick det sjukt bra. Men ändå. Sådär.

Jag rullade ner till rösjöspåret. Rundan mäter 7km totalt. Vid ingången av spåret brukar jag ha 2.56. Nu hade jag 2.49. Tyckte inte att det gick speciellt snabbt. Men jag fortsatte i ungefär samma tempo. Det kändes bra i senan. Bättre än igår. Valde att springa i mina Saucony. De har tightare hälkappa och kanske hjälper det att stabilisera hälen lite mer i skon.

Benen var pigga. Konstigt vore det annars. Men steget kändes kantigt och orytmiskt. Även det var egentligen inte direkt otippat. När jag närmar mig slutet känns det fortfarande bra i både benen och lungorna. Samt i senan. Vid en bom men knappa 2km kvar brukar jag ha strax över 23' om det går i hyggligt tempo. Nu hade jag strax över 22'. Vad var det här?

Jag fortsatte. Eller, rligt talat så tryckte jag på lite. Att komma ut ur spåret innan klockan passerade 29' blev en liten morot. Och så var jag plötsligt där. Klockan stod på 26.45. Och jag började fundera på vad jag egentligen gjort på den här rundan som bäst. Det visade sig nu att jag tidigare gjort den på 29.46.

Ut ur spåret och in på grusvägen. Bort från grusvägen och upp för backarna som leder till lägenheten. Inte mycket kvar nu och jag sträcker ut steget. Plötsligt börjar det ömma till lite i senan. Så jag slår av på tempot lite. Men bara lite.

Stannar klockan på toppen av backen utanför huset. 29.10. 39'' snabbare än jag någonsin gjort på den där rundan. Och det med orytmiskt steg, rehab och utan att köra på för fullt. Hm. Formen är god. Om jag bara kunde köra på ordentligt utan att få ont.

Senan ömmade alltså lite sista 2-3'. Efter ingenting. Vid tryck på den - ingenting. å jag hoppas inte det är något allvarligt. Men i morgon, ska jag verkligen hålla nere tempot. Kanske 8-10km, men närmare 5.00/km. Inte 4.10/km som idag.

Ljusning?

Så har testandet av senfästet fortsatt. Och jag har verkligen försökt hålla mig till att ta det lugnt och hålla nere både tempot, steget och distansen. Igår drog jag iväg till gymet. Tänkte köra på bandet så jag hade koll på farten och få lite plant underlag. Kändes bra. Ingen ömhet på fyra km. Och en skrattretande tid på 22.04.

Idag kanske jag borde vilat hälen lite. Men när det känns bra är det som svårast att inte springa. Så jag hoppade upp på bandet igen. 5km den här gången. Och en avslutande km på 4.56. Fortfarande riktigt positiv känsla i fästet.

I morgon blir det vila dock. Det måste det. Så kanske det blir några lugna km ute på gärdet på söndag då det är dags att gästa tjejmilen. Får hoppas på en bra känsla där också och att det nu kan fortsätta att trappa upp det här.

De första stegen

Cykeljäveln har fått stå stilla ett tag nu. Efter intervallpasset på lördag morgon så kom en förkylning på besök. Kanske var det ändå rätt tidpunkt. Då fick senfästet vila några dagar helt.

Men idag. Då kunde jag inte hålla mig längre. Jag var bara tvungen att ge mig ut i skogen. Varvade lite med löpning och gång. Precis som jag gjorde med knäskadan för något år sedan. Då fungerade det fint. Får hoppas på samma resultat nu. Det blev totalt 17 dagars löpvila. Hoppas det räcker. För nu vill jag komma i gång igen. Komma igång med de långa hårda passen. Men jag lovar. Jag ska ta det lugnt med stegringen.

3km löpning blev det totalt idag. Rullade fram i steget. Ingen tålöpning. Det vågar jag inte än. Men senfästet kändes bra. Inga besvär. Inte under passet. Ingen efter. Så nu hoppas jag att jag långsamt kan trappa upp igen. Men jag vågar inte hoppas på något. Det har ändå bara gått tre km.

Cykeljävel

Nu har det gått tio dagar sedan jag lagon förbannad passerade mållinjen på midnattsloppet. Det tog fyra dagar innan jag kunde gå normalt med foten. Men redan två dagar efter loppet hoppade jag in på gymet och bosatte mig på cykeljäveln.

Har kört på bra på cykeln under den senaste veckan. Blandat lite med distanser kring 20-40km och lite intervaller. I torsdags blev det 8'-7'-6'-5'-4'-3'-2'-1' med två minuters vila. Och i lördags blev det 5x4km (7.27-7.24-7.27-6.25-7.22) med 3' vila. Det sistnämnda passet var väl det ända jag verkligen fått slite för att köra. Annars är det svårt att ta ut sig på samma sätt som på löpningen.

Den här veckan blir det fortsatt cykling. Tyvärr. Innan jag i början på nästa vecka ska prova jogga några lugna korta km. Börja med 2-3km för att testa om senfästet bestämt sig för att vara på min sida.

Ett jävla skitlopp

Midnattsloppet 2010. Tanken var att det skulle gå snabbt. Jag kände mig rätt säker ändå på att göra en bit under 40'. Men efter bara tre km grusades alla förhoppningar. Big time.

Uppvärmningen kändes bra. Förvånandsvärt bra. Både i kroppen och i senan. Men sen när man var tvungen att gå in i startfållan 30' innan start så kändes det som att all uppvärmning var förgäves. Jag stod i startgrupp 5, alltså för de nissarna som ville springa milen på 56-60 minuter. Så kan det bli när man anmäler sig lite väl sent.

Efter 300m var jag nästan framme i täten av startgruppen och det kändes som att det skulle kunna gå att springa på bra utan att behöva trängas för mycket. Första km klockades på 3.32. Kanske lite väl fort. Men det skulle visas sig vara betydelselöst.

När jag närmade mig tre km, så stod det plötsligt en vägg där. En vägg av folk i gula lysande t-shirts. Med andra ord. Startgrupp 4. Och det blev omöjligt att springa ordentligt. Jag fick hoppa fram och tillbaka. Ödsla energi för att tränga mig mellan folk och att hitta vägar att ta mig fram på.

Kommande km blev bara värre och värre. Och när man svängde upp tillbacken tillSofia kyrka så var det en miljon människor som gick i backen och täckte helva vägen. Jag försökte ta mig fram genom att springa förbi ute i gräsbacken, men det gick sådär.

Så fortsatte det hela vägen fram till strax innan man svängde ut på hornsgatan och det var knappa km kvar. Då kunde jag sträcka ut steget lite, men då var det redan försent. Lagom pigg stannade jag klockan på 42.36. Kanske inte så missnöjd med tiden med tanke på att det inte gick att ta sig fram på ett bättre sätt. Men med en hälsena som gjorde förbannt ont. Och en ilska över idioterna som väljer att starta i fel startgrupper.

Nu är det i alla fall gjort. Om jag ska springa nästa år så blir det i grupp 1c eller 2. Så kanske man kan springa sitt eget lopp. Vad gäller senan. Så hoppar jag upp på cykeln i två veckor nu. Senfästet måste få vila ordentligt nu så får vi utvärdera om 14 dagar. Och bestämma då om det blir någon halvmara den 11 september eller inte.

30km på cykeln idag i alla fall. Precis över timmen. I morgon blir det lite mer tempo och senare i veckan väntar lite roliga intervaller. Eller roliga och roliga. Jag vet inte om det är så roligt att sitta påden där motionscykeln i två veckor direkt.

En dag kvar

Nuåterstår det bara en enda dag. Sedan går midnattsloppet av stapeln på Stockholms gator. För bara några timmar sedan hade jag inte bestämt mig för om jag skulle ställa upp eller inte. Med tanke på situationen med hälsenan. Men nu. Nu är beslutet fattat.

Hela veckan har jag testat senan. Olika farter, olika underlag och olika stegisättningar. Allt för att se hurvida senfästet ömmar. Och hur mycket det ömmar. I måndags blev det 15km. Några km ute och några på löpbandet. Kändes okej. Lätt ömhet men riktigt tunga ben.

Tisdag. Och jag mötte upp Mr. T nere på vallen. Han körde sina 200:ingar och jag tänkte testa några 400:ingar (givetvis utan spikskor!) i lite lugnare tempo. Hade som mål att hålla strax under 4.00/km fart. D.v.s 1.30-1.35. Nu hamnade dem på 1.24-1.21-1.20-1.20-1.17. Jag vågade inte komma upp på tårna ordentligt utan rullade fram, vilket gör att låren får jobba på tok för mycket och krafterna tar slut snabbt.
Jag ville inte chansa utan stannade efter 5st. Kändes tungt i benen och kroppen, men senan var hyfsad.

I onsdags sprang jag till gymet. Tänkte testa några km i närmare 4.00-fart. Benen var som stora stockar. Andningen tung. Och senan gav inte alls någor positivt besked. Att ställa in midnattsloppet kändes väldigt aktuellt.

Vila igår. Så var tanken redan från början. Och så ett kortare lugnare pass idag. 8km. Jag stack iväg. Det här skulle bli det avgörande passet. Och nu sitter jag här. Lycklig. Ingen ömhet i senan. Lätta ben och lätt andning. Precis det passet jag behövde inför i morgon. Dessutom behövde jag inte rulla påsteget utan kunde springa precis som alltid. På tårna med ett fint, lätt studsande steg.

Något så djävulskt skönt. Nu blir det att fortsättata voltaren tabletter och smörja med zon gelen. Kanske hjälper det trots allt. Och så i morgon. Då drar jag på mig den där fula lysande gula t-shirten och sticker iväg. 10km. Med ett mål att kunna hålla närmare 3.50-fart rakt igenom.

Fem dagar kvar

Efter förra tisdagens intervallpass har det varit en hel del tunga dagar. Dessvärre utan tung träning. Nedre hälsenefästet är svullet och ömt. Dagen efter intervallerna kunde jag knappt stå på benet. Kul. Mindre än två veckor kvar till den lilla tävlingscomebacken och så känns det som att ett helt års riktigt bra träning är förgäves.

Under veckan har jag testat jogga lite. Det har gått några km, men sen kommer ömheten tillbaka. Sen har jag vilat tre dagar och ätit voltaren konstant. Men jag får känslan av att det inte kommer att bli bättre de kommande dagarna, även om jag vilar helt.

Så efter mycket grubblande kom jag fram tillföljande: Det som antagligen är det sämsta alternativet. Och det är att köra på. Bita ihop. Träna och tävla. Och om åtat veckor, när de planerade tävlingarna är klara, då kan jag försöka fixa till eventuella skador.

Så jag hoppas att det fungerar. Att det går att träna på som vanligt. Jag har haft ont i den övre delen av samma hälsena i över ett år och kört på riktigt hårt. Ömheten försvinner efter några minuters jogg och det stör knappt längre. Har jag tur, gäller samma sak med det nedre fästet nu.

Idag blev det 16km. 6km ute och 10km inne på bandet, för att slippa lutning och extra påfrestning på senan. Som snabbast gick det i 4.39/km och det kändes helt okej. Ingen direkt ömhet. Men samtidigt, jag kommer inte på på tårna. Jag vet inte om jag är för rädd för det, men jag måste försöka testa det innan lördagens tävling.

I morgon tänkte jag försöka köra lite snabbare lopp inne på bandet. Försöka komma ner mot 4.00/km tempo och se hur senan reagerar på det. Men efter idag, så står beslutet att tävla på lördag fast.