Suck

Hade hoppats på lite revanch idag. Revanch på det avbrutna intervallpasset i söndags. Men så blev inte fallet och det börjar nu bli ont om tid inför tävlingscomebacken nästa lördag.

Mötte upp Mr T på vallen och vi värmde upp. Kroppen kändes lite seg, men ändå inte så farligt. Förhoppningarna att springa fort idag fanns fortfarande kvar. Dessutom var det dags att dra på sig spikskorna idag igen. Ett val som så här i efterhand kanske inte var helt rätt.

10x200m med 30''vila stod på programmet. Senast, för några veckor sedan, var det 8x200 på 32.18 i snitt. Jag nämner det, bara som jämförelse.

32.44 på första. 32.57 på andra. Inga direkta problem. 32.31 och 32.45 på de två nästa. Fortfarande inga problem. Pulsen var relativt låg och sjönk snabbt under den korta vilan. Däremot började jag känna lite ömhet i höger nedre senfäste. På själva hälkappan.

Men jag körde vidare. 32.59 och 33.06. På sjätte blev det lite lätt haltande steg. Ömheten blev bara värre och värre. Men jag gav mig ändå iväg på ännu ett varv. 33.49. Även om andningen kändes relatvit lätt så började det ta emot lite i benen nu. Inte minst för att fokus låg på att känna efter hur hälsen kändes.

På åttonde loppet gav jag efter för smärtan. Det kändes dumt att fortsätta. 34.31på den. Och även om tiderna skenade iväg lite på sista varvet så är det ändå okej med tanke på att jag näst intill haltade runt nu.

Fick ett snitt på 32.90. Men det känns inte allt för viktigt i det här läget. För att hitta något positivt från passet är det ändå att pulsen la sig rätt snabbt under vilan på de första sex loppen. Det ger lite förhoppningar om att kunna trycka på lite mer under kommande intervallpass på fredag. 4-6x1000m nere på banan. 1' vila. Och en måltid kring 3.20/km. Kanske går det. Kanske inte. Men som sagt. Jag ska börja med att kunna gå ordentligt med senan i morgon.

Jag är inte bättre än så

Nu har det gått ett tag sedan jag gjorde det där passet under 40' på milen. Bara några dagar efter det så blev det en tur upp till norrland. I vanliga fall brukar det innebära att det ramlar in ett par extra vilodagar. Men inte den här gången.

Jag började med att på måndagen innan vi åkte upp stiga upp kl. 06.00 för att springa till gymet och dra av ett intervallpass. 7'-6'-5'-4'-3'-2'-1' med fallande fart. 4.00/km - 3.30/km. Och det kändes riktigt bra. Framför allt med tanke på att klockan var 06.30.

Sen fortsatte det hela veckan. Upp tidigt. Inte kl 06. Men passen var gjorde innan klockan slagit 10.00. 12km på tisdagen. 13km på onsdagen. 10km på torsdag och 20km runt sjön inne i Umeå på fredagen. Och så vila igår.

Men idag var det dags på hemmaplan igen. Vilundavallen och 2x800/600/400/200 med 1' vila och 3' serievila. Jag valde bort spikskorna för att spara på vader och senor inför 200:ingarna på tisdag.

Jag kände redan på vägen dit att det här skulle bli svårt. Det blåste riktigt ordentligt. Kroppen var seg. Och jag var äckligt nervös. Precis som inför alla intervallpass.

Efter uppvärmningen var det dags. 800m och efter en öppning på 72' så mattades farten lite och hamnade på 2.36.53. 600m och jag fick redan börja slita. 1.56.05 och upploppsrakan tog ordentligt påkrafterna med den enorma motvinden.
400m på 1.16.30 och sist en 200m på 32.35.

Jag ville bryta där. Fanns ingen ork kvar och pulsen ville inte lägga sig under de tre minuterna serievila. Men jag bestämde mig för att testa. Andra serien öppnade jag första 200m på 34.5, men sen tog allt stopp. Motvinden slog som en vägg i ansiktet och jag stod stilla. Tyckte jag tog i alla jag orkade och stapplade fram. 400m på 1.22.47 och där avbröt jag. Det gick helt enkelt inte mer.

Jag är riktigt besviken och missnöjd. Trodde jag var bättre än så här. Men tydligen inte. Vet inte vad jag gör för fel. Har kört på riktigt bra och jag ska inte behöva avbryta efter en serie med de tiderna.

Sub40

Den här veckan blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Men det kanske inte gör så mycket ändå. I måndags när Janne och jag skulle dra av 10x400 på banan så ville varken huvudet eller kroppen det. I stället blev det 20km och veckans långpass.

Därmed försvann ett av veckans kvalitetspass. För dagarna efter gick det inte heller att komma iväg på ett intervallpass. Det fanns ingen som helst lust. Kroppen kändes seg. Så det har bara blivit lättare distanspass. Det är en lätt vecka på endast 70kmoch två vilodagar, så det passar kanske bra att känna sig lite seg.

Idag däremot kom jag iväg till gymet. Lite tempolöpning stod på schemat. 10km i relativ hårt tempo. Efter uppvärmningen kändes benen ändå pigga, men huvudet var inte alls med. Jag drog iväg i alla fall. 40.52 hade jag som säsongsbästa, men jag hoppades innan att komma ner mot 40'.

4.21 på första km. Jag förlorar automatiskt 8-10 sek när bandet ska varva upp. 4.07 och 4.03 på de två kommande. Alltså 31'' efter utsatt tid efter första 3km. Benen fortfarande pigga. Huvudet fortfarande inte med. Det här var inte roligt.

Jag provade höja tempot lite mer. 3.59 - 3.57. Nu började det hela kännas lite bättre. Lite roligare. Jag komin i något slags flyt. Kanske började huvudet fokucera på uppgiften. Men fortfarande 27'' efter.

Sjätte på 3.56 och sjunde på 3.54. Inga problem alls. Mer än att löpbandet började lukta lite bränt. Och rädslan att det skulle tvärstanns infann sig. Som vanligt när det går lite snabbare. Tre km kvar och jag var 17'' efter 4.00-farten.

Då jag fortfarande kände mig rätt pigg så höjde jag lite till. Att komma under 40 kändes verkligen inte som en omöjlighet. 3.53 och 3.52 på sjunde och åttonde. Bara 8'' efter inför den sista km. Så det vara bara köra på. Och efter att ha dragit in densista km på 3.45 så kunde jag konstatera att jag hade en fin sluttid på 39.50.03. Och det finns mer att ta av.

Skönt att ha gjort under 40' redan innan midnattsloppet. Då kanske jag kan sluta spänna mig och springa på lite mera avslappnat. Hoppas kunna kapa mer tid, även om den milen innehåller en del backar.

2x800/600/400/200

Dags för banintervaller idag igen. Känns lite som att kvalitetspassen löser av varandra just nu. Borde kanske ta det lite lugnt med dem och försöka få in lite snabbare distanspass i stället. Men det får vänta några veckor. Till efter tävlingscomebacken och lite andra tävlingar. Det vill säga till efter viloveckorna v. 43 och 44.

Nu till dagens pass med Janne. 2x800/600/400/200 stod på programmet. Med en minuts vila och tre minuters serievila.

Jag drog första loppet och det kändes okej. Lätt ömhet i höger hälsena. En ömhet som egentligen bara blev värre under passet. Men jag höll ut.
Tanken var väl att försöka ligga kring 40'' per 200:ing, ja, förutom på 200:ingarnai varje serie. De fick gå snabbare.

Första serien löd: 2.31.92 - 1.55.13 - 1.12.68 - 34.00
Kändes okej ocj Janne och jag kunde följas åt. Trots riktigt tung motvind och idiotiska fotbollsspelare.

Andra serien blev tyngre direkt. Jag började tappa några meter på Janne på första loppet. Men bet ihop och avslutade hela passet i alla fall. Andra serien: 2.35.86 - 1.55.55 - 1.11.98 - 30.68

Sista 200:ingen kändes nog bäst. Bra klipp i steget och en bra känsla. Samt en hygglig tid efter de tidigare intervallerna.

Får se hur sena och vad mår i morgon. Men de nya spikskorna kändes riktigt bra och det är alltid ett plus. Så kanske det blir ett lugnare återhämtningspass från jobbet i morgon. Vilket för övrigt är sista dagen innan semestern. Bara en sån sak.

Pers?

Jag tänkte dra iväg på en kortare lugnare 10km runda idag. Mellan gårdagens intervaller och morgondagens stege. Jag tänkte att jag skulle prova köra en klassisk vinterrunda. En runda som kallas för "förkortad räls" och är på gångvägar genom sollentuna. Sträckan ligger på 9.6km.

Jag drog iväg. Tyckte det gick långsamt. Men efter första km låg jag på 4.30. Vid nästa tidspassering strax efter löpargymnasiet brukar jag ha strax under 16'. Nu låg jag på 14.25.

Men det kändes konstigt. Inte alls snabbt eller jobbigt. Men steget var kantigt och orytmiskt. Inget flyt alls i löpningen. Jag började frysa. Samtidigt plockade jag fler och fler sekunder på varje km passering. Till och med minutrar.

När jag kom upp för sista backen, den som är ca. 500m lång. Hade flytet börjat infinna sig lite i alla fall. Klockan stannade på 41.48.55. Skumt. Märkte när jag lade in passet i träningsdagboken att jag tidigare hade en tid på 43.13 som bäst.

Kanske börjar formen komma. Kan bli en intressant höst.

6x3'

Eftersom det blev lite tidsbrist för Janne i och med flyttandet så sköt vi lite på intervallerna till på torsdag. Då är det följande stege som ska klaras av: 2x800-600-400-200 med 1' vila mellan. Men det är då.

Idag blev det ett pass på bandet igen. Värmen är nästintill läskig där ute. Så för att kunna andas normalt så valde jag bandet och en air contition gym i stället. Värmde upp lite lugnt i 5km. Kändes okej, även om jag var lite tyngre i kroppen än vad jag hoppats på efter gårdagens vilodag.

Efter lite kort stretching så drog jag upp bandet. Ordentligt. 6x3min i 3.30/km. Vila 1min. Kul att köra i lite högre fart, även om jag tyckte jag fick slita lite mer än jag hoppats på under de två sista loppen.

Överlag ett helt okej pass. Och en bra start på träningsveckan. I morgon väntar lite lugnare distans innan det på torsdag som sagt är dags för intervaller nere på vilundavallen igen. Med nya spikskor.

Några fina pass

Näst sista arbetsveckan är avklarad. Nu återstår det endast fem dagar med tidiga väckningssignaler och dåligt morgonhumör. Men bara för att det är semester så blir det inte helt vila. Tvärtom. I stället finns det mer tid att träna på. Kanske blir svårt att hålla sig till schemat och inte träna på för mycket.

Efter det där riktigt lyckade banpasset med 10x400 i tisdags så gav jag mig i onsdags iväg på långpass. Eftersom värmen tryckte på ordentligt så skäkrade jag lite och blandade upp passet med både inne och utelöpning. Först 12km ute i rösjöskogen. Sen 10km på löpbandet i ett lite svalare gym. För att avsluta med 3km hem igen. Totalt skrapade jag ihop 25km.

I igår efter jobbet blev det lite högre fart igen. Värmde upp på löpbandet i fem km. Sen var det dags för 5x8min i 3.45/km. Det kändes okej. Vilan var 2' jogg i lugn fart. Fick kämpa på i slutet på de två sista loppen, men annars var det inga större problem.

Och så idag. Lördag. 15km på programmet och 15km blev det. Dock lite snabbare än planerat. Drog av rundan ute i skogarna här på fina 1.04.14. Vilket ger kring 4.18/km. Pigga ben och lätt steg.

2x5x400

Tisdag och återigen fanns den där klumpen i magen. Det är dags att springa snabbt igen. Och jag vet hur trött jag kommer att bli. Dessutom är Janne med och då är det dags att prestera och visa vad man går för.

Efter 5km uppvärmning, vilket börjar känns jävligt trist på banan så var det dags. Lite stegringar och linne på. 2x5x400 löd schemat. Med 1' vila och 2' serievila. Planen var att de skulle ligga runt 80''. En plan som visade sig vara på tok fel.

Jag drog första. Det kändes lätt. 75.89. Kanske gick det för fort för att det här skulle klaffa som planerat. Janne drog andra. 76.79. Lite bättre. Men kanske för snabbt. Min tur att dra och jag försökte verkligen hålla nere tempot. 76.03. Sen fortsatte serien så. Janne drog på 76.71 och sen avslutade jag serien med att dra på 74.71.

Snitt på första serien: 76.02
Skulle det verkligen gå att fortsätta så här? Det hade ännu inte börjat ta emot någonting på loppen och allting känndes bra. 2' vila och så iväg på nästa serie.

Jannes tur att börja dra. 76.23. Min tur - 73.62. Och då var vi gång. Tempohöjningen var ett faktum och nu fanns det ingen återvändå. Jag visste att jag hade satt ribban där.
Janne drog det åttonde loppet på 72.97. Ytterligare lite snabbare. Men benen kändes fortfarande riktigt pigga.

Nionde loppet var min tur att hålla tempot. I alla fall i 385m, sen gled Janne lite kaxigt förbi. 73.71 och kanske var det en liten dendens till lite stumhet på upploppet.
Sista loppet och det var bara att köra. Kontrollerat, men kanske lite högre målfart. Det hela slutade med hyggliga 68.74. Sista 150m var tunga. Det ska jag inte sticka under stolen med. Men allt som allt. Riktigt bra pass. Pigga ben och inte alls så slutkörd som jag trodde jag skulle vara. Andra serien hamnade på 73.05och totalt på 1o lopp var det 74.54. Mer än fem sekunder snabbare än planerat.

Ett bra upplägg med jämna fina tider gav pigga ben på de sista loppen också. Kanske underskattade jag formen lite. Ska bli intressant kommande veckor och snabbare pass hur det här slutar. Och inte minst på midnattsloppet i augusti.

Lätta steg i 3.40/km

Det har varit en tung vecka. Värmen har legat på ordentligt. Inte för att det är illa. Men så här i början, innan kroppen har vant sig så tar det ordentligt på orken och energin.
Efter 200:ingarna i tisdags kunde jag knappt gå. Det gjorde så förbannat ont i hälsenorna så jag mest var sugen på att skära av dem. Fick ihop ett rekordlångsamt 12km pass i tisdags där de ömmade hela vägen.

Igår tog jag vilodag och stack till sollentunavallen för att kolla friidrott i stället. Kanske behövdes för att få en liten extra boost för sin egna träning. Idag kändes senorna betydligt bättre så jag åkte direkt till gymet efter jobbet för att dra av lite intervaller igen. Planen var 2x4x3' med 1' vila och 2' serievila. I 3.40-fart.

Jag höll inte planen. Det gick så pass lätt att jag var tvungen att ändra om passet till 10x3' med en minuts vila i stället. Två extra lopp alltså och ingen serievila.

Det flöt på bra. Och den känslan jag fick efter halva var att det faktiskt började kännas lättare mot slutet. Jag var liksom inne i tempot och det kändes ohyggligt bra. 3.40/km i 10km skulle alltså ge 37.20, om jag har räknat rätt. Ibland känns det som att det inte finns något som skulle stoppa mig att göra under 40' på milen i augusti. Fast. Sen var det det där med tävlingsnerverna.

8x200

Jag vaknar på tisdag morgon och känner direkt en växande klump i magen. Skit. Det är 200:ingar i kväll. Jag kommer inte orka. Dessutom känner jag att kroppen är lite hängig. Lätt irritation i halsen. Inte alls på topp.

Efter ett par timmar på arbetet i stekande sol. Är kroppen än mer sliten. Jag ställer in mig på att jogga runt medan Janne kör intervallerna. Men efter uppvärmningen så föröker jag intala mig själv att testa ändå. Och så står jag där med spikskorna på.

Janne får dra alla. Jag räknar med att hoppa av efter två lopp ungefär. Vi drar iväg. 31.25 och 32.35. Det känns fruktansvärt lätt. Läskigt lätt. I kurvorna är jag på väg förbi Janne.

Jag testar två lopp till. 31.53 och 32.41. Fortfarande inga problem. Fortfarande på väg förbi Janne i utgången av kurvorna. På upploppsrakan blåste det ordentlig motvind. Det syns på tiderna.

Två lopp till. Men sen ger jag mig. 31.19 och 31.89. Nu börjar det ta emot sista 30m på loppen. Kanske har det gått lite lite för fort? Men jag är inte helt död än. Bara nästan. Så det blir två lopp till.

33.30 och 33.53. Nu kändes det som att jag stod still. Riktigt stumt i benen. Men åtta lopp och ett snitt på 32.18. Helt okej. Önskade kanske att jag i alla fall fick dit tio lopp, men med tanke på att planen var att jogga så får jag väl vara lite nöjd i alla fall.

Idag blir det kanske långpass. Får se hur benen mår. Men att dra iväg på långpass i helgen i 30-35 grader och strålande sol känns inte allt för lockande.

Det gäller att vara flexibel

Hade som plan att den här lite lättare veckan avsluta med ett tuffare bandpass på gymet. På schemat stod det 21 098m under 1.30. Jag vet inte om jag skulle klara det, men även om jag inte skulle fixa det så blir det ett tuffare långpass.

Jag värmde upp genom att springa till gymet. Och för att mötas av lapparna på ytterdörren som visade på att det var stängt hela helgen. Skitroligt. Så i stället får det bli ett långpass ute i solen. Inte fel det heller, men inte samma test som det jag planerat att köra.

Precis när jag ska springa iväg igen så möter jag Janne som är ute på sin 7km lunchtur. En runda som han brukar köra på rätt ordentligt. Du som jag är, så hakar jag på i fyra km. Och efter det, så var det bara att inte att resten av mitt långpass skulle bli en riktigt plågsam historia.

Jag hade rätt. För bara några km senare börjar det ta emot rejält. Värmen ligger dessutom på och suger ut all energi ur kroppen. Jag börjar frysa. Fantisera om vatten som rinner. Och när jag närmar mig B-Vik, så inser jag att 23km blir en omöjlighet i dag. Jag fick stanna på 20km och en helt tom kropp. Kanske får det vara okej med tanke på omständigheterna. Det är ändå en lugnare vecka. 62km totalt på 5 pass. En miss med 3km, men helt okej ändå.

Snitt: 34.18 - 33.52 - 33.15 - 32.61

Intervallpass idag igen. Precis som varje tisdag så sluter Janne och jag upp nere på vilundavallen. Flickan från landet i norr på läktaren och solen som värmer skönt.

Värmer upp fem km och pratar igenom veckans sporthändelser. Och en rutinbunden kisspaus. Och strax efter det ansluter Mr. TNågra stegringslopp och en växande nerositetsklump i magen. Jag har alltid varit så. Inför tävlingar och intervaller. Klumpen växer under dagen och så är jag nära att kräkas strax innan det blir tid att dra iväg på första intervallen. Kanske är det för att det inte finns någon återvändå då. Och jag vet hur trött jag kommer bli.

Nu var det dags i alla fall. 10x200m. Vila 30''. Det var målet. Jag drog första loppet. Kändes okej. 32.96. Bra. Ville hålla de flesta under 33'' för att kunna ha chans att ta förra veckans snitt på 33.15.

Andra drog Janne. Lätt att hänga med. 32.41. Tredje drog jag. 31.91. Kanske fick det lite för snabbt för att jag skulle orka alla. Janne drog fjärde och nu var det tungt redan. 32.76 och jag fick släppa någon meter på Janne.

Femte drog jag första kurvan. Sen kändes det som att jag stod stilla. 32.84. Sjätte på 33.55 och nu var jag rädd att jag skulle bryta ihop och vika ner mig. Tur att Janne var där med stöttande klappar och ord. Snabbt av med gympaskorna och på med spikskorna. Härlig känsla.

Drog iväg på sjunde loppet. 32.19. Kanske var det spikskornas förtjänst? 33.32 på åttonde. Nu ville jag bara lägga mig ner och dö. Men inte fan kunde jag bryta nu. Det var ju bara två loppjävlar kvar. Bita ihop och köra. 32.25 och att slå förra veckans snitt var väldigt rimligt. Jag kände mig nästan lite piggare igen. I alla fall i benen.

Och så sista loppet. 31.91 och en otrolig nöjd och lättad Matthias ramlar ihop efter mållinjen. Äntligen klart och det med ett snitt på 32.61. Ytterligare ett par tiondelar bättre snitt än senast. Och det med en vad som kändes betydligt bättre efter fyra lopp med spikskor än senast. Kanske blir det att byta tidigare nästa vecka. Redan efter fyra lopp?

Nerjogg barfota i gräset. Kanske det bästa på hela passet. Solen lyste och tröjan åkte av. Nu börjar det lika något. Både sommarmässigt och formmässigt.

Fem km tempo

Idag var det lite tempolöpning på programmet. I vanliga fall är taggen påtopp inför snabbare löpning, men de senaste dagarna har jag inte alls varit intresserad av att springa. Som tur är har jag gjort det ändå.

Jag drog iväg till gymmet efter Tysklands match idag. Passade bra då regnet bara öste ner medan jag malde på där inne på löpbandet. Värmde upp fyra km och stannade bandet för att stretcha och nollställa bandet.

Fem km i 3.48-tempo var målet. Det skulle ge en tid på 19 blankt. Men eftersom det tar ett tag att få upp bandet i rätt hastighet så låg jag redan 10 sekunder efter uppstt tid efter första km. Men det ska väl inte vara kört för det. Så jag drog upp tempot lite för att komma i fatt. Följande tre km hamnade på 3.45 och jag var i fatt.

Började tro att jag skulle tappa orken i slutet på fjärde och på femte, men det hände aldrig. Jag drog upp tempot lite till och malde på. Efter fem km (sista på 3.40) stannade klockan på 18.51. Helt okej. Och utan att egentligen behöva slita. Det lovar gott inför målet att komma under 40 på milen i år.

En bunt nötter

För det första. Jag vet inte vad som har hänt med en del av uppdateringsförmågan på den här sidan. Det ärså segt att även vår otroligt långsamma dator på jobbet framstår som en blixt. Men jag kämpar på. Kanske packar jag väskan och flyttar till någon annan sida.

Nog om det. Jag är medlem på en träningsdagbokssida. Den är egentligen bra. Lättöverskådlig och bra statestikupplägg. Jag gillar den. Fast den har en stor nackdel. Och kanske är jag hård nu. Men det vistas en hel del nötter där. Visst får man ha olika syn på träning och upplägg. Men en del verkar vara så långt i från verkligheten som det bara går. Några exempel:

Om någon nybörjare frågar i forumet om hur man ska börja löpträna. Då läser man svar som att man ska köra ett långpass på runt 20km och intervaller direkt. Och jag antar att löparglädjen är död inom en vecka. Och att skadorna ligger och väntar runt hörnet.

Andra har väldigt sned verklighetsuppfattning. De kan vila flera veckor för att sedan komma på att de måste börja träna. Då sticker de ut på 25km pass.
Eller så tror de att de inom två månader ska kapa miltiden från 45min till under 40. När de kör distanspass närmare 7min/km. Och anser att det inte behövs intervaller för att bli så snabb.

Någon har kapat 30min på maran och tror att han två månader senare ska kapa en halvtimme till och göra under 3 timmar.
En annan joggar lite ibland och drar sedan iväg och springer 16 mil och blir förvånad när foten är öm och svullen efter.

Överlag så är det en klart större bedrivt att springa 20 mil i sträck på en vecka än att köra milen på 35min. Att springa längst är det om smäller högst. Tydligen.

Jag har fått nog av den där sidan nu. Fyller i min träningsdagbok och övervakar statestiken. That's it. Kanske söker jag mig till en annan sida där jag kan få mer utbyte. Där folk har lite mer min syn på träning och löpning. Vi får se vad jag kan hitta. För den här sidan har jag ingen som helst nytta av.

Min egen träning då. Jo, jag sitter här med en öm vad. Men jag är inte allt för orolig. Det är från 200:ingarna i tisdags. Men jag kan köra på som vanligt. Enligt schemat. I tisdags var Janne och Mr. T med. Jag drog på mig spikskorna för första gången på fem år. Det känns i vaderna. Big time. Men snittet sänktes ytterligare några tiondelar. Nu 33.15.

Jag får skylla mig själv

Igår var det dags igen. Att möta upp Janne nere på vallen och ge sig på ett pass med 200:ingar igen. Förra veckan fick jag jämna tider och ett snitt på 34.18. Den här gången hade jag hoppats på lite mer rytmisk löpning, lite bättre snitt och tio lopp i stället för åtta. Men det hela sket sig ordentligt efter endast 200m.

Vi värmde upp och stretchade. Solen sken på oss med sin fina, lagom varma, kvällssol. Banan var i stort sätt öde. Bara en kille som stretchade lite i ett hörn efter att ha kört riktigt fina 200:ingar på strax under 30''. Han såg vass ut. Och som vanligt spanar vi löpare in varandra. Och undrar vad den andra går för.

När det var dags att dra iväg tog jag på mig uppgiften att dra första loppet. Det kändes riktigt bra. Pigga ben och rytmisk löpning. I ryggen låg Janne och då pressar man sig lite extra. Samtidigt stod den där andra killen och såg på. Jag får skylla på det. För när 200m var löpta stannade klockan på 30.67. Alldeles för fort och jag förstod att passet var kört.

Men det var bara att bita ihop och hoppas att jag inte skulle klappa ihop allt för tidigt. Vi drog varannat lopp och försökte dra ner farten lite. 33.10 - 32.72 - 32.96 på de följande tre. Men nu började det ta emot ordentligt. Och jag antar att jag bara har mig själv att skylla.

33.52 på femte. Sen kom ihopklappningen. 35.45 och 35.22. Benen stod still akändes det som. Jag kom ingen vart. Och hade inte Janne varit där och peppat så hade jag brutit efter sex lopp. Nu pressade jag mig även det åttonde och i och med 34.55 så sänkte jag snittet från förra veckan från 34.18 till 33.52. Men med tok för ojämna tider.

Rent löpmässigt kändes det bättre med de höga farterna. Men jag får försöka planera loppen lite bättre nästa vecka. Så jag får dit 10 eller 12 lopp i stället. Men med ett snitt på 33.52 får jag ändå vara nöjd. Det blir bättre.

Idag joggade jag av mig lite mjölksyra på bandet. Det blev 16km till slut. Med en lugn öppning och en avslutning på 3.46. Kändes bra med tanke på intervallerna igår. I morgon blir det lätt lugn jogg innan det på fredag är dags för lite snabbare lopp igen. 12x3' i 3.58 fart. 1' vila. Det är tur att man har de där snabbare passen och får bryta lite från tristessen på distanspassen.

På toppen av listan

För fyra år sedan åkte jag till Monte Gordo, Portugal, på träningsläger. Jag var halvskadad i en vad men lyckades mäkta med elva träningspass på den veckan, totalt 114km. Det var då. Sedan dess har jag inte varit i närheten av den mängden. Fram till idag.

Efter torsdagens backpass var baksidorna lite stela. Så jag lade in veckans långpass (27km) på fredagen för att få ett långsamt tempo i benen. Även 27km är nog rekord i att springa flest km i sträck. (tidigare var det 26km). Trots att långpasset kändes rätt bra i benen så slet det ordentligt och redan på morgonen efter var benen stumma.

Det fick jag uppleva på sollentuna vallen någon timme senare. Conconiatest där farten skulle höjas med 1 km/tim per 400:ing. Först fem var inga problem alls. Andningen var oberörd och benen gick frammåt av sig själv. Men sen när sjätte varvet började och tempot skulle höjas igen kom stumheten som en smäll på käften. När sjunde skulle börja stannade jag. Kroppen svarade inte på ytterligare en tempohöjning så det var lika bra att avsluta. Givetvis otroligt missnöjd, men samtidigt. Med backpass och långpass i benen så var det kanske inte helt otippat.

Veckan avslutades i morse med Janne. Två varv till runt Rösjön och så en liten extra sväng. En relativ skön runda utan att behöva anstränga sig allt för mycket.

Och så kommer vi tillbaka till det där med Monte Gordo och rekordet. Veckans summa hamnade på 115km och det gav så klart ett nytt rekord! Sweet. Upp på toppen av listan. Målet den här veckan var egentligen 109, men är man nära så måste man ju försöka.

Nu blir det inga fler såna mängd veckor förren sent i höst. Utan jag börjar dra ner lite på mängden och får in lite mera snabbhet i stället. Backe och 70/20 lopp. Och en medelvecka på strax över 80km. En vecka som avslutas uppe i norrland med 60-års kalas. Kan bli bra.

Fantastiskt

Ännu en vecka har passerat. Ännu en vecka som där mängden klarades av. Trots illamåendet på torsdagen så repade jag mig snabbt och kom iväg redan på fredagen igen. Även om det intervallpasset blev avbrutet.

Efter en fin start med veckans långpass (24km) på måndagen flöt det på bra med backintervallerna på tisdagen och ett lugnt 13km pass på onsdagen. Benen svarade bra och jag kunde återhämta mig relativt bra på den långsamma rundan på onsdagen.

Fredagens intervallpass sket sig totalt. 6x800 (vila 1') blev 800-400-400-800 i stället. I farter som inte var i närheten av godkända. Men förhoppningsvis har det sin förklaring i att kroppen bar på något och inte i usel form.

I lördags stack jag iväg i regnet. I väg till Överjärva gård för att möta en vän som kom springandes från solna. Tillsammans sprang vi sedan hem igen för att avnjuta lite middag och ett trevligt sällskap. Och kanske var det bra att hemvägen gick en bra bit över 5.00/km tempo. Annars brukar jag ha svårt att hålla mig till de lugnare farterna när jag tränar själv.

Sista dagen på veckan blev en lugnare 10km runda. Eller lugn och lugn. Jag avslutade den sista km närmare 3.50. Men det kändes lätt och avslappnat. Totalt blev det de 85km (6 pass) som jag planerat. Och det blev nu fjärde raka veckan som gått precis enligt planerna.

Nästa vecka blir tyngre. Då är det dags för en hård vecka och grundträningens topp. 109km på sju pass står det på programmet. Och jag antar att det bara är att bita ihop. Ett långpass och två kvalitetspass. Backe och 70/20 intervaller. För nu är det dags att släppa de lite längre intervallerna och gå in på lite mera snabbhetsinriktade intervaller. Det blir en utmaning. Tur att det bara är en tredagars arbetsvecka.

I veckan beslöt jag mig för en tävlingscomeback också. Tre år sedan sist. Nu anmälde jag mig till midnattsloppet i augusti. Dessvärre var det fullt i alla startgrupper fram till grupp 5. D.v.s de som planerar att springa på 55-60 minuter. Själv har jag målet att ta mig under 40'. Så det blir nog ett jävla massa kryssande mellan folket. Men kanska kan man mygla in sig i någon annan startgrupp.

Tio topp

Det blir inte speciellt mycket skrivet här. Men nu har jag några minuter över efter veckans sista pass. Senaste två veckorna har gått sådär läskigt bra. Jag maler km efter km. Pass efter pass. Mil efter mil. Ibland känns kroppen sliten. Ibland pigg. Men inga större skavanker stör löpsteget.

Det tar för lång tid att redogöra för alla pass jag kört sedan sista uppdateringen. Men förra veckan skrapade jag ihop 89km på sex pass. Två kvalitetspass (lång backe och 10x3') Tre minutersloppen för att jag verkligen hatar tusingar.
Dessutom ett riktigt fint långpass med Janne ute i Ängsjösskogarna. Det passet var nog det bästa på väldigt länge då allt känndes lätt och roligt.

Den här veckan blev minst lika bra. 93km på sex pass. Vilket innebär en 10:e plats på min "10-i topp lista" på flest km under en vecka. (mån-sön). Två klavlietspass även den här veckan. Långa backen var samma som förra veckan, fast den i snitt gick närmare 2.5 sekunder snabbare per lopp. Och så 10x3' (vila 1') i 3.56/km. (förra veckan var det 3.58/km).
Långpass ute i rösjöskogarna den här gången. 24 mindre behagliga km. Benen var riktigt tunga och energi bristen total. Vilket resulterade i att jag efter dryga 20km stannade till vid en porlande bäck. Hukade mig. Och började dricka vatten. Helvete vad gott och friskt det var.

Så det har varit två riktigt bra veckor - ur träningssynpunkt. Annars har det varit känslosamma och struliga veckor. Men varför ska allt klaffa samtidigt?
Nästa vecka blir en återhämtningvecka. Bara 5 pass och bahagliga 69km. Samt bara ett kavlitetspass (lång backe, fast kortare än de tidigare två veckorna).

Segt på uppdateringsfronten

Att det är segt på uppdateringsfronten skulle kunna betyda att det inte bedrivs speciellt mycket träning. Kanske är det tvärt om just nu. Det springs så fort det finns chans och ärligt talat: jag gillar det som fan.

Förra veckan skulle vara en slags uppstartsvecka efter några veckors lätt träning i thailand. Uppstartsveckan slutade på 76km, inkl. ett tempopass på 41.36. (10km)

Benen och kroppen kändes tunga hela veckan. Men började piggna till lite framåt söndagspasset. Så pass pigga att jag öppnade den här veckan med ett riktigt fint 22km pass. Ett pass som i slasket och mörkret gick betydligt lättare och snabbare än väntat.

I går var det intervaller på schemat. Och jag tänkte att jag för en gångs skull skulle bråka lite extra med mitt psyke och ge mig på vidriga tusingar. 7st blev det med 1' vila mellan. Snittade kring 3.50 och benen svarade relativt bra. Är dock lite besviken på tiderna. Jag skulle vilja ha snabbare tider vid det här laget i träningen.

Idag stack jag efter en tung arbetsdag iväg på två 7.2km rundor. Efter första rundan var jag helt oberörd. Och efter andra, ja. I stort sätt samma känsla. Det tog emot lite lite i de tyngre uppförsbackarna, men inget mer än det. Så det blev en mycket positiv runda med tanke på intervallpasset igår.

I morgon är det fredag. Och då. Då ska det springas fort igen. På bandet.

Tillbaka till vintern

Jag vaknade till dagens första solstrålar som försökte kämpa sig in genom det fördragna fönstret. Det är fortfarande tidigt men det är nu eller aldrig. Jag kliver ur sängen och drar på mig ett par shorts och en t-shirt. Jag vet att t-shirten egentligen är för mycket. Men det känns ändå bäst så. Jag snörar skorna och stänger tyst dörren bakom mig.

Det är barmark. Stum asfalt för den som senaste tiden bara sprungit på snö och is. Vägarna leder uppför. Genom en liten by. Upp mot bergen. Palmer och andra exotiska träd växer höga längs sidorna. Här och där står några vakter. De enda människorna jag möter är de som är på väg till arbetet. På sin lite vespa.

Det är tungt att springa. Förbannat tungt. Stum asfalt. Hög luftfuktighet och kvav luft. Värmen suger ut all energi. Det är hopplöst att ens försöka ta sig runt längre än 6-8km. Efteråt svettas jag i flera timmar. Men jag är nöjd. Att ha börjat dagen med lite springa. Och samtidigt möte de övriga som just stigit upp och kommit ner till frukosten.

Så var det i två veckor. Men nu har jag lämnat Thailand. Och åter landat i Sverige. Kanske hade jag hoppats på att våren skulle ha dragit in över landet vid det här laget. Men jag hade visst förbannat fel. Så jag har återigen få dra på mig fjorton lager kläder. Och halkat runt på isbanorna där ute på vägarna. Den här veckan får bli lite starta-upp vecka. Utan intervallpass. Bara lugnare distans så benen får komma igång igen. Eller. Hela kroppen egentligen. För den senaste tiden har den inte gjort många knop. Mest intagit vattenmelon shakes och singha. Och en förbannat massa räkor av olika slag.

Men nu är det bara tagga igång igen. Komma in i rytmen och mala km. Det är kul. När man är igång på riktigt. Det fösöker jag intala mig i alla fall.

Bra mängd - sämre känsla

Förra veckan var det en del tunga pass. Det var några luncher som uteblev. Vilket ledde till pass där benen var stumma och energin minimal. Men trots det. Så genomfördes intervallpasset och efterkommande distanspass. På fredagen var det dags för tempopass. Som vanligt. Denna lycka. Kort uppvärmning och så iväg.

Hade en plan att försöka snitta 4.10 per km. Men efter de tre första km låg jag långt efter. Jag började tvivla. Samtidigt som jag tänkte att det ändå är sju km kvar. Och på sju km kan mycket hända. Så jag höjde farten på bandet. Efter ytterligare några km närmade jag mig snittet. Jag låg runt 4.05/km och tog igen sekund efter sekund.

Plötsligt var det bara en km kvar och jag låg 15 sekunder efter. Fanns inte så mycket att göra än att skruva upp ännu mer. 4.54/km och benen trampade på rätt bra nu. Håller jag det här sista km så är det lugnt. Då är jag i hamn. Packat och klart. När visaren slog om till 10.00km stannade klockan på 41.39.23. Alltså 77 hundradelar under 4.10 farten. Benen var inte pigga längre. Men inte direkt döda heller. Så det finns mer att ta av. Tur att det bara är februari.

Förra veckan i sin helhet slutade på 78km på sex löppass. Bra mängd. Mindre bra känsla på passen. Förutom tempopasset. Den här veckan höjer jag målet ytterligare några km. Sista veckan innan värmen kommer. Innan snön byts ut mot sand. 82km ligger planen på. Tempopass på fredagen. Varför bryta traditionen? Intervaller på onsdagen. Just nu ser det ut som 2000-3000-2000 med 500m joggvila. Och så långpass idag. 19km. [1.32.06.83] Pigga ben och pigga lungor. Att det kan vara så härligt att springa 19km i snömodd och en hel bunt minusgrader. Någonting är inte riktigt som det ska då. Men helvete. Vad skönt det är. Under passet. Och efter. Nu är det dags för Fröken Kalla. Kämpa!

4x2

Senaste dagarna har jag inte alls haft lust att träna. Men ibland är det bara att strunta i den känslan och bita ihop. Hoppa upp på bandet eller dra ut i snön. Och köra.

Idag skulle jag till gymmet och köra något lite hårdare. Var planen. Men jag undrade om jag verkligen skulle fixa det idag. Tusingar var ett alternativ, men jag fick lite ångest bara jag tänkte på det. Först efter 3km uppvärmning hade jag bestämt mig. 3x2000m med 500m jogg vila i 5.00-fart.

Första 2000 gick på 3.58 och 3.55. Hur lugnt och skönt som helst. Plötsligt kändes kroppen faktiskt lite piggare. Efter joggen drog det igång igen. 3.55 och 3.54. Fortfarande inga problem alls.
Tredje gick på 3.53 och 3.51. Och även efter den var jag riktigt pigg. Benen svarade riktigt bra och jag var inte direkt andfådd. Nästan oroväckande lätt. Så snabbt tog jag beslutet att köra en till. 4x2000 bleb det alltså där sista gick på 3.55 och 3.48. På sista km kändes det att det gick fort, men jag fick inte på något sätt slita.

Efter en kort nerjogg pulsade jag hem genom snön. Nöjd, men ändå sugen på mer. På ännu bättre resultat. I morgon blir det en lugn mil i snön, innan jag på fredag ska försöka mala en lite snabbare mil, den här gången med lite uppvärmning kanske.

Det gick, trots magsjukan

Jag började veckan med att kräkas. Gång på gång. Och tanken att komma upp i de planerade 70km den här veckan var lika avlägsen som värmen är. Men så började jag må bättre och bättre. Stannade hemma från arbetet både måndag och tisdag, men på tisdagen var jag ändå tvungen att rasta benen lite.

Sen flöt det på. Långpasset på 17km avverkades utan större bekymmer på onsdagen. Torsdagen fick jag sällskap av Janne och det blev en 12:a. Och så bokade vi in en date på gymmet till fredagen. Planen var tusingar på bandet. Han har gått runt och pratat om vilken dålig form han var i, men det var motbevisat två timmar senare.

Vi steg upp på banden bredvid varandra. Värmde upp och försökte prata så gått det gick. Jag kände hur nervositeten ökade för varje steg jag tog. När det är tusingar. Då är det allvar. Då är det full fokucering. Och så stack vi iväg.

3.45 och 3.42 på de två första. Nu var jag inne i det. Andning och ben var igång. 3.41 och 3.38 på de kommande två. Fortfarande inga direkta symptom på att falla av bandet. Femte gick på 3.39. Nu började det ta emot. Och det blev bara värre när Janne såg pigg ut på bandet bredvid.
Till sista loppet höjde jag upp farten. Tänkte att jag kör tills det tar stopp. Men det gjorde det aldrig. Inte helt i alla fall. 3.32 på den sista. Vilket gav ett snitt på 3.39.99. En sänkning med nästan två sekunder per lopp från förra veckan. Och med en bättre känsla.

Efter nerjoggen började jag återhämta mig. Och på kvällen var kroppen pigg igen. Så pass pigg att vi bestämde oss för att ta ett morgonpass på lördagen. 06.45 stack vi iväg i 10 minus. Iväg till Väsby (grannkomunen) för att vara funktionärer på en tävling. Vi kom dit i tid. 12.5km senare. Frusna och stela. Men nöjda. Och alla andra skakade på huvudet. Ibland krävs det galanskap.

Avrundade veckan med ett lugnt 10km pass på bandet. Och vips, 70,5km den här veckan. Målet uppfyllt! Nu är det ny vecka och nya pass. Personalmöte och planeringsdag och en träff med polisen och födelsedagsmiddag. Hur ska det här gå ihop egentligen?

Hitta rytmen igen

Förra veckan gick perfekt. Allt kändes bra och klaffade som det skulle. 18km långpass. Tusingar. Och ett tempopass på milen. Benen var riktigt tunga på tusingarna, men kom igen och svarade riktigt fint på tempopasset.

På fredagen firade jag lite med att gå på bio och se Snabba cash. Men det kanske jag inte skulle ha gjort. På söndag morgon. Vaknade jag lätt illamående. Men en sån där känsla man kan ha om man setat framför tv:n en hel deg utan frisk luft. Eller ätit sötsaker hela dagen. Nu hade jag inte gjort något av det, men känslan var den samma.

Några timmar senare. Strax efter sängdags (som den dagen var kring 19) besökte jag toaletten och slängde upp lite tacos. Och så fortsatte det. Nu höll sig magsjukan inte i sig så länge, men enligt reglerna var jag tvungen att hålla mig hemma från arbetet i 48 timmar.

Idag har det känts lite lätt meningslöst, men regler är regler. Däremot passad jag på att rasta benen i 7km. På det vidriga underlaget. Nu kommer det svåra bara, att komma in i träningsrytmen igen. Framför allt när den här veckan innehåller en hel del annat på fritiden.

Sådär ja!

Fredag. Äntligen. Och det innebär lite snabbare distans. Eller snabbare och snabbare, egentligen är inte tider under 4.30 speciellt snabbt. Men med tanke på alla bakomliggande skadebekymmer och att jag bara tränat ordentligt sedan november, så känns det helt okej.

10km stod på schemat. Stack iväg på bandet och klockande första km på 5.07. Vet inte riktigt vad jag ska göra för att kapa tiden på första km. Ben och senor är lite stela och behöver tid på sig att komma igång. Ca. 4-500m.
Men sen gick det bättre. Målet med fredagspassen är att hålla en lite högre fart genom hela passet. Farter under 4.30/km i snitt.

4.36 på andra. 4.25 och 4.23. Helt oberörd. 4.21 på femte. Halvvägs nu och jag började fundera på om jag höjt upp tempot för snabbt. Men än så länge var jag fortfarande oberörd både i benen och lungorna.

4.19 och 4.14 på de två kommande. Fortfarande inga problem alls. Det här känns faktiskt riktigt riktigt bra. Så det fanns bara en sak att göra. Höja farten ännu mer. Ha!
4.10 och 4.05. Nu går det rätt fort. Men benen svarar fint och med andningen är det inte heller några problem. Så det är bara att köra på sista, som slutade på 3.54.

Den seghet och trötthet jag kände på tusingarna var helt borta. Skönt. Hoppas de pigga benen kan hålla i sig ett par dagar nu. Så kanske det kan bli roligare tusingar nästa vecka.

Dags för tusingar igen

Veckan har börjat riktigt bra. I måndags hoppade jag upp på löpbandet och stirrade mig själv i spegeln i 18km. Det var inte speciellt ansträngande för benen, utan kanske var det mest huvudet som fick arbeta. Som tur var, kanske, så kom det upp en "riktigt" löpare när jag hade 5-6km kvar. Han malde på ett lite snabbare 5km pass som gjorde att jag hetsade lite och höjde tempot. Och blev klar snabbare, samt fick lite annat att tänka på.

Igår körde jag lite intervaller med handbollstjejerna. Gränsen för intervaller går vid -10. Igår var det -9 och tjejerna kämpade tappert under backpasset. När de var klara och går in och kastar boll, sticker jag ut på mitt eget pass. Det blev totalt lugna 13km.

Och så idag. Intervalldags för mig. Jag var rätt sugen, och det är inte ofta när det gäller tusingar. 6x1000m med 1' vila stod på programmet. Förra gången jag körde var för några veckor sedan, sedan dess har det varit en massa ledigheter och helt enkelt inte blivit av. Men idag hoppade jag upp på bandet och körde iväg. 4km uppvärmining. Benen och kroppen kändes tung och ansträngd.

3.49 på första km och 3.47 km på andra. Kände att jag nog kunde höja farten lite. 3.40 och 3.37 på de två kommande. Och nu började jag redan känna att det tog emot. På femte loppet fick jag kämpa rejält sista 400m, men höll den ändå i bra fart ner på 3.35.
På sista gick jag ut med målet att ha den på samma som den femte, men efter halva loppet var jag tvungen att dra ner på tempot lite. Benen var stumma och det tog emot rejält på slutet. 3.40 hamnade den på, och tyvärr blev snittet ca 7 tiondelar sämre än senast. Däremot gick loppen lite jämnare än senast, så det var inte full katastrof.

Väl hemma lade jag mig på sängen. Iklädd mössa och jacka fortfarande, och somnade. Kroppen var trött. Huvudet var trött. Men ändå rätt sugen på ett pass i morgon. Ett lungt distanspass ute i kylan.

Ren lycka

5.21 - 4.44 - 4.36 - 4.31 - 4.26 - 4.25 - 4.14 - 4.10 - 4.05 - 3.58

Fantastiskt pigga ben och lungor. Hade nog kunnat fortsätta någon km till i 4.00-tempo. Även om 44.32 kanske inte är någon fantastiskt bra tid, så är det ren lycka just nu. Att jag äntligen kan träna hårt igen utan att ha ont någonstans. Och hur länge sedan det var jag kunde köra så här länge utan uppehåll, det vet jag inte.

För bra för att vara sant

Och nu pratar jag inte om att Djurgården leder mot Modo med 5-1 efter första perioden. Utan om den senaste tidens träning. Jag har fortsatt kunna mala riktigt bra pass. Allt från 10-15km pass. Under helgerna har det varit lite uppehåll med träning på gymmet, och på så sätt också intervaller. Men min förhoppning är att det ska komma igång nästa vecka igen.

Senaste dagarna har jag dock hängt på gymmet. Kört distanspass efter distanspass. 15km där jag avslutar sista 5km på 4.30-fart. Ett 12km pass där sista km gick på 4.08. Och kanske bäst av allt. När kroppen är som tyngst och huvudet bara säger åt en att stanna inne och ta det lugnt, så sticker jag ut och kör i minusgraderna.

Så det är bara att njuta vidare. Det känns fantastiskt bra just nu. Jag tror inte jag har kört på så här bra på många år. Och än så länge, så känns knän, vader och allt sånt riktigt bra. Ibland väldigt tunga och tröttkörda, men väldigt bra.

Den här veckan ligger planerna på 70km på mina sex pass. Två pass kvar och ynga 23km. Det ska jag nog klara av. Kommande vecka blir nog något liknande, känns fortfarande onödigt att höja för mycket just nu. 70km är en bra nivå kommande veckor.

En snabbare mil.

Var lite i valet och kvalet om jag skulle köra inne eller ute idag. Men eftersom det fortfarande var rätt kallt och då jag resten av veckan kommer att köra utomhus, så blev det gymmet och löppandet i dag också.

Hade som plan att hålla lite högre tempo och köra milen under 4.30/km i snitt. Men när kroppen är lite stel och behöver ett par minuter på sig att komma igång så gick inte första km snabbare än 5.02. Vilket i och för sig inte gjorde 45' målet omöjligt, bara lite roligare att ta igen tid på.

4.41 och 4.32 på de kommande två km. Och jag låg fortfarande en bra bit över 4.30/km snittet. På fjärde km började jag ta igen på snittet och låg nu bara 41 sekunder efter. Jag kände att jag var tvungen att höja temot ytterligare kommande km och jag skulle ha chans att komma i fatt.

4.21 och 4.22 på femte och sjätte gjorde att jag bara var 24 sekunder efter. Benen kändes pigga och det var bara att fortsätta pinna på i samma tempo så skulle jag nog komma i fatt tids nog.

4.14 och 4.15 på de kommande två och så plötsligt. Jag var i fatt och förbi. I mitt huvud var det givetvis ett lopp mot konkurenterna. Där jag efter en tung öppning segat mig i fatt och kommit förbi med endast två km kvar. Och var på väg i från dem.

Jag avslutade med 4.15 och 4.10 och passerade milen en bra bit under de utsatta 45'. 44.20.24 och det fanns betydligt mer att ta av. Undrar vad jag skulle kunna pressa milen på om det var tävling i dagens läge. Kanske ner mot 42'.

Efter de 10km fortsatte jag två km till i lugnt tempo. (5.13 och 5.00) och fick ihop 12km totalt. En bra öppning på veckan med gårdagens 16km och dagens 12km. I morgon blir det ett lugnare kortare pass med Mr. T. Jag tror kroppen blir nöjd med det.

Fortsatt riktigt bra

Det har fortsatt gå riktigt riktigt bra. Senaste veckorna har jag legat på en högre nivå än på hela året. Fortfarande en bra bit i från gamla goda dagar, men det tar sig.
Långsamt har jag högt km antalet och kroppen verkar anpassa sig bra till det. Samt att jag varierat löpband och utomhuslöpning på ett bra sätt. Jag tror det är skonsammare för vaderna och hälsenorna eftersom jag inte riktigt kommer upp på tårna på löpbandet och vaderna får vila lite.

Förra veckan hoppas jag upp på bandet och bestämde mig för att köra tusingar. För första gången på väldigt länge. Uppvärmning på 4km och så iväg.
3.44 - 3.49 - 3.45 - 3.43 - 3.33 - 3.29 (1' vila). Och det kändes riktigt bra! Jag var inte helt död efter det sjätte loppet, vilket tiderna också visar.

Idag är det ny vecka. Julvecka och det ska i helgen bilas upp för ett par dagar i norr. Ska bli riktigt skönt och roligt att komma upp dit igen. Och dessutom få ett par nya svängar att springa. Men idag var det gymmet och bandet. 16 km avverkades i hygglig fart.
5.23 - 4.59 - 4.56 - 4.50 - 4.46 - 4.42 - 4.41 - 4.40 - 4.34 - 4.36 - 4.33 - 4.31 - 4.21 - 4.22 - 4.21 - 4.21.

Sista milen gick lite snabbare alltså och benen kändes väldigt pigga och allerta. Likaså andningen. I morgon är planen att avverka 12km. Men jag har inte bestämt mig om det ska bli ute eller på löpband.

En bra period

Uppehållet på sidan har inget att göra med att jag inte sprungit. För det har jag. Kanske just det. Jag har höjt träningsnivån en del senaste veckorna så det inte finns så mycket tid att skriva.

Vaderna känns utmärkta. Knäna känns perfekta. Det enda problemet är egentligen den högra hälsenan. Den är stel och ömmar ordentligt. Men när jag kommit igång och sprungit någon km så släpper det och jag kan köra på för fullt. Så ärligt talat - jag skiter fullständigt i senan för tillfället.

Senaste veckorna har jag alltså kommit ordentligt. Det har kört en hel del distanspass. Både inne och ute. Och så lättare intervaller med handbollstjejerna. Men så förra onsdagen. Så kom den lite mer. Jag var uppe på löpbandet och skulle försöka köra på lite snabbare i någon km.

Det blev 4km uppvärmning (5.41-5.15-5.11-5.09)
Sen tryckte jag på lite. Målet var tre km i högre fart. Närmare 4.00/km. 4.05/km gick första på. Och benen kändes riktigt bra. Andra kom ner på 3.57 och sen 3.56. Nu började det kännas lite lite i benen, men ändå helt okej. Så jag bestämde mig för en till. Och det slutade på fina 3.50.

Idag var det dags igen. Hade som plan att köra 3x2000m med 500m jogg ( i 5.00/km fart). Blev lite nervös efter de tre uppvärmnings km. (5.42-5.20-4.58). Men så fort intervallerna var igång så kändes det bra igen. 4.00 och 3.59 gick första loppet på. Benen var relativt fräscha.

Efter 500m var det dags igen. Skruva upp bandet och två km i 3.57/km-fart. Men nu var benen inte alls lika fräscha. Fick slita ordentligt på den andra km. Men hoppades någonstans att efter 500m jogg att jag skulle orka en 2km runda till.

Tyvärr gjorde jag inte det. Utan efter att ha kört 1000m på 3.55 så sa benen stopp. Det blev för slitsamt och någonstans kändes det att jag inte behövde slite ner dem totalt idag. Nu när jag precis kommit igång ordentligt. Men samtidigt är jag lite besviken att jag inte körde alla.

Men det kommer en ny vecka och det finns en plan att köra samma pass. Alternativt 2x3000m med 500m jogg vila mellan. Vi får se.
Annars ser jag fram emot pass i morgon igen. En kort runda mellan jobb och en kollegas födelsedagsfirande. Jag har 90 minuter mellan att jag slutar tills jag ska hämta henne. Några km hinner jag pressa.

Bra avslutning

Börjar veckan med ännu ett löpbandspass. Fick ihop 50km förra veckan på fem löppass. Helt okej med tanke på omständigheterna. Får hoppas jag kan ligga på den nivån ett par veckor till nu innan jag höjer igen.

12km idag alltså. Började lugnt där de första km låg över 5.00-fart. Efter det började jag långsamt höja farten.
5.40 - 5.16 - 5.11 - 5.05 - 5.00 - 4.54 - 4.51 - 4.45 - 4.40 - 4.35 - 4.21 - 4.19

Benen var pigga och fräscha. Antagligen efter gårdagens vilodag. Den kändes välbehövlig efter fem raka löppass. I morgon sticker jag ut på gatorna och springer igen. Måste få fler utomhus pass. Känner att höger benhinna börjar ta lite stryk av allt löpbandslöpning. Men eftersom vaderna kännts helt perfekta senaste veckan så vågar jag nog ta mig ut lite mer nu.

Inte mycket tid till annat.

Finns inte så mycket tid i vardagen att sätta sig ner och skriva här. Antar att det syns. Tydligt. Men det kanske inte gör så mycket när träningen ändå löper på bra.

Under de senaste tio dagarna har jag kunnat höja träningen ytterligare. Nu ligger passen på 10-12km och jag har varvat både löpband med utomhuslöpning. Även om löpbandet fortfarande är en stor del av passen.
Det märks nämligen fortfarande en klar skillnad när jag springer på bandet jämfört med utomhus. Ute kommer jag upp på tårna automatiskt och känner av vaderna dagen efter.

Åt andra sidan så är jag rädd för att benhinnorna ska ta stryk av för mycket bandlöpning. Så jag ska försöka komma ut och köra mer ute. Och njuta av den härliga hösten som är på väg.

Passen de senaste dagarna har däremot varit tunga. Det känns inte alls sådär lätt som det gjorde för någon vecka sen. När jag studsade fram i 4.00-fart. Nu får jag nästan slita i 4.45-4.50- fart. Men jag antar att det kanske släpper om något pass.

Mera löpband.

Tänkte att det skulle bli två riktigt fina pass i helgen. Men ärligt talat så tog kräftskivan med damerna på jobbet död på alla de tankarna rätt fort. I stället blev det endast ett kort pass på 4.5km. Ett pass som var riktigt otrevligt och vidrigt. Det var tungt och det var stelt. Det var hemskt. Från första stund. Men någonstans insåg jag kanske att det enda var mitt eget fel. Mitt och alla de Beck's som slank ner under fredagskvällen.

På söndag skulle jag ta revanch. Men fan heller. Jag tog mig inte upp ur soffan riktigt. Och helt plötsligt började friidrotten och så var det kört. Och visst kan jag vara ärlig. Jag hade kass inställning. Jag har inte bättre psyke än så.

Idag däremot. Måndag. Och helgen börjar försvinna ur huvudet. Jag kanske har en sån helg en gång i halvåret. Så det kanse inte är en större fara. Men med måndagar kommer nya möjlighter.
Till sollentunas nya fina anläggning direkt efter jobbet. Och upp på löpbandet. Tänkte återigen att det kanske skulle gå lite lugnare idag. Men det blir så förbannat svårt när jag står där och har andra människor bredvid och bakm mig. Då pressar jag upp farten. Då trycker jag på steget så jag slår i låren i handtagen ovanför. I handtagen en del håller i när de springer. Jag förstår inte tanken bakom det.

5.33.62 och 5.11.19 på det första två km. Det kändes lugnt och skönt. Lutningen på 1%. 4.52.24, 4.45.07 och 4.44.12 på de följandet tre km. Tänkte ett tag att jag skulle stanna på den hastigheten och bara glida vidare. Jovisst.

4.34.23, 4.35.20 och 4.31.04. 8 km passerat och nu tog jag ner lutningen från 1% till 0%. Och plötsligt får jag bromsa i steget. Men i stället för att sänka farten och känslan av löpningen så höjer jag tempot ytterligare. 4.17.25 på 9:e km. Känns riktigt lätt och skönt i steget och andningen.
Sista km går på 4.00.02. Nu känns det att det går snabbt. Sista 3-400m får jag kämpa lite. Men jag är nöjd ändå. Det tar sig. Om någon vecka är jag nog nera på vanliga tider igen. Om vaden får fortsätta att kännas bra.

I morgon är det dags att träna handbollstjejerna igen. Funderingarna ligger på 10x30'' med 30'' vila. Fortsätta med lite snabbhet inför säsongen. Och efter deras träning. Då sticker jag iväg på mitt. Ett par km utomhusjogg. Förhoppningsvis med Mr T. Han vet bara inte om det ännu. Ha!

Två fina avslutande km

Samma pass idag. Tänkte att jag skulle ta det lite lugnare. Men det brukar vara svårt att hålla igen när man väl står där på bandet. Farten höjdes allt eftersom fram till sjätte km. Då tyckte jag att det kändes lite i vaden, så jag drog ner farten lite.

Allt eftersom skruvades den upp igen och de två avslutande kn gick på 4.30.22 och 4.12.26. Riktigt skönt att få köra på lite i högre tempo igen.

I morgon blir det hel vila. Ska inte chocka kroppen totalt nu och verkligen försöka hålla igen lite med löpningen. Även om det är svårt. 36km fick jag ihop den här veckan. Inte bra. Men bättre än på ett bra tag.

En hel tia!

Fortfarande riktigt peppad att få gå iväg till gymmet så fort det finns möjlighet. Och det där med att köra på löpband är nog bra för vaden. Men snart måste jag nog köra ett pass ute för att se hur pass bra vaden egentligen är.

Idag stack jag iväg tidigt. Till gymmet. Upp på löpbandet och iväg. Första km går alltid långsamare eftersom bandet måste startas upp. Och så tänkte jag att jag skulle hålla ner tempot lite för att inte pressa vaden för mycket.

Första km gick på långsamma 5.37.30. Följt av 5.14.20 och 4.56.33. Vaden kändes fortfarande riktigt bra så jag provade att skruva upp tempot lite till. 4.56.33. 4.50.98. 4.51.18 och 4.47.25
Kände att jag började hitta ett lagom tempo både för benen, lungorna och inte minst vaden. Kommande två km var läskigt jämna. 4.48.12 och 4.48.12. Jämnare kan det knappast bli.

Sen sänkte jag lutningen från 1% till 0% och flöt fram på 4.41.18. Stgete kändes lätt och jag kan rulla fram i hygglig fart. I slutet tryckte jag på lite extra och fick ner km tiden till 4.26.19. Skönt att få kämpa lite.

På löpbandet har jag ett mer rullande steg och jag slipper komma upp på tårna som jag gör ute. Tror det kan göra att vaden klarar sig bättre där. Dessutom kan jag lätt kontrollera farten och se när vaden och benen tycker det räcker. Så jag fortsätter nog där ett par veckor till, tills vaden är helt bra.

En massa maskiner

Efter de där lite snabbare km tiderna i lördags blev vaden lite sämre igen. På måndagen joggade jag korta 3km och började känns små stickningar i vaden efter bara 3'. Jag hoppades lite att det var dagsformen det var fel på, eller att det var för att jag sprungit en del på jobbet under dagen.

Så tisdagen kom och jag drog på mig skorna igen. Joggade iväg med Janne som sällskap. In i spåret vi växte upp i. 1.8km varv. Två stycken blev det. Och så dit och tillbaka från föräldrarnas hus. Fick ihop 5km och vaden kändes helt okej. Humöret blev lite bättre.

På onsdagen tog jag med Flickan från landet i norr och stack iväg till Sollentunas nyrenoverade anläggning. Och köpte kort där. "Prova på-kort" för en relativt billig peng. Jag är väl mest intresserad av löpbandet och kanske motionscykeln. Men varför inte slänga sig i bassängen och simma någon morgon?

På onsdagen hoppade jag upp på löpbandet och körde hyggliga 8km. Inte i något direkt mördartempo utan som snabbast höll jag mig till 4.45-tempo. Vaden kändes bra. Och någonstans vill jag tro att just löpband är bra för vaden. Jämn yta och kontrollerad hastighet.

Idag blev det 25km på motionscykeln där. Lite stegrande och fallande motstånd. Det blev en ordentlig genomkörare i alla fall. Tänkte låta vaden vila från löpning efter tre dagar i rad. I morgon blir det hel vila efter pass fem dagar i sträck nu. I stället blir det Grönen och Håkan Hellström. Inte fel det heller.

En bunt km-tider

Janne skulle köra ett pass nere på banan idag. Så jag tänkte att jag skulle passa på att få både sällskap och avverka dagens pass. Eller. Pass och pass, det är mest lite jogg för min del just nu, men det är bättre är för några dagar sedan.

Vi möttes upp där nere och började värma upp tillsammans. Kroppen fylldes av en massa känslor. Så många underbara dagar och kvällar jag tillbringat nera på de där barnorna. Fantastiska hårda pass jag malt ner. Spikskor som flyger fram längs den röda mattan. Nu var det visserligen ett antal år sedan, men viljan att få tillbaka dem är stor.

Men idag var det inga intervaller. Inte för mig i alla fall. Janne körde 12x200 med 30'' vila. Jag nöjde mig med tre km uppvärmning tillsammans med Janne. Sedan höjde jag tempot lite och fick ner en km på 4.01.70. Vaden kändes helt okej. Men jag ville inte pressa den för mycket. Så avslutningsvis joggade jag runt på gräset, barfota. Mjukt underlag och extra stärkande för fotmuskulaturen.

4.38/4.25/4.27/4.01/4.43/9.33. Ibland är det konstigt att det inte går att springa långsamare. 4.30-fart känns riktigt långsamt. Ändå är formen så gott som obefintlig. Hm. Kanske är bra, jag vet inte. Om inte annat så är det ett steg i rätt riktning. Ett steg mot lite bättre form.

Tre veckor rehab.

Den senaste tiden har smärtorna i högra vaden bara återkommit. Det går bra något pass innan det sen kommer tillbaka. Och så har jag fått vila en vecka. Så har det hållt på ett bra tag nu. Allt för länge. Så jag tyckte det skulle få vara nog nu.

Igår började jag skriva ihop ett rehabschema. Där jag kommer att arbeta med att köra excentrisk träning för vaderna. Hälgång för att stärka framsian också. Och köra tvåhäv. Och allt eftersom börja cykla lite. Ingen löpning alls på minst tre veckor. Även om det känns bra att gå.

Undertiden får jag få ut min vilja att springa på tjejerna i handbollen. Igår körde jag 8x70/20 med dem. Och några få av dem imponerade stort. Kanske inte med farten. Men med inställning och vilja. De uppmuntrade varandra under tiden. Och de vägrade stanna efter sex st. De skulle köra alla åtta. Skulle vara riktigt roligt om det blev någon skillnad när de i vinter kör igång med sin handbollsserie.

Löpskolning

Kom av mig lite i veckan med träningen. Sista semesterdagarna och det har inte känts så roligt med att träna. Men i helgen kanske det vände lite. Hoppade upp på motionscykeln och trampade igenom 20km lite lätt i fredags.
I lördags blev det samma sak. Förutom att jag höjde motståndet lite under 5km så hjärtat fick jobba lite extra.

I morse åkte jag ut till Kairo. Hade som mål att testa vaden lite med löpning. Bara några minuter. Men innan jag fick springa iväg så hade jag en annan uppgift. Att jobba lite med handbollstjejernas löpsteg. Så vi körde löpskolning och lite hopp i backe. Kanske inte det roligaste i träningsväg, men väldigt nödvändigt. De lyssnade noga och försökte så gott de kunde. Vi höll på knappt en timme innan tjejerna störtade ner till badet för att svalka sig och jobba på brännan som tydligen är bland det viktigaste i hela livet.

I vilket fall som helst så gick tränandet riktigt bra och det kändes ändå helt okej att stå där framför alla och prata och visa. Nästa vecka ska jag dit igen. Men då ska de få jobba lite hårdare. 8x70/20 står på planeringen.

Efter att de hoppas i badet stack jag iväg. Det kändes så bra att jag körde lite längre än planerat. Plötsligt var jag ute vid Runbyskolan. Och planen ändrades till att köra bilvägen tillbaka till Kairobadet. Totalt alltså 6km. Och vaden kändes helt okej. Orken försvann lite efter ca. 20' men det är bara att jobba vidare på den. Förhoppningsvis med en skadefri vad.

Löp-coach?

Jag har fått ett erbjudande. Eller mera en förfrågning. Som jag med blandade känslor har visat mitt intresse för.

Flickan från landet i norr spelar handboll. Klubben ligger i grannkomunen. Hon spelar i damlaget. Men som i de flesta andra klubbarna finns det yngre lag. I det här fallet handlar det om 15-16 åriga tjejer.

För nästan ett år sedan kom en ledare fram till mig när jag satt och kollade på en av Flickan från landet i norrs matcher. Han undrade om jag var han som sprang mycket. Jag antar att ryktet hade gått.

Tyvärr svarade jag ja. Han undrade om jag skulle kunna tänka mig att hjälpa honom. Att komma med tips gällande löpträning för hans lag. De 15-16 åriga tjejerna.

Nu. Nästan ett år senare. Ringde han. Frågade om jag hade lust att komma ner på måndag. Prata lite mer om löpning. Komma med tips. Han pratade om någon 3-års plan. Jag blev mest nervös.Visst kan jag saker om löpning. Hur man ska springa och olika sätt att bygga upp konditionen. Ibland känns det som om jag inte gjort annat senaste 15 åren. Jag började genast skissa upp säsongsträningsprogram och grunduppbyggnadsprogram. Och olika saker att tänka på under löpning och saker för att få till ett effektivare löpsteg.

Så återigen. Där satt jag med luren i handen. Och hade sagt ja. Nervositeten är enorm. Jag tycker inte om att så och prata inför främmande männsikor. Än mindre framför en bunt med 15-16 åriga tjejer. Det är jobbigt. Men nu har jag sagt ja. Och någonstans där inne känns det väl lite roligt. Lite smickrande. Även om jag undrar om jag verkligen kan bidra med något. Men jag kanske kan kalla mig löp-coach då. Eller inte.

Jörrviken tur och retur

Nu är semesterresandet över. I alla fall för den här gången. Efter löpbanden i Sundsvall fortsatte vi upp till Umeå och Robertsfors. Där det var dags för lite mera skogslöpning.
Första passet blev på asfalt. Utan backar vare sig uppåt eller nedåt. Och det kändes bra i vaden. Vaden är det enda som räknas nu. Formen. Som är vidrigt dålig. Kan man alltid fixa till sen.

Det blev 6km på asfaltsvägarna genom Robertsfors och Fredriksfors (som tar ca. 30'' att springa igenom). Och nervositeten kunde lägga sig lite.

Två dagar senare var det dags igen. Jag höll till på andra sidan E4:an nu. I Sikeå. Och där var det lite mjukare, fast även lite ojämnare, skogsvägar. Jag rullade iväg bort mot något ställe som hette Jörrviken. Klockade 14'45'' där och vände tillbaka. 6km blev det även den gången och vaden kändes bra.

Nästa pass. Styrde stegen mot Jörrviken igen. Men insåg när jag kom dit att klockan stod på 12'20''. Betydligt fortare än passet innan. Flickan från landet i norr cyklade med bredvid. Och jag antar att det hade något mer farten att göra.

Efter att ha fortsatt en bit och sedan vänt så började benen kännas tunga. Riktigt tunga. Samtidigt hade värmen hittat tilbaka och solen stekte på rätt ordentligt. Halvvägs på väg tillbaka började vaden kännas lite tjock. Jag stannade till och stretchade ordentligt och fortsatte sedan i lugnt tempo.

7km kom jag upp i. Och det med lite högre fart under skorna. Åtminstånde halva sträckan. Nu är jag hemma igen. Vilket känns riktigt skönt. Och det ska senare idag. När kroppen vaknat till liv. Bli ett lungt pass i de kända skogsmarkerna runt hörnet. Innan det sedan beges in till Borgen. Till Stadion. För att se lite högre farter på DN-Galan.

Sundsvalls löpband

Sitter nu på hotellrummet i Sundsvall. Vi kom hit igår och efter lite strul med rum som inte var färdiga och betalningsmetoder så kom vi ner till grymmet. Jag tänkte att jag skulle prova springa lite på deras löpband och se vad vaden klarar av. Fick igår ihop 7km utan minsta lilla känning. Efter passet däremot kändes vaden lite stel.

Idag på morgonen var jag lite orlig för att det skulle kännas sämre. Men i stället var den lilla stelheten helt borta. Så jag studsade ner till frukosten. Tryckte i mig ordentligt och vilade sedan en timme på rummet.

Sen var det bara på med de lagom härligt luktande träningskläderna. Som knappt hade torkat från igår. Ner till gymmet och upp på bandet igen. Nu ska vi se om vaden klarar av att springa två dagar i sträck. Det gjorde den inte för två veckor sedan.

Jag hoppades på någon km i alla fall. Men efter 7km kändes jag fortfarande ingenting. Och då gick det snabbare än igår och med 2% lutning på bandet.

Nu efter passet är det inte heller någon stelhet. Så jag är glad nu. Riktigt glad. Men kanske är det just löpbanden som fungerar. Kanske klarar vaden inte av ojämna skogsvägar eller hårda asfaltsvägar? I morgon bitti packar vi ihop våra saker här och kör vidare upp till Umeå. Då blir det till att testa vaden ute i skogen. Finns inte så mycket mer än att hoppas. Och fortsätta känns glädjen eefter de två bra passen här i Sundsvall.

Imponerande löpning

Såg det här för några dagar sedan. Och blev lite chockad. Det är fruktansvärt imponerande. Fantastiskt taktiskt löpt. För att vara så pass ung och oerfaren. Hoppas han kan fortsätta utvecklas kommande år och kan konkurrera med Claesson ute på banorna.

Vadstrul. Igen.

Det halsonda försvann till slut. Och kanske var det för att jag helt enkelt struntade i det och stack ut på en joggrunda ändå. Började lite lugnt med 4km. Kändes tungt. Men det brukar det göra efter en viloperiod.

Dagen efter stack jag ut igen. Tog biln upp till Runby. Tänkte köra genom skogen bort till Kairo. Solen gassade ordentligt. Luften var tung att andas. Men steget kändes bra. Lungorna var med. När jag kom fram till Runby fanns två alternativ. Vända och köra samma väg tillbaka. Eller köra den kortare, grusvägen, tillbaka till bilen.

Skogsvägen är ca 4.5km. Grusvägen är knappa 3km. Det hade alltså gett en runda på 7.5km. Och kanske skulle jag ha nöjt mig så. Men jag ville mer idag. Det hela kändes så bra så jag vände. Och började köra skogsvägen tillbaka igen. Och det fortsatte att känns bra, ända fram till 6.5km ungefär. Då började det komma lite krampkänningar i högra vaden. Och någon minut senare så högg det till.

Helvete! Jag gick några minuter, och provade jogga igen. Det gick okej. Kändes lite, men inte så farligt.
Dagen efter var vaden inte så stel. Det känns lite när jag går, men det gör inte direkt ont. Så den här veckan, har jag parkerat mig på motionscykeln. Igen. Trist. När man bara vill ut i skogen och mala km efter km. Men tyvärr är det inte så mycket att göra åt saken.

Långvarig halssmärta

För snart två veckor sedan började jag få lite ont i halsen. Och det är där jag fortfarande är just nu. Halsen vill inte ge med sig. Det gör ont att svälja. Den är röd och irriterad. Men that's it. Inga andra sjukdomssymptom.

Och det är förbannat irriterande. Snart sticker jag ut på ett långpass bara för att det ska hända något.

Jogg med en vän

Dagen efter 7km passet var det tänkt att jag skulle vila. Men jag blev uppringd av en vän. Som precis har börjat springa lite. Han frågade om jag ville hänga på en runda. En riktigt långsam runda, för mig alltså. Givetvis kunde jag inte tacka nej, utan jag slöt upp vid honom i solna.

Han dukade upp stor frukost med färsk frukt och mackor. Och vi åt. Jag med en viss skeptis. När han ätit färdigt klappade han sig nöjt på magen och undrade lite hur han skulle orka springa. Jag log bara och undrade lite varför vi åt frukosten innan vi sprang. Och var tvungen att skratta lite.

Ut kom vi till slut och körde längs fina vägar genom Pampas Marina och bort mot Karlberg. Det kändes skönt att bara ligga där bredvid och studsa fram i över 5.30-fart. Vader och knän kändes bra.
Så jag klarade att köra två löppass i rad. Även om det andra var ett väldigt långsamt pass. Men ändå 7km.

Dagen efter intog jag vattnet. Paddlade kanot i 2,5 timme. Gled fram, kors och tvärs, över spegelblankt vatten. Med en kortare bad och lunch paus på någon ödslig strand. Och så idag. Värmen ligger fortfarande på. Svetten rinner redan innan jag börjar springa iväg. Skrapade ihop 7km [31.48.47]. Men kände att jag tog det riktigt lugnt. Ändå gick det på närmare 4.30-fart.

Nu är juni över och jag känner att det är dags att höja nivån lite. Först och främst distanserna upp till 10km. Men att jag fortsätter att köra löpning varannan dag. Däremot måste jag bli bättre på att köra knästyrkan, som jag missat totalt senaste tiden. Tyvärr blir det så så fort jag känner att knät känns bra.

Andra löpare stessar

Visiten i norr är avklarad. Det var trevligt. Om än lite för mycket intag av dryck. Jag hann med ett pass på midsommaraftonens morgon. I ett spår som var halvt igenvuxet. Men 6.5 km blev det. Och det kändes vidrigt. Som det alltid gör när det är morgonpass.

Idag var det närmare 30 grader. Perfekt. I alla fall för träning. Jag stack i väg efter jobbet. Planerade en ganska behaglig 7km runda i spåret bakom knuten. När jag kommer in i spåret brukar jag ha 2'56''. Nu tittade jag på klockan: 2'47''. Och i samma ögonblick som jag tänkte att jag skulle dra ner lite på farten så såg jag något komma ner från backen bakom mig.

En löpare klädd i "löparshorts". Ni vet, såna där korta, heta shorts. Och solglasögon. Det gick snabbt. Visserligen var det nedförsbacke för honom. Men ändå.

I samma ögonblick som jag såg honom så höjde jag i stället tempot. Blev stressad. Och tryckte på lite extra. Det gjorde jag i 20' tills jag inte längre såg honom. Resten av passet var tungt. Men jag tycker ändå att jag höll uppe både steg och tempo bra.

I slutet kom tanken att köra på under 30'. Och eftersom jag behövde runt 2.56 från spåret och hem så hoppades jag på under 27'30'' när jag kommer ut på grusvägen. Nu visade klockan 27'22''. Trots riktigt tunga ben i sista backen så stannade klockan 29'47''.

7km i 4.15/km. Och med ett knä som kändes precis som det ska. Det lovar gott. Nästa pass ska jag försöka hålla nere tempot lite. I stället försöka höja distansen upp till 8-9km. Om det inte kommer någon löpare som stressar vill säga.

Far norrut

Varje morgon när jag åker till arbetet kör jag förbi löpargymnasiet. Oftast ligger det helt öde där så tidigt på morgonen. Men den senaste veckan har jag sett grupper med löpare som är ute och kör sin morgonjogg. Det ser härligt ut. Det rycker i mina ben och jag känner mig less på att få komma hem efter jobbet och bara sticka ut på 5-6km. Varannan dag!

Efter passet i lördags blev det inga mer sjukdomskänslor. På måndagskvällen stack jag ut för att testa knä och vader igen. Och det mesta kändes faktiskt helt okej. Vänstra vaden hade lite små känningar i sig, men inget som skapade löpsvårigheter.

Idag kom jag hem lite tidigare. Drog på mig skorna direkt och stack ut i skogen. Vaden hade ungefär samma känsla som senast, men det kommer inget mer. Så jag körde på. Fick ihop 7km till slut [33.33.89].
Började de första 7' inne i skogen, hoppandes över rötter och stenar. Och det gjorde kanske att knät ömmade till lite strax innan jag kom ut på vanliga skogsvägarna. Men efter det var det helt problemfritt i knät.

Nu väntar midsommar. Och tidigt i morgon bitti. Antagligen innan både sol och tuppar känner för att resa på sig. Så far vi iväg norröver. Men träningsväskan är packad. I alla fall snart. Och jag fortsätter med passen där uppe.

Någonting är fel

Tänkte att det här skulle bli en bra vecka träningsmässigt. Började fint med löpning både måndag och tisdag. Och knät kändes riktigt bra under tisdagspasset.

Men så var jag tvungen att dra iväg till Söderköping på kurs. Och fick inte dit någon träningsmöjlighet. Tyvärr. I stället satsade jag på lördag. Och stack iväg i regnet. Men jag kände redan efter några minuter att någonting var fel i kroppen. Den kändes inte pigg. Den var hängig och seg. Och efter 15' joggande i lugn fart vände magen sig ut och in. Mitt i Edsbergsparken.

Men jag joggade vidare. Kroppen blev allt segare och efter ytterligare några minuter började det ömma lite i knät. Då stannade jag och gick vidare.
Jag börjar misstänka att jag har något i kroppen. Början på någon förkylning eller liknande. Och att det var kallt och blött gjorde kanske inte susen för smidigheten i knät heller.

Men i morgon är det en ny dag. Jag tror jag behöver lite kontinuitet med löpningen för att knät ska bli bättre. Och köra styrkeövningarna i dagarna mellan passen. Så är kroppen piggare i morgon blir det ett kortare joggpass då också.

Äntligen ute

Jag hittade en löpartröja idag. Så jag köpte den. Helt enkelt. Och när jag kom hem med den insåg jag att jag helt enkelt var tvungen att prova springa i den. Och så blev det.

Förkylningen är väl kanske inte riktigt över. Men febern är borta och jag känner mig pigg. Det som är kvar är lite snuva och slem i halsen. Men sånt brukar väl kunna hänga kvar ett bra tag efter.

Jag tänkte bara sticka ut för att rasta benen några minuter. Kanske 1-2km. Det blev 4km [18.33.53]. Vaderna kändes helt perfekta. Knät ömade lite vid 4'30'' men var helt borta vid 7'. Jag hade kunnat köra en massa mer km. Men med tanke på sjukdomen så kanske jag ska lugna mig lite.

Riktigt skönt att ha varit ute igen i alla fall. Känns som det var flera månader sedan. Hoppas bara det sista av förkylningen kan sticka iväg nu också så är det bara att dra på.

Kvällen får avslutas med fotboll. Sverige-Danmark. Och Källström är med från start!

Det vill sig fortfarande inte

Tänkte att det skulle ta fart nu med träningen igen efter de positiva beskeden förra lördagen. Nu sitter jag här. Nästan en vecka har gått och jag har fortfarande inte löpt en endaste meter. Det har visserligen inte så mycket med vaderna att göra. Bara lite.

Efter löpningen förra veckan tyckte jag att de var en bra idé att åka in och titta på maran. Och eftersom jag var där två timmar innan start, så tänkte jag promenarea runt på stan i den stekande solen. Så efter två timmars gång och lite därtill under själva loppet, kom jag hem. Riktigt sugen på att köra en mara själv. Men att sticka iväg 42km kanske inte hade varit det bästa.

Morgonen efter. Kunde jag knappt gå. Mina vader gjorde så fantastiskt jävla ont. En sådan träningsvärk har jag nog sällan skådat. Två dagar senare kunde jag gå ordentligt och tänkte att det äntligen var dags att sticka ut i skogen igen och mala km.

Tydligen inte. I stället vaknar jag upp med halsont, huvudvärk och täppt näsa. Och det sitter jag fortfarande med. Blev idag hemskickad från arbetet för att vila upp mig. Så jag antar att det är det jag gör. Efter att ha fixat kattlådan, diskat och städat hela lägenheten alltså. Och så får jag sitta här och vänta på att få köra nästa pass. I alla fall några dagar till.

Positiva besked

Nu har jag vilat från löpning i en vecka till. Tänkte att jag skulle prova jogga några minuter i början på nästa vecka. Men så blev det kullek med barn och föräldrar ute på Skeppartorp igår. Samt en matematiklek där man skulle springa och leta lappar och göra matteuppgifter. Tävlingsmänniska som jag är var jag med i ett lag och tog hem vinsten. Springandes som en tog i skogsdungen. Likaså under kulleken.

När jag jagat omkring ett tag insåg jag att det kändes riktigt bra i kroppen. Vaderna kändes inte ett dugg och inte knät heller. Så jag drog på mig träningskläderna i dag redan och stack ut i skogen i solen.

Var nervös, men efter 14.17.66 kunde jag konstatera att det inte kändes något i vaderna. Kanske skulle jag kunnat köra ett par km till, men det kändes dumt att chansa att dra upp skadan igen.
Knät däremot, det ömmade till lite efter 9'30'', fram till 11'30''. Sen försvann det långsamt. Så det kanske bara är lite ovana. Får hoppas på det. Då kanske det börjar bli dags att långsamt skruva upp distanserna igen.
Undertiden, så bär det nu in till storstan för att se på maran. Drömma sig bort. Längta och önskas. Och minnas.

Negativa besked

Efter att ha vilat i stort sätt en vecka från löpning, var det idag dags att testa om vaden håller för lite lättare jogg. 13 minuter senare kan jag konstatera att den inte gjorde det.

Allt kändes perfekt när jag stack iväg. Första 10' längs norrviken. Vattnet precis bredvid. Lukten av vatten och sand. Och det kändes lite som att det här skulle kunna gå vägen. Men bara någon minut senare började det komma lite stickningar i vänstra vaden. Och det blev värre och värre.

Efter 15' började det sticka lite i knät också. Jag vet inte om det beror på ovanhet eller vad det är. Knät borde väl inte kunna bli sämre genom att vila?

Vad som väntar kommande vecka vet jag inte riktigt. Jag får känna efter hur vaderna känns närmsta dagarna. Men antagligen väntar en del pass på cykeln. Tyvärr. Jag börjar hata den där förbannade cykeln snart. Jag vill vara ute. Ute och mala mil i stället.

Skorna förstör vaderna

Senaste veckan har inte riktig gått lika bra som tidigare. Knät har visserligen känts riktigt bra. Och hälsenorna likaså. Men det var det där med vaderna.

Efter passet med Janne i måndags så var det först inga problem med vaderna. dagen efter kändes det ocksj. Och ett par km på onsdagen gick också fint. Men under fredagspasset så högg det till igen. När klockan passerat 29' så tog det stopp.

Nu har det gått ytterligare några dagar, men det vill sig inte riktigt. Jag har inte vågat springa med vaden ännu. Utan låter det gå några dagar till. Som vanligt har jag mina misstankar om vad det kan vara. Mina fritidsskor är aningen för små, så jag får dra in tårna hela dagarna. Jag tror det kan orsaka vadproblemen eftersom tåböjarmusklerna fäster i vaderna. Ännu något Fröken Bengtsson lärt mig.

Nu blir det en lugn långhelg. Där jag fortsätter med styrkan och kanske något cykelpass. Men vaderna får nog vila lite till. Bara för säkerhetsskull. Och snart blir det en tur till affären, för att införskaffa nya skor.

Lite vadstrul

Åkte ut till Janne efter jobbet igår. Fick plötslig blackout på vägen dit och kom inte på hur jag skulle åka. Det tog halva vägen innan jag kom på att jag var på väg till Naprapaten Fröken Bengtsson. Sen körde jag fel tre gånger till innan jag kom fram. Konstigt hur en väg man åkt massor med gånger blir så mycket mer avancerad när man kommer från en annan utgångspunkt.

I vilket fall som helst. Fram kom jag. Och vi planerade en lugn 8.8km runda. Rekord långt för sedan knäskadeuppehållet. Likaså lite vågat kanske. Men efter de vanliga 20' var det bara att korta ner svängen. Kapa bort drygt 2km. Inte för att knät gjorde ont. Utan för att orken inte finns där.

Vid 20-25' tar jag slut just nu. Det är där jag ligger. Men om någon enstaka vecka ska 8-10km inte vara några problem. Orkesmässigt i alla fall.
Knät kändes bra igår också. Wohoo! Enstaka stunder känner jag mig nästan som en löpare igen.

När det återstod några få minuter dock. Högg det till lite i vänster vad. Kändes som konstant krampkänning. Riktigt ont att stiga upp i morse, men under dagen har det blivit bättre. Kanske ska det gå att jogga ett pass i morgon igen.

6.5km blev det i vilket fall som helst. På 29.41.41. Helt okej. För att vara nu. Löpvila idag, allt efter Fröken Bengtssons order. I stället lite styrka. Vader, knän och mage/rygg. Och laddning till morgondagens möjliga pass. Om jag hittar tid mellan arbetet och personalmötet.

Virrigt på Järva

I torsdags blev det 7km. Det kändes bra i knät så när jag kom förbi de klassiska 30-skyltarna där sista km börjar. Så tryckte jag på lite. Dels för att jag har saknat att få köra i lite högre temo. Dels för att benen kändes relativt pigga. Men också för att testa om knät klarade av lite högre farter. 4.13.11. Och knät kändes lika bra som i början av passet.

Senaste veckan har jag dock känt lite i utkanten av höger bakisda lår. Senan som går där har varit öm och stel. Jag har stretchat extra mycket och sen passet i torsdags har det känts bra. Så det är bara köra vidare.

Idag stack jag iväg till Järvafältet. Regnet hängde i luften, men ändå var det fullt med folk som strosade omkring på diverse stigar.
Jag har egentligen aldrig sprungit ute på fältet, så jag har ingen direkt koll på rundor och stigar. Det finns ju ett par kan man lätt påstå. Men jag stack iväg. Utan att komma ihåg att låsa bilen. Och kom efter 10' till ett dead end. Vände och körde tillbaka. Och iväg åt andra hållet i stället. Plötsligt kom jag ut strax ovanför stinsen och hittade en bra länk mellan där jag håller till och järvafältet, utan att egentligen behöva springa över bilvägarna.

Efter 25' blev benen väldigt tunga. Men knät känns fortfarande riktigt bra. Inte perfekt än, men riktigt bra. Så det är bara fortsätta köra varannan dag löpning ett par veckor till. Totalt blev det 7.5km. Och det är där kring det får ligga ett par pass nu.

Nytt rehabrekord

Två sköna pass i rad nu. Efter det lite snabbare passet (4.33/km) i fredags så blev det ett lite lugnare pass i söndags. 6.5km i 4.58/km. Visserligen på smala stigar genom skogen, men det gick bra ändå.

Idag var det dags igen. Regnigt och blött. Men jag ska vara ärlig och säga att duggregn nästan är min favorit. Det är härligt att mala km genom regnet. Idag blev det visserligen inte så många, men ändå ett nytt rehabrekord. 8km kom jag upp i. (38.44.30).

I början kändes det riktigt riktigt bra. Men efter en stund på asfalt, efter ca 20' så började det komma lite i knät. Ingen ömhet, men det blev någon känsla där i som inte riktigt kändes bra. Så jag tog det säkra före det osäkra. Jag stannade. Gick någon minut. Och fortsatte.

Den negativa känslan var borta. Och det hela flöt på bra igen.
I morgon är det tänkt att det är vila från löpning. Men vi har tävling med barnen på arbetet. 800m ska de största springa. Och jag har äran att vara förlöpare. Får hoppas att det går bra med knät. Och att barnen inte rusar på allt för fort.

7 riktigt fina km

Steg upp tidigt idag. Och efter en kort stund drog jag på mig träningskläderna för att sticka ut i solen. Luften var kylig så det blev både långbyxor och långärmad tröja.

I när jag kommer in i spåret brukar jag ha 2.56. I dag hade jag 2.53. Och det kändes riktigt bra. I huvud. I ben. I knät. Jag körde på. Och det fortsatte att kännas riktigt fint. Tempot var lite högre än vanligt, men så länge det kändes bra tyckte jag inte det fanns anledning till att sänka farten.

Efter 25' började jag känna lite i knät. Ingen ömhet. Ingen smärta. Men att det har varit något där. Eller är något där. Så jag sänkte farten lite. Och det började kännas bra igen. Ut ur spåret och jag hade över 5' på mig för att klara under 5.00/km. Från spåret och hem går uppför. Och jag klockade den biten på fina 2.30

Totalt 7km på 31.52.57. Och ett fint snitt på 4.33/km. Och bäst av allt. Riktigt bra känsla i knät.

Snabb återkomst

Det fortsätter gå framåt med rehaben på knäsenan. Senaste tre passen har jag inte behövt gå någonting mellan löpningen, utan jag har kunnat köra på ett hela pass utan att känna någon ömhet i knät.

Långsamt så stegras distanserna och på de senaste tre passen har det gått från 4km till 6km. Var av ett av passet har gått lite snabbare. Kom ner på 4.53/km. Inget direkt att skryta med, men jämfört med de andra passen som legat närmare 5.15-5.20.

Idag blev det ett riktigt behagligt 6km pass. Kan inte påstå att det känns lätt. Men samtidigt är det inte speciellt ansträngande heller. Det hela flyter bara på. Sen när solen visar sig från sin underbara sida. Luften är varm och skön. Marken är torr. Och den gröna färgen börjar komma fram allt mer. Då är det lätt. Då är det roligt att springa. Riktigt roligt.

Kommande vecka fortsätter jag smyga upp distanserna lite. På onsdag ska jag på ett återbesök hos Fröken Bengtsson för att kolla till hur läkningen av senan går. Men som det känts senaste dagarna så är jag inte orolig.

Några veckor senare

Nu har det gått en tid sen det där passet som gjorde att jag defenitivt inte kunde springa mer. Jag har tillbringat en dag i veckan hos Fröken Bengtsson (naprapat). Hon har masserat och irriterat senan som fäster in i knäskålen från lårmuskeln. Samt fått lite accunpunktur och ström i en del av lårmuskeln.
På sidan om har jag arbetat med diverse övningar för att stärka den biten av lårmuskeln som är för svag.

Under den senaset veckan har jag börjat jogga lite också. Blandat lite gång och jogg. Första passet blev totalt 10' jogg. Andra blev 12' och tredje blev 2'. Varav 10' i sträck.

Idag stack jag iväg på morgonen och körde 2' gång - 8' jogg - 2' gång - 8' jogg - 1' gång - 5' jogg. Alltså 21' jogg och kortare gångvila än tidigare mellan joggbitarna. Det började ömma lite i knät i slutet på 8' joggen, men enligt Fröken Bengtsson så ska det vara normalt eftersom hon i onsdags satte en nål i själva senan.

Efter löppasset stannade jag till vid den nyrenoverade simhallen och drog av 1000m simning också. Bara för att. Och igår sällskapde jag Janne på hans långpass med cykeln bredvid. I alla fall fram till jag fick punktering. Nu är punkan lagad och fortsätter vädret som det varit, så blir det nog fler cykelpass ute mellan löppassen.

68 sekundjävlar senare

Efter två veckors vila stack jag idag ut för att testa om knät skulle hålla. Det gjorde det. I 68 sekunder. Sen började det göra ont igen. Och efter några minuter kom ömhet i det vänstra också. Inte lika intensivt som i det högra. Men det känns inte okej.

Ska höra lite med Fröken Bengtsson som är spcialicerad på idrottskador. Hon hjälpte mig senast när jag hade liknande knäproblem. Har för mig att det gick rätt snabbt efter hennes behandling.

Nu blir det några dagars soffsittande till. Hade nästan börjat vänja mig vid det. tycka det var skönt att komma hem och sätta sig i soffan. Inte göra ett skit. Men så idag. Under de 2km. Fick jag den där härliga känslan över att springa. Att fara fram över fälten. Genom skogarna. Längs vägarna. Och bara att få den känslan igen. Är en liten vinst.

Break

Det går inte. Efter att ha provat jogga några långsamma km med Janne så sa det stopp. Redan efter 2' började det ömma i knät och 20' senare när vi stannade så gjorde det förbannat ont. Dagen efter kunde jag knappt gå. Det går inte att böja på knät ordentligt. Och det är en lättare svullnad.

Någonstans började jag fundera på löparknä. Men det är väl på utsidan man ska ha ont då? Jag har ont mitt på och lite på insidan.
Nu har det gått tre dagar sedan passet och knät känns bättre. Jag kan böja på det och luta mig på det ordentligt. Men jag tror ändå det kommer att dröja några veckor innan jag testar att jogga igen.

Som tur var har jag ingen direkt säsong som jag missar. Även om det känns riktigt trist när jag väl var uppe på 20km pass och bra intervaller. Nu är det bara att vila och låta skiten bli bra igen. Och så börja om från början igen.

Har bytt både löparskor och fritidsskor. Om det nu skulle ha påverkar knät. Samt kör styrka för musklerna kring knäskålen. Så är det bara hoppas att det hela blir bra snabbt. Trist. men någon sa att träningslivet är långt. Så det är väl bara att vara nöjd att det inte är senan som gör ont.

Det vill sig inte riktigt

Efter en hel veckan löpvila kändes det som att knät var bättre. Redan efter tre dagar gjorde det inte ont att gå så tankarna var relativt positiva.
Idag stack jag ut bara för att jogga några minuter. Och efter 7 minuter började det ömma i knät. En ömhet som sitter mitt på eller i knät. Svårt att få grepp om exakt vart. Men ömheten påminner om den jag hade i vänster knä i början på året.

När jag hade ont i vänster knä så vilade jag inte. Jag körde på och började samtidigt köra knästyrka med viktband kring foten. Det gick över delvis. Ömheten finns fortfarande kvar när jag trycker på en punkt på knät, men känns aldrig när jag springer.

Så planen kommande vecka är att köra på. 15-25 minuters pass. Långsamt. Och så köra knästyrkan minst en gång per dag. Så får vi se om det går över. Eftersom vägarna numera ser helt okej ut. Och isen försvunnit. Så är det inga direkta ojämnheter som gör att knät får jobba oregelbundet.

En annan teori. Som gjorde att jag tidigare haft ont i knät. Är mitt arbete. Eftersom jag ofta får sitta ner på knä när jag hjälper barnen och klä på sig så får jag tryck på knäskålen hela tiden. Ska försöka tänka på att sitta på ett annat sätt eller sitta på en bänk. Och dessutom borde det bli vår snart. Tycker jag. Så det inte behövs så mycket påklädnad.

Ett ömt muskelfäste och en ny sko

Efter långpasset mådde benen lite lagom bra. Värre blev det dagen efter. Låren gjorde riktigt ont när jag gick. Men det kändes mest som träningsvärk så det var abara att köra på. 12 km dagen efter kändes förvånandsvärt bra. Benen pinnade på och efter en lugnare öppning så höjde jag farten ordentligt sista 4-5km. Och avslutade på fina 4.15.01.

Men de pigga benen skulle inte hålla speciellt länge. 10km på fredagen. Och det var en rejäl pina. Brutalt tungt från första steget. Benen gjorde ont och allt kändes bara skit. Men. En sak var mer oroande än tunga ben och trög form. Det var ömhet ovanför höger knäskål. När jag böjer upp benet ordentligt bakåt så ömmar det till. D.v.s i stort sätt varje löpsteg.

Ömheten satt i under kvällen när jag gick. Samt under större delen av lördagen. På söndagen däremot kändes benen bättre och jag började ladda för kommande mängdvecka med hård träning och långa pass.

Det höll i några km. Efter 6km började det ömma ovanför knät igen. Så jag stannade. Gick några minuter tills det onda släppte. Sen började jag jogga lite. Efter några minuter kom det tillbaka. Till slut gav jag upp och gick resten av rundan hem. Och kom fram till att avbryta mängdveckan på en gång.

Det finns ingen idé att chansa. Jag skulle kunna träna på med lättare ömhet. Kanske försvinner det. Kanske är det bara lite skit som satt sig där efter alla milen på det här vidriga underlaget. Men kanske är det början på något envisare. Och då känner jag att jag lika väl kan ta det lite lugnt några dagar och se till att det inte blir värre.

Så nu blir det ett par vilodagar. I slutet på veckan kanske jag kan prova rulla igång med lite lugnare 5-7km pass. Och jag väntar lite med fler 20km pass. Tyvärr. Träningslivet är långt var det någon som förklarade. Så jag får försöka tänka så. Det är åtminståne inte hälsean som spökar. Och bara det känns väldigt bra.

För övrigt. Så under det korta 8km passet idag. Så fick jag väldigt positiva känslor av de nya skorna. Mina Asics Gel 1140

Äntligen långpass igen

Första veckan efter tio dagars sjukdomsvila har börjat bra. Efter "komma igång passen" i lördags och söndags fick jag sällskap i måndags av Janne. 14.5km blev det och ärligt talat. Det var bland de vidrigaste passet någonsin. Sista 4-5km tog jag mig knappt framåt. Benen var enorma stockar som inte gick att lyfta. Men tack vara att Janne var med, så var det bara att bita ihop och fullfölja.

I tisdags var det vila. Hovet intogs och en skitmatch mellan Djurgården-Skellefteå. Nog sagt om den och pajasen till domare.

I går. Var det dags att ta sig an något större. 20km. För första gången på rätt länge. Första 13km flöt på fint. Inte speciellt kallt och benen kändes helt okej. Vid 13km kom det en backa. Som varade i 1500m. Efter den var det inte lika roligt.

Men jag tryckte i mig lite knäckebröd som jag hade med mig i fickan. Och fick lite extra energi. Fram till 16km. Då kom det en backe till. Som varade i ytterligare 1500m. Efter den varjag död. Eller benen i alla fall. Lungorna fungerade fint. Men benen blev stora stockar igen och det gick knappt att ta sig framåt. Samtidigt som kylan började sprida sig i kroppen.

Men återigen. Så är det bara att bita ihop. Jag måste hem och då är det lika bra att springa hem. Det går snabbare än att gå. Så jag klarade 20km [1.39.25.54]. Ingen supertid. Men det får duga.
Knän och senor känns okej. Om man inte räknar stumhet och trötthet. Och vägarna börjar bli bättre. Det lovar gott till kommande pass.

Idag känns vaderna lite stela. Får se hur de känns efter arbetsdagen. Om det blir 12km eller 10km.

Vilse

Helt plötsligt så var det vitt ute igen. Och med det kom lössnö och snömodd. Precis det jag senaste veckorna verkligen önskat få slippa.

Efter joggpasset på 4km igår skulle jag testa lite längre idag. Jag kände mig inte sämre än igår, rent förkylningsmässigt. Så det var bara sticka iväg och sattsa på 7-8km.

Jag körde skogsvägar bort mot Täby. Vägar jag inte kört speciellt mycket tidigare. Men känner igen hyfsat bra ändå. Trodde jag. Plötsligt så kom jag fram till samma ställe hela tiden. Gång på gång på gång. Stället kände jag igen. Men inte hur jag skulle ta mig därifrån hem.

Efter en del chansande. Skyltletande. Och halkande. Så kom jag ut där jag kom in. Och så var det bara att lunka hem igen. Blev 12km i stället för de 7-8km jag tänkte att det skulle bli. Benen var fruktansvärt tunga. Men det kommer de nog vara några dagar till. Tills fökylningen är helt borta och kroppen återhämtat sig från den. Undertiden fortsätter jag med lugnare distanspass. Kanske på säkrare marker.

Jag var bara tvungen

Senaste tiden har det inte blivit någån träning alls. Efter de dät två dagarna med säkerhetsvila så kom det. Det jag egentligen bara väntade på. Sjukdomen.

Först var det halsen. Sen kom snorandet och hostandet. Och jag har fortfarande träningsvärk i magen efter allt hostande. Efter att ha blivit hemskickad från jobbet i onsdags så hoppades jag på ett snabbt tillfrisknande. Men tydligen inte.

Nu har jag legat tre dagar i soffan. Inte jättesjuk. Men inte frisk heller. Och det verkar inte bli bättre. Fortfarande snorig och hostig. Men då halsen är okej så var jag bara tvungen idag.

Lördag morgon. Vilat en vecka. Fantastiskt väder ute. Så jag var tvungen att dra på mig träningskläderna och rasta benen lite. Joggade 4km [18.57.66]. Och det var riktigt jävla skönt.

Får se hur kroppen svarar på det här. Förhoppningsvis så är det ingen fara. Utan jag kan köra på nästa vecka som vanligt.

Säkerhetsvila

Jag är inte slut som förra gången jag behövde vila. Varken mentalt eller fysiskt. Utan det här blir några dagars säkerhetsvila. Efter passet i måndags kände jag mig lite stel i övre senfästet. Samma sak efter passet i tisdags.

Så jag tar några dagars vila bara för att inte riskera något. Jag har ingen pansik att komma i forn till något speciellt. Inte just nu. Så det känns dumt att chansa och springa på och därför åka dit på något skit i senan.

Nu är det torsdag kväll och jag har vilat två dagar. Planen var att springa hem efter jobbet i morgon eftermiddag. Men kanske blir det ytterligare en vilodag. Kanske blir det inte det. Jag får se hur det känns i senan i morgon bitti.

Själva senan känns annars fortfarande bra. Där jag hade ont tidigare känner jag ingenting. Och då har jag kört på rätt bra. Riktigt bra delvis.

Fy fan vilket pass

För ett antal år sedan. När satsningen var lite hårdare och kroppen lite vassare så körde vi en del 20/20 intervaller. D.v.s 20'' snabbt och 20'' jogg. Vi hade en del pass som såg ut så här: 2x20x20/20 + 1x50x20/20 Med 2-3' serievila. Det kanske inte låter speciellt hemskt. Men nu. Efter idag. Vet jag att det där var fan i mig brutala pass. Och jag kan inte komma på hur jag klarade av dem.

Idag var planen, att för första gången på en massa år köra just 20/20 intervallerna. Jag hade skissat upp 2x20x20/20 + 2x10x20/20. Med 2' serievila (jogg). Det gick sådär. Eller helt ärligt. Det gick inte alls.

Redan efter sex lopp i första serien var jag helt slut. Och efter första serien. Som jag kortade ner till tio lopp. Var jag död. Men jag joggade 2' och satte iväg på andra serien. När den var klar. Även den blev bara tio lopp. Så hukade jag mig fram och släppte ut allt maginnehåll. Gång efter gång.

Det var en del folk i spåret en sån här morgon. Och de tittade lite konstigt på mig. Jag försökte börja jogga ner lite. Men efter bara några steg kom nästa attack. Så jag lämnade lite fler fina märken i snön.

Jag tror inte riktigt jag är redo för pass i det här lite högre tempot. Och antagligen är inte senan det heller. Inte för att den gjorde ont, men det känns onödigt att chansa just nu. Så jag lägger om planen. I stället för de här snabbare 20/20 loppen och kommande intervallplaner på 70/20 så gör jag om dem till långa intervaller. 3km intervaller för att vara exakt. Med 5-6' joggvila mellan. I kanske 4.00 fart. För att få ordentlig uthållighet i stället för snabbhet.Känns viktigare så här pass tidigt in på grundträningen.

Snabbheten kan vi fixa till senare. I mitten/slutet på april kan snabbare intervaller läggas in och få igång lungorna och benen ännu mer. Och så påfrestas inte senan onödigt mycket heller. Vilket egentligen är det viktigaste.

Nu börjar jag känna mig lite bättre i kroppen. Värmen börjar komma tillbaka. Även om jag känne rmig helt matt. Körde på lite väl hårt kanske. Och är riktigt missnöjd med passet. Det var inte så här det skulle gå. Men lite snabba lopp fick jag i benen och det är väl alltid något. Samt en ordentlig genomkörare och hög puls under en längre tid.