En bra period

Uppehållet på sidan har inget att göra med att jag inte sprungit. För det har jag. Kanske just det. Jag har höjt träningsnivån en del senaste veckorna så det inte finns så mycket tid att skriva.

Vaderna känns utmärkta. Knäna känns perfekta. Det enda problemet är egentligen den högra hälsenan. Den är stel och ömmar ordentligt. Men när jag kommit igång och sprungit någon km så släpper det och jag kan köra på för fullt. Så ärligt talat - jag skiter fullständigt i senan för tillfället.

Senaste veckorna har jag alltså kommit ordentligt. Det har kört en hel del distanspass. Både inne och ute. Och så lättare intervaller med handbollstjejerna. Men så förra onsdagen. Så kom den lite mer. Jag var uppe på löpbandet och skulle försöka köra på lite snabbare i någon km.

Det blev 4km uppvärmning (5.41-5.15-5.11-5.09)
Sen tryckte jag på lite. Målet var tre km i högre fart. Närmare 4.00/km. 4.05/km gick första på. Och benen kändes riktigt bra. Andra kom ner på 3.57 och sen 3.56. Nu började det kännas lite lite i benen, men ändå helt okej. Så jag bestämde mig för en till. Och det slutade på fina 3.50.

Idag var det dags igen. Hade som plan att köra 3x2000m med 500m jogg ( i 5.00/km fart). Blev lite nervös efter de tre uppvärmnings km. (5.42-5.20-4.58). Men så fort intervallerna var igång så kändes det bra igen. 4.00 och 3.59 gick första loppet på. Benen var relativt fräscha.

Efter 500m var det dags igen. Skruva upp bandet och två km i 3.57/km-fart. Men nu var benen inte alls lika fräscha. Fick slita ordentligt på den andra km. Men hoppades någonstans att efter 500m jogg att jag skulle orka en 2km runda till.

Tyvärr gjorde jag inte det. Utan efter att ha kört 1000m på 3.55 så sa benen stopp. Det blev för slitsamt och någonstans kändes det att jag inte behövde slite ner dem totalt idag. Nu när jag precis kommit igång ordentligt. Men samtidigt är jag lite besviken att jag inte körde alla.

Men det kommer en ny vecka och det finns en plan att köra samma pass. Alternativt 2x3000m med 500m jogg vila mellan. Vi får se.
Annars ser jag fram emot pass i morgon igen. En kort runda mellan jobb och en kollegas födelsedagsfirande. Jag har 90 minuter mellan att jag slutar tills jag ska hämta henne. Några km hinner jag pressa.

Bra avslutning

Börjar veckan med ännu ett löpbandspass. Fick ihop 50km förra veckan på fem löppass. Helt okej med tanke på omständigheterna. Får hoppas jag kan ligga på den nivån ett par veckor till nu innan jag höjer igen.

12km idag alltså. Började lugnt där de första km låg över 5.00-fart. Efter det började jag långsamt höja farten.
5.40 - 5.16 - 5.11 - 5.05 - 5.00 - 4.54 - 4.51 - 4.45 - 4.40 - 4.35 - 4.21 - 4.19

Benen var pigga och fräscha. Antagligen efter gårdagens vilodag. Den kändes välbehövlig efter fem raka löppass. I morgon sticker jag ut på gatorna och springer igen. Måste få fler utomhus pass. Känner att höger benhinna börjar ta lite stryk av allt löpbandslöpning. Men eftersom vaderna kännts helt perfekta senaste veckan så vågar jag nog ta mig ut lite mer nu.

Inte mycket tid till annat.

Finns inte så mycket tid i vardagen att sätta sig ner och skriva här. Antar att det syns. Tydligt. Men det kanske inte gör så mycket när träningen ändå löper på bra.

Under de senaste tio dagarna har jag kunnat höja träningen ytterligare. Nu ligger passen på 10-12km och jag har varvat både löpband med utomhuslöpning. Även om löpbandet fortfarande är en stor del av passen.
Det märks nämligen fortfarande en klar skillnad när jag springer på bandet jämfört med utomhus. Ute kommer jag upp på tårna automatiskt och känner av vaderna dagen efter.

Åt andra sidan så är jag rädd för att benhinnorna ska ta stryk av för mycket bandlöpning. Så jag ska försöka komma ut och köra mer ute. Och njuta av den härliga hösten som är på väg.

Passen de senaste dagarna har däremot varit tunga. Det känns inte alls sådär lätt som det gjorde för någon vecka sen. När jag studsade fram i 4.00-fart. Nu får jag nästan slita i 4.45-4.50- fart. Men jag antar att det kanske släpper om något pass.

Mera löpband.

Tänkte att det skulle bli två riktigt fina pass i helgen. Men ärligt talat så tog kräftskivan med damerna på jobbet död på alla de tankarna rätt fort. I stället blev det endast ett kort pass på 4.5km. Ett pass som var riktigt otrevligt och vidrigt. Det var tungt och det var stelt. Det var hemskt. Från första stund. Men någonstans insåg jag kanske att det enda var mitt eget fel. Mitt och alla de Beck's som slank ner under fredagskvällen.

På söndag skulle jag ta revanch. Men fan heller. Jag tog mig inte upp ur soffan riktigt. Och helt plötsligt började friidrotten och så var det kört. Och visst kan jag vara ärlig. Jag hade kass inställning. Jag har inte bättre psyke än så.

Idag däremot. Måndag. Och helgen börjar försvinna ur huvudet. Jag kanske har en sån helg en gång i halvåret. Så det kanse inte är en större fara. Men med måndagar kommer nya möjlighter.
Till sollentunas nya fina anläggning direkt efter jobbet. Och upp på löpbandet. Tänkte återigen att det kanske skulle gå lite lugnare idag. Men det blir så förbannat svårt när jag står där och har andra människor bredvid och bakm mig. Då pressar jag upp farten. Då trycker jag på steget så jag slår i låren i handtagen ovanför. I handtagen en del håller i när de springer. Jag förstår inte tanken bakom det.

5.33.62 och 5.11.19 på det första två km. Det kändes lugnt och skönt. Lutningen på 1%. 4.52.24, 4.45.07 och 4.44.12 på de följandet tre km. Tänkte ett tag att jag skulle stanna på den hastigheten och bara glida vidare. Jovisst.

4.34.23, 4.35.20 och 4.31.04. 8 km passerat och nu tog jag ner lutningen från 1% till 0%. Och plötsligt får jag bromsa i steget. Men i stället för att sänka farten och känslan av löpningen så höjer jag tempot ytterligare. 4.17.25 på 9:e km. Känns riktigt lätt och skönt i steget och andningen.
Sista km går på 4.00.02. Nu känns det att det går snabbt. Sista 3-400m får jag kämpa lite. Men jag är nöjd ändå. Det tar sig. Om någon vecka är jag nog nera på vanliga tider igen. Om vaden får fortsätta att kännas bra.

I morgon är det dags att träna handbollstjejerna igen. Funderingarna ligger på 10x30'' med 30'' vila. Fortsätta med lite snabbhet inför säsongen. Och efter deras träning. Då sticker jag iväg på mitt. Ett par km utomhusjogg. Förhoppningsvis med Mr T. Han vet bara inte om det ännu. Ha!

Två fina avslutande km

Samma pass idag. Tänkte att jag skulle ta det lite lugnare. Men det brukar vara svårt att hålla igen när man väl står där på bandet. Farten höjdes allt eftersom fram till sjätte km. Då tyckte jag att det kändes lite i vaden, så jag drog ner farten lite.

Allt eftersom skruvades den upp igen och de två avslutande kn gick på 4.30.22 och 4.12.26. Riktigt skönt att få köra på lite i högre tempo igen.

I morgon blir det hel vila. Ska inte chocka kroppen totalt nu och verkligen försöka hålla igen lite med löpningen. Även om det är svårt. 36km fick jag ihop den här veckan. Inte bra. Men bättre än på ett bra tag.

En hel tia!

Fortfarande riktigt peppad att få gå iväg till gymmet så fort det finns möjlighet. Och det där med att köra på löpband är nog bra för vaden. Men snart måste jag nog köra ett pass ute för att se hur pass bra vaden egentligen är.

Idag stack jag iväg tidigt. Till gymmet. Upp på löpbandet och iväg. Första km går alltid långsamare eftersom bandet måste startas upp. Och så tänkte jag att jag skulle hålla ner tempot lite för att inte pressa vaden för mycket.

Första km gick på långsamma 5.37.30. Följt av 5.14.20 och 4.56.33. Vaden kändes fortfarande riktigt bra så jag provade att skruva upp tempot lite till. 4.56.33. 4.50.98. 4.51.18 och 4.47.25
Kände att jag började hitta ett lagom tempo både för benen, lungorna och inte minst vaden. Kommande två km var läskigt jämna. 4.48.12 och 4.48.12. Jämnare kan det knappast bli.

Sen sänkte jag lutningen från 1% till 0% och flöt fram på 4.41.18. Stgete kändes lätt och jag kan rulla fram i hygglig fart. I slutet tryckte jag på lite extra och fick ner km tiden till 4.26.19. Skönt att få kämpa lite.

På löpbandet har jag ett mer rullande steg och jag slipper komma upp på tårna som jag gör ute. Tror det kan göra att vaden klarar sig bättre där. Dessutom kan jag lätt kontrollera farten och se när vaden och benen tycker det räcker. Så jag fortsätter nog där ett par veckor till, tills vaden är helt bra.

En massa maskiner

Efter de där lite snabbare km tiderna i lördags blev vaden lite sämre igen. På måndagen joggade jag korta 3km och började känns små stickningar i vaden efter bara 3'. Jag hoppades lite att det var dagsformen det var fel på, eller att det var för att jag sprungit en del på jobbet under dagen.

Så tisdagen kom och jag drog på mig skorna igen. Joggade iväg med Janne som sällskap. In i spåret vi växte upp i. 1.8km varv. Två stycken blev det. Och så dit och tillbaka från föräldrarnas hus. Fick ihop 5km och vaden kändes helt okej. Humöret blev lite bättre.

På onsdagen tog jag med Flickan från landet i norr och stack iväg till Sollentunas nyrenoverade anläggning. Och köpte kort där. "Prova på-kort" för en relativt billig peng. Jag är väl mest intresserad av löpbandet och kanske motionscykeln. Men varför inte slänga sig i bassängen och simma någon morgon?

På onsdagen hoppade jag upp på löpbandet och körde hyggliga 8km. Inte i något direkt mördartempo utan som snabbast höll jag mig till 4.45-tempo. Vaden kändes bra. Och någonstans vill jag tro att just löpband är bra för vaden. Jämn yta och kontrollerad hastighet.

Idag blev det 25km på motionscykeln där. Lite stegrande och fallande motstånd. Det blev en ordentlig genomkörare i alla fall. Tänkte låta vaden vila från löpning efter tre dagar i rad. I morgon blir det hel vila efter pass fem dagar i sträck nu. I stället blir det Grönen och Håkan Hellström. Inte fel det heller.

En bunt km-tider

Janne skulle köra ett pass nere på banan idag. Så jag tänkte att jag skulle passa på att få både sällskap och avverka dagens pass. Eller. Pass och pass, det är mest lite jogg för min del just nu, men det är bättre är för några dagar sedan.

Vi möttes upp där nere och började värma upp tillsammans. Kroppen fylldes av en massa känslor. Så många underbara dagar och kvällar jag tillbringat nera på de där barnorna. Fantastiska hårda pass jag malt ner. Spikskor som flyger fram längs den röda mattan. Nu var det visserligen ett antal år sedan, men viljan att få tillbaka dem är stor.

Men idag var det inga intervaller. Inte för mig i alla fall. Janne körde 12x200 med 30'' vila. Jag nöjde mig med tre km uppvärmning tillsammans med Janne. Sedan höjde jag tempot lite och fick ner en km på 4.01.70. Vaden kändes helt okej. Men jag ville inte pressa den för mycket. Så avslutningsvis joggade jag runt på gräset, barfota. Mjukt underlag och extra stärkande för fotmuskulaturen.

4.38/4.25/4.27/4.01/4.43/9.33. Ibland är det konstigt att det inte går att springa långsamare. 4.30-fart känns riktigt långsamt. Ändå är formen så gott som obefintlig. Hm. Kanske är bra, jag vet inte. Om inte annat så är det ett steg i rätt riktning. Ett steg mot lite bättre form.

Tre veckor rehab.

Den senaste tiden har smärtorna i högra vaden bara återkommit. Det går bra något pass innan det sen kommer tillbaka. Och så har jag fått vila en vecka. Så har det hållt på ett bra tag nu. Allt för länge. Så jag tyckte det skulle få vara nog nu.

Igår började jag skriva ihop ett rehabschema. Där jag kommer att arbeta med att köra excentrisk träning för vaderna. Hälgång för att stärka framsian också. Och köra tvåhäv. Och allt eftersom börja cykla lite. Ingen löpning alls på minst tre veckor. Även om det känns bra att gå.

Undertiden får jag få ut min vilja att springa på tjejerna i handbollen. Igår körde jag 8x70/20 med dem. Och några få av dem imponerade stort. Kanske inte med farten. Men med inställning och vilja. De uppmuntrade varandra under tiden. Och de vägrade stanna efter sex st. De skulle köra alla åtta. Skulle vara riktigt roligt om det blev någon skillnad när de i vinter kör igång med sin handbollsserie.

Löpskolning

Kom av mig lite i veckan med träningen. Sista semesterdagarna och det har inte känts så roligt med att träna. Men i helgen kanske det vände lite. Hoppade upp på motionscykeln och trampade igenom 20km lite lätt i fredags.
I lördags blev det samma sak. Förutom att jag höjde motståndet lite under 5km så hjärtat fick jobba lite extra.

I morse åkte jag ut till Kairo. Hade som mål att testa vaden lite med löpning. Bara några minuter. Men innan jag fick springa iväg så hade jag en annan uppgift. Att jobba lite med handbollstjejernas löpsteg. Så vi körde löpskolning och lite hopp i backe. Kanske inte det roligaste i träningsväg, men väldigt nödvändigt. De lyssnade noga och försökte så gott de kunde. Vi höll på knappt en timme innan tjejerna störtade ner till badet för att svalka sig och jobba på brännan som tydligen är bland det viktigaste i hela livet.

I vilket fall som helst så gick tränandet riktigt bra och det kändes ändå helt okej att stå där framför alla och prata och visa. Nästa vecka ska jag dit igen. Men då ska de få jobba lite hårdare. 8x70/20 står på planeringen.

Efter att de hoppas i badet stack jag iväg. Det kändes så bra att jag körde lite längre än planerat. Plötsligt var jag ute vid Runbyskolan. Och planen ändrades till att köra bilvägen tillbaka till Kairobadet. Totalt alltså 6km. Och vaden kändes helt okej. Orken försvann lite efter ca. 20' men det är bara att jobba vidare på den. Förhoppningsvis med en skadefri vad.

Löp-coach?

Jag har fått ett erbjudande. Eller mera en förfrågning. Som jag med blandade känslor har visat mitt intresse för.

Flickan från landet i norr spelar handboll. Klubben ligger i grannkomunen. Hon spelar i damlaget. Men som i de flesta andra klubbarna finns det yngre lag. I det här fallet handlar det om 15-16 åriga tjejer.

För nästan ett år sedan kom en ledare fram till mig när jag satt och kollade på en av Flickan från landet i norrs matcher. Han undrade om jag var han som sprang mycket. Jag antar att ryktet hade gått.

Tyvärr svarade jag ja. Han undrade om jag skulle kunna tänka mig att hjälpa honom. Att komma med tips gällande löpträning för hans lag. De 15-16 åriga tjejerna.

Nu. Nästan ett år senare. Ringde han. Frågade om jag hade lust att komma ner på måndag. Prata lite mer om löpning. Komma med tips. Han pratade om någon 3-års plan. Jag blev mest nervös.Visst kan jag saker om löpning. Hur man ska springa och olika sätt att bygga upp konditionen. Ibland känns det som om jag inte gjort annat senaste 15 åren. Jag började genast skissa upp säsongsträningsprogram och grunduppbyggnadsprogram. Och olika saker att tänka på under löpning och saker för att få till ett effektivare löpsteg.

Så återigen. Där satt jag med luren i handen. Och hade sagt ja. Nervositeten är enorm. Jag tycker inte om att så och prata inför främmande männsikor. Än mindre framför en bunt med 15-16 åriga tjejer. Det är jobbigt. Men nu har jag sagt ja. Och någonstans där inne känns det väl lite roligt. Lite smickrande. Även om jag undrar om jag verkligen kan bidra med något. Men jag kanske kan kalla mig löp-coach då. Eller inte.

Jörrviken tur och retur

Nu är semesterresandet över. I alla fall för den här gången. Efter löpbanden i Sundsvall fortsatte vi upp till Umeå och Robertsfors. Där det var dags för lite mera skogslöpning.
Första passet blev på asfalt. Utan backar vare sig uppåt eller nedåt. Och det kändes bra i vaden. Vaden är det enda som räknas nu. Formen. Som är vidrigt dålig. Kan man alltid fixa till sen.

Det blev 6km på asfaltsvägarna genom Robertsfors och Fredriksfors (som tar ca. 30'' att springa igenom). Och nervositeten kunde lägga sig lite.

Två dagar senare var det dags igen. Jag höll till på andra sidan E4:an nu. I Sikeå. Och där var det lite mjukare, fast även lite ojämnare, skogsvägar. Jag rullade iväg bort mot något ställe som hette Jörrviken. Klockade 14'45'' där och vände tillbaka. 6km blev det även den gången och vaden kändes bra.

Nästa pass. Styrde stegen mot Jörrviken igen. Men insåg när jag kom dit att klockan stod på 12'20''. Betydligt fortare än passet innan. Flickan från landet i norr cyklade med bredvid. Och jag antar att det hade något mer farten att göra.

Efter att ha fortsatt en bit och sedan vänt så började benen kännas tunga. Riktigt tunga. Samtidigt hade värmen hittat tilbaka och solen stekte på rätt ordentligt. Halvvägs på väg tillbaka började vaden kännas lite tjock. Jag stannade till och stretchade ordentligt och fortsatte sedan i lugnt tempo.

7km kom jag upp i. Och det med lite högre fart under skorna. Åtminstånde halva sträckan. Nu är jag hemma igen. Vilket känns riktigt skönt. Och det ska senare idag. När kroppen vaknat till liv. Bli ett lungt pass i de kända skogsmarkerna runt hörnet. Innan det sedan beges in till Borgen. Till Stadion. För att se lite högre farter på DN-Galan.

Sundsvalls löpband

Sitter nu på hotellrummet i Sundsvall. Vi kom hit igår och efter lite strul med rum som inte var färdiga och betalningsmetoder så kom vi ner till grymmet. Jag tänkte att jag skulle prova springa lite på deras löpband och se vad vaden klarar av. Fick igår ihop 7km utan minsta lilla känning. Efter passet däremot kändes vaden lite stel.

Idag på morgonen var jag lite orlig för att det skulle kännas sämre. Men i stället var den lilla stelheten helt borta. Så jag studsade ner till frukosten. Tryckte i mig ordentligt och vilade sedan en timme på rummet.

Sen var det bara på med de lagom härligt luktande träningskläderna. Som knappt hade torkat från igår. Ner till gymmet och upp på bandet igen. Nu ska vi se om vaden klarar av att springa två dagar i sträck. Det gjorde den inte för två veckor sedan.

Jag hoppades på någon km i alla fall. Men efter 7km kändes jag fortfarande ingenting. Och då gick det snabbare än igår och med 2% lutning på bandet.

Nu efter passet är det inte heller någon stelhet. Så jag är glad nu. Riktigt glad. Men kanske är det just löpbanden som fungerar. Kanske klarar vaden inte av ojämna skogsvägar eller hårda asfaltsvägar? I morgon bitti packar vi ihop våra saker här och kör vidare upp till Umeå. Då blir det till att testa vaden ute i skogen. Finns inte så mycket mer än att hoppas. Och fortsätta känns glädjen eefter de två bra passen här i Sundsvall.

Imponerande löpning

Såg det här för några dagar sedan. Och blev lite chockad. Det är fruktansvärt imponerande. Fantastiskt taktiskt löpt. För att vara så pass ung och oerfaren. Hoppas han kan fortsätta utvecklas kommande år och kan konkurrera med Claesson ute på banorna.

Vadstrul. Igen.

Det halsonda försvann till slut. Och kanske var det för att jag helt enkelt struntade i det och stack ut på en joggrunda ändå. Började lite lugnt med 4km. Kändes tungt. Men det brukar det göra efter en viloperiod.

Dagen efter stack jag ut igen. Tog biln upp till Runby. Tänkte köra genom skogen bort till Kairo. Solen gassade ordentligt. Luften var tung att andas. Men steget kändes bra. Lungorna var med. När jag kom fram till Runby fanns två alternativ. Vända och köra samma väg tillbaka. Eller köra den kortare, grusvägen, tillbaka till bilen.

Skogsvägen är ca 4.5km. Grusvägen är knappa 3km. Det hade alltså gett en runda på 7.5km. Och kanske skulle jag ha nöjt mig så. Men jag ville mer idag. Det hela kändes så bra så jag vände. Och började köra skogsvägen tillbaka igen. Och det fortsatte att känns bra, ända fram till 6.5km ungefär. Då började det komma lite krampkänningar i högra vaden. Och någon minut senare så högg det till.

Helvete! Jag gick några minuter, och provade jogga igen. Det gick okej. Kändes lite, men inte så farligt.
Dagen efter var vaden inte så stel. Det känns lite när jag går, men det gör inte direkt ont. Så den här veckan, har jag parkerat mig på motionscykeln. Igen. Trist. När man bara vill ut i skogen och mala km efter km. Men tyvärr är det inte så mycket att göra åt saken.

Långvarig halssmärta

För snart två veckor sedan började jag få lite ont i halsen. Och det är där jag fortfarande är just nu. Halsen vill inte ge med sig. Det gör ont att svälja. Den är röd och irriterad. Men that's it. Inga andra sjukdomssymptom.

Och det är förbannat irriterande. Snart sticker jag ut på ett långpass bara för att det ska hända något.

Jogg med en vän

Dagen efter 7km passet var det tänkt att jag skulle vila. Men jag blev uppringd av en vän. Som precis har börjat springa lite. Han frågade om jag ville hänga på en runda. En riktigt långsam runda, för mig alltså. Givetvis kunde jag inte tacka nej, utan jag slöt upp vid honom i solna.

Han dukade upp stor frukost med färsk frukt och mackor. Och vi åt. Jag med en viss skeptis. När han ätit färdigt klappade han sig nöjt på magen och undrade lite hur han skulle orka springa. Jag log bara och undrade lite varför vi åt frukosten innan vi sprang. Och var tvungen att skratta lite.

Ut kom vi till slut och körde längs fina vägar genom Pampas Marina och bort mot Karlberg. Det kändes skönt att bara ligga där bredvid och studsa fram i över 5.30-fart. Vader och knän kändes bra.
Så jag klarade att köra två löppass i rad. Även om det andra var ett väldigt långsamt pass. Men ändå 7km.

Dagen efter intog jag vattnet. Paddlade kanot i 2,5 timme. Gled fram, kors och tvärs, över spegelblankt vatten. Med en kortare bad och lunch paus på någon ödslig strand. Och så idag. Värmen ligger fortfarande på. Svetten rinner redan innan jag börjar springa iväg. Skrapade ihop 7km [31.48.47]. Men kände att jag tog det riktigt lugnt. Ändå gick det på närmare 4.30-fart.

Nu är juni över och jag känner att det är dags att höja nivån lite. Först och främst distanserna upp till 10km. Men att jag fortsätter att köra löpning varannan dag. Däremot måste jag bli bättre på att köra knästyrkan, som jag missat totalt senaste tiden. Tyvärr blir det så så fort jag känner att knät känns bra.

Andra löpare stessar

Visiten i norr är avklarad. Det var trevligt. Om än lite för mycket intag av dryck. Jag hann med ett pass på midsommaraftonens morgon. I ett spår som var halvt igenvuxet. Men 6.5 km blev det. Och det kändes vidrigt. Som det alltid gör när det är morgonpass.

Idag var det närmare 30 grader. Perfekt. I alla fall för träning. Jag stack i väg efter jobbet. Planerade en ganska behaglig 7km runda i spåret bakom knuten. När jag kommer in i spåret brukar jag ha 2'56''. Nu tittade jag på klockan: 2'47''. Och i samma ögonblick som jag tänkte att jag skulle dra ner lite på farten så såg jag något komma ner från backen bakom mig.

En löpare klädd i "löparshorts". Ni vet, såna där korta, heta shorts. Och solglasögon. Det gick snabbt. Visserligen var det nedförsbacke för honom. Men ändå.

I samma ögonblick som jag såg honom så höjde jag i stället tempot. Blev stressad. Och tryckte på lite extra. Det gjorde jag i 20' tills jag inte längre såg honom. Resten av passet var tungt. Men jag tycker ändå att jag höll uppe både steg och tempo bra.

I slutet kom tanken att köra på under 30'. Och eftersom jag behövde runt 2.56 från spåret och hem så hoppades jag på under 27'30'' när jag kommer ut på grusvägen. Nu visade klockan 27'22''. Trots riktigt tunga ben i sista backen så stannade klockan 29'47''.

7km i 4.15/km. Och med ett knä som kändes precis som det ska. Det lovar gott. Nästa pass ska jag försöka hålla nere tempot lite. I stället försöka höja distansen upp till 8-9km. Om det inte kommer någon löpare som stressar vill säga.

Far norrut

Varje morgon när jag åker till arbetet kör jag förbi löpargymnasiet. Oftast ligger det helt öde där så tidigt på morgonen. Men den senaste veckan har jag sett grupper med löpare som är ute och kör sin morgonjogg. Det ser härligt ut. Det rycker i mina ben och jag känner mig less på att få komma hem efter jobbet och bara sticka ut på 5-6km. Varannan dag!

Efter passet i lördags blev det inga mer sjukdomskänslor. På måndagskvällen stack jag ut för att testa knä och vader igen. Och det mesta kändes faktiskt helt okej. Vänstra vaden hade lite små känningar i sig, men inget som skapade löpsvårigheter.

Idag kom jag hem lite tidigare. Drog på mig skorna direkt och stack ut i skogen. Vaden hade ungefär samma känsla som senast, men det kommer inget mer. Så jag körde på. Fick ihop 7km till slut [33.33.89].
Började de första 7' inne i skogen, hoppandes över rötter och stenar. Och det gjorde kanske att knät ömmade till lite strax innan jag kom ut på vanliga skogsvägarna. Men efter det var det helt problemfritt i knät.

Nu väntar midsommar. Och tidigt i morgon bitti. Antagligen innan både sol och tuppar känner för att resa på sig. Så far vi iväg norröver. Men träningsväskan är packad. I alla fall snart. Och jag fortsätter med passen där uppe.

Någonting är fel

Tänkte att det här skulle bli en bra vecka träningsmässigt. Började fint med löpning både måndag och tisdag. Och knät kändes riktigt bra under tisdagspasset.

Men så var jag tvungen att dra iväg till Söderköping på kurs. Och fick inte dit någon träningsmöjlighet. Tyvärr. I stället satsade jag på lördag. Och stack iväg i regnet. Men jag kände redan efter några minuter att någonting var fel i kroppen. Den kändes inte pigg. Den var hängig och seg. Och efter 15' joggande i lugn fart vände magen sig ut och in. Mitt i Edsbergsparken.

Men jag joggade vidare. Kroppen blev allt segare och efter ytterligare några minuter började det ömma lite i knät. Då stannade jag och gick vidare.
Jag börjar misstänka att jag har något i kroppen. Början på någon förkylning eller liknande. Och att det var kallt och blött gjorde kanske inte susen för smidigheten i knät heller.

Men i morgon är det en ny dag. Jag tror jag behöver lite kontinuitet med löpningen för att knät ska bli bättre. Och köra styrkeövningarna i dagarna mellan passen. Så är kroppen piggare i morgon blir det ett kortare joggpass då också.