En ny plan

Okej. Jag har en ny plan nu. Svullnaderna har inte blivit större kring senan. Men jag ska lägga om rundorna och tempot jag kör nu. Inga utmätta rundor. Då blir jag bara stressad och tittar på klockan hela tiden. Och så är tiderna plötsligt nere på 3.56 igen.

Och rundorna ska variera. Inte samma runda två gånger. Då går det heller inte att jämnföra hur långt jag hinner på 10'.

Och så tempot. Det ska ner. Över 5.00/km varje gång. Och det gör inget om det är uppe på 5.30/km heller.

Igår hittade jag något slags lunkande tempo efter 3' ungefär. Då kändes det inte som att jag ansträngde hälsenan. Höjde jag tempot några steg så kände jag direkt att den anstränger sig mer. Kanske kan det här vara någon slags lösning. Jag vet inte. Men det är värt att prova.

I morse var det knappt stelt i senan. Och det är positivt då jag sprang igår. Annars är humöret på topp idag. Och det är inte illa då klockan ringde 06.50 i morse och det var dags att dra sig ner till tvättstugan. Förhoppningsvis blir det ett lite längre cykelpass i kväll. Måste bara hitta en ny mp3-spelare, då min andra fortfarande sitter på arbetet med en kniv genom sig.

En fundering

Nu har jag äntligen lite tid för att sitta här och skriva. Det finns egentligen inte speciellt mycket att uppdatera, men det har blivit några pass sedan passet ute i vallentuna.

Det senaste passet. i fredags, blev kanske en liten miss i planeringen. Då jag egentligen skulle hålla kring 4.45-5.00/km på mina pass, så öppnade jag första km på 4.14. Utan att ens tänka på att det gick fort.
Andra km gick på 3.56. Och det var kanske inte så genomtänkt. Dagen efter var senan väldigt stel och de små knutarna vid ärret kändes större än tidigare.

Så sedan dess har det blivit några extra dagars vila, och redan på söndagen kändes senan helt normal. Och nu efter ytterligare två dagars vila från löpning kändes ingen stelhet alls på morgonen, samt att svullnaderna är betydligt mindre.

Nu funderar jag på om jag ska låta löpningen vila lite till. Resten av veckan, kanske lite längre. Även om det motsäger vad Dr. Gustafsson har sagt. Men jag nu provat med 2km varannan dag i nästan två månader, utan att det blivit någon större skillnad. Så något måste jag prova.

I morgon ska jag coacha Janne som kommit in på banan nu. Börjat med intervallerna på bana. Och på med spikskorna. Avundsjukan växer än mer. Kanske kommer det vara så att det inte går att hålla sig från att jogga lite i morgon ändå.

Steget tar sig

Var ute i Vallentuna och provade att springa på Terräng DM banan idag. 2.5km blev det [12.24.85]. Janne kom in två på långa banan och jag joggade ner med honom efteråt. Innan idag hade jag vilat från löpning i tre dagar så jag var beredd på att det skulle kännas lite i senan, som det brukar kunna göra efter mer än en dags vila.

Men det kändes bra. Lite stelt första stegen, men sedan var det över förväntan. Det jag tänkte på idag var att jag i slutet på passet kom upp lite i steget. Det var inte lika kantigt steg, utan det blev lite mera naturligt löpsteg för mig. Inte på tårna som jag brukar, men det närmar sig.

Siktet är inställt

Senaste veckan har det gått lite upp och ner. Första passet i tisdags kändes allting utmärkt. Ingen ömhet alls i senan och jag kunde skutta omkring i skolskenet i 3km. Kanske blev det för långt men, det är så förbannat svårt att hålla igen.

Nästa pass var på fredagen. Och då gjorde det ont. I stort sätt hela passet. 2km blev det dock, men humöret var långt i från samma som i tisdags. 9.47.59 hamnade det på.

Och så var det dags idag igen. 2km med Janne. Och när han är med så är det ännu svårare att hålla nere tempot. Vilket visade sig snabbt. 4.36.70 på första km och allt kändes bra. Vid vändning blev det motvind och uppför, men det hade tydligen ingen inverkan. 4.31.33 på den och en totaltid på 9.08.03. Alldeles för fort alltså. Jag vet inte hur senan reagerar på de farterna ännu.

Idag kändes det hela alltså mycket bättre. Och jag tänker fortsätta mala på 2km varannan dag. Och så får jag hoppas på det bästa. Målet är fortfarande inställt på Tjurruset i oktober.

Nu pekar det åt rätt håll igen

Febern har försvunnit. Nu är det bara att köra vidare. Ta upp kampen med senan igen. I fredags blev det ett 2km pass [9.56.88] och idag blev det ett 2km pass [9.33.32].

Under fredagspasset ömmade det en hel del i senan kring halva distansen. Men det släppte ett tag senare. Och efter passet började det klia en massa kring ärret. Jag antar att det är blodcirkulationen som sätter igång läkningspricessen igen.

Idag under passet, så kände jag ingenting i senan. Den kändes helt perfekt. Det enda problemet var att inte dra upp för högt tempo. Jag hade 4.40.00 på sista km, den som går uppför. Och även om det är en löjligt långsam fart egentligen, så vet jag inte om min sena är riktigt reda för den än.

Så just nu känns det fint. Allt verkar gå åt rätt håll, och det är väl bara att fortsätta med de här korta passen varannan dag. I någon vecka till. Sedan blir det kanske en liten höjning.

Och så kom febern

Nu blev det lite ofrivillig vila. I stället för att fortsätta med 1-1.5km varannan dag så har det blivit helvila. På torsdagen när det bar iväg upp till norrland så började jag slappna av. Inget arbeta på några dagar. Och så poff. Plötsligt satt jag där och var sjuk.

Febern kom och övertog hela mig. Och på lördagen stod jag lutad över toaletten hela morgonen. För att sedan lungt och skönt inse att febern fortfarande var kvar.

Nu är jag hemma igen. Tvingade iväg mig till arbetet igår. Men tog beslutet att stanna hemma idag. Det tar emot. Jävligt mycket. Men annars tar det kanske ännu längre tid att bli frisk. Så löpningen får ligga och vänta lite till. Gå ner i startblocken och bara vänta på att skjutas iväg.

Minirundor

Sen jag var hos Dr. Gustafssom så har jag kört mina korta små minirundor varannan dag. 1.2km i söndags borta i Sumpan. 1.3km igår. I snöstormen.

Under själva passen känns det bra i senan. Jag vill bara bygga på mer och mer. Men förstår att det inte får gå till så. Inte ännu.
Efter passet, och några timmar senare, känns senan fortfarande bra. Det är inte fören dagen efter, när jag känner på senan, som den ömmar lite. Sedan kan det vara borta. Bara sådär plötsligt.

Svullnaden finns kvar. Jag kanske ska sluta oroa mig över den. 1.5 km varannan dag kanske är det rätta sättet att få ordning på det hela. Den sträckan fortsätter jag med någon vecka till i alla fall. Nu närmast blir det några minirundor uppe i norr. Men det ska väl gå det också. Så får vi se hur det känns efter det.

Springa mera

Nu har jag varit hos Dr. Gustafsson igen. Och kanske fick jag ett svar som jag väntade mig. Samtidigt fick jag ett helt otippat svar. Att det har börjat läka i senan förstod jag också. Men i stället för att vila ett tag till så fick jag order om att springa mera. Inte bara 4-5km en gång i veckan. Utan i stället ska jag köra lite kortare. Kanske 1-2km varannan dag.

Det för att få igång läkningsprocessen lite till. Så blodcirkulartionen sätts igång. Vävnader ska läka.
Så det känns fortsatt bra. Idag blev det alltså ett joggpass på 1km. Det känns lite fånigt att dra på sig kläderna för 1km. Men det ska göras innan de långa passen går dra igång.

På söndag blir det lite jogg borta i Sumpan. Tävlingspremiären är här. För andra i alla fall. Och jag ska dit och kolla/coacha.

Och så börjar vi igen. Kanske.

Senan fortsätter att kännas bättre. Svullnaden finns kvar, men ömheten är i stort sätt borta. Det känns bara positivt.
Idag kom jag igång med att jogga också. Bara prova på en liten bit. Mest för att jag ska ha mycket att kunna ta med mig till Dr. Gustafsson på torsdag.

Det kändes helt fantastiskt att köra lite. Även om jag skulle vilja köra ett antal km till, så höll jag mig till 1,5km. Väldigt lugnt. Och med ett mjukt rullande löpsteg. Det fanns små små stigar som gick in i skogen kring backen där Janne malde sina intervaller. Jag körde in på dem. bara en liten bit. 20-30m kanske. Oh, vilken känsla. Att mala på där inne i skogen. Snart. Snart ska jag vara där. Igen.

Nu får jag först se hur det blir i kväll, om det fortfarande känns bra i senan. Eller i morgon bitti. Men det här känns verkligen som ett steg i rätt riktning.

Nu jävlar!

Förhoppning

Fortfarande ingen löpning. Och ärligt talat känns det väl som om det kommer ta ett antal veckor till innan jag är ute på vägarna igen. Men samtidigt känns det lite mera positivt. Det smärtar inte ritigt lika mycket i senan när jag trycker på den och stelheten på morgonen är mindre.

Kanske är det inbillning, men jag tror även att svullnaden är på väg ner. Så jag avvaktar den här veckan innan jag ringer till Dr. Gustafsson.

Mycket mörkt och en ljusning.

Nu har jag slutat äta de antiinflamatoriska tabletterna. Jag kan inte direkt påstå att det blivit något bättre i senan. Det ömmar fortfarande i senan på morgonen. Svullnaden över det nedre fästet finns kvar. Den enda ljusningen är att idag provade jag jogga några steg. Medan jag coachade Janne på intervallpasset. Då kändes det bra. Jag rullade ordentligt på hälsen och tog lugna, lätta, mjuka steg.

Men som sagt. Svullnad och ömhet finns kvar. Nu är det några dagar kvar tills de två viloveckorna Dr. Gustafssom bestämde är över. Så får jag se hur det är. Annars blir det ett samtal till idrottskliniken igen. Eller så ger jag upp. Hm.

Ömheten finns kvar

Nu har jag knaprat de där tabletterna i fem dagar. Två om dagen i fem dagar. Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Svullnaden har möjligtvis gått ner lite. Men det är fortfarande ömt. Ordentligt ömt. Och det är stelt på morgonen. Är det dags att ge upp nu?

Det är fortfarande nio dagars vila kvar. Som jag skulle ta enligt Dr. Gustafsson. men jag känner mig lite skeptiskt till att det ska fungera. Jag vill, men vågar inte riktigt tro på det.

Undertiden så försvinner lusten lite att träna något annat. Slarvigt och oregelbundet med styrkan. Kanske ett cykelpass i veckan. Det duger inte. Men är det springa man vill så är det svårt att motivera sig när det inte går.

Diklofenak

Efter en tids ömmande kring den opererade hälsenan så blev det ett besök hos Dr. Gustafsson. Han klämde lite på senan och frågade lite. Och så konstaterade han det jag egentligen redan misstänkte. Det hade gått för snabbt fram. Viljan var lite för stor.

Så nu blir det vila igen. Samtidigt som det blir till att knapra lite tabletter. Lite antiinflamitoriska. Diklofenak. Det ska få bort svullnaden över det nedre hälsenefästet och få mig ut på gatorna igen.

Även om det känns lite tungt att inte veta till 110% att det är bra om två veckor, så gav besöket lite hopp i alla fall. Nu är det bara vänta och se. Och hoppas.

Ilande smärta

I går, efter morgonpasset som kändes i senan kom någon slags ilande smärta i hälen. Den dök upp i bland och försvann efter bara några sekunder. Så höll det på i stort sätt hela dagen.
Idag är den känslan borta, men de första stegen i morse var fruktansvärt stela.

Jag avvaktar några dagar, kanske någon vecka. Innan jag hör av mig till Dr. Gustafsson igen. Om jag ändå kunde komma ihåg hur det var på förra senan. Då kanske jag inte skulle behöva gå runt och oroa mig. Men nu vet jag inte det, utan får dras med den här förbannade oron.

Ingen löpning nu förren tidigast onsdag. Då blir det några korta lugna (?) km med Janne.

Ont igen

Klev upp en bra bit innan kl 09.00 i morse. Slängde i mig lite drickyoghurt och drog på mig träningskläderna. Skorna p och nyckeln i fickan. Ut på skogsvägarna. Jag brukar ogilla morgonpass starkt. Kroppen är inte igång och hela passet brukar bara kännas hemskt.

Den här gången hade nog kroppen vaknat. I alla fall större delen av den. Den biten som inte hade vaknat var hälsenan. Den var stel. Och det ömmade. Och allting blev bara förjävligt.

Nu en stund efter passet så känns senan normal igen. Jag antar, och hoppas att senan bara var stel och att det var därför den ömmade. Inte för att något blivit fel där i och att jag måste ta ett steg tillbaka i rehaben.

Jag får avvakta någon dag och se. Senast på onsdag blir nästa löppass. Kanske innan, bara för att testa.

Uppe på 5km

Nu blev det en höjning på distansen. 5km joggades idag, med en reletivt fin avslutning på 4.27 på sista km.

Fötsra km kändes lite stel i senan. Mest kring ärret. Men de efterföljande km kändes bra. Inga steg på tårna direkt, men ett hyfsat rytmiskt steg ändå.

Det som oroar lite är det där klumpen precis ovanför nedre hälsenefästet. Där ömmar det fortfarande en del när jag känner med fingrarna. Och jag går fortfarande runt och hoppas att det är för att Dr. Gustafsson brände där och att det tar längre tid att läka. Dum som jag är dokumenterade jag inte rehaben efter förra operationen, så jag kommer inte ihåg om det var naturligt.

Det har ändå bara gått sju veckor sedan operationen. Så jag får ge det några veckor till innan jag hör av mig till idrottskliniken.

Veckorna rullar vidare

Efter förra passet kom det inte heller någon direkt synlig svullnad kring senan. Men för att vara på den säkra sidan så lät jag det gå några dagar innan dagens löppass. Samtidigt går jag och drar på en envis liten förkylning, som inte verkar vilja släppa taget fullt ut.

Idag blev det dock 3.5km. [17.29.28]. Nyfallen snö längs vägarna. Jag valde skogen då jag ansåg att det skulle vara mindre risk för dolda isfläckar och halka. Första 3-4' kändes foten lite stel, men sedan flöt det på riktigt bra.

Nu har det snart gått åtta veckor sedan operationen och det känns som att det är dags att pressa foten lite. För att se vad den klarar. Nästa löppass blir på onsdag och då tänkte jag försöka komma upp i 4-5km i alla fall.

Mellan löppassen blir det styrka. Och kanske något litet cykelpass.

En oroande knöl

I söndags blev det ytterligare ett löppass. 2km [10.22.50]. Och idag ett på 3km. [14.14.17]. Kanske blev det för nära inpå varandra. En liten knöl längst ner på senan. Där jag hade ömheten innan operationen. Och där Dr. Gustafsson brände bort blodkärlen. Den oroar lite.

Kanske är det ingenting speciellt, men det blir ändå som ett litet orosmoment. Jag vill inget annat än bara kunna springa som vanligt. Och det känns så bra att nu komma igång lite. Lägga på en km per vecka. Och idag hade jag till och med hygglig fart. 4.58-4.45-4.30. Aningen för fort på sista, men ändå kul att utan problem kunna köra på i den farten.

Steget är väldigt kantigt och stelt. Mycket för att jag springer på hälarna i stället för tårna som jag brukar. Nu blir det några dagars vila. Ingen löpning innan helgen. Så får vi se hur det blir med den där förbannade oroande knölen. Den kanske är borta i morgon. Och ingår i den läkningsprocess hälsenan håller på med. Det är i alla fall det vi får hoppas på.

De första stegen

Nu har jag äntligen tagit de där första löpstegen. Fast om jag ska kalla det löpning vet jag inte riktigt. Kanske mera överdrivet lugn jogg. 2km blev det. 5.40 på första och 5.16 på andra. Inga direkt imponerande tider. Men det är verkligen inte det viktigaste just nu.

Nu är jag alltså igång. Men det gäller att hålla tillbaka. Både med antal pass och med distansen och farten. Det är svårt, men det måste göras.

Jag hade ingen direkt smärta i hälsen under löpningen, och det kom ingenting efter. Inte ens någon svullnad. Det enda som är kvar och oroar lite är att det fortfarande gör relativt ont längst ner på senan. Där blodkärlen brändes bort. Men jag antar, eller hoppas i alla fall, att läkningen tar längre tid där.

Mera motstånd

Har de senaste dagarna hållt till uppe i Norrland hos Flickan från landet i norr. Därför har det heller inte blivit något cyklande på motionscykel. Men det har blivit styrkepass varje dag.

Senaste tiden har någon slags enorm envishet visat sig. Situpsen kör jag bokstavligt talat tills jag kräks. Det gjorde jag under dagens styrkepass. Jag ger inte upp.

Idag blev det också lite cykling. På motionscykeln i vardagsrummet. Ökade upp motståndet från 0 till 1. Kändes riktigt bra. Hade kunnat köra mer men vill inte förivriga mig. Får se nu under kvällen hur senan blir. Inga nya svullnader eller rodnad så är allt som det ska. Då är det bara fortsätta.